Posts Tagged ‘Väljare’

VAL 2016 | Donald Trump och Hillary Clinton har en sak gemensamt: båda är genuint impopulära i stora delar av valmanskåren.

The Economist

”Never since modern polling began have the two likely nominees of the big parties been so disliked by the electorate. Mr Trump’s net approval rating (where those who disapprove are subtracted from those who approve) is minus 40. Mrs Clinton is at a still-Siberian minus 20”, skriver The Economist.

Och det är inte bara väljare som brukar rösta på det andra partiets kandidater som är problemet för respektive kandidat i år. Även det egna partiets väljare (se ovan) misstror den egna huvudkandidaten.

The Economist igen:

“The lesser of two evils is not an option. I won’t vote for evil.” So says Julie Edwards, a volunteer for the insurgent presidential campaign of Senator Bernie Sanders, explaining why she will spurn both main party candidates if—as looks almost certain—her hero loses the Democratic presidential primary and Hillary Clinton ends up battling Donald Trump. Ms Edwards was one of dozens of Sanders-backers gathered at an Indianapolis pub on May 3rd to watch the results of the Indiana presidential primary. Many, declaring themselves “Bernie or Bust” voters, pledged to write their hero’s name on to the ballot paper if he is not the Democratic nominee. Mrs Clinton is steeped in “incredibly horrendous scandals” and can never win a general election, averred Ms Edwards. Other volunteers called her “a criminal”, a “neocon” and—perhaps most damningly for some—a pragmatist.

Detta påminner om spekulationerna när Barack Obama valdes till presidentkandidat. Frågan då handlade om Obama skulle locka Clintons många kvinnliga anhängare att rösta på honom i valet mot Mitt Romney. Men problemet visade sig snarare vara försumbart.

Samma sak kommer antagligen hända i år. Bernie Sanders anhängare är besvikna över sitt väntade nederlag. Och de är inte speciellt förtjusta i Hillary. Men det betyder inte att de inte kommer att rösta på Clinton när det verkligen gäller.

Åtminstone är detta problem mindre för Clinton än för Trump. Siffrorna visar sig att Trump har ännu större problem bland republikaner än vad Clinton har bland demokratiska väljare.

För Team Clinton är det en fördel, allt annat lika, om Trump uppfattas än mer negativt av väljarna än den egna kandidaten. Dessutom kommer Trump få betydligt svårare att mobilisera republikanska väljare än vad Clinton kommer att få med demokratiska.

The Economist skriver att Trump har varit betydligt mer framgångsrik än de övriga republikanska kandidater att vinna väljare.

Despite the initial size of the field, Mr Trump is on the verge of breaking the record for votes won in the Republican primaries (10.8m, set by George Bush in 2000). That is partly because, owing to a combination of riled activists and a growing population, more people vote in Republican primaries these days. He is still a long way shy of the 66m votes with which Mr Obama won re-election in 2012. Yet the size of the haul and the growing breadth of his appeal underlines the fact that, despite his divisiveness, Mr Trump has a solid chance of becoming president.

His odds are helped by having a probable opponent, Hillary Clinton, who is also disliked; around half of voters take a poor view of her. Mrs Clinton must be thrilled to have an opponent more unpopular still, and whom she has beaten in all but two of the last 58 head-to-head polls. Yet such polling tends to be a poor guide until after the party conventions, which focus voters’ minds. And being unpopular is always a weakness. Mrs Clinton’s victory over Mr Trump, though likely, is not assured.

Bild: The Economist.

Read Full Post »

VAL 2016 | Trots att Donald Trump är illa omtyckt har han lyckats betydligt bättre än de övriga motkandidaterna att nå nya väljare.

The Specator 5 Marsch 2016

Men hans problem förblir det samma – en majoritet av amerikanerna har en negativ bild av honom.

Trots detta fortsätter han att fascinera. Han är som ett framrusande tåg som föraren tappat kontrollen över. Ingen kan låta bli att titta.

Freddy Gray skriver:

Trump’s critics compare his candidacy to that of Barry Goldwater in 1964, an insurgent campaign that wooed the radical right only then to be slaughtered by Lyndon B. Johnson, a machine Democrat. But the comparison misunderstands and undervalues Trump’s strengths. In his celebrity and ability to appeal to very different voters, Trump more resembles Ronald Reagan, a man who can remodel politics in his own image.

