Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tyskland’

Valaffisch CDU 1949 Tyskland

Här en valaffisch från kristdemokratiska CDU. Det lite strikta svartvita fotot av Konrad Adenauer signaler stabilitet och statsmannaskap.

”Med Adenauer för fred, frihet och Tysklands enhet. Därför CDU” användes 1949 i det första valet till Västtysklands Bundestag.

CDU kampanjade på att Tyskland skulle alliera sig med övriga västländer, inklusive USA, och att Tyskland skulle bli medlem i Nato.

CDU vann och Adenauer blev förbundskansler.

Read Full Post »

TYSKLAND | Gamla kampanjslogans dör aldrig. De kommer bara tillbaka i ny skepnad. 

Keine-Experimente Konrad Adenauer CDU - Valaffisch Tyskland

Det är alltid förutsägbart att regeringspartier varnar för att en röst på oppositionen innebär en röst på farliga ”experiment” som hota de framsteg som gjorts.

Det är lika förutsägbart att oppositionen framhäver att regeringen är trött. Av detta följer naturligtvis att oppositionen alltid försöker utmåla sig som fulla av nya, fräscha idéer som kan får fart på ekonomin.

I Danmark har Sarah Kott på Morgenavisen Jyllands-Posten funnit en likhet mellan statsminister Helle Thorning-Schmidts tal om ”Ingen eksperimenter” och tyska kristdemokraternas valkampanj 1957.

På valaffischerna blickade en allvarlig Konrad Adenauer, CDU:s partiledare och Tysklands förbundskansler, ut över sina väljare med det sträva budskapet ”Keine Experimente”.

Det var ett enkelt och slagkraftigt budskap som passade ett Tyskland som gått från andra världskrigets förödelse till att bli en av kalla krigets viktigaste skärningspunkter.

Fyra år senare skulle t.ex. DDR bygga Berlinmuren som klöv staden i en kommunistisk och en fri del så att människor inte skulle kunna ta sig till Västtyskland.

Men troligtvis är det inte valet 1957 som Socialdemokraterne i Danmark hämtat inspiration ifrån i årets val. Troligtvis har man snarare tittat tillbaka på sin egen nutidshistoria.

Huvudmotståndaren Venstre använde nämligen framgångsrikt samma argument mot Socialdemokraterne i valet 2007.

Och precis som valkampanjen 1957 gav CDU absolut majoritet, och sin tredje valseger, blev det också en valseger för Venstre och den borgerliga regeringskoalitionen i Danmark 2007.

Read Full Post »

HISTORIA | Den kortlivade Weimarrepubliken (1919-33) i Tyskland präglades av politisk oro och extremism.

Populär historia

Två utopier – nationalsocialismen och kommunismen – försökte med sina visioner om det rasrena germanska storriket respektive det klasslösa samhället – fånga upp desillusionerade tyskar efter första världskriget.

Vad som är mindre känt är att dessa två grupper samarbetade när det passade deras politiska syften.

Professor Lars Ericson Wolke, författare till biografin Joseph Goebbels, skriver i Populär Historia:

Den 28 oktober 1930 arrangerades en debatt mellan Joseph Goebbels och Heinz Neumann, chefredaktör för kommunisternas Die Rote Fahne. En annan debatt hölls i Berlin 1931, där nazisterna företräddes av Goebbels, medan kommunisterna representerades av riksdagsledamoten Walter Ulbricht. Publiken i Friedrichshainhallen serverades separata anföranden av Goebbels respektive Ulbricht, men respekten för motparten var obefintlig. När Goebbels försökte tala dränktes han i Internationalen, medan Ulbricht i sin tur överröstades av nazister sjungande Horts Wessel-sången.

I november 1932 inledde transportarbetarna i Berlin en strejk som stöddes av såväl det kommunistledda facket som av de nazistiska arbetsplatscellerna. Som strejkvakter uppträdde uniformerade kommunister och SA-män sida vid sida – en helt ny syn för berlinarna. Tillsammans attackerade de och misshandlade strejkbrytare och demolerade de bussar och spårvagnar som fortfarande rullade. Goebells och Ulbricht kom sedan att angripa ”arbetarnas förtryckare” och ”reaktionärerna” i snarlika hätska artiklar i den nazistiska Der Angriff och den kommunistiska Die Rote Fahne. Det här samarbetet mellan nazister och kommunister förtegs under DDR-tiden.

Bland berlinarna spred sig motvilja och avsky för det våld som strejkvakterna gjorde sig skyldiga till. På några få dagar raserades alla Hitlers försök att få sitt parti att framstå som ett respektabelt alternativ till de borgerliga eller socialdemokraterna. Istället för att vara det värn mot marxismen som Hitler hela tiden talade om så uppträdde nu nazister och kommunister tillsammans på gatorna och utövade våld mot civila.

Detta samarbete får en osökt att tänka på Molotov-Ribbentrop-pakten 1939.

Denna icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Tyskland – uppkallad efter utrikesministrarna Vjatjeslav Mihailovitj Molotov och Joachim von Ribbentrop – hade ett hemligt tillägg där man delade upp östra Europa mellan sig.

Pakten blev av naturliga skäl ett svårt bakslag för Frankrike och Storbritannien som hade försökt få Josef Stalin att ingå i en allians riktad mot Adolf Hitler.

Politisk extremism på vänster- och högerkanten tenderar att finna varandra när det gagnar deras intressen.

Men detta borde inte förvåna. Man kan inte förvänta sig någon högre moral eller etik hos försvarare av totalitära ideologier. De utmärks alltid av kriminellt beteende.

Bild: Tidskriftsomslaget är Populär Historia nr 1, 2013.

Read Full Post »

BERLIN | Piratpartiet i Sverige för en tynande tillvaro. Piratenpartei i Tyskalnd har lyckats samla var tionde väljare.

Högst sannolikt kommer Piratpartiet försöka kopiera framgångsreceptet. Strategin är i och för sig en no-brainer.

Det handlar om att inse att ett framgångsrikt parti aldrig kan vara ett enfråge- eller fåfrågeparti. Man måste vara relevant för fler än bara den hårda, motiverade ideologiska kärnan.

Daniel Rydén, Sydsvenskan, har intervjuat Fabio Reinhardt i Berlin där partiet har 8,9 procent.

Varför går det bättre för de tyska piraterna?

– För att vi gjorde allting rätt den här gången, säger Fabio Reinhardt.

Till skillnad från 2009, när det tyska Piratpartiet gick till val på enbart sina hjärtefrågor: ett fritt internet och en modernisering av upphovsrätten.

– När journalisterna frågade oss om andra saker hade vi ingenting att säga. Vårt program räckte helt enkelt inte till en berättelse.

Piratenpartei kom inte in i förbundsdagen och bestämde sig för att göra två saker annorlunda inför valet i Berlin den 18 september 2011.

De skaffade sig ett valprogram med ståndpunkter inom många områden. […]

De formulerade en berättelse som säger att Piratpartiet är annorlunda än alla andra partier.

– Vi tillhör en generation som har blivit social i en digital tidsålder. Vi bygger partiet på nätet och vi gör det öppet. Partiledaren och den nya medlemmen har samma möjlighet att höras eftersom våra forum är digitala. Det är speciellt för oss men vi förstod att vi måste utveckla det sättet att arbeta och förstärka det som är utmärkande.

[…]

Det finns en viktig skillnad mellan svenska och tyska pirater: många av de krav som det tyska Piratpartiet profilerar sig med är redan genomförda i Sverige.

Svenska offentlighetsprincipen, meddelarprincipen, allmän skolpeng, fri skollunch och strandskydd är frågor som partiet plockar poäng på i Tyskland.

Piratpartei i Berlin vill ha ett heltäckande politiskt program. Men tittar man närmare på dessa ”nya” frågor kan man se konturerna av ett framtida problem.

Allmän tillgång till handlingar hos myndigheterna.

Fria trådlösa nätverk i hela Berlin.

Fria resor i kollektivtrafiken.

