Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Val 2015’

VAL 2015 | Alternativet, partiet som bildades 2013, har årets intressantaste valaffischer enligt Frederik Preisler på reklambyrån Mensch.

Alternativet - Uffe Elbræk - Valaffisch 2015

Dels kör man med gröntonade affischer som denna här med Uffe Elbræk som är ”politisk leder”i partiet.

I gatubilden har man också kunnat se mindre ”streamers” som är tänkta att sättas upp under de stora etablerade partiernas affischer (se nedan).

Jyllands-Posten ... Foto Søren Juhler

Utöver detta kan man konstatera att för ett så pass nytt politiskt parti har man väldigt mycket kampanjmaterial. Nästan för mycket. Man får se upp så att inte budskapet går förlorat.

När Preisler intervjuades av Frederik Buhl Kristensen, politisk reporter på Politiken, gav han bl.a. följande kommentarer om Alternativet:

De fleste ser ud, som vi kender dem: Røde, blå eller grønne, i farve eller i sort-hvid, med budskaber eller blot med navne. Men nogle partier og folketingskandidater har forsøgt sig med noget alternative metoder.

[…]

Et lille og uerfarent parti som Alternativet, der ikke har mange store profiler eller resultater at vise for vælgerne, må i stedet gå anderledes veje for at få vælgernes opmærksomhed.

Foruden partiets grønne valgplakater med partiets kandidater har Alternativet derfor lavet en miniplakat med teksten »…der er også Alternativet«, som partiets fodsoldater har hængt op under andre partiers plakater.

Og det er altså ret smart, siger Frederik Preisler, partner i reklamefirmaet Mensch:

»Det er sgu da godt tænkt«, lyder det fra Frederik Preisler, der kalder valgplakaten »den mest forfriskende« af de plakater, han selv har set indtil nu.

»Superrelevant, at de kan sætte den under andre plakater. Også fordi de netop har den rolle, at de er alternativet – til hvem som helst. Så den bliver sådan metakommunikation, fordi den hele tiden spiller op mod det, den er i nærheden af. Og den er lige sjov, om den sidder op ad rød blok eller blå blok. Så det må man lette på hatten over«.

Läs mer: ”Ahva? Se valgkampens mest overraskende valgplakater” av Steen A. Jørgenssen i Morgenavisen Jyllands-Posten. (All de politiska partierna finns samlade på valg-2015.dk).

Bild: Översta bilden från Alternativets hemsida. Nedre bilden från Morgenavisen Jyllands-Posten

Read Full Post »

VAL 2015 | Kan man vinna röster med valaffischer? Anders Dybdal, expert på strategi och politisk kommunikation, har tittat på årets affischer i Danmark.

Read Full Post »

VAL 2015 | Nu är det bestämt. Danmark går till val den 18 juni. Det blå blocket – de borgerliga partierna – leder i opinionsundersökningarna över det röda.

Helle och Lars

Kampen om statsministerposten står mellan Helle Thorning-Schmidt, statsminister och partiledare för Socialdemokraterne, och Lars Løkke Rasmussen som är partiledare för borgerliga Venstre.

Även om socialdemokraterna är det största partiet – och Thorning-Schmidt populärare än Rasmussen – leder det blå blocket – de borgerliga partierna – över det röda.

Det tredje största partiet Dansk Folkeparti – med partiledaren  Kristian Thulesen Dahl i spetsen – förväntas göra ett bra val.

De två statsministerkandidaterna som blivit rejält tilltufsade de senaste åren. Thorning-Schmidt bl.a. för sitt flip-floppande kring vallöften när hon väl fick bilda sin koalitionsregering.  Rasmussen på grund av sitt vidlyftiga sätt han har spendera sitt partis pengar på kläder och resor.

För båda handlar valet nu om att vinna eller försvinna. Förloraren kommer sannolikt tvingas dra sig tillbak från sina partiledarposter.

Jesper Vangkilde, politisk reporter på socialliberale dagstidningen Politiken, skriver så här:

Man skal lede længe – måske helt forgæves – i den politiske danmarkshistorie efter to statsministerkandidater, der på så kort tid er blevet gennempryglet så hårdt for det arbejde, de udfører.

Af offentligheden. Af medierne. Af kollegerne. Selv nære partifæller har svunget pisken efter forgodtbefindende.

Begge har de oplevet at få intime dele af deres liv gjort til et nationalt anliggende – detaljerede skatteforhold, partnerens seksuelle præferencer, alkoholvaner og beklædning helt ind til de inderste stykker bomuld.

Begge har de over en kort årrække prøvet at stå i spidsen for Danmark i en tid med økonomisk krise, og det er ikke lykkedes nogen af dem skabe vækst på nær samme niveau som vores nabolande. Ej heller har nogen af dem evnet til at formulere et politisk projekt, der har skabt folkelig begejstring.

[…]

Det tætteste, man kommer et manifest for Regeringen Thorning-Schmidt må være ideen om at tage et ansvar. At træffe svære, nødvendige, om end ikke just populære beslutninger, der i sidste ende skal rette op på dansk økonomi, bringe Danmark i støt fremgang, få de 130.000 ledige danskere i job, skaffe ordrer i bøgerne hos virksomhederne.

Hun annoncerede det faktisk allerede i sin første nytårstale 1. januar 2012: »I den kommende tid skal vi tage beslutninger, der kan måle sig med de sværeste i vores historie. Men vi gør det, fordi det er nødvendigt«.

Senere, stillet over for et langstrakt, internt socialdemokratisk oprør mod netop ’nødvendighedens politik’ har hun understreget, at det skam også har været den ’rigtige’ politik at reformere snart sagt alle dele af vores velfærdssamfund. Hver for sig har reformerne ikke været nævneværdigt store – men der har været mange af dem.

[…]

Personligt – som leder – står Thorning ved valgkampens begyndelse stærkere end på noget tidspunkt de seneste tre år, og danskerne vurderer hende mere troværdig end sin modstander i Venstre. Derfor er forventningen, at Socialdemokraterne vil forsøge at dreje valgkampen i retning af et direkte valg mellem Thorning og Løkke. Konkrete forslag og løfter vil Thorning til gengæld – formentlig belært af fortiden – søge at begrænse.

[…]

Venstre havde nogle gyldne uger kort efter folketingsvalget i 2011.

Ganske vist var et ti år langt borgerligt styre blevet smidt på gulvet. Men partiet stormede pludselig frem i meningsmålingerne, hvor opbakningen på rekordtid blev forvandlet fra 26,7 til 33,4 procent. Denne bemærkelsesværdige fremgang kunne partiets formand, Lars Løkke Rasmussen, betragte på afstand. Han befandt sig i de uger 2.500 kilometer mod syd – på kombineret ferietur og strategiseminar under Mallorcas sol.

Mallorcafremgangen er på flere måder sigende for Lars Løkkes tre et halvt år som oppositionsleder. Når den offentlige debat går sin gang og pressens almindelige fokus er på regeringen, profiterer Venstre. Ofte helt uden, at Venstres fremtrædende figurer behøver at blande sig. Men hver gang, Lars Løkke Rasmussen selv kommer i fokus – hver gang, det handler om skjulte bilag, dekadente rejsevaner, kaviar og champagne, overdrevent tøjforbrug, mere eller mindre respektfuld rygning og overspring, hvor gærdet er lavest – ja, så går det ned ad bakke for Venstre.

[…]

Venstreformanden har varslet en fortsat reformkurs fremover. Men han har afholdt sig fra at sprænge nogen bomber, og de seneste måneder har Venstre igen og igen stået uden svar på meget konkrete politiske spørgsmål som for eksempel indretningen af det bebudede, moderne kontanthjælpsloft.

Sammensætningen af en eventuel borgerlig regering er der heller ikke taget stilling til. Vinder Løkke magten, skal han manøvrere et politisk flertal, som foruden Venstre består af de konservative, Liberal Alliance og et formentlig markant styrket Dansk Folkeparti. Ingen ved, om andre end Venstre ender i ministerbilerne – det bliver et af valgkampens samtaleemner. Men sikkert er det, at der i tilfælde af blåt flertal venter store armlægninger om især den økonomiske politik.

Läs mer: På Folketingsvalg 2015 kan man läsa om valet och de politiska partierna.

Bild: Politiken.

Read Full Post »

Val 2015 | Statsminister Helle Thorning-Schmidt har meddelat att val skall hållas i Danmark den 18 juni 2015. Här är två av dagens framsidor.

Morgenavisen Jyllands-Posten 27 May 2015

Morgenavisen Jyllands-Posten den 27 maj 2015

Politiken 27 May 2015

Politiken den 27 maj 2015

Read Full Post »

VAL 2015 | Exit polls indikerar att premiärminister David Cameron får fortsatt förtroende och kan bilda sin andra regering.

Daily Mail May 8 2015

Daily Mail, 8 maj 2015

The Times May 8 2015

The Times, 8 maj 2015

The Daily Telegraph May 8 2015

The Daily Telegraph, 8 maj 2015

The Independent May 8 2015

The Independent, 8 maj 2015

The Guardian May 8 2015

The Guardian, 8 maj 2015

The Sun May 8 2015

The Sun, 8 maj 2015

Läs mer: Fler framsidor på nättidningen för The Daily Telegraph.

Read Full Post »

VAL 2015 | The Economist gav premiärminister David Cameron sitt stöd inför valet. Men det var inte ett helt självklart.

The Economist May 2nd-8th 2015

Även om det inte blev ett val mellan pest och kolera så var det åtminstone en fråga om ett val mellan två långtifrån perfekta alternativ.

Åtminstone när det gäller två frågor som den över etthundra år gamla tidskriften anser som centrala inför framtiden. Frågor där David Camerons Conservative Party och Ed Milibands Labour skiljer sig åt.

På omslaget hade man kokat ner alternativen till följande: ”Risk the economy or risk Europe”. I ledaren förklarar man sitt ställningstagande:

If the stakes are high, the trade-offs are uncomfortable, at least for this newspaper. Our fealty is not to a political tribe, but to the liberal values that have guided us for 172 years. We believe in the radical centre: free markets, a limited state and an open, meritocratic society. These values led us to support Labour’s Tony Blair in 2001 and 2005. In 2010 we endorsed David Cameron, the Tory leader, seeing in him a willingness to tackle a yawning budget deficit and an ever-expanding state.

Five years on, the choice has become harder. The Tories’ Europhobia, which we regretted last time, could now do grave damage. A British exit from the EU would be a disaster, for both Britain and Europe. Labour and the Liberal Democrats are better on this score. But such is the suspicion many Britons feel towards Brussels that a referendum on Britain’s membership of the EU is probably inevitable at some point. And we believe that the argument can be won on its merits.

The Lib Dems share our welcoming attitude towards immigrants and are keen to reform the voting system. But they can at most hope to be the junior partner in a coalition. The electorate, and this newspaper, therefore face a choice between a Conservative-dominated government and a Labour-dominated one. Despite the risk on Europe, the better choice is Mr Cameron’s Conservatives.

[…]

Mr Miliband is fond of comparing his progressivism to that of Teddy Roosevelt, America’s trustbusting president. But the comparison is false. Rather than using the state to boost competition, Mr Miliband wants a heavier state hand in markets—which betrays an ill-founded faith in the ingenuity and wisdom of government. Even a brief, limited intervention can cast a lasting pall over investment and enterprise—witness the 75% income-tax rate of France’s president, François Hollande. The danger is all the greater because a Labour government looks fated to depend on the SNP, which leans strongly to the left.

On May 7th voters must weigh the certainty of economic damage under Labour against the possibility of a costly EU exit under the Tories. With Labour, the likely partnership with the SNP increases the risk. For the Tories, a coalition with the Lib Dems would reduce it. On that calculus, the best hope for Britain is with a continuation of a Conservative-led coalition. That’s why our vote is for Mr Cameron.

Tidskriftsomslag: The Economist, 2-8 maj 2015.

Read Full Post »

VAL 2015 | I en intervju med BBC:s Andrew Marr lyckades David Cameron på ett mycket kraftfullt sätt förklara faran med SNP. När han fick tala till punkt vill säga.

Vad premiärministern sade var bland annat följande:

[T]his would be the first time in our history that a group of nationalists from one part of our country would be involved in altering the direction of the government of our country, and I think that is a frightening prospect, for people thinking in their own constituencies is that bypass going to be built, will my hospital get the money it needs? Frankly, this is a group of people that wouldn’t care about what happened in the rest of the country. The rest of the United Kingdom, England, Wales, Northern Ireland, wouldn’t get a look in and that’s the prospect that we face if we don’t get the majority Conservative government that is in our reach.

[…]

[T]here is a fundamental difference when you have a group of nationalists that want to be involved in the government of a country which they don’t want to belong to. So you have to ask yourself, if you’re a voter in England or Wales or in Northern Ireland, would these people care at all about what happens in my life and my constituency?

[…]

They have every right as members of Parliament, but they do have a fundamentally different approach to any other Member of parliament, which is they don’t believe in the Westminster Parliament, they don’t believe in the United Kingdom, they wouldn’t be coming to Westminster to help our country; they’re coming to Westminster to break up our country and what Ed Miliband needs to do is rule out any sort arrangement because otherwise you’re not only putting not only about the money…

Valet har utvecklats till det mest svårbedömda på många år. En anledning är att det inte längre bara handlar om de stora giganterna Conservative Party och Labour.

I år kommer även valresultatet för UKIP och SNP avgöra vem som som får bilda regering. Om det sedan dessutom måste till en ny koalitionsregering blir läget än mer komplicerat.

Nigel Farages möjligheter att locka väljare från de konservativa kan bli avgörande för om Cameron kommer att kunna få ihop nog med mandat för en majoritetsregering. En nästintill omöjlig uppgift även utan hotet från UKIP.

Samtidigt ser det ut som om separatistiska Scottish National Party skulle kunna utplåna Labour i Skottland.

Hur har det blivit så här? Tittar man historiskt har de två stora partierna bara sig själva att skylla sig själva.

I februarinumret av History Today skriver dess redaktör, Paul Lay, om hur partiet straffade ut sig i Skottland under Margaret Thatchers tid.

[F]or most Britons, the swinging sixties only got going in the 1979s and 1980s; Thatcherism was as much a democratization of the permissiveness and self-love of 1960s elites as it was an attempt to turn back the clocks. It is hardly surprising, therefore, that a more cautious, less individualistic Scotland turned its back on a Conservative party that appeared to want to conserve little.

När Labour inte längre behövde konkurrera med de konservativa i norr blev man lata och självbelåtna.

Fraser Nelson, chefredaktör The Spectator, skriver i Axess:

Först kom 1997 års konservativa kollaps i Skottland, som verkade vidarebefordra hegemonin till Labour. Efter tio år av vunna val utan kamp blev Labour lata. Partiapparaten började gynna sina egna pampar; före detta chaufförer och portföljbärare ärvde säkra mandat. När Donald Dewar, Skottlands före detta försteminister, avled ställde hans före detta kontorschef upp i hans ställe. Labour kunde ha letat efter framtida begåvningar: istället ville man ha lydiga jasägare som garanterat skulle rösta rätt.

I stora delar av Skottland vägde man hellre än räknade Labours röster – partiet brydde sig inte om att värva röster, eller registrera väljare, eller ta hand om lokala partiföreträdare. Skotska Labours strategi gick ut på att säga ”vi hatar de konservativa” – och det fungerade under 1990-talet. Budskapet började bli lite väl lätt att genomskåda under 00-talet. Efter 2010 har det fullkomligt förlorat sin dragningskraft: skottarna slutade att uppfatta konservatismen som ett enda ont. Att rösta på de konservativa ses numera som en harmlös perversion, ungefär som transvestism eller cricket. Att hata de konservativa räckte inte för att bära upp Labour. Men detta blev inte uppenbart förrän under valkampanjen inför folkomröstningen, då en stor del av skotska Labours väljare gick över till jasidan, lockade av det kraftfulla och effektiva budskapet från nationalisterna.

Dessa avhopp i parti och minut från skotska Labour till SNP:s famn är sannerligen egendomliga – separatisterna fantiserar fortfarande om att styra tillsammans med Labour i en koalition. Deras företrädare talar nu om ”chansen att återställa den allmänna hälso- och sjukvården i England till vad den en gång var” – med andra ord, en återställare av de marknadsinriktade reformerna under Tony Blairs år. Det är åtminstone teorin. Men den allians som SNP behöver nu är mellan Nicola Sturgeon, dess nya ledare, och David Cameron. Hon har uteslutit en koalition med de svekfulla konservativa, men ändå behöver hon honom mer än någon annan politiker i Storbritannien. Om hon får välja vem hon skulle installera i Downing Street i maj så skulle hon välja honom.

Så där har vi det. De två statsbärande partierna i Storbritannien har med en kombination av likgiltighet och självgodhet gjort sig mer eller mindre omöjliga i Skottland.

Inte konstigt att valet ser ut att bli en rysare.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »