Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Timbro’

SJUKVÅRD | Trots att moderaten Flippa Reinfeldt är Sveriges kanske tyngsta landstingspolitiker verkar hon aldrig bli riktigt granskad.

Fokus nr 10 den 8-14 mars 2013

Det skrivs mycket om henne som person men inte speciellt mycket om effekterna av hennes politik.

Kanske beror det på att hon är lite av en teflonpolitiker. Det är nog bara Carl Bildt som kan matcha henne när det gäller att lätt och smidigt klara sig ur knipor.

Hon har dessutom utvecklat en skicklig mediestrategi som innebär att hon inte syns i de tuffa sammanhangen utan föredrar det mer lättsmälta.

Men inte ens när journalister har möjlighet att grilla henne tar man riktigt chansen.

Inte ens Ekots lördagsintervju (2/3) som brukar få de skickligaste makthavare att börja svettas lyckades riktigt. Inte heller debatten i SVT:s Agenda i februari gav mycket nytt.

Det tyder på att Reinfeldt inte bara är bra på att undvika debatter och intervjuer. Hon är också skicklig när det väl gäller. (För det kan väl inte vara så att journalisterna själva blir lite nervösa när de väl har en – om än f.d. – statsminsterfru framför sig?).

Med tanke på detta är det kanske inte speciellt märkligt att inte heller Fokus får till det riktigt.

Istället för att granska politiken blir deras stora reportage om Reinfeldt mest en historik över varför Stockholms läns landsting inte är som alla andra landsting.

Nog så intressant. Men knappast vad vi skulle behöva när det gäller landets tyngsta landstingspolitiker.

Nina Brevinge och Maggie Strömberg skriver:

Huvudstadens sjukvårdssystem har varit förebild för resten av landet redan tidigare.

[…]

– Stockholm är det landsting som experimenterar mest och man driver på hårdast. Man sitter på stora muskler i form av utredare och tjänstemän som kan tänka fram framtidens sjukvårdspolitik, säger forskaren och läkaren Anders Lundberg, som skrev Timbros rapport om Nya Karolinska.

Filippa Reinfeldt har också velat sprida de senaste valfrihetsmodellerna till resten av landet. I november förra året bjöd Stockholm in 140 politiker och tjänstemän från regioner och landsting för att visa upp sin modell för vårdvalet inom specialistvården.

[…]

Därför blev många överraskade i veckan då moderaternas välfärdsgrupp plötsligt backade från den tanken. I en debattartikel skrev gruppledaren i riksdagen Anna Kinberg Batra och statsrådet Peter Norman att kommuner och landsting ska få utforma välfärdssystem själva. Alliansen – både statsråd från kristdemokraterna och tunga riksdagspolitiker från moderaterna – har tidigare talat om att följa Stockholms exempel.

Artikeln tolkades som att moderaterna gjort en helomvändning. Att Filippa Reinfeldts linje inte längre ska bli hela landets.

Det rimligaste sättet att förstå moderaternas välfärdsgrupp är att de vill sända en signal till en opinion de har mätt upp. Så brukar partiet agera. De senaste årens debatt om vinster och privatiseringar har skapat en uppmärksamhet kring driftsformer som partiet vill bli av med. Att alltför tydligt kopplas ihop med mindre lyckade privatiseringar riskerar att straffa sig hos väljarna. På det sättet blir utspelet ett avståndstagande från Stockholmspolitiken.

Å andra sidan satsar regeringen fortfarande 360 miljoner kronor fram till 2014 på att just se över hur vårdvalet ska kunna utvecklas i landstingens specialistvård. Anna Kinberg Batra är tydlig med att moderaterna fortfarande gärna ser privat vård och ökad valfrihet. Men utan tvång.

Ett tydligt exempel på hur Moderaterna både vill ha kakan och äta upp den. Reinfeldt och politiken i Stockholms landsting är lite som Moderaterna i stort.

Man har en förmåga att sälja in en politik som inte är helt annorlunda från gamla Moderaternas tid, men med ett språkbruk som är mer anpassat för ”nya” Moderaterna.

Det har fungerat tidigare. Vi får se om det även fungerar vid nästa val.  

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nummer 10 den 8-14 mars 2013.

Read Full Post »

FILOSOFI | Ayn Rand, den libertarianske filosofen och författaren, fortsätter efter sin död att locka fram ett kultliknande beteende hos sina anhängare.

Så här skriver t.ex. Annie Lööf på sin blogg i juli 2006:

Jag har precis läst färdigt tegelstenen Atlas Shrugged, skriven av Ayn Rand och jag är oerhört imponerad, både av gestalterna i boken men också filosofen Rand som på ett fantastiskt sätt beskrivit sin övertygelse i skönlitterär form.Atlas Shrugged av Ayn Rand

[…]

Atlas Shrugged slår alla mina tidigare böcker med hästlängder. Aldrig tidigare har en bok gjort mig förbannad, galen, hoppfull och tårögd på samma gång.

Sedan lägger Lööf till ett citat av Rand:

”Jag svär vid mitt liv och vid min kärlek till livet att jag aldrig ska leva för någon annan människas skull och aldrig begära att någon annan människa ska leva för min”

Och följande inlägg i november samma år:

Var igår på en magisk kväll. I somras läste jag Ayn Rands AtlasShrugged och blev helt betagen. Boken är den absolut i särklass bästa bok jag har läst. Den ryckte med mig, den berörde och den fick tanken att växa. Igår kväll hade Timbro releaseparty på den svenska pocketutgåvan av boken som egentligen är före Atlas Shrugged: The Fountainhead, Urkällan.

Mattias Svensson, Fellow på Timbro och ansvarig för Ayn Rand-utgivningen introducerade boken och därefter reflekterade några gäster, däribland Johan Hedin kring varsin passage i boken och vad den betytt för dem.

Till jul ska jag läsa boken och jag ser verkligen fram emot det.

Gosh!

För alla som inte har samma intima förhållande till Rands ”objektivisism” och dyrkan av det rationella egenintresset kommer här ett utdrag från tegelstenen Atlas Shrugged (1957):

Money is the material shape of the principle that men who wish to deal with one another must deal by trade and give value for value. Money is not the tool of the moochers, who claim your product by tears, or of the looters, who take it from you by force. Money is made possible only by the men who produce. Is this what you consider evil?

[…]

But you say that money is made by the strong at the expense of the weak? What strength do you mean? It is not the strength of guns or muscles. Wealth is the product of man’s capacity to think. Then is money made by the man who invents a motor at the expense of those who did not invent it? Is money made by the intelligent at the expense of the fools? By the able at the expense of the incompetent? By the ambitious at the expense of the lazy? Money is made–before it can be looted or mooched–made by the effort of every honest man, each to the extent of his ability. An honest man is one who knows that he can’t consume more than he has produced.

[…]

Or did you say it’s the love of money that’s the root of all evil? To love a thing is to know and love its nature. To love money is to know and love the fact that money is the creation of the best power within you, and your passkey to trade your effort for the effort of the best among men. It’s the person who would sell his soul for a nickel, who is loudest in proclaiming his hatred of money–and he has good reason to hate it. The lovers of money are willing to work for it. They know they are able to deserve it.

Let me give you a tip on a clue to men’s characters: the man who damns money has obtained it dishonorably; the man who respects it has earned it.

 […]

Watch money. Money is the barometer of a society’s virtue. When you see that trading is done, not by consent, but by compulsion–when you see that in order to produce, you need to obtain permission from men who produce nothing–when you see that money is flowing to those who deal, not in goods, but in favors–when you see that men get richer by graft and by pull than by work, and your laws don’t protect you against them, but protect them against you–when you see corruption being rewarded and honesty becoming a self-sacrifice–you may know that your society is doomed. Money is so noble a medium that is does not compete with guns and it does not make terms with brutality. It will not permit a country to survive as half-property, half-loot.

[…]

When you have made evil the means of survival, do not expect men to remain good. Do not expect them to stay moral and lose their lives for the purpose of becoming the fodder of the immoral. Do not expect them to produce, when production is punished and looting rewarded. Do not ask, “Who is destroying the world?” You are.

[…]

To the glory of mankind, there was, for the first and only time in history, a country of money–and I have no higher, more reverent tribute to pay to America, for this means: a country of reason, justice, freedom, production, achievement. For the first time, man’s mind and money were set free, and there were no fortunes-by-conquest, but only fortunes-by-work, and instead of swordsmen and slaves, there appeared the real maker of wealth, the greatest worker, the highest type of human being–the self-made man–the American industrialist.

If you ask me to name the proudest distinction of Americans, I would choose–because it contains all the others–the fact that they were the people who created the phrase “to make money.” […] The words “to make money” hold the essence of human morality.

Read Full Post »

IMAGE | Så landade hon då äntligen. Tillbaka i Sverige för att krishantera. Men det gick lite si och så för Annie Lööf.

SVTs Aktuellt den 10 januari 2013

Först tvingas hon göra en ”pudel” efter att inte talat klartext om att hon som viceordförande i CUF var för månggifte. Ingen bra början.

Senare i SVT:s Aktuellt skyllde hon detta på att hon då var så ung. Klassiskt.

Låt mig säga att jag har varit väldigt otydlig. Jag var väldigt ung när jag sade detta och har ändrat mig efter detta uttalanden för många år sedan. Jag är emot månggifte.

Men den som någon gång lyssnat på en ungdomsförbundare (oavsett parti) vet att de snarare utmärks av att vara extremt lillegamla. (Att lyssna på exempelvis Carl Bildt då och nu får en lätt att tro att tiden stått still.)

Det hela borde med andra ord kunnat hanteras lite bättre.

Varför inte bara flagga upp att man under det inplanerade partistyrelsemötet nu i januari kommer att revidera idéprogramgruppens förslag?

Hela poängen med att avbryta partiledarens semester i Thailand var ju för att hon skulle kunna ta kommandot!

Men istället sänder Lööf dubbla budskap i en snabbt hopsnickrad debattartikel i Dagens Nyheter.

Här skriver Lööf att hon kommer att agera via partistyrelsen innan extrastämman i mars. Eller så antyder Lööf det diametralt motsatta. Döm själva:

De närmaste veckorna kommer Centerpartiets partistyrelse under min ledning att diskutera förslaget så att det är redo att behandlas av vår extrastämma.

Vårt parti är en folkrörelse, där jag inte vill att partiledaren ska diktera ändringar i idéprogramgruppens förslag, Sådana fattas gemensamt av de förtroendevalda. Jag vill att medlemmarnas åsikter ska väga tungt. Min önskan var att över huvud taget inte behöva gå in på ett tidigt stadium och styra diskussionen.

Oavsett vilket kvarstår huvudfrågan: Hur kunde Centerpartiet – ett parti med etthundra års politisk erfarenhet – hamna i en sådan ideologisk soppa?

1) Det grundläggande problemet är att man alltid varit ett parti utan ideologi. Vilket man också varit stolt över.

Partiets historiska existensberättigande har varit att slå vakt om böndernas och jordbrukets intressen. Men när samhället alltmer industrialiserades minskade också denna grupps politiska och ekonomiska inflytande alltmer.

Idag kallar man sin ideologi för ”ekohumanism”. Vilket är ett halvlyckat försök att råda bot på den ideologiska vilsenheten.

2) Betydelsen av en väl definierad ideologi kan inte nog betonas. En ideologi är både ett partis själ och dess ryggrad.

En politiker som kan sin ideologi hamnar ofta rätt även i sakfrågor som han eller hon inte helt behärskar i detalj.  Med ideologin hamnar man (oftast) rätt, utan kan man hamna var som helst åsiktsmässigt.

Det är just det som hänt med Centerpartiet. Ett parti som saknar ideologi saknar i princip riktlinjer för politiken i vardagen.

Det är viktigt att komma ihåg att programgruppens medlemmar visste vad man gjorde när man skrev ihop texten.

Det är inga duvungar som, med Per Ankersjö i spetsen, fick uppdraget att utveckla idéprogrammet.

Och rent ideologiskt är det svårt att se att innehållet inte speglar just de åsikter som Annie Lööf själv omhuldade innan hon blev partiledare.

3) Och utan en tydlig ideologi som styr upp verksamheten blir ett parti mer mottagligt för politisk påverkan utifrån.

Vad som hänt nu är vad som sker när man inte visar respekt för den folkrörelse som Centern är. Jag har tidigare uttryckt min kritik mot ordföranden i idégruppen, Per Ankersjö, som jag följt under många år. Det finns ett Timbroproblem där personer infiltrerat och fört fram Timbros åsikter inom Centern, och det finns ett inbyggt storstadsproblem inom partiet.

Så skriver Olof Johansson, f.d. partiledare, i ett väl tajmat debattinlägg på SVT:s debattsida.

Men ”infiltrering” är överdrivet. Nyliberalerna har aldrig försökt dölja sina åsikter. Tvärt om.

Men Johansson har rätt i att deras förslag fundamentalt skulle förändrat partiet från grunden. Programgruppen skulle i realiteten ha lyckats skapa ett helt nytt politiskt parti om man lyckats få igenom sitt förslag som det ser ut idag.

En som förstått sprängkraften i den nyliberala ideologin är Kerstin Lundgren som är partiets utrikespolitiska talesperson.

För min del handlar det då inte om att stryka eller behålla ett antal ord som varit aktuella i debatten som månggifte, plattare skatt, lärplikt eller fri invandring. De utgör bara toppen på ett isberg. För mig handlar det om den helhet som delarna skapar, om drömmen om det framtida samhället. Jag frågar mig om det blir ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle? Mitt svar i dag är tyvärr nej.

[…]

För mig blir det nu helt avgörande om Centerpartiet med frihetsbegreppet som bålverk vill omforma Sverige till ett mer socialdarwinistiskt samhälle med maximal frihet för marknaden eller om vi ser att uppdraget är grönt, frihetligt och solidariskt.   

Libertarianismen, eller nyliberalismen, har inte så mycket med vare sig liberalism eller konservatism att göra. Nyliberalismen är en revolutionär rörelse som med fredliga medel vill förändra hela samhället i grunden.

Read Full Post »

FÖRDOMAR: Det parti som lyckas definiera motståndaren inför väljarna får ett klart övertag i debatten.

Statsvetaren vid Linnéuniversitetet i Växjö, Magnus Hagevi, varnar för att det är oärligt när socialdemokratiska Broderskapsrörelsen definierar alla inom frikyrkan som ”kristen höger”.

”Den numerärt lilla organisationen Kristna Socialdemokrater har – vid sidan av att kalla sig Broderskaparna – nu också börjat kalla sig kristen vänster. Men ett problem är alltså att det inte finns någon i Sverige som vill kalla sig kristen höger. Företrädare för Broderskaparna gör det därför alltför enkelt för sig när de i praktiken väljer beteckningen kristen höger på kristna människor som placerar sig till höger på en svensk vänster-högerskala. Det kan tyckas vara ohederligt att klistra en missvisande etikett på människor, men partistrategiskt är det en lysande idé. Överfört till amerikanska förhållanden skulle denna hemsnickrade definition innebära att John McCain och andra uttalade kritiker av den kristna högern också blev kristen höger. […]

Att på partikongresser och andra partimöten framställa sig som en organisation som på kyrkomöten och i andra sammanhang slåss mot den kristna högern kan ge Kristna Socialdemokrater ett berättigande och ökad legitimitet hos annars kritisk eller indifferenta partikamrater.

Men det finns risker med att klistra etiketten ”kristen höger” på sina politiska motståndare. […] Om någon kallar större delen av svensk frikyrklighet för kristen höger är risken uppenbar att detta leder till fördomar som inte har empirisk täckning.”

Senaste numret av tidskriften NOD (”Forum för Tro, Kultur och Samhälle”) är ett temanummer om kristen tro och politik.

Här görs en rad intressanta intervjuer med bl.a. Per Wirtén och Roland Poirier Martinsson från tankesmedjorna Arena respektive Timbro på ämnet Om staten vacklar – ett samtal om svensk politik.

De politiker som intervjuas är George Andersson (S), Alf Svensson (KD), Ragnhild Pohanka, tidigare språkrör för Miljöpartiet numera vänsterpartist, samt Eva Zetterberg (V). Ledarskribenten på tidningen Dagen, Birger Thureson, skriver om de frisinnade inom Folkpartiet.

Read Full Post »

OPINIONSBILDNING: Den fackliga tidningen ST Press har gjort en uppskattning av alla myndigheters kostnader för deras medverkan under Almedalsveckan. Summan landar på mellan 20 och 30 miljoner kronor.

Cirka 40 myndigheter närvarar under Almedalsveckan. Själv tycker man att man ”informerar”. Detta är naturligtvis bara en finare omskrivning för lobbyism och påverkanskampanjer.

Och en del av denna lobbyism riktar sig mot den egna uppdragsgivaren. Vilket är något som Sida också erkänner öppet.

”Vi har ett uppdrag från regeringen att informera om vår verksamhet. Det gör vi inte genom helsidesannonser utan, som i Almedalen, genom intressanta seminarier. Där når vi både beslutsfattare och medier på samma gång”, säger Margareta Wennlund, projektledare på Sida.

Ett problem med denna argumentering är naturligtvis att man inte når media under Almedalsveckan eftersom de flesta aktörer drunknar i den stora mängden arrangemang.

Ville man verkligen nå media borde man ha valt vilken annan tid som helst utom Almdalsveckan.

Enligt ST Press är det i år 1395 olika arrangemang som vill ha uppmärksamhet. Och 154 av dessa kommer att vara anordnade av statliga eller kommunala arrangörer.

Och varför man måste nå beslutsfattare när man är myndigheter är också i sig lite märkligt.

I Svenska Dagbladet har statsvetaren Svend Dahl och Maria Rankka, vd på Timbro, skrivit om problemet;

Tilltron skadas till statens neutralitet när myndigheter genom sin opinionsbildning tar ställning i politiska frågor eller ifråga om våra livsstilsval, som exempelvis hur vi åker på semester.

Effekten blir att tonvikten i debatten på vissa områden flyttas från partier, intresseorganisationer och enskilda debattörer till myndighetsföreträdare.

Resultatet blir att den demokratiskt-parlamentariska styrkedjan går baklänges. Politikernas uppgift förskjuts från att instruera myndigheterna om vilken politik som ska genomföras till att förankra den politik myndigheterna formulerat hos väljarna.

”Det är svårt att se annat än att de är där [i Almedalen] för att påverka politikerna. I Almedalen når man inte allmänheten, utan den politiska eliten. Då måste man diskutera om det är förenligt med rollen som sakliga och opartiska utförare”, fortsätter Svend Dahl i ST Press.

Statliga tjänstemän som lobbyister med andra ord. Gränsen mellan information och påverkan riskerar att bli alltmer otydlig.

”Problemet är att de då ger en utmärkt illustration till hur de allt mer tar sig rollen av intresseorganisationer för sin egen sak.”

Läs: Svend Dahls rapport Deklarationsinformation och resereklam.

Övrigt: De statliga aktörerna i Almedalen är enligt ST Press följande; Sida, Försvarsmakten, Socialstyrelsen, Högskolan på Gotland, Riksutställningar, Kriminalvården, Myndigheten för yrkeshögskolan, Formas, FAS, Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Nationella sekretariatet för genusforskning, Delegationen för jämställdhet i högskolan, Delegationen för jämställdhet i skolan, Stockholms universitet, Linnéuniversitet, Statens folkhälsoinstitut, Folke Bernadotteakademin, Kulturrådet, NSU (Nämnden för Sverigefrämjande i Utlandet), Tillväxtverket, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, Energimarknadsinspektionen, Arbetsförmedlingen, Uppsala universitet, Statens institutionsstyrelse, Swedac – Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Brottsoffermyndigheten, DEJA – Delegationen för jämställdhet i skolan, Invest Sweden, Bolagsverket, Skatteverket, Sjöfartsverket, Diskrimineringsombudsmannen, DO, SCB, Jordbruksverket, CSN, Livsmedelsverket, Rikspolisen.

Read Full Post »

Margot WallströmEUROPA: Idéinstitutet Timbros kritik att EU bedriver propaganda för skattebetalarnas pengar har nu tvingat Margot Wallström att gå i svaromål.

Som kommissionär med ansvar för kommunikationsstrategi poängterar Wallström att ”i en demokrati måste kommunikation vara synonymt med dialog”.

”Medborgarna står i centrum och vi använder oss nu också av de medieformer som medborgarna föredrar: tv, radio, internet, bloggar, Facebook och lokaltidningar. Vi har skapat en tvåvägskommunikation. I stället för monolog för vi idag en dialog med medborgarna bland annat på Debate Europe, diskussionsforum på internet, och medborgarråd på nationell och europeisk nivå. Det handlar om att lyssna, inte om att propagera”.

Så långt låter det bra. Även om det låter som om EU i sin demokratiska dialog befinner sig på en nivå som kanske skulle motsvara var exempelvis Malmö idag befinner sig med sitt eDemokrati-projekt. Vem kan vara emot en sådan dialog?

Mitt mål är att göra EU-kommissionen mer öppen och mottaglig för synpunkter och åsikter från allmänheten. Inte att få folk att älska EU.

Frågan är om det är någon som tror att en sådan tung institution som EU överhuvudtaget har möjlighet att vara ”mottaglig för synpunkter och åsikter” mer än i en rent passiv kapacitet? Inte ens en riksdag eller regering i ett litet land som Sverige har möjlighet att mer än i en mycket begränsad omfattning ta till sig åsikter från allmänheten och låta dessa påverka de löpande besluten.

Det är naturligtvis av denna anledning som vi har demokratiska val. Det är bara vid val som väljarna kommer att ha en riktigt rejäl möjlighet att påverka på ett sätt som kan få direkta politiska konsekvenser.

Vår uppgift är inte heller att enbart informera. Det är att lyssna på människors tankar och åsikter om EU, att så nära medborgarna som möjligt förklara vad vi gör. Men också att stimulera till debatt och diskussion om olika EU frågor som berör oss alla. Det är inte propaganda. Det är att stärka demokratin.

Det är kanske här som Margot Wallström förvirrar sig.

Vad EU sysslar med är kanske inte propaganda som Timbro påstår. Men det är inte heller ”dialog” på ett djupare plan som Wallström gärna vill tro.

EU:s demokratiska underskott, överdrivet hemlighetsmakeri, korruption och avsaknad av en gedigen offentlighetsprincip gör att medborgarena för överskådlig tid kommer att fortsätta att uppfatta olika ”kommunikationsstrategier” som ”reklam” – i bästa fall – eller som ren propaganda i värsta fall.

Och häri ligger Wallströms dilemma. Framgångsrika kommunikationskampanjer kommer alltid att ha ett drag av påverkan kring sig. Detta medan passiv information (som medborgarna har enklare att acceptera) aldrig kommer att vara tillräckligt för att tillfredsställa beslutsfattarna i Bryssel.

Det enda som kan råda bot på detta är ett mer demokratiskt EU som gör beslutsprocesserna tydligare för medborgarna.

Så Margot Wallström: Varför inte föreslå att eurpéerna får välja en egen EU-president? Det skulle kanske vara den bästa PR som EU idag kan få? Det skulle åminstone öppna upp för den breda debatt som Wallström säger sig vilja ha.

Read Full Post »

Timbro - Den Europeiska unionens börda Information och kommunikation till ett motvilligt folkRAPPORT: I en ny rapport från tankesmedjan Timbro hävdas att EU använder skattemedel för att finansiera informationskampanjer som inte ens eftersträvar objektivitet.

Eller som en av rapportens författare, Philip Thomasson-Lerulf, uttrycker det;

”EU-kommissionen går själv ut och slår fast att den information som förmedlas inte ska vara neutral och balanserad utan vara till EU:s fördel. Det är häpnadsväckande eftersom flera folkomröstningar på senare år tyder på att européerna är tveksamma till att EU får mer makt”.

I en debattartikel på DN Debatt i Dagens Nyheter följer författarna (Philip Thomassson-Lerulf och Hannes Kataja) och Maria Rankka, vd på Timbro upp kritiken;

I Sverige har vi fört en omfattande debatt om att statliga myndigheter och offentligt ägda bolag för fram politiskt färgade budskap. Men om EU:s opinionsbildning är det tyst trots att den är mer långtgående och dessutom drivs av dunklare motiv. Att det dessutom är vår svenska kommissionär Margot Wallström som är huvudansvarig för Europeiska unionens kommunikationsarbete gör tystnaden än mer märklig.

Oavsett vad man tycker om att EU använder medborgarnas skattemedel för att driva olika informationskampanjer – eller propaganda kampanjer för att använda författarnas ordval – kan man konstatera att strategierna har varit förvånansvärt ineffektiva.

Det är svårt att se att kampanjerna har haft någon som helst positiv effekt. Är det någon i Sverige som överhuvudtaget märkt av någon aktivitet från EU – oavsett om det handlar om informationskampanjer eller event –  som har lyckats påverka någons i deras syn på EU? 

Att förtroendet för EU har ökat – och att en majoritet i opinionen nu stödjer ett medlemskap – beror antagligen mer på att svenskarna numer uppfattar medlemskapet som något naturligt och föga dramatiskt. EU-medlemskapet har helt enkelt blivit en del av den politiska vardagen.

Detta förklarar också att Miljöpartiet valde att inte längre driva frågan om att Sverige borde lämna EU. Partiets ledning och medlemmar hade dragit den logiska slutsatsen att svenskarna inte längre såg unionen i sig som ett problem. Problemen uppstår när politiker fattar ”felaktiga” beslut.

Politiska krav från exempelvis Vänsterpartiet om att Sverige borde kräva utträde ur EU börjar därför alltmer likna förslag om att Skåne eller Norrland borde lämna Sverige på grund av ”dåliga” beslut i riksdagen.

Resultat? Vänsterpartiet gjorde ett uruselt val i EU-valet. Detta medan Miljöpartiet och Folkpartiet – partiet med det mest EU positiva budskapet i valrörelsen – uppfattades som valets vinnare.

Read Full Post »