Mer makt till stadsdelarna.

Satsning på datorutbildning för äldre.

Fler lärare i skolan. Skolpeng för privata skolor. Fri lunch i skolan. Ökad satsning på språk.

Bättre skydd för historiska byggnader.

Nej till övervakningskameror på allmänna platser.

Ökat konsumentskydd.

Liberal drogpolitik.

Minimilön.

Medborgarlön.

Likställ alla samlevnadsformer.

Lägre priser på all kultur.

Detta är en önskelista i ett parti där man ännu inte vant sig vid att ta de politiska eller ekonomiska konsekvenserna av den egna politiken.

Om man skulle uppnå egen majoritet (osannolikt) eller ingå i en koalition (mer sannolikt) måste man börja prioritera eller kompromissa rejält.

Knappast det populäraste när både ledning och medlemmar har vant sig vid att alltid vara alla goda gåvors givare. Fråga bara Lars Ohly (V) och medlemmarna i Vänsterpartiet.

Read Full Post »

EN BOKIDÉ som har förfelats. Så kan man beskriva Signal – Nazitysklands propaganda i Sverige 1941-45.

Tanken var god att låta läsaren själv bilda sig en uppfattning om den nazistiska propagandan genom att återge hela sidor, uppslag och artiklar från den svenska upplagan av den tyska tidskriften Signal.

Men tyvärr har Bokförlaget DN förminskat allt text- och bildmaterial. Istället för att anpassa bokens storlek till materialet har man anpassat materialet till storleken på boken.

Detta har fått till följd att artiklarna – för att inte tala om bildtexterna – är näst intill oläsliga utan förstoringsglas. Bilder och illustrationer har klarat behandlingen lite bättre.

De två korta artiklar av Bosse Schön (”Kriget om själarna”) och Klaus-Richard Böhme (”Signal i Sverige”) som inleder boken är väl värda en genomläsning.

Så här skriver t.ex. Schön om Signal:

[Propagandaminister Joseph] Goebbels ville ha en tidning med en ”klok” blandning, som hade något att ge till var och en, lite av en familjetidning i krigstid som innehöll alltifrån vedergällningsbomber till modereportage.

Tidningen var på 40-48 sidor och rikt illustrerad, både med grafik och fotografier, även i färg. Den var således mycket modern till sin form med fotografier av yppersta klass.

[…]

I USA och England väckte den en motvillig beundran och användes ibland som ett exempel på hur en propagandatidning av det här slaget skulle utformas. Även efter kriget blev Signal stilbildande vilket en reporter på tidningen Paris-Match medgav 1956.

Goebbels var mycket nöjd med bildtidningen, som följde hans principer att propaganda inte ska trummas in människors huvuden, utan smygas på dem så att de knappast märker det. Denna inställning präglade även Signal och bidrog säkerligen till att den var så populär under de första åren. Läsarna skulle förföras och falla för budskapet, som ofta doldes mellan raderna eller i bilderna och teckningarna. Därför framgick det inte heller att tidningen gavs ut av det nazityska propagandaministeriet i Berlin.

Klaus-Richard Böhme tilläger:

Signal var en propagandatidskrift men avhöll sig från alltför enkelspåriga och grova tongångar. Detta bidrog säkerligen till att den under de första åren var så efterfrågad. Den ideologiska bockfoten stack dock alltid mer eller mindre fram. Det propagandistiska budskapet, inte minst antisemitismen, blev även mera markant efter att Tyskland trängts på defensiven […]

Så här låter det i en av de ideologiska artiklarna (nr 15, 1942) från ”en ung Heidelbergfilosofs penna”:

På samma gång som den starkaste triumferar här också den tappraste och den utvalde. Den kroppsligt sjuke och svage och Gud vare lov, även den andligt degenererade intellektuella människan, brukar i historien förintas med radikal konsekvens.

Föga subtilt med andra ord. 

Vad som slår en mest när det gäller de ideologiska artiklarna är inte bara grovheten utan också hur pompösa och späckade med floskler de är. Det är svårt att tänka sig – även om man beaktar tidsandan – att någon kunde låta sig övertygas av innehållet.

