Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘UK Independence Party’

KAMPANJ | Sverigedemokraterna går in i valrörelsen med den fjärde största kampanjkassan bland riksdagspartierna.

Svenska Dagbladet 25 juni 2014

Med 47 miljoner kronor i krigskassan är det bara Socialdemokraterna och Centerpartiet (70 miljoner kr. vardera) och Moderaterna (66 miljoner kr.) som är större.

Att partiet har professionaliserats är tydligt när Max Byström i Svenska Dagbladet väljer att intervjua partiets kommunikationsstrateg.

Joakim Wallerstein har en bakgrund på pr-byrån Strandberg Haage och i företaget Acne. Att partiet satsar på proffs visar att partiet har nått en ny nivå i sitt sätt att organisera partiet.

Att medlemstalen ökar på orter där man tidigare varit svaga visar att arbetet börjar ge effekt.

På EU-valskampanjen brände Sverigedemokraterna ungefär 14 miljoner kronor, vilket är 4 miljoner mer än Moderaternas EU-valsbudget.

I valet lade partiet extra krut på Stockholmsväljare, främst genom kampanjen mot ”organiserade tiggare” i Stockholms tunnelbana. Partiets medlemmar i Storstockholm har ökat kraftigt på fyra år, från ungefär 600 stycken till 1900 stycken.

Budskapet i kampanjen ifrågasattes brett, och partiet kunde aldrig styrka att tiggeriet var ”organiserat”. Men SD menar att det var den valsatsning, vid sidan av Åkessons valturné, som gav bäst resultat i valet.

– Våra kärnfrågor har tidigare inte appellerat till väljare i Stockholms innerstad, säger Joakim Wallerstein, partiets kommunikationsstrateg, som ligger bakom kampanjen.

[…]

Stockholmarna är en grupp som sällan delar partiets syn på invandring, menar han.

– När det kommer till vad som händer i våra förorter så läser folk kanske om det i tidningen. Men om de bor på Nytorget (på Södermalm i Stockholms innerstad, red anm.) så har de inga problem med det, säger han.

– Det de märker av och reagerar på är att det kommer fram fler och fler tiggare när de sitter på uteserveringarna.

Tiggarna blev alltså den fråga som skulle få med huvudstadsborna.

[…]

I riksdagsvalet år 2010 skrev partiledare Jimmie Åkesson en debattartikel där invandringen av muslimer kallades för ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Partiet gjorde också en kontroversiell reklamfilm där kvinnor i burka ställdes mot pensionärer.

Under Almedalsveckan ska Joakim Wallerstein och SD avtäcka det här valets kampanj.

Kommer ni att lägga samma fokus på islam och muslimer som förra gången?

– Jag tror inte det, nej. Väljarna vet redan vad vi tycker i den frågan, säger Wallerstein.

Därmed följer man trenden även från partier som t.ex. UK Independence Party i Storbritannien.

I UKIP har man dragit slutsatsen att det inte räcker med att bara kritisera invandrar- och integrationspolitiken. Man måste finna nya frågor om man vill växa framöver.

Bild: Framsidan av Svenska Dagbladet den 25 Juni 2014.

Read Full Post »

KAMPANJ Liberal Democrats var partiet som inför förra valet kunde suga upp väljare som var trötta på de två huvudmotståndarna.

New Statesman 23-29 May 2014

Inför valet 2015 kan det vara UK Independence Party som blir alternativet för missnöjda väljare.

Risken är den samma för både Conservative Party och Labour; att man tappar så pass många väljare till UKIP att man inte kan bilda en egen majoritetsregering.

Både Tories och Labour slipar därför på strategier för hur man skall kunna underminera förtroendet för UKIP. Men inget parti vill vara allt för tydliga med sina attacker eftersom riskerar irritera de av ”sina” egna väljare som uppfattar UKIP som ett alternativ.

Rafael Behr, på tidskriften New Statesman, skriver om partiernas våndor inför utmanaren Nigel Farage och hans UKIP.

