Strategi: Ett behagligt problem för (SD)!

VÄGVAL | Sverigedemokraterna tappar i opinionsundersökningar men ligger tryggt kvar som Sveriges tredje största parti.

I Novus senaste väljarbarometer för mars månad kan man dock se en viss uppgång om än högst marginell.

Enligt Torbjörn Nilsson i Fokus är man inom partiledningen inte ense om vad opinionsläget kommer att ställa för krav på partiet framöver.

Å ena sidan är något slags seger bärgad, realpolitiska framgångar nådda och partiet delvis normaliserat. Å andra sidan sjunker opinionsresultaten, medierna är inte lika intresserade längre och borta är den så kallade sjuklöver man kunde skylla allt på och ständigt kontrastera emot. Vad ska sverigedemokraterna vara bra för när både moderaterna och regeringen tagit över deras åsikter om migration?

Vad ska sverigedemokraterna vara bra för när både moderaterna och regeringen tagit över deras åsikter om migration?

[…]

De mer populistiskt lagda tycker med emfas att moderaterna inte ska få komma undan med sin omsvängning i migrationspolitiken. De säger sig vilja syna bluffen, ropa vi-var-först och vilja syna bluffen och visa att moderaterna saknar såväl radikalitet som handlingskraft för att utgöra ett alternativ till regeringen.

De mer tålmodigt lagda anser att moderaterna gärna får vinna en procentenhet eller tre av sverigedemokraterna eftersom det förväntas stärka den falang i moderaterna som drivit omsvängningen och som antas vara mest benägna att börja samarbeta med sverigedemokraterna.

Detta är var som i politiken brukar kallas ett behagligt problem

Och vi får anta att partiet kommer att lägga en eller annan krona på fokusgrupper för att utröna vad väljarna finner vara mest tilltalande – och därmed också det som gynnar Sverigedemokraterna mest.

Tidskriftsomslag: Fokus, 11-17 mars 2016.

Read Full Post »

Strategi: Vem vinner på jobbfrågan?

POLITIK | Sverige skall ha den lägsta arbetslösheten i EU inom sex år. Det är löftet som skall vinna valet åt Socialdemokraterna.

Och skall man tro Stefan Löfvens inledningstal vid partikongressen har man surrat sig rejält vid masten.

Socialdemokraterna hade under Göran Persson ett mål på fyra procent. Enligt Löfven är hans mål än mer ambitiöst eftersom hans löfte om fem procent motsvarat tre procent med den tidens sätt att mäta arbetslösheten.

Det är en vansklig strategi som öppnar upp för en diskussion om vem väljarna har störst förtroende för – Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven.

Torbjörn Nilsson, i Fokus, har tidigare skrivit om strategin som går ut på att satsa på konfliktområdena jobb och utbildning:

Det är där de vill ha konflikt.

På skolområdet har de gått om folkpartiet i mätningarna. Stefan Löfven kommer inte, som Mona Sahlin, behöva bråka med partiet om betyg. Nu handlar det om lärares tid till undervisning, mindre klasser, obligatorisk gymnasieskola, likvärdighet.

[…]

Svårare med jobbpolitiken. De har en trestegsraket med fler jobb genom bättre företagsklimat, utbildning som ska göra fler människor anställningsbara och garantier mot utslagning. Fast, moderaterna säger också att jobben är det viktiga. Var finns egentligen konflikten? Regeringens låglönelinje mot socialdemokraternas utbildningslinje? Oron för att en stor marknad av jobb med låga löner växer fram har i tidigare val visat sig låg hos alla väljare utom dem med förtroendeuppdrag i fackförbund. September nästa år är ingen rolig månad för en statsministerkandidat utan en problembeskrivning som folk känner igen sig i.

Passivitet mot aktivitet, säger strategerna då. Regeringen har misslyckats och gör inget åt det. Kanske kan det fungera. Men vad innebär den konflikten konkret? Stefan Löfven rabblar en massa saker som alla kokar ner till: näringspolitik. För honom tycks det inte spela någon roll att det är ett av de svåraste områdena att göra fungerande förslag på – förslag som verkligen gör skillnad – och som vinner val. Fråga Maud Olofsson.