Betydligt effektivare måste propaganda ha varit när det gällde kultur- och krigsreportagen och artiklarna om vardagslivet i Tredje Riket. Åtminstone så länge som det gick bra för Tyskland i kriget.

Sammantaget får man en känsla av att det mest har varit den grafiska formgivningen, fotografierna och de moderna illustrationerna som har lockat. Endast redan övertygade tyskvänner borde ha fått ut något av de politiska artiklarna.

Read Full Post »

EXTREMISM: I ett linjetal om terrorismens orsaker och radikaliseringen i samhället konstaterade premiärminister David Cameron att ”state multiculturalism” har misslyckats.

“Frankly, we need a lot less of the passive tolerance of recent years and much more active, muscular liberalism,” poängterade Cameron.

Talet var överraskande tydligt. Mest överraskande var att Cameron inte bara talade i generella termer om extremismen.

Han vände sig speciellt mot den extrema politiska islamismen och de organisationer som idag ger dem sitt stöd.

Let’s properly judge these organisations: Do they believe in universal human rights – including for women and people of other faiths? Do they believe in equality of all before the law? Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government? Do they encourage integration or separatism?

These are the sorts of questions we need to ask. Fail these tests and the presumption should be not to engage with organizations.

Tydligen har något börjat hända i Europa.

Ett tag såg det ut som om det bara var Frankrikes president Nicolas Sarkozy som vågade tala ur skägget om extremismen.

Men förra året var det dags för förbundskansler Angela Merkel att konstatera att det multikulturella samhället hade misslyckats med att leverera positiva resultat.

Frågan nu är om Cameron och den konservativa-liberala regeringen kommer att kunna leverera. Risken finns att man är mer intresserade av att få ett lyft i opinionen än att verkligen ta itu med problemen.

Read Full Post »

IMAGE: Heinrich Hoffmann var Adolf Hitlers personliga fotograf. Han träffade Hitler redan 1919 och började ta bilder av nazisterna på 1920-talet.

Den främsta uppgift blev att producera Hitler-vykort, Hitler-planscher och Hitler-böcker. Sedan nazisterna hade tagit makten 1933 ökade omsättningen och firman hade 300 anställda.

Tillsammans med exempelvis Leni Riefenstahl och den mindre kände Walter Frentz bidrog Hoffmann till att skapa en nazistisk estetik. Genom en strikt koreografering av sina bilder bidrog han till kulten kring Hitler och bilden av diktatorn som den starke och allvetande ledaren.

Steven Heller – tidigare art director på The New York Times och författare till artiklar och böcker om propaganda – har skrivit;

Adolf Hitler was not the first to embrace cinema, radio and graphic design, but he and his minions certainly mastered the fine ‘art’ of image building, what we now call branding. Initially using limited means, Hitler relied on the most outreaching communication tool of the day: photography.

(…)

Although Joseph Goebbels (…) receives the lion’s share of credit for campaigns that branded the NSDAP and the Nazi state, Hoffmann was, in fact, Hitler’s most prodigious image-maker and propagator. From the fruits of this work, he built an huge entrepreneurial business by making Hitler into a veritable commodity.

En av de mer kända bilderna är ovanstående valaffisch från 1932. Affischen är ett exempel på hur nazisterna gärna använde sig av modern propagandateknik med enkla budskap och starka bilder. Hoffmann var fotografen och stilen påminner om hur man på den tiden brukade avbilda diverse filmstjärnor.

En intressant pendang är ”Nürnberg – Schuldig!” som var en av de affischer som de allierade satte upp runt om i Tyskland efter krigsslutet.

Affisch - Nürnberg Skyldig!

Som kuriosa kan nämnas att det var i Hoffmanns ateljé som Hitler först träffade den 17-årige Eva Paula Braun som jobbade där som elev 1929.

Källa: Se även utställningen State of Deception: The Power of Nazi PropagandaUnited States Holocaust Memorial Museum.

Read Full Post »

Older Posts »