Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Utspel’

INTRIGER | Stefan Löfvens utspel om en ”en ny affärsplan för Sverige” har fått mycket utrymme i media.

Att vänstern inte Socialdemokraterna inte skulle gilla ordvalet eftersom det påminner om jargongen inom näringslivet var väntat.

Men det var ju det som var hela poängen!

Att skriva som Aftonbladet gör att ”nu ökar S-sprickan mellan höger och vänster” är därför att ta i. Åtminstone med de bevis som presenterar i artikeln ”Han sågas av sina egna”. (Man har t.ex. bara hittat tre (!) personer som är missnöjda.)

Innehållet antyder snarare att det bara handlar om det gamla vanliga knorrandet från personer på vänsterkanten. Från personer som är mer intresserade av politiskt korrekt språkbruk än att vinna val.

(Heléne Fritzon, som sitter i partiets VU, är t.ex. samma person som stödde Håkan Juholt in i det sista. Dessutom var hon en av de personer som tvingade Mona Sahlin att överge planerna på att bilda allians endast med Miljöpartiet. Efter det gick det bara utför med Sahlin och valrörelsen.)

Löfven har behov av att distansera sig från den vänsterretorik som väljarna förknippar partiet med under Mona Sahlins och Håkan Juholts misslyckade tid som partiledare.

Dessutom är ”affärsplan” ett sätt att visa att Socialdemokraterna är medvetna om de behov som finns inom näringslivet – platsen där de nya jobben måste skapas om man vill få ner arbetslösheten.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har haft en medveten strategi att distansera sig från ”särintresset” Svenskt Näringsliv eftersom man vill kunna locka över fler socialdemokratiska väljare till Moderaterna.

Så när Löfven talar om ”affärsplan” slår han två flugor i en smäll. Han visar att han är mer realist än hans båda företrädare, och dessutom lyckas han röra runt i Moderaternas valstrategi.

Löfvens utspel kan mycket väl tvinga Moderaterna att bli mer företagsvänliga i sin politik. Annars riskerar man tappa vissa borgerligt sinnade väljare.

Men börjar Reinfeldt låta mer som ”gamla” Moderaterna riskerar han tappa de socialdemokratiska väljare som man lockade till sig i de två senaste valen.

Detta är en farlig balansgång för Reinfeldt. Vilket naturligtvis är bra för Löfven.

Så tipset är att Löfven knappast kommer att få några större problem med vänsterkanten så länge som opinionssiffrorna förblir något så när hyfsade.

Read Full Post »

BUDGET | Inför presentationen av nådiga luntan har regeringen under senaste månaden skickat ut över 50 pressmeddelanden enligt SR:s Medierna.

En granskning i Svenska Dagbladet visar dessutom att Alliansen sedan den 24 augusti har presenterat totalt 45 nya budgetsatsningar. Det ger ett snitt på 1,7 utspel om dagen.

”Under fyra veckor har regeringen fått framstå som handlingskraftig när de åkt runt med hjälmar på huvudet, inspekterat laboratorier och fikat på äldreboenden”, skriver Erik Hedtjärn på Medierna.

Lyssna: Hela radioreportaget finns tillgängligt på P1:s Medierna.

Read Full Post »

IMAGE | Stefan Löfven har valt att presentera Socialdemokraternas kommande budgetmotion som ”en ny affärsplan för Sverige”.

Sättet att kommunicera påminner om när Moderaterna valde att vrida begrepp som ”arbetarparti” och ”den svenska modellen” ur händerna på Socialdemokraterna.

Det är uppenbart att Löfven vill förstärka bilden av Socialdemokraterna som partiet som har fokus på sänkt arbetslöshet, nya jobb och fler företag.

En annan fördel är att begreppet indirekt sätter fokus på regeringens akilleshäl – oförmågan att få ner arbetslösheten.

Man vill också förstärka bilden av Moderaterna som ointresserade av svenskt näringsliv. När Moderaterna talar om näringslivet som ”särintresse” vill Löfven visa att man är medveten om näringslivets betydelse för att få ner arbetslösheten.

Det finns även en annan likhet mellan vad Per Schlingmann och den inre cirkeln kring Fredrik Reinfeldt gjorde för Moderaterna och Löfvens utspel.

Det är uppenbart att det är en mycket liten krets kring Löfven som har arbetat fram begreppet ”affärsplan”.

Kanske var det därför det var så viktigt att även tre andra toppar (partisekreteraren Carin Jämtin, gruppledaren Mikael Damberg, ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson) undertecknade debattartikeln i Dagens Nyheter. Det hela gav därmed en känsla av bred uppslutning.

Det har nämligen inte varit speciellt svårt för journalister att hitta socialdemokrater som vrider sig som masken på en krok över ett begrepp som mer skulle kunna förknippas med ”gamla” Moderaterna. Men det är just det som är poängen!

Direkt komiskt är att det bara för ett par dagar sedan en riksdagsledamoten Peter Hultqvist (S) i Uppdrag granskning uttryckte sig kritiskt om det arbete Schlingmann lagt ner för att förändra bilden av Moderaterna.

”Just det här med image, attityd och yta är något som kommit att betyda väldigt mycket. Det måste man slå hål på”, säger Hultqvist. Det är en kritik som nu lika väl skulle kunna riktas mot Löfvens utspel.

Men för tillfälligt regerar Löfven. Intresset kring ordet ”affärsplan” har nämligen fått hela kollektivet av politiska journalister har glömma att Löfvens debattartikel inte innehöll en enda riktig nyhet.

Det har med andra ord varit en riktigt bra dag för Stefan Löfven och hans spin doctors.

Bild: DN Debatt i Dagens Nyheter den 24 september 2012.

Read Full Post »

IMAGE | Regeringen, med Anders Borg (M) i spetsen, har i warp speed gått från nattsvarta ekonomiska prognoser till rosenröda.

På ett bräde har man i höstbudgeten intecknat de 23 miljarder som utgör statsbudgetens hela reformutrymme för 2013.

En granskning genomförd av Svenska Dagbladet visar att Alliansen sedan den 24 augusti har presenterat totalt 45 nya budgetsatsningar. Det motsvarar ett snitt 1,7 utspel om dagen.

Genom att droppa budgetens godbitar pö om pö till media har man lyckats få maximal uppmärksamhet för innehållet i sin budget.

Man kan både applådera hantverksskickligheten i regeringens mediala strategi och samtidigt ifrågasätta klokskapen i att inteckna hela reformutrymmet.

Men för både regeringen och oppositionen kommer det inte att handla så mycket om vad ekonomerna tycker. Ställ samma fråga till tio ekonomer och man får troligtvis tio olika svar.

Vad som däremot påverkar väljarna är när politiker plötsligt börjar agera tvärt emot vad väljarna uppfattar att de tidigare predikat.  Alla politiker befinner sig nämligen i förtroendebranschen.

Och här spelar regeringen och Borg ett högt spel. Borg har noggrant byggt upp en image av försiktighet grundad på ordning och reda i statens finanser.

När han nu börjar spendera som en sjöman på landpermis riskerar detta urholka den bild av seriositet som regeringen – via Moderaterna – har gjort till sitt varumärke.

När finansministern tar på sig spenderbyxorna kan väljarna lätt få uppfattningen att de gamla Moderaterna är tillbaka. Alternativt att Borg är beredd att riskera landets finanser bara för att kunna vinna valet om två år.

Men även Socialdemokraternas sätt att argumentera har sina uppenbara brister.

Under lång tid har deras kritik mot regeringen gått ut på att regeringen inte spenderat tillräckligt i kristider. Och nu kritiserar man regeringen för att göra just det!

Så även Stefan Löfven och Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson, riskerar hamna i en situation där väljarna uppfattar att partiet sänder motstridiga budskap.

Rent logiskt är det de personer och partier som väljarna har störst förtroende för som kommer att ta minst skada av den senaste tidens alla retoriska kovändningar.

Kommande opinionsundersökningar lär därför bli de intressantaste på länge.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Det var de ideologiska färgade talen som lyfte partiledarnas framträdanden under politikerveckan.

Kanske hängde det samman med att det fanns få – och inte speciellt tunga – utspel från partierna i år. Kloka partiledare valde då att ideologisera sina tal för att kunna sticka ut från mängden.

Detta är en viktig signal till de mindre partierna.

Man kan inte lyfta opinionsmässigt bara med hjälp av sakpolitiska utspel. Speciellt inte om utspelen lika väl skulle ha kunnat lanseras av något annat närliggande politiskt parti.

Att använda sig ideologi kan då vara ett effektivt sätt att vissa på skillnader mellan partierna.

Bästa talet

Det är kanske inte konstigt att de bästa talen därför också kom från partier som hade behov att bevisa något för väljarna.

Jonas Sjöstedt (V), Jan Björklund (FP), Stefan Löfven (S) och Göran Hägglund (KD) höll inte bara de intressantaste talen utan också de mest ideologiska färgade.

Vänsterpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraternas läge i opinionen gör att dessa nu måste ta sig i kragen om man vill lyckas 2014. Och Socialdemokraterna måste visa att man är mer än bara en Löfven-effekt.

Och skall man utse någon klar vinnare får det bli Hägglund, tätt följd av Björklund.

Oturligt nog för Hägglund låg Kristdemokraternas dag sist under veckan. Det är inte osannolikt att man därmed också fick färre tittare och lyssnare än övriga partier.

Men dessa två herrar får ursäkta. Det tal som alla verkligen väntade på var Stefan Löfvens. Det var hans första i Almedalen som partiledare.

Och han lyckades över förväntan. Speciellt med tanke på att han knappast är någon naturlig talare. Han hade uppenbart tränat inför uppgiften.

Men det kan vara en poäng för en partiledare att inte framstå som en alltför finslipad och professionell politiker. Att låta mer som en man av folket kan aldrig vara fel för en socialdemokratisk partiledare.

Sämsta talet

Utan tvekan var det Åsa Romson (MP) och Annie Lööf (C).

Vad man kommer att minnas från Romsons tal är att hon bjöd in metrologen Pär Holmgren under talet. Hon lämnade även kvar ett par glasögon till Fredrik Reinfeldt (för att han skulle se barnfattigdomen).

Romson fick en del kritik för nymodigheten att intervjua Holmgren på scen mitt under talet. Men det var knappas att hon prövade något nytt som var felet.

Problemet var at ingen minns vad det handlade om. Det var väl något om klimatet och miljön? Eller?

Och Lööfs tal kommer man bara att minnas för att hon var modig nog att erkänna att Alliansen och regeringen går på tomgång.

Oturligt nog personifierar hon själv denna idétorka.

Bästa politiska utspel

Alla partierna hade något litet köttben som man bjöd väljare och media på. Men något riktigt tungt utspel blev det aldrig.

Det mest omtalade och omskrivna blev Fredrik Reinfeldts förslag om enjobbpakt”.

Men det var svårt att imponeras när det visade sig att det var ett gamalt förslag från IF Metall. Ett förslag som Stefan Löfven (!) förhandlat fram redan 2010.

Löfven kunde därmed knipa retoriska poäng genom att döpa om jobbpakten till Löfvenmodellen.

”Det visar att Moderaterna inte ser arbetslösheten som ett samhällsproblem – utan en valfråga”, sade han.

Därmed lyckades Socialdemokraterna så ännu ett frö av misstänksamhet hos väljarna om att Moderaterna är mer spinn än substans.

Dessutom kunde han ställa den berättiga frågan om varför jobbpakten inte skulle kunna sjösättas redan nu? Varför vänta ända till 2014 om den nu var så viktig som Reinfeldt gjorde gällande?

Och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kunde peka på att regeringen framstår som oeniga när man lyssnar på Allianspartiernas olika tal under veckan.

Så den spricka som Moderaterna antagligen hoppats på mellan Socialdemokraterna och LO får vi nog inte att se mycket av.

”Jag trodde att det var regeringen vi talade med men det kanske var Moderaterna”, sade han till TT.

Bästa onelinern

”Vänner, regeringen väntar på bättre tider, medan Sverige väntar på en bättre regering.” (Stefan Löfven)

Och mer än en oneliner stod ”rolighetsminister” Hägglund för. Så här lät det om ”Cirkus Löfven”:

Jag vill redan här be om ursäkt för det kommande avsnittet. Nu förlitar jag mig helt på att det finns göteborgare i publiken… Schhhhh… Får jag be om….största… möjliga…..tystnad?  För visst är det med Stefan Löfven, lite som på cirkus. Cirkusdirektör Stefan Löfven. Största…möjliga…tystnad. Ny i manegen. Den fjärde direktören på kort tid. Hans företrädare var dels en one-man-show. Domptören Persson som ersatte alla andra artister med sin egen förträfflighet. Sedan kom den av partiet itu-sågade damen. Och sedan direktören som visade sig vara en mänsklig kanonkula… som sällan landade på fötterna. Manegen var väl krattad när Löfven kom in bland de stora elefanterna. Spänd förväntan i tältet.  De tidigare så framgångsrika knivkastarnas nummer har utgått. Stöörsta…möjliga…tystnad. Stefan Löfven… Sällan har väl någon sagt så litet om så mycket under så lång tid… I de farligare cirkuskonsterna finns en stuntman, oftast Mikael Damberg. Men alla verkligt halsbrytande nummer har fått utgå till förmån för… ytterligare tystnad. Inget jonglerande med brandfacklor, precis. Visserligen politisk akrobatik, han kan till och med slå knut på sig själv, för att inte falla… till föga… och lämna något besked.  Största… möjliga… tystnad… Och spänning är en del av miljön på Cirkus Löfven. In kommer alla djuren. Först Unga Örnar men sedan… En tiger, förlåt… en som tiger.

Så sammanfattningsvis får man kanske ge Moderaterna en liten, liten poängseger över Socialdemokraterna när det gäller politiskt innehåll.

Men i realiteten står partierna precis där man stod innan Almedalsveckan.

Read Full Post »

UTSPEL | Försöker Stefan Löfven stjäla Moderaternas avlagda kostym? Vill han positionera Socialdemokraterna som det företagsvänliga partiet?

”Vi ser inte företagen som ett särintresse”, sade Stefan Löfven (S) vid ett möte med Samak (Samarbets­organisationen för de nordiska socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen).

Piken var tydlig. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har ofta med illa dold förtjusning upprepat att Svenskt Näringsliv bara är ett särintresse bland många andra.

Göteborgs-Posten skriver:

– Vi behöver en mycket, mycket mer aktiv näringspolitik, sade Löfven […]

[Den nordiska] Modellen har fyra ben, enligt Löfven: ordning och reda i ekonomin, öppenhet mot omvärlden, trygga och friska medborgare med god utbildning samt jämställdhet.

Den svenska borgerliga regeringen har dock gjort felsatsningar som missriktade skattesänkningar och har inga bra recept för att minska arbetslösheten, enligt den svenske S-ledaren. Och regeringen har inte förstått vikten av samarbete med företag och fack.

– Vi uppfattar det som om regeringen och näringslivet inte har en bra dialog. För oss är det oerhört viktigt att ha en bra dialog, jag känner många företagsledare och jag beundrar många av dem. Man kan inte betrakta företag eller fack som särintressen, sade Stefan Löfven till journalister efter sitt tal.

När Reinfeldt & Co bestämde sig för att dekontaminera varumärket Moderaterna var det centralt att låta mindre som de gamla Moderaterna och mer som Socialdemokraterna.

Nu verkar Stefan Löfven pröva samma trick. Fast omvänt.

Det är inte omöjligt att han insett att den snabbaste vägen tillbaka för partiet är att erövra lite av den mark som ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna övergav.

En majoritet av väljarna är vare sig fanatiska företagskramare eller fackföreningskramare. De allra flesta kan se poängen med att arbetsmarknadens parter balanserar varandras inflytande.

Löfvens kritik av regeringen (läs: Moderaterna) blir då ett sätt att återvinna mittenpositionen i svensk politik.

Om Löfvens utspel inte bara var en tillfällig fullträff ser vi kanske nu konturerna av en genomtänkt strategi för att göra Socialdemokraterna mer relevant igen.

Kanske kommer vi nu att se en Löfven som tar upp kampen med en försoffad och oinspirerad regering. I så fall skulle det inte bara vara till gagn för Socialdemokraterna utan också för Allianspartierna.

Löfven skulle då kanske också kunna – håll tummarna! – göra det roligt med politik igen.

Read Full Post »

TANKEUTBYTE | Plötsligt har en helt ny Håkan Juholt trätt fram. Kommer Socialdemokraterna kunna utnyttja den gratischans man har fått?

På sex tätskrivna helsidor i söndagens Dagens Nyheter får vi följa författaren Jerker Virdborgs och Håkan Juholts mejlväxling om kulturen, politiken och bristen på visioner.

För en gångs skull är beskrivningen ”unik” passande.

Oavsett om man håller med eller inte framstår Juholt här som en eftertänksam, klok och kulturellt bevandrad person.

Men man kan också mellan raderna ana varför han har haft så svårt för det politiska spelet.

I en mejlväxling kan man fundera i lugn och ro innan man klickar på ”skicka”. I politiken måste man vara desto snabbare. Minsta misstag och man blir massakrerad av både media och politiska motståndare.

Medan de politiska utspelen verkar vara föga genomtänkta och påkomna i all hast framstår hans funderingar kring kultur och politik som riktigt intressanta.

I politiken måste man vara specifik. I mer ”filosofiska” samtal kan man kosta på sig att ta ut svängarna.

Rätt använd skulle Socialdemokraterna kunna utnyttja den bild som här framtonar av Juholt. Om inte annat för att vända den negativa mediebild som annars riskerar att permanentas.

Juholt skulle säkert slå bakut om man nämnde det för honom men han har helt enkelt behov av en rebranding.

En intellektuell partiledare är kanske det som Socialdemokraterna mest av allt behöver. Det skulle i alla fall kontrastera starkt mot vad vi i dag ser inom politiken.

Här finns stommen till berättelsen om Håkan Juholt som person. Personen bortom skandalerna och de hafsiga politiska utspelen.

Frågan är bara om partistrategerna ens ser den chans som stirrar dem rakt i ansiktet?

En bieffekt av mejlväxlingen är att Fredrik Reinfeldt (och övriga partiledare) nästan automatiskt framstår som ganska intellektuellt lättviktiga.

Detta är också något Jerker Virdborg indirekt berör.

Under besvärande många år har det öppna samtalet mellan till exempel konstnärer och politiker varit i princip obefintligt. En sådan liksom dånande tystnad är inte bara omodern, utan också generande för Sverige som nation. Det jag så tydligt fick syn på i Almedalen var också att det inte är särskilt givet vem som egentligen ska klandras för tystnaden, något jag ska återkomma till.

Jag gissar i alla fall att när Fredrik Reinfeldt nyligen angav fyra Camilla Läckberg-böcker som sin semesterläsning så var det med tydlig avsikt att väcka ont blod. Vilket han också lyckades med, de intellektuella sprang rakt i fällan: Statsministerns smak är givetvis underordnad moderaternas strävan efter att vara så folkliga som möjligt, efter att befinna sig i den politiska mitten. Och då måste partiet hålla tydligt avstånd till en upplevd intelligentia. Reinfeldts så kallade val av böcker säger ingenting om honom, utan bevisar bara att Per Schlingmann noga följer försäljningstopplistorna på branschorganet Svensk Bokhandel. Lika lite som moderater numera får använda snobbiga ord eller kläder, lika lite får de naturligtvis tala om böcker eller andra konstverk som kan signalera överklass. Vem klandrar egentligen Schlingmanns hårda interna regelverk med tanke på moderaternas mörka förflutna? Och taktiktänkandet inom politiken kräver väl numera allmänt att det mesta av partiledarnas äkthet offras.

Ändå måste man tycka att det är en djup gemensam förlust för hela det svenska kulturklimatet att vi har en statsminister som är så rörande ängslig att han av taktiska skäl inte ens vågar nämna ett enda konstverk som inte redan är jättepopulärt. Så tragiskt långt har det alltså gått.

Jag tror inte att Reinfeldt egentligen är bekväm med att låtsas framstå som en intellektuellt helt passiv och oreflekterande statsman. Och jag tror att både han och Schlingmann inser att det oundvikligen falska i moderaternas krampaktiga folklighet kan upplevas som lismande. Men jag tror också att de intellektuellas reaktion på Reinfeldts bokval egentligen säger mycket mer om dem själva än vad de anar.

Reinfeldt är heller inte ensam. Svenska partiledare har under en lång rad år varit extremt försagda när det gäller kulturella referenser […]

Håkan Juholt:

Du skriver att litteraturvärlden inte är närvarande i politiken. Man kan nog säga att den lyser med sin frånvaro. På så sätt finns den ju där, fast som ett vakuum. Ett faktum som gör att jag faktiskt kände mig mer hemma på bokmässan där jag var med på ett samtal, än jag gör under Almedalsveckan – som nu verkar handla mer om att sälja kommersiella varor och tjänster än att diskutera politiska ideologier. På bokmässan är det tvärtom, där hamnar försäljningen av böcker i skymundan så att människor kan diskutera rörelse och värderingar. Det politiska samtalet är nästan genomgående rakare och enklare på bokmässan, även om motsatsen också är väl representerad.

Man kan se bristen på kultur i politiken som både ett symptom och en konsekvens av politikens professionalisering. De politiska partierna i vårt land är i de flesta fall sprungna ur folkliga rörelser. I dessa odlades en levande kultur, en egen rörelsekultur där böcker, konst och bildning både gav status och var helt nödvändigt. De sista tre decennierna har denna rörelsekultur allt mer ersatts av professionella staber, och inställsamma pr-byråer, och det bildningskrav som fanns och formades exempelvis i arbetarrörelsen har marginaliserats.

Det finns helt enkelt mindre rörelse och färre möten att läsa dikter och diskutera litteratur på. Men oavsett detta tror jag också själva politiken har förlorat dimensioner som gör det svårt för kulturen att tränga in och ut. 1900-talet var i mångt och mycket präglat av idékamp, där man tog tillvara varje till buds stående medel för att övertyga människor för sina idéer. Kulturella uttryck var och är ett kraftfullt redskap. Men när idéerna trängs tillbaka, visioner och ideologi ersätts med teknokrati och visionslöshet, får det konsekvenser för hur författare och konstnärer kan appelleras av politiken. Det är knappast någon slump att det under exempelvis Tage Erlanders regeringstid fanns ganska gott om kultur­arbetare som kände närhet till socialdemokratin – och att det starka och ansvarstagande samhälle han blev en symbol för också innebar en kulturell revolution i form av 1974 års kulturpolitik.

Det finns alltså många skäl till att kulturen och politiken avskärmats från varandra, men också desto fler skäl att försöka foga dem samman igen.

Jag skulle helt enkelt vilja vara med och skapa en modern socialdemokrati som på nytt kan appellera även till intellektuella och konstnärer – som är spännande och som står för en förnyelse. Som bjuder in och som lockar genom att starta ett samtal om vilket samhälle vi vill ha. Vad som kan vänta bortom träden, bortom nästa skattesänkning.

På denna punkt är jag verkligen optimistisk. Inte minst om man tittar på många av de romaner som lockat till debatt är det tydligt att mycket av en radikal samhällsanda lever kvar i den viktiga litteraturen. Alltså att energin som jag anser att den socialdemokratiska samhällskritiken behöver, men delvis saknar, faktiskt lever kvar i kulturen och konsten och att vi för att kunna ladda oss med energi kan hämta kraft där. Men jag tror också det intresse som du uttrycker och som möter mig när jag återkopplar till detta arv visar att det är något som händer i ett politiskt samtal när de existentiella och stora frågorna och perspektiven försvinner. Samtalet blir platt och tråkigt när många människor i stället vill någonting annat.

Read Full Post »

Older Posts »