Den här socialdemokraten, född och fostrad i fabrikerna i Ådalen, älskar industrin. Det är den han brinner för. Innovationer, svensk konkurrenskraft. Att politiken kan göra skillnad. Och den lusten driver honom upp i gryningen, en dag i sänder, steg för steg närmare moderaternas fälla.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har inga skäl att höja konfliktnivån om jobben. I en rapport nyligen visade de sin strategi: samma som tidigare. De pengar socialdemokraterna lägger på försäkringarna tänker vi satsa på vård, skola, omsorg och jobbskatteavdrag. Sedan snackar vi om vem som har bäst koll på ekonomin. Arbete mot bidrag! Regeringsduglighet! Ses på valdagen!

Bild: Uppslag i Fokus, nummer 12, den 22 mars – 4 april 2013.

Read Full Post »

Image: LO moralisk förlorare efter sprucken jobbpakt!

POLITIK | Alla verkar mer eller mindre överrens om att regeringen är den stora förloraren. Kanske på papperet. Men frågan är om det stämmer.

Tittar man lite närmare ser det mer ut som om LO och dess ordförande är den moraliska förloraren. De har offrat de arbetslösa till förmån för Socialdemokraterna.

Visst skulle det vara en fjäder i hatten för regeringen – eller åtminstone Moderaterna – att kunna visa upp en jobbpakt inför valet. Knappast något huvudmotståndaren Socialdemokraterna såg fram emot.

Men regeringen kan knappast lastas för att man har försökt.

Regeringen må uppfattas som både trött och idélöst men ingen kan ha undgått att man har haft jobben i fokus sedan dag ett.

Så frågan är om det inte blir LO som får stå där som den stora boven när dammet har lagt sig.

Grunden i Fredrik Reinfeldts jobbpakt var nämligen ett gamalt avtal som tecknades redan 2010 mellan IF Metall och Teknikföretagen om yrkesintroduktion. Ett avtal som förhandlats fram när Stefan Löfvens var Metall-ordförande.

Det ser inte speciellt bra ut när LO och Svenskt Näringsliv inte ens kan komma överrens på ett område de själva säger sig vilja prioritera.

Den svenska modellen förutsätter att arbetsmarknadens parter kan kompromissa och komma överrens när det verkligen gäller.

Så när arbetsmarknadens parter inte klarar av att förhandla fram ett avtal är det inte regeringen som ser svag ut.

Och värst ser det ut för Karl-Petter Thorwaldsson.

I Fokus skriver Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson:

I tisdags utnyttjade socialdemokraterna tillfället till max. Karl-Petter Thorwaldsson kaste upp en perfekt boll som Stefan Löfven fick smasha in. Arbetarrörelsen satte bilden av vad som hänt: att arbetsgivarna svikit regeringen och att regeringen nu var tvungen att ta socialdemokraternas förslag till ny arbetsmarknadspolitik på allvar.

Som nyvald ordförande för LO var han tydlig med att han minsann skulle sätta medlemmarnas behov främst. Han skulle minsann inte låta sig styras av fackets nära relationer till Socialdemokraterna.

Nu har vi sett hur mycket det löftet var värt. LO har offrat de arbetslösa ungdomarna för att Stefan Löfven skall kunna ta hem en valseger nästa val.

Är det något man kan lasta regeringen för så är det snarare deras senfärdighet när det gäller att föra ut sin bild av vad som hänt.

Först ut var LO. Sedan kom Svenskt Näringsliv. Var regeringen tog vägen är det ingen som vet.

Är det någon som kan minnas något av intresse som Reinfeldt eller Anders Borg sagt sedan parterna lämnade förhandlingsbordet?

Kanske saknar Reinfeldt & Co sin gamla spinndoktor Per Schlingmann?

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nr 5, den 1-7 februari 2013.

Read Full Post »

Krishantering: Dygnen när Centerpartiet var ledarlöst!

IDEOLOGI | När åtta lokalpolitiker den 12 januari skrev om Centerpartiets idéprogram blev ingen mycket klokare på vart partiet är påväg. 

Men ingen borde vara förvånad. Det har snarare varit symptomatiskt för partiets hela programarbete.

Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson på Fokus har försökt kartlägga alla turer kring partiets idéförslag.

En bortrest partiledare. Men inte bara det. Michael Arthursson, partisekreteraren, som ansvarat för programgruppen, hade också åkt på semester. Redan före det att programmet presenterats.

I deras frånvaro skulle Anders W Jonsson, gruppledaren, hantera partiärenden. Han befann sig i Gävle. Stabschefen var inte på plats. Inte heller presschefen. Folk satt och ringde varandra och försökte begripa. Vad ska vi göra? Ska vi ta hem Annie? Det var ingen ordning på någonting.