The depth and breadth of Trump’s appeal is endlessly surprising. He is more popular than other Republican candidates among men, women, whites, blacks, Hispanics, old, young, married and unmarried, evangelicals and non-evangelicals, those with college degrees and those without (‘I love the poorly educated,’ he said last week, a comment which prompted much chortling from the better educated). Trump has majority support among Republican voters who earn a lot of money and those who earn little, from self-described conservatives and moderates. As you might expect from someone who promises to build a wall to keep out Mexicans, he wins with people who worry most about immigration. But he also wins with those who cite the economy and terrorism as their chief concerns. In short, he wins a lot. Since the financial crash, and despite the so-called recovery, an ever larger number of Americans feel angry at the system. The Donald embodies their rage and multiplies it as in a hall of mirrors.

The consolation — and how people will cling to it in the coming weeks! — is that Trump probably won’t be president. According to the polls, a large majority of Americans hold an ‘unfavourable’ opinion of him. He may reflect the rage of Republican voters but no one in the history of the republic has been as reviled as Trump and reached the White House. Hillary should therefore win, because she is a bit less despicable. But when the good news is that the Clintons — a couple every bit as depraved as Trump in their way — are coming back to the White House, the world has a big problem.


In place of the exhausted hypocrisy of the old elite, however, Trump offers only a sort of anti-morality. He brings nothing but narcissism and nihilism to America’s high table. His campaign is a great big joke — and dead serious. At his rallies, they play daft music on purpose. They put on Elton John’s Tiny Dancer and random bits of popular opera because it lends a certain unreal atmosphere. ‘Remember, the more inappropriate for a political event, the better,’ explained one of his volunteers. LOL! Young people smirk at the older rednecks in the crowd and hold ‘Make America Great Again’ signs upside down. Their support for Trump is anarchic; they enjoy watching the political order being turned on its head. Another word for it is decadence.

In many ways, the rise of Trump is a logical consequence of the Barack Obama presidency. In 2008, Obama was swept into power on a wave of demented hope. People talked about him as America’s saviour, a ‘post-racial’ figure who could heal the world. Inevitably, that led to disappointment. Like all political careers, Obama’s has ended in failure.

If Obama was the product of delusional optimism, Donald Trump is the opposite: an expression of exuberant negativity. He is the clearest sign yet that, after the crash and a non-recovery, the USA is losing interest in its civilising mission; that the American project is turning sour.

Tidskriftsomslag: The Spectator, 5 mars 2016.

Read Full Post »

VAL 2016 | Arga väljare är lite som desperate människor – oförutsägbara. Donald Trump har som ingen annan lyckats känna in deras frustration.

The Spectator 23 january 2016

Enligt Freddy Gray på The Spectator, tidigare även på American Conservative, är fenomenet Trump också ett unikt amerikanskt fenomen.

Ronald Reagan wooed America with sunny optimism. From the offset, Donald Trump has offered something much darker. He began his presidential campaign on 16 June by declaring that the ‘American dream is dead.’ He said that the country was being run by ‘losers’. ‘We have people that don’t have it,’ he said. ‘We have people that are morally corrupt. We have people that are selling this country down the drain.’ He insisted that only he, Donald J. Trump, had what it took ‘to make America great again’.

This was not ‘Morning in America’; more Midnight in America. Trump’s pitch was gloom, insults and arrogance. Strangely enough, however, that turned out to be exactly what millions of American voters wanted to hear. By trashing the United States and comparing his country unfavourably to himself, Trump tapped into something deep and powerful in the American psyche.


But the Trump phenomenon is also uniquely American because it is uniquely angry. Trump’s greatest political asset is his rage at the broken promise of America. His ferocious denunciations of politicians and the media reflect the mood of the old American middle class, who increasingly feel that living in the greatest country in the world is not what it was cracked up to be. He appeals to the children of those aspirational Reagan voters who feel abandoned by globalisation and betrayed by Washington. In the 20th century, anger against ‘the system’ was mostly expressed through the American left. It was mixed up with civil rights activism and minority politics. But in the 2000s and early 2010s, what the American anthropologist Peter Wood called ‘the new anger’ moved across the political spectrum — and started to take over the soul of the Republican party.


