Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Val’

Väljare 2VAL 2014 |  De stora segrarna i EU-valet blev Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ.

Den stora skrällen var att Miljöpartiet gick förbi Moderaterna och blev det nästa största partiet.

Troligtvis passade många moderata väljare på att straffa partiet i ett val som man inte uppfattar som lika viktigt som de kommande nationella valen.

Frågan är nu vilka lärdomar moderaterna drar av detta. Och om de hinner åtgärda problemen innan nästa val i september.

Medan Feministiskt initiativ fick 5,3 %, och kan nu ta plats i Europaparlamentet, tvingas Piratpartiet åka hem.

Feministiskt initiativ kunde i lugn och ro genomföra sin valkampanj utan överhuvudtaget behövt utså någon granskning i media.

Trots att deras politik var fullt synlig för både media och politiska motståndare kunde man bedriva sin valkampanjen i lugn och ro.

Men även två andra partier kunde dra en suck av lättnad när valresultatet blev klart. Kristdemokraterna och Centerpartiet gjorde betydligt bättre ifrån sig än vad opinionsundersökningarna har visat.

Detta beror säkert på att mindre partier kan dra nytta av att valdeltagandet alltid är lägre i EU-valet än in de nationella valen. Mindre partier som lyckas mobilisera kan göra ett bra val.

Både Kristdemokraterna och Centerpartiet har säkert lyckats locka missnöjda moderater. Men dessa partier kan inte lita på att dessa nyförvärvade väljare förblir lojala även i september.

De stora förlorarna blev Moderaterna, Folkpartiet och Piratpartiet. Moderaterna (13,5 %) tappade rejält jämfört med resultatet för 2009 (18,8). Medan Folkpartiet landade på 9,9 % utplånades Piratpartiet.

Socialdemokraternas högst marginella framgång skulle kunna vara en indikation på att valet i september blir en rysare för partiet. Partiet kan knappast förlita sig på att Moderaterna fortsätter leverera oinspirerade valkampanjer.

Socialdemokraterna hoppas säkert att valresultatet bara bekräftar att deras väljare inte prioriterar EU-valet i samma utsträcknings som riksdags-, landstings- och kommunalval.

Moderaterna 13,5 % (18,8)

Folkpartiet 9,9 % (13,6)

Centerpartiet 6,6 % (5,5)

Kristdemokraterna 6,0 % (4,7)

Socialdemokraterna 24,5 % (24,4)

Miljöpartiet 15,2 % (11,0)

Vänsterpartiet 6,3 % (5,7)

Sverigedemokraterna 9,8 % (3,3)

Piratpartiet 2,2 % (7,1)

Feministiskt initiativ 5,3 % (2,2)

Mer: Slutgiltiga siffror på val.se.

Read Full Post »

lo_landsorganisationenANALYS | Ett av de mer flagranta exemplen på hur LO anpassar sig till Socialdemokraterna kom i en intervju med deras förste vice ordförande.

Under intervjun i Dagens Nyheter förklarade Tobias Baudin att LO nu svängt när det gäller vinster i välfärdssektorn. Tydligen är LO nu positiva till vinster.

Så sent som vid LO-kongressen 2010 tog man beslut om att verka för en non-profitprincip inom välfärden. Det innebär att företag inte skulle kunna ta ut vinster i vård, skola och omsorg.

Det är svårt att se omsvängningen som något annat än en anpassning inför årets valrörelse. LO ställer in sig i partiledet och kör över medlemmarna.

Omsvängningen är förödande för bilden av LO som en självständig organisation och för medlemmarnas förtroende för Karl-Petter Thorwaldsson som ordförande.

Thorwaldsson vann mycket respekt för att han markerade en självständig linje gentemot partiet när han blev vald till ordförande 2012.

Detta tilltalade medlemmar som inte röstar på Socialdemokraterna. Men kanske främst sågs det som positivt av de medlemmar som tycker att LO generellt tar för stora hänsyn till Socialdemokraterna och till arbetsgivarna.

Detta förtroendekapital riskerar nu kastats överbord. Thorwaldsson och Baudin framstår nu mer som den typiske fackpampen som gör lite som man vill.