Och tidningarnas rubriker växte, trots att det egentligen bara var samma kritiker som uttalade sig en gång till. Vinklarna började gå på tomgång, det behövdes något nytt.

Klockan 16.59.59 på tisdagen den 8 januari fick journalisterna mejl.

Det var precis vad de väntat på.

En debattartikel där Anna-Karin Hatt gick längre än Annie Lööf. Hon skällde på förslaget om plattare skatt.

Hur kunde centerpartiets krishanterare tro att Anna-Karin Hatts artikel skulle lugna ner stämningen? Det uppges nämligen ha varit avsikten, och så långt det går att säkerställa händelseförloppet, stämmer det. Hatt, berättar flera källor, stressade. Hon tyckte att partiledningen behövde gå ut. Hon fick med sig Anders W Jonsson. Lööf befann sig på en ö med sporadisk mobiltäckning. Hon delgavs idén om att Jonsson och Hatt skulle prata med medierna. I vilken grad hon godkände Hatts artikel, och med vilket informationsunderlag, är svårare att fastslå. Allt var rörigt.

[…]

Under natten och morgonen den 10 januari följde partiledarens pressavdelning nyhetsbyråtelegrammen som berättade att Annie Lööf var på väg hem, att hon inte hade landat, att hon skulle landa, att hon tagit VIP-utgången på Arlanda, att hon skulle hem och duscha. De förstod inte proportionerna.

När partiledaren till sist klev in framför mikrofonerna utstrålade hon självförtroende. Kläderna, sminket, håret var perfekt. Leendet stort, mer sarkastiskt än trevligt.

– Jag förstår att jag har varit saknad.

Hon hade rödsprängda ögon men pratade nästan floskelfritt.

Och ännu är det inte över för vare sig partiet och Annie Lööf.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 18-24 januari 2013.

Read Full Post »

Politik: Innehållslöst tal av Åsa Romson!

ALMEDALEN | Trots ett tamt utspel och ett förvånansvärt innehållslöst tal av Åsa Romson fortsätter media att imponeras av Miljöpartiet.

Det är uppenbart att partiet behandlas med silkesvantar. Även av personer som borde veta bättre.

Efter talet imponerades Maria Crofts, politiskt kommentator på Dagens Nyheter, av alla gimmickar (glasögon till Fredrik Reinfeldt, metrologen Pär Holmgren) som Romson fyllt ut framträdandet med.

Och tidningens ”retorikexpert” Fredrik Söderquist kallade t.o.m. talet för ”imponerande”. Vilket får en att undra om det finns en annan Åsa Romson i ett parallellt universum? 

Margit Silberstein, SVT:s expertkommentator, kallar Miljöpartiet för ett ”kaxigt parti”. Men ett utspel om lägre moms på cykel- och skoreparationer (!) är tunnt från ett parti som vill vara en tredje kraft i svensk politik.

Och Torbjörn Nilsson, politisk redaktör Fokus, tyckte talet var ”ganska bra” och var nöjd med att han inte somnade.

Så tydligen krävs det inte speciellt mycket för att media skall känna sig nöjda när det handlar om Miljöpartiet.

Betydligt intressantare var en undersökning av Ipsos som visar att stödet bland väljare utanför storstäderna är fallande för Miljöpartiet.

Man tycker att ett parti som kalla sig Miljöpartiet borde vara populärt på orter där människor lever nära naturen. Men för Miljöpartiet är det tvärt om.

Mats J. Larsson och Kristoffer Örstadius på Dagens Nyheter skriver:

Sedan de tillträdde i fjol har MP stärkt sin ställning i storstäderna till 13 procent – trots att det totala stödet för partiet minskat till i genomsnitt 9,7 procent under första halvåret i år jämfört med halvåret innan, enligt DN/Ipsos.

I mellanstora städer och i glesbygden går det däremot sämre. I städer utanför Stockholm, Göteborg och Malmö föll stödet under första halvåret i år till 7,1 procent, den lägsta nivån efter valet 2010.

I glesbygden är fallet ännu större. Väljarstödet är nere på 5,8 procent, en minskning med 2,5 procentenheter jämfört med andra halvåret i fjol. Det innebär att MP tappat nästan var tredje glesbygdsväljare under våren. Förändringen är statistiskt säkerställd.