Angry voters don’t have time for details. They just want someone to share their frustration, even if that person is himself a grotesque example of a global elite that has grown richer as average American incomes stagnate. Trump was born rich, and has grown even richer outsourcing jobs to China and Mexico. But his supporters don’t care. On the contrary, as Trump repeatedly tells them, he’s got so much money he can’t be bought — unlike those politicians in Washington.

Tidskriftsomslag: The Spectator, 23 januari 2016.

Read Full Post »

OPINION | Många i Sverige kan inte förstå hur ett parti som Dansk Folkeparti har kunnat bli ett etablerat politiskt parti i Danmark.

FlagPin Sverige-Danmark

Med anledning av senaste valet i Danmark hade en ledare här följande rubrik: ”Dansk politik präglas av spännande mångfald och frispråkighet”.

Ett skäl till att det råder en större mångfald i Danmark är att riksdagsspärren ligger på 2 procent till skillnad från Sveriges 4 procent. Det uppmuntrar fler att prova lyckan.

Sedan går det heller inte att bortse från kulturskillnaden mellan våra länder. Danmark har en frispråkig tradition som säkert bidrar till mångfalden, medan vi i Sverige har en konsensuskultur där vi håller tyst tills vi vet vad som är okej att säga.

Men om så är fallet borde Sverigedemokraterna inte kunna växa här i Sverige.

Paradoxalt nog kan de kulturella skillnaderna i Sverige och Danmark leda till exakt samma resultat.

Det danska debattklimatet gör det möjligt för väljarna att upptäcka nya politisk partier. Tröskeln är låg för att våga rösta på ett annat parti än de redan etablerade.

I Sverige, där både vänster och höger åtminstone kan enas om att man är emot alla partier som inte sitter i riksdagen, får väljarna snart en känsla av att vissa perspektiv saknas i debatten.

Detta skapar grogrund för nya partier när de andra partierna alltför ofta uppfattas tycka alltför lika om alltför mycket.

Om de etablerade partierna alltid tycker samma sak i viktiga frågor finns det ingen anledning att tro att något kommer att förändras.

Resultatet blir att politiska uppstickare, om än med större möda än i Danmark, kan börja ta över ”marknadsandelar” från de etablerade partierna.

Detta är vad som hände när både Miljöpartiet och Kristdemokraterna tog plats på den politiska arenan. Och samma sak håller nu på att hända med Sverigedemokraterna.

Vad skulle då vara en framgångsrik strategi för de traditionella partierna om man vill undvika att bli utmanade av politiska uppstickare?

Det behövs större ideologisk spännvid i den politiska debatten.

Det kräver också att partierna är försiktigare i balansgången mellan tradition och förändring när man utvecklar sin politik. Alltför snabba kast när det gäller att utveckla sina partier skapar en hemlöshet hos kärnväljarna.

Problemet idag är att inget av de traditionella partierna vågar ta några ideologiska strider. Och detta beror naturligtvis på att man inte riktigt litar på att deras visioner imponerar på väljarna. Man är rädd att ideologisk tydlighet skall avskräcka.

Partierna föredrar därför att tala i så vaga termer som möjligt om vad man vill i en rad av sakfrågor.

Istället satsar man allt krut på sin egen lilla hjärtefråga som man vet att många väljare sympatiserar med. Detta i förhoppning om att avskräcka så få väljare som möjligt. (Tänk Folkpartiet och skolan eller Moderaterna och jobbskatteavdragen.)

Resultat? Status quo. Och en möjlighet för uppstickare som Sverigedemokraterna.

Kanske är det bara en tidsfråga innan dagens tråkiga och förutsägbara debattklimat leder till att ännu ett politiskt parti dyker upp?

Read Full Post »

STRATEGI | Har strategin att lägga sig i mitten nått vägs ände i politiken? Nya arga väljare sätter press på etablerade partier i både USA och Europa.

Cartoon by JeffParker

Runt om i både Europa och USA ser vi väljare som inte längre tycker sig se någon skillnad på partierna på höger- och vänsterkanten.

Redan innan folkomröstningen i Skottland konstaterade The Spectator i en ledare att nya trender håller på att förändra det politiska landskapet i Europa.

Idén bakom denna mittenstrategi är enkel. En majoritet väljare befinner sig i en vagt definierad mitt och som konsekvens måste alla partier som söker väljarnas förtroende lägga sig både ideologiskt och politiskt i mitten.