Dessutom kan man ifrågasätta om svängningen ens är nödvändig för en valseger. Tanken var säkert att man skulle underlätta samordningen av valarbetare och budskap inför valrörelsen.

Men man kan argumentera för att beslutet snarare har ökat förvirringen kring vad LO egentligen tycker. Dessutom kan det mycket väl gynna Vänsterpartiet och Alliansen mer än Socialdemokraterna.

Vänsterpartiet kan nu med all rätt hävda att man är det enda partiet som säjer nej till vinster i välfärden. Ett klart och tydligt budskap som är lätt att kommunicera och argumentera för.

Alliansen kan å andra sidan hävda att LO:s omsvängning bevisar att vinster i välfärden är en logisk utveckling av hur samhället har utvecklats. Man kan också nu peka på att Vänsterpartiet står isolerade med sitt ”extrema” politiska budskap.

Alliansen kan också – precis som med exemplet Socialdemokraterna och jobbskatteavdragen – hävda att hela det socialdemokratiska etablissemanget nu har accepterat regeringens politik.

Skall man utgå ifrån intervjun med Baudin kommer LO få problem med att förklara vad man egentligen kämpar för. Vad är budskapet?

”Varje skattekrona måste gå till det den är avsedd för. Vi har inte råd att skicka iväg det i vinster till företag. Vi måste kraftigt reglera den här branschen”, ansåg Baudin för ett år sedan.

Idag låter det så här:

– Vi har förflyttat debatten i svensk politik om välfärden och vinsterna. Men egentligen har ingenting hänt. Jag ser med oro på risken för att vi får ett lapptäcke av olika politiska förslag. Vi riskerar att få en rad populistiska utspel som inte förändrar någonting, säger Tobias Baudin.

[…]

– Vi är för vinst i välfärden och att också företagen måste få gå med vinst. Sedan vill vi att så mycket av vinsten som möjligt ska investeras tillbaka i verksamheten. Gärna i personalen via löneökningar, men också i kompetensutveckling.

Den viktigaste frågan för LO, och en av knäckfrågorna för näringslivet, är att facket vill att kommuner och landsting ska få större inflytande över vilka bolag som etablerar sig i välfärdssektorn. Den fria etableringsrätten i skolan beskriver Tobias Baudin som ”horribel”.

– Vårt förslag ligger fast i grunden, men självklart är vi öppna för att diskutera om man kan hitta andra modeller utifrån det, säger han.

LO är nu för vinster i välfärden samtidigt som deras tidigare förslag ”ligger fast i grunden”. Lägg sedan till att man är villiga att förhandla om allt.

Det är inte säkert att ett sådant luddigt budskap är det effektivaste verktyget om man vill mobilisera desillusionerade medlemmar inför valrörelsen.

Read Full Post »

VAL Partier på högerkanten ser ut att bli framgångsrika i EU-valet i maj. Men det leder inte automatiskt till några framgångar nationellt.

The Economist 4-10 januari 2014

Och även om partierna skulle få möjlighet att påverka politiken även nationellt i större utsträckning än vad man gör idag är det inte säkert att de klarar av att hantera sådana maktpositioner.

Partierna på yttersta högerkanten är lika instabila som partierna på yttersta vänsterkanten. Den typen av partier har alltid bråkat minst lika mycket internt som med politiska motståndare.

Dessutom är många av populistpartiernas framgångar starkt kopplade till deras partiledares utstrålning.

Det är inte säkert att de partier som Marine Le Pen i Frankrike, Geert Wilders i Nederländerna och Nigel Farage i Storbritannien leder skulle överleva en period med mindre karismatiska ledare.

Frågan återstår dock hur de etablerade partierna skall hantera dessa partiers när de nu verkar kunna skörda framgångar i kommande Europaparlamentsval.

För att lyckas måste man först lära sig hur deras väljare tänker kring partierna. Att vifta t.ex. med högerspöket när det gäller Sverigedemokraterna är dömt att misslyckas.

Det är lika ineffektivt som om Alliansen nu skulle börja dra fram kommunistspöket för att varna för en eventuell medverkan av Vänsterpartiet i en kommande socialdemokratisk regering.

