Posts Tagged ‘TV’

PR Premiärminister Margaret Thatchers favoriter på TV lär ha varit de politiska satirserierna ”Yes, Minister” och ”Yes, Prime Minister”.

Thatcher spelade t.o.m. sig själv i en specialskriven sketch (se ovan) när Jonathan Lynn och Antony Jay, skaparna av BBC:s populära TV-serier, skulle tilldelas ett pris av National Viewers and Listeners Association.

Varför var Thatcher så angelägen om att framföra sketchen? Det var bra PR helt enkelt.

Lynn skrev om händelsen på CNN:s hemsida där han också passar på att förklara varför just politiker är så förtjusta i TV-serierna.

The first time I met Margaret Thatcher, she was already a fan of mine, or so she said. With my co-writer Antony Jay, I had created and written the first seven episodes of ”Yes, Minister,” a BBC TV comedy series about the British government.


Referring to our show, Mrs. Thatcher was quoted, ”Its closely observed portrayal of what goes on in the corridors of power has given me hours of pure joy.”


”Yes, Minister” became known as Mrs. Thatcher’s favorite TV show, and this worried me because the program was carefully neutral from a political point of view. I started telling people that Tony Benn, the leader of what was known as ”the loony left,” liked it a lot, too.

My queasy feeling, as one politician after another queued up to praise us, vanished as I realized why: Politicians love to watch anything about themselves on TV, and they are only interested in politics. Also, because our program showed how the Civil Service really runs Britain — our version of checks and balances and the separation of powers — we had unintentionally given politicians an alibi. The public understood for the first time that if politicians didn’t keep their promises, it might be because they were obstructed by the Civil Service.


A scarcely believable message arrived at the BBC from Number 10, saying that Mrs. T would present the award, that she had written a sketch and wished to perform it with our actors Paul and Nigel. It transpired that the scarcely believable message was not, in fact, to be believed: The sketch was written by her press secretary, Bernard Ingham.

I learned recently that she rehearsed the sketch with Ingham and her private secretary no fewer than 23 times.

Why were they not running the country instead, you might ask? Answer: She was losing popularity and, though not very amusing herself, she knew the power of humor. She was co-opting the show to make people like her more.

Ingham wasn’t a comedy writer, but as a publicist, he knew his stuff.

Läs mer: “Javisst, herr minister” av statsvetaren Mikael Sundström vid Lunds universitet.

Read Full Post »

KAMPANJ | LO satsar nu på TV-reklam. Kampanjen vill upplysa om pengar som medlemmar har rätt till genom sina avtalsförsäkringar.

Organisationen har köpt utrymme för 4,9 miljoner kronor för kampanjen ”Hitta dina glömda pengar” i TV och på biografer. Annonser kommer att finnas även i dagspress och på webben.

Övrigt: Se den andra videon på YouTube.

Read Full Post »

GRANSKNING | Är det inte dags att journalister börjar behandla Miljöpartiet som alla andra partier? Partiet har alltför länge haft en gräddfil i media.

Hela 41 procent av de svenska journalisterna tycker att Miljöpartiet är det bästa partiet, enligt en undersökning från Institutionen för kommunikation, medier och journalistik (JMG) vid Göteborgs universitet.

Undersökningen visar att störst andel journalister med sympatier för Miljöpartiet finns hos Sveriges Radio (54 %). Därefter följer Sveriges Television (52 %), kommersiell radio/tv (45 %), morgontidningar i storstad och kvällspress (40 %), landsortspress (38 %) och populärpress (34 %).

Undersökningen har inte gått in på frågan om hur partisympatierna påverkar journalistiken. Men det är uppenbart att Miljöpartiet under lång tid nu undgått hård granskning. I vissa fall blir resultatet direkt komiskt.

Speciellt anmärkningsvärt är att det inte ens skett någon granskning sedan partiet seglat upp och blivit landets tredje största parti.

Miljöpartiet har länge befunnit sig i en gräddfil i media. Att man har en så stor del av journalistkåren bakom sig är säkert inget som har skadat partiet.  

Om journalister tycker att Miljöpartiet har en bra politik och speglar världen på ett korrekt sätt kommer man på nyhetsredaktionerna av naturliga skäl inte heller att se poängen i att granska partiet.

En annan anledning som säkert har spelat roll är att partiet under lång tid ”ägt” miljöfrågorna. Och vad kan vara mer politiskt korrekt än att vilja ha bra miljö?

Sympatierna för Miljöpartiet har dessutom ökat med 19 procentenheter sedan förra undersökningen 2005 bland journalister.

Professor Kent Asp, vid JMG, konstaterar att mönstret är detsamma som i tidigare undersökningar.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet är kraftigt överrepresenterade vid en jämförelse med valmanskåren som helhet. Samtidigt är Moderaterna och Socialdemokraterna kraftigt underrepresenterade.

Läs mer: Professor Jesper Strömbäck om medielogiken i Vänstervridna journalister och högervridna medier?”

Read Full Post »

TV | Julia Louis-Dreyfus (”Seinfeldt”) spelar vicepresident Selina Meyer i den nya tv-komedin ”Veep”.

Kvinnliga politiker verkar för närvarande vara populära ämnen i filmer och tv-serier.

Vi har Tina Fey (”Saturday Night Live”) och Julianne Moore (”Game Change”) som Sarah Palin, Meryl Streep som Margaret Thatcher (”The Iron Lady”) och Michelle Yeoh som Burmas Aung San Suu Kyi (”The Lady”).

Bakom ”Veep” står Armando Iannucci som tidigare har gjort de politiska komedierna ”The Thick of It” och ”In the Loop”.

Carina Chocano, The New York Times Magazine, skriver:

If “The West Wing” was a fantasy of hyper-competence, “Veep” is its opposite: a black-humor vision of politics at its bleakest, in which both sides have been co-opted by money and special interests and are reduced to posturing, subterfuge, grandstanding and photo ops. Naturally, it’s hilarious.


In preparation for the role, Louis-Dreyfus spoke to Al Gore, as well as chiefs of staff, vice-presidential speechwriters and her old friend and fellow “Saturday Night Live” alumnus Senator Al Franken, posing questions about whether they followed guidelines when talking to the press and whether the Secret Service followed them to the bathroom at night. She also spent hours observing the gestures, postures and body language of politicians on C-Span and getting them down pat. Iannucci describes a hand gesture she perfected that he particularly admired, “a clenched thumb thing” used only by politicians “that no one else does in real life.”

“It’s not a fist, and it’s not a finger-point,” Louis-Dreyfus explains. “You could call it a ‘thist.’ You make a fist and then you move your thumb on top of the bent fingers, like you’re ready to have a thumb fight with someone. It’s not a natural human gesture. It tries to straddle both sides, you know? To be powerful, but not aggressive.”


As much as “Veep” draws on real life, it has already proved eerily prescient. In an early episode, Selina caps a long and trying day with a disastrous photo op at a frozen-yogurt shop, where her press secretary has been fielding complaints from the owner about his taxes. The episode had already been shot when, in real life, Vice President Biden visited a custard shop and sharply chastised the manager for complaining about his taxes, setting off a minor controversy. (Or maybe not so minor: Googling “Joe Biden,” “custard” and “swear” yields more than six million results.)

Övrigt: Se även trailers 1 och 2. Samt “chacter spots” 1, 2, 3, 4, och 5.

Read Full Post »

USA | Årets presidentvalskampanj kommer att bli den dyraste, och mest negativa, i modern tid. Anledningen är att det finns mer pengar i omlopp än någonsin.

Och med mer pengar i systemet följer som ett brev på posten att kampanjteamen (och allierade organisationer) kommer att producera än mer politisk reklam för TV och Internet. Mängden reklam med negativ vinkling kommer därmed också att öka totalt sett.

Joe Hagen skriver i tidskriften New York:

In 2008, while Obama ran on the “hope” brand, the Obama campaign spent more money on negative ads than any other campaign in history, much of it under the radar—for instance, a radio ad that ­micro-targeted independent women and claimed McCain was against stem cells for medical research, even though he supported it.


TV ads are still the keystone of a negative campaign—but now they’re part of an arsenal rather than the whole war. When I visited Romney’s headquarters, Stuart Stevens showed me a research report on the projected impact of TV in the 2012 election that found that less than half of those between the ages of 18 and 44 got their video content primarily from live television. With DVRs and social media blunting TV’s impact, the report says, the campaign should reduce the frequency of TV and push into “engagement-based” advertising and media like Facebook or online videos.

But in recent years, the reaction of these campaign pros to media fragmentation has simply been to run more, not fewer, TV ads to try to break through. Whereas it used to take eight replays of an ad to see movement in polling numbers, they reason, it now requires a dozen or more. In South Carolina, the super-PACs ran ads up to 22 times a day.


Twitter, barely a factor in 2008, is now the ideal delivery system for oppo, because information can emerge from the margins through a lower-tier agent, often anonymously, and get amplified on much bigger platforms, and quickly.


That means the new rule for negative campaigning is emerging, the same one that applies to TV advertising in a fragmented cable spectrum: repetition, ad nauseam. “For instance, the flip-flopping angle with Mitt,” explains Rodell Mollineau, president of pro-Obama super-PAC American Bridge 21st Century. “You can be another organization that puts out the fifteenth press release on that, and sometimes you need to just have twelve, thirteen, fourteen of the same thing, knock it into the people’s consciousness.”


And if a candidate doesn’t go negative, he’s liable to be inundated by his opponent’s attacks—and unable to make a positive case. “A good hit buys you a little bit of room,” says Devorah Adler [Obamas research director 2008], “and that’s really all you need.”

Övrigt: Texten och tidskriftsomslaget med Mitt Romney, Newt Gingrich och Barack Obama är från New York den 30 januari 2012.

Read Full Post »

HÅKAN JUHOLT har meddelat att han tänker fortsätta bojkotta SVT:s partiledardebatter om partiet placeras på samma sida i studion som Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiets partledarkandidater har erkänt att det var ett misstag att utebli från SVT:s Agenda i oktober.

”Det var inte bra att helt och hållet lämna walk over. Det såg illa ut”, enligt Rossana Dinamarca.

Det finns mycket att kritisera medierna för när det gäller deras politiska bevakning. Journalister och programledares oförmåga att vara pålästa vid intervjuer och utfrågningar är bara ett exempel.

Men att hänga upp sig på placeringen i studion hör knappast till de mer seriösa invändningarna.

Så varför fortsätter Juholt att insistera på något så irrelevant? Endast Juholt vet det riktiga svaret. Men här är fem möjliga:

1) Han tror verkligen att placeringen har betydelse.

Hela Juholts argumentering bygger på att Socialdemokraterna riskerar att sammanblandas med Sverigedemokraterna. Och att tittarna därmed kan få en felaktig bild av att det finns en enad opposition där Sverigedemokraterna ingår.

Hela argumenteringen faller på sin egen orimlighet.

Om något har varit en följetong i media så är det hur illa omtyckt Sverigedemokraterna är hos övriga partier. Och Sverigedemokraterna har inte gjort någon hemlighet av sina åsikter om Socialdemokraterna.

Någon sammanblandning kommer aldrig att ske i väljarnas medvetande. Väljarna är inte dumma.

2) Juholt vill statuera exempel.

Det är inte osannolikt att SVT skulle ha bytt koncept även om Juholt (och Vänsterpartiet) inte hade beklagat sig.

TV jobbar kontinuerligt med att försöka göra sina program visuellt intressanta. Dessutom avskyr TV att upprepa sig.

Det paradoxala är att Juholts attacker har gjort det mindre sannolikt att man kommer att gå Socialdemokraterna till mötes. Nu vill SVT säkert inte framstå som om man backar p.g.a. politiska påtryckningar.

Men om SVT trots detta ändrar sig kommer Juholt garanterat att få se löpsedeln: ”Juholts krav fick SVT att backa”.

3) Han vill flytta fokus bort ifrån det egna partiets problem.

Första bojkotten kom mitt under första Juholt-skandalen.

Prioriteringen då borde då rimligtvis ha varit att ta debatten för att skapa mer medieutrymme för partiets politik och mindre åt skandalen.

Partiet har idag betydligt större problem är kommande partiledardebatterna. Juholt strular medan Rom brinner!

4) Han vill svetsa samman ”rörelsen” efter Juholt-skandalerna.

Att kritisera media för att gynna andra partier är lite av en folksport inom alla partier. Knappast unikt för Socialdemokraterna.

Men även om det kan ge tillfälliga pluspoäng internt är det knappast något som lyfter partiet i opinionsundersökningar.

5) Ren och skär tjurskallighet.

Kanske är det helt enkelt så att Juholt inte vill ge med sig.

Även medan bevakningen av skandalen var som intensivast fanns det en tendens hos Juholt att bara vilja göra en halv pudel.

Så sent som i måndags lätt det så här på frågan om varför Socialdemokraterna har så låga förtroendesiffror:

Det beror på skriverierna kring mig. Det beror på mina tillkortakommanden där jag hade gjort fel bland annat på två av 750 reseräkningar. Och det finns ett antal fel som begåtts men framförallt var det en cirkulation av uppgifter, lögner, rykten och spekulationer som tog alldeles enorma proportioner och det där kommer ta tid att återvinna förtroendet.

Så svaret på frågan varför Juholt insisterar på att fortsätta denna meningslösa strid är antagligen en kombination av prestige och insikten om att han inte har råd med fler fel.

Att erkänna att det var fel riskerar lätt att bli ännu ett exempel på hans dåliga omdöme. Att han agerar innan han tänker. Att han inte riktigt förstår konsekvenserna av sina egna handlingar.

Read Full Post »

TVÅ kvinnor har nu offentligt trätt fram för att anklaga Herman Cain för sexuella trakasserier. Själv viftar Cain bort alla anklagelser.

Cains krishantering kan grovt delas upp i tre delar:

1) Business as usual.

Cain har förnekat alla anklagelser. Han har hela tiden hävdat att han är oskyldig.

För att understryka att han är oskyldig har han fortsatt kampanja som vanligt. Samtidigt har han hävdat att det säkert kommer fler anklagelser och att smustakastning är en del av vardagen i politiska valkampanjer.

2) Underminera och misstänkliggöra.

När det nu finns två kvinnor med både namn och ansikte har hans kampanj och allierade gått över till att försöka underminera kvinnornas karaktär och trovärdighet.

En av kvinnorna – Sharon Bialek – anklagas för att ha ekonomiska problem. Man antyder därmed att hon nu eller någon gång framöver kommer att försöka tjäna pengar på anklagelserna.

Michael D. Shear på bloggen The Caucus skriver:

In an e-mail titled “Who is Sharon Bialek?” Mr. Cain’s campaign says she has sought the public spotlight by making “patently false allegations” against the Republican presidential candidate.

And the e-mail casts Ms. Bialek as a frequent job-hopper who has gone bankrupt twice and has what the campaign calls “a lengthy record in the Cook County court system.” The campaign lists her as the defendant in six lawsuits brought by companies and individuals.

“Which brings up the question of why she would make such reprehensible statements now?” the e-mail says. “The questions should be – who is financing her legal team, have any media agreed to pay for her story, and has she been offered employment for taking these actions.”

3) Undvik seriös media.

En mer originell form av krishantering är att berätta sin version direkt i ett underhållningsprogram på tv. Därmed fick han ut sin version i media redan innan han höll sin egen presskonferens.

Cain sidsteppade de mer seriösa tidningarna och nyhetsprogrammen. Istället var det ABC:s komedishow Jimmy Kimmel Live som fick  intervjun.

Alessandra Sandy The Caucus:

It used to be that candidates would try to diffuse scandal with a carefully choreographed appearance on a serious news program like “60 Minutes.” Eventually, if and when the ado abated, some showed up on Letterman, Leno or Jon Stewart to signal that were good sports. Mr. Cain, who said he planned to hold a news conference later on Tuesday, went first to a comedy show, using humor to deflect new and serious accusations of sexual misconduct.


And Mr. Cain’s decision to bandy words rather than answer questions underscored how politicians have learned to ignore the mainstream media and use entertainment shows to direct their message.


Mr. Cain used comedy for a serious purpose. But it is a measure of how commonplace it has become for politicians to campaign on late-night comedy shows that Mr. Cain, a major “get” for any serious news organization, was not even Mr. Kimmel’s headliner. Taylor Lautner, the heartthrob star of the “Twilight” movies, was the first guest.

Övrigt: Framsidan ovan är New York Post från den 9 november 2011.

Read Full Post »

NYHETER: James Fallows skriver i senaste The Atlantic om Googles försöka att tillsammans med traditionell media arbeta fram nya affärsmodeller som kan rädda den seriösa journalistiken.

”Everyone knows that Google is killing the news business. Few people know how hard Google is trying to bring it back to life, or why the company now considers journalism’s survival crucial to its own prospects.”

Detta är goda nyheter för all som inser att vitala demokratier kräver fri och obunden media som kan och har råd att granska och rapportera vad som pågår i maktens korridorer.

[H]aving helped break the news business, the company wants to fix it—for commercial as well as civic reasons: if news organizations stop producing great journalism, says one Google executive, the search engine will no longer have interesting content to link to. So some of the smartest minds at the company are thinking about this, and working with publishers, and peering ahead to see what the future of journalism looks like. (…)

The challenge Google knows it has not fully coped with is a vast one, which involves the public function of the news in the broadest sense. The company views the survival of “premium content” as important to its own welfare. But [company’s CEO Eric] Schmidt and his colleagues realize that a modernized news business might conceivably produce “enough” good content for Google’s purposes even if no one has fully figured out how to pay for the bureau in Baghdad, or even at the statehouse. This is the next challenge, and a profound one, for a reinvented journalistic culture. The fluid history of the news business, along with today’s technological pattern of Google-style continuous experimentation, suggests that there will be no one big solution but a range of partial remedies. Google’s efforts may have bought time for a panicked, transitional news business to see a future for itself and begin discovering those new remedies and roles.

This April, the company’s CEO, Eric Schmidt, delivered a keynote address to the major news editors’ convention, telling them “we’re all in this together” and that he was “convinced that the survival of high-quality journalism” was “essential to the functioning of modern democracy.” (…)

But after talking during the past year with engineers and strategists at Google and recently interviewing some of their counterparts inside the news industry, I am convinced that there is a larger vision for news coming out of Google; that it is not simply a charity effort to buy off critics; and that it has been pushed hard enough by people at the top of the company, especially Schmidt, to become an internalized part of the culture in what is arguably the world’s most important media organization. Google’s initiatives do not constitute a complete or easy plan for the next phase of serious journalism. But they are more promising than what I’m used to seeing elsewhere, notably in the steady stream of “Crisis of the Press”–style reports. The company’s ultimate ambition is in line with what most of today’s reporters, editors, and publishers are hoping for—which is what, in my view, most citizens should also support. (…)

The problem Google is aware of involves the disruption still ahead. Ten years from now, a robust and better-funded news business will be thriving. What next year means is harder to say. I asked everyone I interviewed to predict which organizations would be providing news a decade from now. Most people replied that many of tomorrow’s influential news brands will be today’s: The New York Times, The Wall Street Journal, the public and private TV and radio networks, the Associated Press. Others would be names we don’t yet know. But this is consistent with the way the news has always worked, rather than a threatening change. (…) The news business has continually been reinvented by people in their 20s and early 30s (…) Bloggers and videographers are their counterparts now. If the prospect is continued transition rather than mass extinction of news organizations, that is better than many had assumed. It requires an openness to the constant experimentation that Google preaches and that is journalism’s real heritage.

Read Full Post »

INFORMATION: Debatt i SVT är ett bra exempel på hur ett debattprogram i en public service kanal inte skall utformas.

I en krönika i tidningen City (och på bloggen kamferdroppar) beskriver Charlotte Wiberg de inbyggda problem som följer med ett sådant debattformat;

Vill man höra goda argument arrangerar man ett helt annat scenario. Man har färre deltagare och längre tid. Man sätter inte upp folk på den läktare jag har förstått med ett avslöjande ord kallas för ”apberget”, och hetsar dem mot varandra.

Wiberg citerar en deltagares erfarenheter – (se Nordic Dervish) – som rimligtvis delas av många som försökt bidra till ett seriöst samtal i många debattprogram i tv;

När jag är på Debatt så blir jag uppstressad och känner att jag 1) måste debattera mer aggressivt än jag skulle vilja för annars får man inte en syl i vädret och 2) att jag är tvungen att prata snabbt för att hinna med med det som måste sägas innan jag blir avbruten – för avbruten blir man. Denna stress gjorde att jag inte uttryckte mig så bra som jag kan/vill. Och då blev jag sur på mig själv för att jag tillät mig själv att bli stressad/arg. Vid ett tillfälle avbryter Belinda [Olsson, programledaren] och vill att jag ska förklara ordet Xenofobi. Först blev jag irriterad över att ha avbrutits och i nästa sekund insåg jag att hon gjorde rätt och då blev jag irriterad över att gemene man inte vet vad xenofobi betyder och fylldes av känslan att världen är fylld av idioter. 

Vad man dock kan invända emot är Wibergs slutsats att denna typ av debatt inte ens är särskilt underhållande. Hela poängen är just att vara underhållande snarare än seriös. Om SVT skäms eller inte skall vara osagt men man försöker alltid försvara sig med att ”vanliga människor” också skall få lov att komma till tals.

Finns det hopp? För det första är problemen inte unika för Sverige. Problemet finns i alla länder med en ”utvecklad” tv-kultur. En eventuell ljusning är att Kunskapskanalen nu skall få bättre förhållanden fr.o.m. januari nästa år. Vi får se om det hjälper åtminstone de tittare som önskar bättre kvalitet i public service.

Read Full Post »

Media: ”Twittering Fools”!

ALLMÄNHETEN: Edward Docx har skrivit en rolig artikel om alla oinformerade åsikter som i tid och otid skall vädras i dagens samhälls- och debattprogram.

Dessa är för det mesta inte bara ointressanta utan tar också upp värdefull tid på bekostnad av riktiga experter som verkligen har studerat ett ämne.

Hans erfarenheter skulle lika väl kunna passa in på svenska förhållanden.

[Y]ou must either endure the misery of millions of atrociously ill-informed opinions or sit in solitary silence that is filled only with a feverish internalized loathing for your fellow citizens. (…) All genres of television now contain an abysmal segment during which the anchor or host reads out a series of inane views from variously mad people with an inexplicable surplus of time and self-regard. (…)

When I turn on the radio or the television, or when I open a book or a newspaper, what I want is an expert. I want insightful commentary. I want stylistic elegance. I want eloquence. I want uninterrupted expertise.

I’m simply not interested in what the public thinks. Nobody is, except pollsters and marketing research agencies (and they only do it for the money). Not even the public is interested in what the public thinks. That’s why they are listening to the radio and not stopping to inquire of one another in the street. (…)

In my world, there will be no phoning, texting, tweeting, or e-mailing in. There will be no ”feedback”. Nobody will be able to ”join the debate.” Viewers will not be allowed to vote. Instead, the only people allowed to appear, speak, or write will be experts – men and women who have devoted substantial parts of their lives to the intricacies of the subjects at hand.

Ett fyrfaldigt leve för Edward Docx. Han leve…

Read Full Post »

Older Posts »