Men om de etablerade partierna bara bjuder på vanilj kommer garanterat nya partier bjuda på en lång rad olika smaker. Inte konstigt om dessa nya partier vinner nya – och ofta entusiastiska – väljare.

Och hur ser då lösningen ut om de gamla partierna vill överleva? De etablerade partierna på vänster och högerkanten måste, enligt The Spectator, vara beredda att bli mer principfasta.

Genom att lyfta fram ideologiska ståndpunkter vinner man respekt från väljarna. Och genom att vara principfasta kan man också övertyga nya väljare. Detta även om en stor grupp väljare kommer att gå i taket och protestera högljutt.

For years, politicians have laughed about voters who are ‘mad as hell, and not going to take it any more’. That joke is no longer funny. People have derided, lamented or lampooned the death of the Tory party’s grass roots. But the independence debate revealed that in Scotland the Labour party has suffered the same fate.


The Westminster system is broken, because it has been taken over by professional politicians who focus on their opposite numbers rather than on the people they’re supposed to represent. That this led to mass apathy and resentment did not trouble them at first: to a professional politician, those who don’t vote might as well not exist. But now the abstainers have found new champions in the insurgent parties. People are turning up to vote for the first time in years. A grumble has grown into a war cry, as we saw in Scotland.


Everywhere in Europe the political class is working to a late-1990s playbook: the leading parties copy each other, avoid difficult issues and end up losing the distinctive features that made them popular in the first place.

Voters want parties to be different, and principled. The PR men think otherwise. If the teaching unions don’t like Michael Gove, then the Conservative party gets rid of him and ‘neutralises’ the issue. Voters are worried about the NHS, so the government pledges not to seek any savings in the health budget and ‘neutralises’ that too. Such tactics worked for Tony Blair and other social democratic leaders in the 1990s. But the public has changed. They no longer believe that the system is working for them. There may be a recovery but wages remain stagnant. Real issues remain unaddressed.


Cameron has spent his time playing political chess with Labour, and accommodating the sensitivities of Liberal Democrats, when he should have been worried about bigger shifts within the British electorate. Only recently, insurgent politicians such as Salmond, Le Pen and Grillo were seen as novelties — the type who do well in Euro elections and can then be forgotten about for four years. Now these anti-establishment politicians (however risible the entitlement of some of them to that claim actually is) are knocking on the door of power and sometimes breaking through it.

It is crucial to recognise that the current ‘anti-politics’ mood is not an anomaly or a cry of pain. It is the start of a new political order, one in which people want bold ideas to get out of what they see as a political and societal morass.

Bild: Jeff Parker, Florida Today.

Read Full Post »

VÄLJARE | Att det politiska landskapet har förändrats till demokraternas fördel visar omvalet av president Barack Obama.

Anhängare till Barack Obama vid Palm Beach County Convention Center, september 2012, West Palm Beach, Florida. Foto av Chip Somodevilla-Getty Images.

Men Obama kan inte ta åt sig hela äran för valsegern enligt Ta-Nehisi Coates på tidskriften The Atlantic.

Åtminstone inte när det gäller svarta väljares benägenhet att gå och rösta.

Coates skriver:

A sober observer could have dismissed Obama’s election in 2008 as an anomaly rather than a sea change. As the first black presidential nominee, Obama naturally benefited from record turnout among African Americans—turnout that might not be sustainable in future elections. He also benefited from an opposition that was saddled with two wars, an unpopular incumbent, and an economy in free fall. In black communities, there was a distinct awareness of the situation: if white folks are willing to hand over the country to a black man, then we must really be in bad shape.

Entering the 2012 election, Obama was no longer a talented rookie; he was the captain of the football team, with a record vulnerable to interpretation, and to attack. The economy was still sluggish. American troops were still being shot in Afghanistan. His base seemed depressed. And the most-loyal members of that base, African Americans, were facing an array of “voter ID” laws that had—what a coincidence—bloomed following his election.


The black community refused to comply with expectations, and instead turned out in droves. In 2012, minority turnout across the country exceeded 2008 levels; unlike the turnout of other minorities, however, black turnout was not fueled by demographic growth but by a higher percentage of the black electorate going to the polls. For the first time in history, according to a study by Pew, black turnout may even have exceeded white turnout.