The Economist är inne på samma linje när man analyserar nationalistiska högern i Europa.

To raise the spectre of a return to 1930s fascism, however, is “not the right question,” argues Catherine Fieschi, director of Counterpoint, a British think-tank. Most of Europe’s populist parties either have no roots in the far right or have made a conscious and open effort to distance themselves from such antecedents. A better question is how far these parties can use popular dissatisfaction to reshape Europe’s political debate, and whether they can use that influence to win real power.

[…]

What they all have in common is that they are populist and nationalist, that they have strong views on the EU, immigration and national sovereignty, and that as a result they are doing very well in the polls.

The euro-zone crisis, and its aftermath, goes some way to explaining why—but it is far from a complete answer. The populist right is nowhere to be found in austerity-battered Spain and Portugal. But it thrives in well-off Norway, Finland and Austria. Between 2005 and 2013, according to calculations by Cas Mudde, at the University of Georgia, there are almost as many examples of electoral loss for parties of the far and populist right (in Belgium, Italy and Slovakia, among others) as there are of gain (in Austria, Britain, France, Hungary, the Netherlands).

But if euro-zone economics are not a full explanation, the crisis has been crucial to setting the scene for the potent new pairing of old nationalist rhetoric with contemporary Euroscepticism. Across Europe disillusion with the EU is at an all-time high: in 2007 52% of the public said it has a positive image of the EU; by 2013 the share had collapsed to 30%. The new identity politics is a way of linking the problems of Europe and those of immigration. It also taps into concerns about the way globalisation, defended by the mainstream political consensus, undermines countries’ ability to defend their jobs, traditions and borders.

[…]

Ms Fieschi at Counterpoint argues that the tension between the moderation needed for power and the outsider status that attracts a dispirited public makes such parties “fundamentally unstable” in a way that limits their growth. As Matthew Goodwin at Nottingham University points out, Austria’s Freedom Party imploded after it joined government in 2000 because it could not manage the conflict between protest and power. On this analysis, Europe’s populists may be near the height of their influence. Were the economy to recover and unemployment to drop, their message might fall on less receptive ground. Within the European Parliament, rivalry between them may thwart their high hopes for influence.

Läs mer: ”Europe’s Tea Parties, ledare i The Economist.

Tidskriftsomslag: The Economist den 4-10 januari 2014.

Synskull 

Read Full Post »

VAL | Det är svårt att se hur en riktig försvarsvän skulle kunna rösta på Moderaterna. Problemet är bara att de andra partierna inte är mycket bättre.

Det svenska försvaret

Trots detta är det troligen Socialdemokraterna som tjänar på Alliansens försvarspolitik.

Medan försvarsminister Karin Enström försöker få det att låta som om svensk försvarskapacitet har stärkts sågar den tidigare försvarsministern Mikael Odenberg (M) regeringens försvarspolitik i en intervju i Dagens industri.

Enligt Odenberg har speciellt Anders Borgs inflytande på försvarspolitiken varit förödande.

”Jag tycker det varit rätt mycket av en walkover i försvarspolitiken. Det är i stor utsträckning finansdepartementet som har fått sköta försvarspolitiken och det har inte varit bra. Försvarspolitiken måste utformas i ett säkerhetspolitiskt sammanhang, inte i ett finanspolitiskt”, säger han.

[…]

”De grundläggande obalanserna, differensen mellan vad försvaret har för uppgifter och tilldelade resurser, finns kvar. Regeringen gör precis på samma sätt som Socialdemokraterna. De skjuter problemen framför sig, men så småningom kommer verkligheten i kapp.”

[…]

”Ibland kan jag få en déjà vu-känsla från 2006 med en regering som säger att den ser ljuset i tunneln, och en opposition som säger att vi inte har adresserat de viktiga samhällsproblemen. Det är lite så nu, fast tvärtom. Och det är inte lätt att ändra på den bilden.”

Det låter som om du tror att det blir regeringsskifte?

”Ja, så känns det i dag. Det är klart att Socialdemokraterna har ett bra slagläge.”