Om Miljöpartiet fick genomslag för hela sin politik skulle detta antagligen kraftigt drabba den genomsnittlige väljarens plånbok – och då inte bara i mellanstora städer och i glesbyggd.

Märkligt nog har ingen – vare sig i media eller bland politiska motståndare – lagt ner tid på att ta reda på detta.

Detta har gett Miljöpartiet möjlighet att i lugn och ro modifiera sitt politiska budskap. Nu är man t.ex. inte längre lika negativ till bilar. Om de finns utanför storstäderna vill säga.

”Onödiga bilresor är det ingen som vill ha, men på landsbygden handlar det om att hitta ett praktiskt liv där man kan tanka och köpa en korv i närområdet”, säger Romson.

”Tanka och köpa korv”? Uppenbart är Miljöpartiets bild av livet utanför storstäderna inte helt up-to-date.  

Read Full Post »

Citat: Var tog Annie Lööf vägen?

Torbjörn Nilsson på tidskriften Fokus:

Vad hände, kan man fråga sig, med den utmanande gröna liberala partiledaren som centerpartiet beställde förra hösten? Hon som skulle visa att gamla bondeförbundet inte var nya moderater? I partiledardebatten syntes hon inte till. Har herrar Hästsvans och Snagg redan skällt yngsta familjemedlemmen till tystnad?

Bild: Reklam för filmen The Invisible Woman från 1940.

Read Full Post »

Analys: Är Stefan Löfven vänster eller höger?

IMAGE | Håller Stefan Löfven och Magdalena Andersson verkligen på att föra Socialdemokraterna åt höger?

Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson i tidskriften Fokus tycker sig ha upptäckt en paradox när det gäller partiets utveckling.

För några månader sedan spydde skåningarna galla över de kretsar Magdalena Andersson kommer ifrån. Nu är det alldeles tyst. Ännu märkligare framstår lugnet om det är sant det som många journalister skriver, att Stefan Löfven och Magdalena Andersson håller på att föra partiet högerut.

[…]

För om det nu sker en så stor politisk förnyelse, hur kan det då vara så tyst? Är det inte rimligare att det är så tyst just eftersom ingen förnyelse sker?

[…]

Slutligen finns en märklig oklarhet i resonemanget om högersvängen. Det sägs nu i medierna att Stefan Löfven dels är tyst, dels att han går åt höger. Logiken är inte direkt glasklar. Hur kan någon som inte kommer med besked också vara en som rör sig?

Men Lönegård och Nilsson tangerar själva svaret på sina frågor när de skriver följande:

Naturligtvis går det hävda att valet att försöka förstärka den ekonomiska trovärdigheten i sig är ett steg åt höger, men socialdemokrater som Leif Pagrotsky eller Pär Nuder skulle nog inte hålla med. Särskilt som partiledningen inte levererat någon ny policy på området – veckans skuggbudget var mest en upprepning av gamla förslag från Juholts och Sahlins tid.

Men det är just här svaret finns.

Att förespråka ”ekonomisk trovärdighet” är att vara höger. Åtminstone för socialdemokrater som definierar sig själva som vänster.

Detta är den klassisk vattendelaren mellan ”vänster” och ”höger”. Att prioritera stabila statsfinanser signalerar att man inte är lika intresserad av äventyrliga kostnadskrävande politiska reformer.

Med anledning av Per Albin Hanssons dagböcker nu har publicerats skriver Alf W. Johansson, professor emeritus i historia, följande i tidskriften Respons:

Efter den äventyrliga utflykten med Håkan Juholt har socialdemokratin valt en ledare som ligger så nära Per Albin man kan komma, både i fråga om retorik och fysik. Juholt gjorde ett fundamentalt misstag när han trodde att han måste profilera sig som vänsterman. Därmed bröt han mot en socialdemokratisk grundregel. Partiet må vara radikalt, men ledaren måste alltid framstå som en garant för att ”vänstern” inom arbetarrörelsen inte kommer att diktera politiken, annars hotar borgerlig mobilisering. Det var något Olof Palme inte begrep och därför blev hans ledarskap en tid av oro och förvirring.

”Högern” har alltid angripit ”vänstern” för att vara oansvariga med skattebetarnas pengar. Och det gäller inte bara i Sverige.

Republikanerna i USA har alltid sagt det om demokraterna och säger det nu om Barack Obama. Och Nicolas Sarkozy använde det mot François Hollande i presidentvalet. Det samma kan sägas om de konservativa när de angriper Labour i Storbritannien.

”Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.” (Predikaren kap. 1, 9)

Övrigt: Citatet av Alf W. Johansson är från ”Politik är att kunna vänta”, en recension av Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929-1946 i Respons nr 2, 2012. Tidskriftsomslaget är Fokus den 4-10 maj 2012.

Read Full Post »

Kampanj: LO drivande i kuppen mot Håkan Juholt!

MAKTFAKTOR | Hur gick det till när Håkan Juholt avsattes? LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin var en av de mest pådrivande i kampanjen mot partiledaren.

Det är första gången som LO så öppet agerat för att få bort en socialdemokratisk partiordförande. Och resultatet? Stefan Löfven, ordföranden i LO-förbundet IF Metall, blev vald till ny partiordförande.

Men riktigt så enkelt är det inte. I diskussionerna om att avsätta Juholt var Löfven en av dem som stöttade Juholt.

Och som ytterligare en historisk twist kan nämnas att Stefan Löfven föreslogs till partiledare av just Juholt innan han själv blev tillfrågad. Detta berättar kommunalrådet Johan Persson (S) i Kalmar i Östran.

Löfven föreslogs av Håkan Juholt, som då var distriktsordförande i Kalmar, som ny partiordförande inför kongressen i mars förra året. Löfven tackade nej och istället blev det Juholt.

LO är en maktfaktor inom Socialdemokraterna. Oavsett om man vill erkänna det eller inte.

Wanja Lundby-Wedin sitter i partiledningen just för att hon är LO:s ordförande. Och har man ledande positioner i både facket och i partiet blir man per automatik en tung spelare. (Sven-Erik Österberg, en annan av de ledande kuppmakarna, har också en facklig bakgrund.)

Och detta inflytande från LO kommer knappast att bli mindre när Löfven nu tar över partiledarposten.

Av just den anledningen är det inte osannolikt att Löfven försöker ta udden av kritiken genom att göra något som facket inte  kommer att uppskatta.

Torbjörn Nilsson och Claes Lönegård (research) har i Fokus skrivit en lång essay om kuppmakarna inom Socialdemokraterna. Om LO:s roll skriver man bl.a. följande.

Wanja Lundby-Wedin utgjorde vid tiden efter hyresaffären den andra av Håkan Juholts hårdaste kritiker. Också på den punkten är flera källor eniga.

Hennes bevekelsegrunder varierar med förtäljare. Någon säger att det handlade om sakpolitiken, att Juholt ens snuddat vid tanken på att spara på a-kassan. En annan uppger att hon i grunden sympatiserar med den stockholmska makteliten. En tredje att hon på ett principiellt plan oroade sig för de oklara, dubbla och bedrägliga besked om olika saker Juholt vid den här tiden gav, både internt och offentligt.

Det ena skälet utesluter inte det andra, något av dem kanske är överdrivet. Men hon agerade för att få partiledaren att avgå.

[…]

Det känsliga är det som sker under ytan i december, för det är då det sker. Det vådliga rör Ingvar Carlsson. Få vill bränna honom. Han är det levande helgonet i socialdemokraterna och det finns det säkert goda skäl till. Lägger man pusslet landar man ändå i att han är aktiv nu; han är i högsta grad aktiv.

Under december träffar ett antal medelålders grå eminenser – några äldre än så – varandra i lite olika konstellationer och diskuterar läget.

[…]

För Sven-Erik Österberg och den maktbas som finns bakom honom är hämnd, besvikelse över partiledarens retoriska, och i någon mån politiska, inriktning också potentiella drivkrafter.

Wanja Lundby-Wedin kan, som nämnts, ha flera skäl men källor med insyn i facket och de kristna kretsarna av partiet lägger störst vikt vid hennes person; att hon helt enkelt inte klarar av folk som slirar på sanningen. För Elvy Söderström kan det handla om att återupprätta en del av det inflytande norra Skogen förlorade när Juholt valdes.

Det räcker inte med tre ledamöter i verkställande utskottet. På det faller ingen partiledare.

[…]

Uppgiftslämnare beskriver hur Heléne Fritzon från Skåne och Peter Hultkvist från Dalarna håller fast vid Håkan. Liksom Stefan Löfven, Metallordföranden, som därmed hamnar på en annan sida än LO-basen.

[…]

Till slut nås enighet.