Downing Street is becoming more aware of the limitations of “Vote Farage; get Miliband” as a message. One No 10 source tells me: “It will have to be more sophisticated than that.” The general election campaign will stress economic dependability. Cameron will be sold as the only candidate who can be relied upon not to poison the recovery with snake-oil policy prescriptions, whether bottled as Farage’s fearmongering nationalism or as Miliband’s wealth-destroying retro-socialism.

[…]

On the Tory side there is growing confidence that Ukip support can only decline as the party acquires a disreputable air. The source of many press reports that embarrass Farage is Conservative Campaign HQ, where researchers scour pamphlets and social media for unsavoury remarks by Ukip candidates. Tory strategists recognise that undermining Farage is a job best undertaken at arm’s length. Too many direct attacks by Cameron would lend Ukip the status of equal adversary and risk reminding Tory dissenters of the times they have felt insulted by their own leader. “We need the racist thing to seep into public consciousness,” says an ally of the Prime Minister. “But it can’t be us saying it.”

[…]

Labour has been slow in waking up to that dynamic. At first, the opposition tended to view Farage’s strength as a helpful disruption of Tory support – a family feud on the right that eased Miliband’s path to Downing Street. Then it became clear that Ukip was attracting support from older, working-class voters who felt neglected by Labour in government, especially over immigration policy, but remained culturally immune to voting Tory. At that point, Miliband’s allies conceded that there was a potential hazard down the line but insisted it was not big enough to cost Labour seats in the 2015 general election. Only in recent weeks have aides started voicing concern that Ukip is dragging the whole political debate on to terrain that the Labour leader finds inhospitable.

[…]

Ukip’s reach may be limited by its status as a vehicle for protest votes but that gives it power to define the terms of protest in ways that harm the constitutionally recognised main opposition party. Labour’s priority is to look like a government-in-waiting but part of that image requires also looking like the main destination for people who don’t like the incumbents.

[…]

Instead the party is lumped in with the Tories and Lib Dems as part of a shabby establishment stitch-up, with the added baggage of a reputation for economic mismanagement.

It is an old opposition conundrum: how to fashion a message that is dramatic enough to represent a credible alternative to the status quo, yet responsible enough to withstand scrutiny as a potential programme for government. Ukip isn’t bothering with the second part of the equation (which will be its undoing next year), but Farage is hogging the rhetoric of change and upheaval. His incendiary nationalism burns up the oxygen of publicity that Miliband needs to illuminate his milder offer of soft-left populism. That all suits Cameron to the extent that he is in the business of promising security through continuity.

While Labour and Tories have opposing reasons for wanting to see Farage thwarted, the basis for their arguments is the same. Downing Street aides and Miliband advisers both speak of the need to impress upon voters how high the stakes will be in 2015; how the ultimate question is whether Cameron is allowed to continue as Prime Minister – with one side warning that another term of Conservatism would finish off hope of fair rewards for all and the other warning that Labour would guarantee national bankruptcy. What they want, above all, is for the public to view the general election as a two-party race, with the Lib Dems and Ukip as sirens, luring in wasted votes and thereby abetting the real enemy.

[…]

The threat that situation poses to Cameron lies in the electoral arithmetic – Ukip can cost him seats. For Miliband, it is a problem of momentum – Ukip has stolen his insurgent thunder. The Tories spent too long chasing Ukip’s agenda; Labour spent too long ignoring it. Farage’s bubble will not suddenly burst. More likely, the air will seep out slowly over the coming year, by which time both Cameron’s and Miliband’s prospects of winning a majority may already be blown away.

Tidskriftsomslag: New Statesman den 23-29 maj 2014.

Read Full Post »

ELITER | Vad är anledningen till UKIP:s framgångar? Många skulle automatiskt svara deras EU motstånd och deras kritik av invandringspolitiken.

The Spectator 24 maj 2014

Men det finns även en annan, mer sofistikerad, förklaring. Nämligen att övriga partier inte riktigt gillar sina egna medlemmar.

Detta öppnar upp för partier som UK Independence Party som uppfattas som mer ”äkta” och ”folkliga”.

Trogna partimedlemmar och kärnväljare är ofta fullständigt ointresserade av strategiska överväganden kring vilka frågor partiet bör driva för att kunna locka väljare.