You could be forgiven for looking at African American history as a long catalog of failure. In the black community, it is a common ritual to deride individual shortcomings, and their effect on African American prospects. The men aren’t doing enough. The women are having too many babies. The babies are having babies. Their pants are falling off their backsides. But November’s electoral math is clear—African Americans didn’t just vote in 2012, they voted at a higher rate than the general population.


Martin Luther King Jr. did not create the civil-rights movement any more than Malcolm X created black pride. And the wave that brought Obama to power precedes him: the black-white voting gap narrowed substantially back in 1996, before he was even a state legislator. The narrowing gap is not the work of black messiahs, but of many black individuals.

Bild: Anhängare till Barack Obama vid Palm Beach County Convention Center den 9 september 2012, West Palm Beach, Florida. (Foto: Chip Somodevilla/Getty Images)

Read Full Post »

Moderat logaVÄLJARE | När Moderaterna kommunicerar bilden av sig själv till väljarna betonar man gärna att man är ett parti för hela Sverige.

Men när Dagens Samhälle granskade de 95 kommuner där partiet har kommunstyrelseposten visade det sig att befolkningen här är både rikare, friskare och mer välutbildad än i andra kommuner.

Även arbetslösheten är lägre och bidragsberoendet mindre. Dessa kommuner växer dessutom snabbare.

Dagens Samhälle talade med Tommy Möller och Henrik Oscarsson, statsvetare vid Stockholms respektive Göteborgs universitet, om partiet.

Henrik Oscarsson framhåller att det finns en fundamental konflikt där vänstern vill omfördela mer än högern. Han anser att Moderaterna inte är intresserade av att gå låginkomsttagarna till mötes.

– Man behöver inte de grupperna. Hela maktkampen i Sverige handlar om att vinna medelklassen.

Det finns starka geografiska motsättningar i det svenska politiska landskapet, inte minst mellan stad och land, enligt Tommy Möller.

– S har fortfarande ett starkt stöd i de delar där det går dåligt. Det är områden där man fruktar framtiden snarare än välkomnar den, säger han.

Frågan är då om Moderaterna kan bli ett parti för hela Sverige.  

Skulle den politik som förs i Täby fungera också i Skellefteå?

– Nej, det är väldigt stora skillnader i förutsättningarna. Går man tillbaka 10–15 år så hade man nog en föreställning att man kunde ha samma politik överallt när det gällde valfrihet och privatiseringar. Men under Reinfeldt har man mycket mer än tidigare lyssnat in lokala opinioner, svarar Tommy Möller.

– De geografiska skillnaderna i politiken är väldigt stabila. På kort sikt är det bara att ödsla tid och kraft för Moderaterna att försöka bli stora i Norrland, svarar Henrik Oscarsson.

När tidningen intervjuade partisekreterare Kent Persson (M) var det uppenbart att partiet är väl medvetet om problemet.

Där ni har starkt stöd – styr ni för att det går bra, eller går det bra för att ni styr? vad är hönan och ägget?

– Det är en jättekomplex fråga. Sanningen ligger förmodligen mittemellan. Till en del handlar det om politiska prioriteringar. Moderatledda kommuner prioriterar en bra skola och ett bra företagsklimat som ger jobb. I valet 2010 när vi gick framåt vann vi också arbetarna från S.

Arbetarna? Valforskarna säger att arbetare är klart underrepresenterade i er väljargrupp…

– Det beror på hur man definierar arbetare. Vi menar att alla jobb behövs och är lika mycket värda.

Jämfört med valet 2006 ökade partiet sin röstandel bland LO-medlemmarna med 4,6 procent till 15,7 procent.

Det är bra men långtifrån vad som behövs om man vill kunna beskriva sig som ett parti för alla.

Trots att Socialdemokraterna tappade LO-medlemmar två val i rad är man fortfarande överlägset störst med en röstandel om 50,7 procent.

Att definiera om alla med ett jobb som arbetare ser naturligtvis bra ut i statistiken men ändrar inte på verkligheten.

Lite mer problematiskt är det naturligtvis om partisekreteraren själv skulle tro på vad han själv säger. Att gå till val med en felaktig verklighetsbeskrivning i bakfickan är inget man brukar rekommendera.

Övrigt: Intervjun med Kent Persson i papperstidningen Dagens Samhälle, nr 10 den 14 mars 2013.

Read Full Post »

Older Posts »