Haken är bara att det inte tycks finnas någon efterträdare. Ingen de kan enas om. Och då är de ju liksom tillbaka på ruta ett.

Det är någonstans här som det äldre etablissemanget kommer in. De har inte riktigt fattat vad som håller på att hända. Var de inte sura på verkställande utskottet tidigare så blir de det definitivt nu. När de förstår att: 1) LO:s ordförande för första gången i historien håller på att avsätta partiets ordförande. 2) De som nu hugger partiledaren inte har någon plan för en efterträdare som kan ena partiet utan tänker kasta ut socialdemokraterna i ledarlöst vakuum som faktiskt kan leda till partisplittring.

Åtminstone är det vad folk tänker denna fredag. Att hela skiten rasar samman.

Sedan blev det Löfven alla fick enas kring när Anders Sundström i sista minuten hoppade av. Men det är en annan historia.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 27 januari-2 februari 2012.

Read Full Post »

Opinion: Valet i Västra Götaland kan ge tydlig majoritet!

I VÄSTRA GÖTALAND kan de rögröna partierna bilda egen majoritet enligt Sifos opinionsundersökning.

Enligt undersökningen åker Sjukvårdspartiet ur regionfullmäktige och Sverigedemokraterna kan inte bli vågmästare med sina 3,4 %.

De Rödgröna 48, 6 % och Alliansen 42, 7 %.

Socialdemokraterna 32,9 % (30,9 %), Miljöpartiet 8,1 % (7,3 %) och Vänsterpartiet 7,6 % (6,1 %) 

Moderaterna 26,2 % (26,0 %), Folkpartiet 5,8 % (8,1 %), Kristdemokraterna 5,4 % (5,7 %) och Centerpartiet 5,3 % (5,6 %) 

Sverigedemokraterna 3,4 % (4,4 %)

Sjukvårdspartiet 2,7 % (4,6 %) 

Vägvalet 2,3 % 

Lennart Nilsson, statsvetare vid Göteborgs universitet, har intervjuats av Torbjörn Nilsson i tidningen Fokus.

I Sverige röstade 81 procent i landstingsvalet i fjol, i fylkesvalet i Norge 2007 deltog bara 57 procent. Sedan konstaterar [Lennar Nilsson] att sjukvårdsfrågor är så viktiga för väljarna att de faktiskt struntar i rikspolitiken och tar självständiga beslut i landstingsvalet.

– Det går delvis på tvärs mot vad andra hävdar, men jag menar att det finns stöd för det i våra undersökningar, säger han, och avhandlar avslutningsvis kändisfaktorn:

– Riksdagsledamöterna från Västra Götaland är ungefär lika okända som landstingspolitikerna i Västra Götaland.

Slutsatsen: Det finns en outnyttjad politisk potential i landstingen, väljarna är engagerade, men politiker och medier har svårt att kanalisera intresset.

”Uppenbart har den massiva satsning som partierna gjort de senaste två veckorna – med hitresande partiledare och statsråd i massor – givit utdelning. Västragötaläningarna är i dag medvetna om att det är ett val på söndag”, skriver Göteborgs Posten.  

(Siffrorna inom parentes är från valet 2010. Opinionsundersökningen gjordes med 1000 personer mellan den 9-11 maj. Det krävs minst tre procent av rösterna för att ett parti skall få platser i regionfullmäktige.)

Read Full Post »

Böcker: Sanningen om valet 2010!

KAMPANJ: Gänget kring tidningen Fokus har gett ut Därför vann dom – berättelsen om ett ödesval. Huvuddelen av artiklarna – hämtade från tidningen – är skrivna av Torbjörn Nilsson, Anita Kratz och Claes Lönegård.

Satsningen är välkommen, inte minst för att denna genre är så ovanlig i Sverige. I anglosaxiska länder, men även i Danmark är det vanligt att journalister och deltagare i politiska valkampanjer skriver ner sina minnen.

Journalisten Nicholas Jones i Storbritannien har t.ex. skrivit spännande berättelser om valen 1997, 2001 och 2010.

Även tidskriften Newsweek lyckades med blixtens hastighet ge ut sina reportage direkt efter de två senaste presidentvalen. Det är så nära historia i realtid man kan komma om man skall få ut det i bokform.

Förhoppningsvis kommer initiativet från Fokus och Weyler förlag att inspirera även andra att fatta penna och papper.

Read Full Post »