De är ofta inte speciellt intresserade av att sakfrågor skall testas i opinionsundersökningar och fokusgrupper. De vill bara se att partiet kämpar för att få genomslag för deras hjärtefrågor.

Den ökade professionaliseringen av partierna för med sig att partitoppen och deras anställda ofta har mer gemensamt med motsvarande personer i konkurrerande partier än vad de har med sina egna medlemmar.

För partieliten är medlemmarna, i bästa fall, ett nödvändigt ont.

Peter Oborne, på The Daily Telegraph och The Spectator, beskriver en utveckling i Storbritannien som lika väl skulle kunna vara en beskrivning av Sverige.

Nigel Farage is a subversive who has reintroduced the vanished concept of political opposition into British politics.

When he emerged as a force ten years ago, Britain was governed by a cross-party conspiracy. It was impossible to raise the issue of immigration without being labelled racist, or of leaving the EU without being insulted as a fanatic. Mainstream arguments to shrink the size of the state, or even to challenge its growth, were regarded as a sign of madness or inhumanity […].

Meanwhile, the three main political parties had been captured by the modernisers, an elite group which defied political boundaries and was contemptuous of party rank and file. As I demonstrated in The Triumph of the Political Class (2007), politicians suddenly emerged as a separate interest group. The senior cadres of the New Labour, Conservative and Lib Dem parties had far more in common with each other than ordinary voters. General elections were taken out of the hands of (unpaid) party activists and placed in the hands of a new class of political expert.

[…]

In this new world, the vast majority of voters ceased to count. The new political class immediately wrote off all voters in safe seats — from unemployed ship-workers in Glasgow to retired lieutenant colonels in Tunbridge Wells. Their views could be disregarded because in electoral terms they were of no account.

[…]

For ten years, academic theorists and political experts have been wringing their hands about voter apathy. The Hansard Society would annually come up with a new proposal to remedy declining turnout at general elections. Baroness Helena Kennedy’s Power Inquiry conveyed its earnest bafflement about the readiness of the British people to join charities like Oxfam while turning their backs on our national politics.

In reality, it was the British politicians who turned their back on the electorate, not the other way around. The voters were much less apathetic than the national politicians assumed and (horrifying for the Helena Kennedys of this world) Ukip is the party that has proved it.

Tidskriftsomslag: The Spectator den 24 maj 2014

Read Full Post »

OpinionsundersökningPOLITIK | Om ett parti har monopol på en fråga tenderar detta minska sannolikheten för att övriga partier följer efter.

Att EU-kritiska partier har haft stora framgångar i Europaparlamentsvalet betyder inte att de också har tagit sitt land ett steg närmare ett utträde. Tvärt om.

Detta är dåliga nyheter för UKIP som vill att Storbritannien lämnar EU. Det samma kan sägas om Sverigedemokraterna.

Charles Moore i The Spectator har funnit att det sannolikt finns en korrelation mellan ökat stöd för EU-medlemskapet och att UKIP har fått ett sådant stort stöd i väljarkåren.

Osäkra väljare tenderar nämligen stödja status quo.

Few have noticed that the rise of UKIP coincides with a fall in the number of people saying they will vote to get Britain out of the EU. The change is quite big. The latest Ipsos Mori poll has 54 per cent wanting to stay in (and 37 per cent wanting to get out), compared with 41 per cent (with 49 per cent outers) in September 2011. If getting out becomes the strident property of a single party dedicated to the purpose, it becomes highly unlikely that the majority will vote for it. The main parties will conspire to push the idea of ​​the EU exit to the fringe. Waverers will wobble towards the status quo. It will be 1975 all over again, which is surely what David Cameron has always intended.

Så här ser opinionsinstitutens siffror ut i Storbritannien mellan de som vill att Storbritannien lämnar respektive stannar kvar som medlem i EU.