Alliansen räknar säkert med att försvarspolitiken inte blir någon stor valfråga. Må så vara men det är inte detsamma som att försvarspolitiken inte kommer att påverka valresultatet. Även om det bara blir på marginalen.

Om missnöjda borgerliga försvarsvänner proteströstar på Stefan Löfven – eller avstår från att rösta – kan detta påverka valresultatet om det blir jämt i september. Även om det faktiska antalet proteströster inte blir så många.

Kanske en socialdemokrati som inte vill se Sverige som medlem i Nato är mer benäget att satsa resurser på att rusta upp försvaret.

Men frågan är om det idag längre finns något parti som överhuvudtaget är berett att satsa de resurser som krävs för att Sverige skall få ett starkt försvar igen.

En som tvekar om detta är Charly Salonius-Pasternak, finländsk försvarsforskare vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors.

[E]tt land som Finland vars historia är så väl inflätad med Sveriges, blir naturligt nog oroligt när de beslut som har tagits av Sveriges riksdag börjar äventyra regional stabilitet – rent av orsakar diskussion och tankar om ett säkerhetsvakuum.

[…]

När man kokade ihop marknadens effektivitet, personlig frihet, slagkraften i frivillighet och inom högteknologi tillsammans med en omvärldsbild som inte speglade realiteter – och dessutom med otillräckliga resurser – blev resultatet pinsamt: Den svenska försvarsförmågan förskingrades på mindre än ett decennium.

[…]

Det positiva är dock att i grund och botten är situationen ännu sådan att de svenska politikerna kan välja att lösa problemen runt landets försvar. Det kräver bara politiskt mod att ta ansvar för ett av ett lands viktigaste uppgifter – det nationella försvaret. Mer pengar, långsiktigare planering utan ständigt politiskt petande och fokus på effekt (inte bara försvarsindustri) skulle förbättra situationen betydligt.

Svenska politiker har ett ansvar att förbättra situationen eftersom de tillsammans har valt en försvarspolitik som kommer till uttryck i solidaritetsdeklarationen om hjälp till andra och emottagande av hjälp. Om den försvarsväg som nu är vald av Sverige inte finansieras och organiseras (speciellt personalförsörjningen) rationellt så kommer landet varken att ha kapacitet att ge eller ta emot hjälp i den utsträckning som förväntas av en historiskt sett regional stödpelare.

Det skulle också utplåna alla möjligheter till faktiskt fördjupat försvarssamarbete med Finland.

Detta är betydligt tuffare språkbruk än vad någon inom Alliansen idag vågat använda.

Om Salonius-Pasternak har rätt kommer det inte att räcka med vad Jan Björklund (FP) föreslår. Ännu en omorganisering av försvaret för att återinföra värnplikten gör i dagens situation vare sig till eller från.

Bild: Från bloggen Kompasskurs.

Read Full Post »

VAL | Man brukar rekommendera att partierna tonar ner sina förväntningar inför valet. Anledningen är ganska enkel.

Crystal ball

Om man sprider en alltför positiv bild med höga förväntningar riskerar man framstå som en av valets förlorare om man inte når det uppsatta valresultatet.

Omvänt uppfattas partiet som en riktig vinnare om valresultatet blir bättre än vad man förutspått. Även om det bara blir marginellt bättre.

En som gör tvärt om är Jimmie Åkesson (SD) i en intervju med Aftonbladet. 

Här sätter han upp målet att gå från dagens noll mandat till två i Europaparlamentet och att bli tredje största partiet i riksdagen.

Räknar ni med att ta plats i EU-parlamentet?

– Ja, vi var ganska nära förra gången. Våra väljare är ganska dåliga på att bry sig om det här valet, så vi har svårare än andra partier. Men vi var så nära och har växt så pass mycket att det skulle vara märkligt om vi inte kom in nu. Jag tror till och med att vi kan få två mandat.

Vilket valresultat får ni i riksdagsvalet?

– Det vet jag inte. Jag har medvetet sagt att vi inte ska ägna oss åt den typen av sifferexercis. Vi har en målsättning om att få en ännu starkare vågmästarställning i riksdagen och bli tredje största parti. Vi måste bli så stora att det inte spelar någon roll vilken sida MP väljer att samarbeta med efter valet. Sedan om det innebär åtta, tio, tolv eller femton procent, det kvittar. Det viktiga är vad vi kan göra med de röster vi får.