Lämna EU: November 2012 56% / Stanna i EU: November 2012 30%

Lämna EU: Juli 2013 46% / Stanna i EU: Juli 2013 36%

Lämna EU: Mars 2014 39% / Stanna i EU: Mars 2014 41%

Lämna EU: Maj 2014 37% / Stanna i EU: Maj 2014 54%

Man skulle kunna komplettera detta med att säga att sambandet troligtvis bara gäller stora strukturella frågor.

Sambandet verkar inte gälla ”vardagliga” frågor som t.ex. om man vill ha mer eller mindre resurser till vård, skola och omsorg. Eller om man vill höja eller sänka skatten.

Här konkurrerar partier ofta med att lägga sig så nära varandra som möjligt.

Det kan också finnas en skillnad mellan länder beroende på antalet etablerade partier. Det är t.ex. först nu som UK Independence Party har lyckats slå igenom i ett val.

I Sverige är vi vanna vid betydligt fler partier.

Med Sverigedemokraterna är vi nu uppe i åtta partier i riksdagen. I kommande val kommer vi även att få se ett nionde parti – Feministiskt initiativ – konkurrera om medieuppmärksamheten.

Men det förändrar inte det faktum att Sverigedemokraterna är det enda riktigt EU-kritiska partiet i riksdagen.

Inget annat parti intog ett strikt EU-kritiskt perspektiv i EU-valet.

Källor: The Spectator har använt siffror från följande opinionsundersökningar: Opinium / Observer; YouGov / Channel 5; Zapera; Ipsos / Mori 

Read Full Post »

VAL 2014 I Storbritannien blev den stora segraren i både lokalvalen och EU-valet Nigel Farage och United Kingdom Independence Party.

Total Politics Issue 64 December 2014

Efter framgången i Europaparlamentsvalet tar UKIP sikte på att slå igenom även i parlamentsvalet i Storbritannien.

När Sam Macrory och John Ashmore intervjuade Farage i Total Politics i december diskuterade man bl.a. partiets planer inför 2015.

Farage tänker kopiera den valstrategi som gjorde liberalerna framgångsrika under Paddy Ashdowns tid som partiledare för Liberal Democrats.

Instead of flirting with unhappy Tories, Farage says that his priority is “trying to build this brand that we’ve established” – and he has a blueprint in mind: the Paddy Ashdown-era Liberal Democrats.

How Ashdown won Tory-held Yeovil, he says, “is a template for what you have to do” – not that Ashdown has said anything complimentary in return. “So? Couldn’t give a damn. Haven’t seen what he said. I’m not even interested.” Farage shrugs. “They faced everywhere: ‘It’s a wasted vote, we like them, we agree with them, but it’s a wasted vote.’ And they managed to do it from the bottom up. It’s an approach that served Ashdown phenomenally well, and it’s a model for UKIP to pursue. I still think the key to 2015 is what we have built up locally on the ground in terms of local council representation.”

[…]

He admits that the party’s 2010 manifesto was a “Horlicks… no one knew what was in it or wasn’t”, but insists that UKIP has learned from previous mistakes in its presentation of “some sensible, pragmatic solutions to some important questions.”

UKIP has a research team, happily lifts from think tank reports – “what on Earth is wrong with us using some of that?” – and a part of its growing professionalism has seen it enlist the services of pollsters, although Farage does not appear to want to rely too heavily on their expertise.

[…]

“We have to win,” Farage admits, when asked to look ahead to 2015 and beyond. “These raised expectations are everywhere, half my fault. Three years ago, when I came back as leader of UKIP for the second time, I said my goal was for us to win the European elections and to put ourselves into a position where we could, if things went right, hold the balance of power at the next general election. That was my sort of four-, five-year plan and everybody thought it was very funny that I should even contemplate the fact that we could win the European elections. Now they’re all saying they think we will.”

But what happens if Britain votes to leave the EU in 2017? Or, before then, if UKIP fails to return an MP? Farage hints that either scenario might spell the end: “What happens in the next two years will, to a large extent, determine the European question and UKIP’s future, so I sort of agree with the tone of your question,” he replies, “but, you know, don’t really expect me to think beyond 2015. It’s quite difficult to know.”

Läs mer: Alastair Campbells intervju med partiledaren för UK Independence Party i GQ. Tidskriftsomslaget: Total Politics, nr 46, December 2013.

Read Full Post »

EU 2014 | Vem hade någonsin kunnat ana för bara ett år sedan att de svenska partierna skulle var näst intill ointresserade av EU-valet.

De flesta antog nog att partierna skulle mobilisera inför EU-valet i år. Om inte annat för att valresultatet mycket väl skulle kunna uppfattas av väljarna som en indikation om hur det kommer att gå i september.

Idag ser det mer ut som om partierna vill spara på krutet. Varför slösa bort en massa pengar när man kommer behöva rejält med resurser inför riksdags-, kommunal- och landstingsvalen?

Vill man se lite action får man istället vända sig till Storbritannien.

Där har partiledarna för Liberal Democrats och UK Independence Party – Nick Clegg respektive Nigel Farage – redan debatterat två gånger.

Tyvärr har båda partiledarna för Conservative Party och Labour tackat nej. Anledningen är enkel. Både partiernas partiledare, David Cameron och Ed Miliband, har problem med sin EU-politik.

Tory pressas av många EU kritiska medlemmar och anhängare. Labour är i grunden positiva till Europasamarbetet men vet också att många ute i landet är skeptiska.

Kvar blir då Liberaldemokraterna och UKIP. Liberalerna är klart för medlemskapet. UKIP är lika klart emot. Båda har allt att vinna på att synas och höras med sina tydliga budskap.

Övrigt: Andra debatten mellan Clegg och Farage kan man se här.

Read Full Post »

IMAGE | Borgerligheten i Storbritannien är idag lika splittrad som vänstern var på 1980-talet. Gör man inte något nu riskerar man en valförlust vid nästa val.

The Spectator 28 sep 2013

Om premiärminister David Cameron förlorar nästa val kommer det till stor del bero på att väljarna har övergett de konservativa för UK Independence Party och deras partiledare Nigel Farage.

Detta är anledningen till att allt fler förespråkar någon form av samarbete mellan Conservative Party och UKIP.

Problemet är bara att ingen vet hur ett sådant samarbete skall se ut. Än mindre kan någon garantera att det inte får negativa konsekvenser för Torypartiet.

James Forsyth, politisk redaktör på The Spectator tror inte att Torypartiet kan locka in UKIP i någon form av öppet samarbete.

Istället borde man satsa på att bli bättre på att locka över traditionella arbetarväljare till partiet – en målgrupp som UKIP aktivt uppvaktar.

At present, the main Tory strategy for dealing with Ukip is to hope and pray. They hope that the Ukip vote will collapse as polling day nears. They pray that ultimately Ukip voters will balk at putting the pro-Europe, pro-Human Rights Act, pro-green-energy Ed Miliband into No. 10. Tory strategists point to how Ukip polled close to 20 per cent in the European election in 2009 and then got only 3 per cent of the vote at the general election less than a year later — they see it as a soufflé party that will crumble at the first firm tap. They are confident that voters can distinguish ‘between elections that really matter and elections that don’t’.

[…]

A better solution to the Ukip problem is for Cameron to seek a pact not with the Ukip leadership but with its voters — including those who are ex-Labour. If Cameron plays this right, voting Ukip could become the gateway drug to voting Tory for disillusioned Labour voters. Having already slipped the bond of tribal allegiance, they are more likely to be open to persuasion that the Tories are capable of representing them.

To do this, Cameron doesn’t need a new European policy—the pledge of an in-out referendum has not made Ukip go away. But he does need to understand that Ukip is successfully pitching itself as a party of the working class. It now has the support of a fifth of C2DE, the groups that make up blue-collar Britain.

These voters worry that the benefits system has been corrupted. So the Tory emphasis on welfare reform does appeal to them. George Osborne’s benefits cap has addressed some of the most egregious abuses of the system, and I understand that the Tories will have more to say about tough-love welfare next week. But the same voters also think that big companies are making profits at their expense. So Ed Miliband’s new populist socialism — with its promise to cap energy bills — also strikes a chord.

Tidskriftsomslag: The Spectator, 28 september 2013.

Read Full Post »

Older Posts »