För övrigt gör Åkesson en rad realistiska bedömningar om vad som kommer att krävas för att Sverigedemokraterna skall få ett politiskt inflytande efter valet i år.

Enligt er partisekreterare Björn Söder handlar det om att sno röster av S för att ni ska nå dit?

– Så är det. I stora mätningen från SCB ser man att det är väldigt nära en majoritetsregering för Stefan Löfven med hjälp av MP och V. Det är inte bra för oss, det skulle förta vårt inflytande så vi måste motverka det. Det kan vi göra genom att göra nya inbrytningar bland S-väljare.

Experterna tror att valrörelsen blir en ”presidentkamp” mellan Reinfeldt och Löfven. Hur tror du att det kommer påverka er?

– Det vet vi inte. Vi såg något liknande 2006 och det påverkade oss ganska negativt. Vi låg hyfsat i opinionsmätningarna inför valspurten men sedan blev det den där tvåpartivalstämningen, vilken gjorde att vi andra halkade efter. Nu har vi ett delvis annat läge. I en sådan situation blir det två alternativ och vi ett tredje alternativ mitt emellan. Det kan gynna oss och det kan missgynna oss.

Vad som idag framstår som realistiskt kan i morgon uppfattas som önsketänkande. I politiken kan allt vända på bara 24 timmar.

Vi får se om Åkesson kan hålla kursen (och partiaktiva i örat) ända fram till valdagen.

Read Full Post »

VALÅR | Kan de ständiga attackerna från både höger och vänster hjälpa Sverigedemokraterna uppnå sin eftertraktade mittenposition i svensk politik?

.pilar

I en partiledarintervju i Aftonbladet markerade Jimmie Åkesson återigen att hans parti för en politik som placerar dem i mitten.

Oppositionen brukar säga att ni röstar med regeringen i de flesta frågor. Är SD ett borgerligt parti?

– Nej, vi är ett mittenparti. Det tycker jag blir tydligt när man ser på vår fördelningspolitiska profil som är kanske lite till vänster om mitten. Men sedan när man tittar på de mer värderelaterade frågorna, familjen och så, står vi lite mer till höger. Ekonomiskt är vi ett mittenparti. Det illustreras tydligt av den skattepolitiska debatt som varit. Vi stödjer skattesänkningar för vanligt folk men är motståndare till ytterligare sänkningar för dem som tjänar mest.

Det är inte säkert att övriga partiers ständiga munhuggande om var Sverigedemokraterna hör hemma (baserat på partiets riksdagsvoteringar) imponerar speciellt mycket på den genomsnittlige väljaren.

Vare sig Alliansen eller de rödgröna vill ge sken av att man har något politiskt gemensamt med Sverigedemokraterna överhuvudtaget. Men ett sådant spel riskerar mer framstå som pajkastning än seriösa försök att diskutera sakfrågor.

Paradoxalt nog kan bilden av Sverigedemokraterna som mittenparti snarare förstärkas när alla andra partier ständigt försöker få partiet att framstå som motståndarblockets naturliga allierade.

Om de politiska attackerna kommer från både vänster och höger kan väljarna lätt få uppfattningen att partiet verkligen ligger just i mitten.

Detta skulle kunna leda till att Alliansen och de rödgröna hjälper Sverigedemokraterna uppnå sin långsiktiga strategi att inmuta en mittenposition i svensk politik.

Read Full Post »

FILM | Cory Booker vann senatorsvalet i New Jersey tidigare i år efter att ha besegrat republikanen Frank Lautenberg.

När Booker vann var han Newarks borgmästare. Denna post blev hans efter valet 2006. Men redan tidigare hade han gjort ett försök men misslyckats.

I filmen Street Fight får vi följa Cory Bookers misslyckade valkampanj 2002.

Mer: Läs Carl Swansons ”Cory Booker Has 280,000 Constituents. And 1.4 Million Followers”, en artikel i tidskriften New York om Bookers valkampanj 2013.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »