Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tidskrift’

JUBILEUM | Vi har firat 100 år med ett trevligt minnesnummer på 115 sidor.

Vi mars 2013

Första provnumret av Konsumentbladet – ”Tidning för kooperation och huslig ekonomi” – kom ut 1913.

Enligt Tomas Dur Fläckman, som beskriver tidningens historia i en tidslinje, innehöll det fyrsidiga bladet ”kaxig kooperativ propaganda”.

Här är några nedslag under dessa hundra år.

Konsumentbladet byter 1936 namn till Vi. Idén kom från medarbetaren Per Åsbrink (sedermera riksbankschef och pappa till Erik Åsbrink, socialdemokratisk finansminister).

När regeringen 1941 beslutar om vissa inskränkningar i tryckfriheten svarar Vi med ett ”Tryckfrihetsnummer”. Bland annat bidrar Eyvind Johnson, Östen Undén och Herbert Tingsten med texter.

1942 genomför Vi de första svenska opinionsundersökningarna i samarbete med Svenska Gallup. En fråga är ”Kan ni simma 50 meter?” En överväldigande majoritet av männen svarar ja. En knapp majoritet av kvinnorna svarar nej.

Ivar Lo-Johansson skapar debatt 1949 med en artikelserie om krisen i åldringsvården. (Tydligen har inte mycket hänt. Kanske dags att åter publicera artiklarna?)

Olof Palme säger upp sin prenumeration 1975 efter att ha figurerat som tecknad figur i serien ”Ville”. Serien ritades av Jan Lööf.

1976 fick Annette Kullenberg idén att rakt upp och ner publicera Thorbjörn Fälldins valtal i Kalmar.

Anita Sjöberg, anställd på tidningen 1971-2004, skriver:

När Annette Kullenberg i augusti 1976 satt på en presskonferens och lyssnade på Centerledaren Thorbjörn Fälldin, förstod hon först inte vad han sa. Inte konstigt, eftersom han faktiskt inte sa någonting. Ingen klar tankegång kunde urskiljas, inga fullbordade meningar, noll subjekt och predikat, inte tillstymmelse till punkt eller komma. Bara känsloladdade ord staplade på varandra med destination väljarnas hjärtan.

Artikelns namn? ”Han talar till bönderna på latin”. Trots detta gick det ganska bra för Fälldin i valet. Han blev statsminister.

Tidskriftsomslag: Vi, mars 2013.

Read Full Post »

BÖCKER | Det var bara en fråga om när. Nu finns Barack Obama även som litterär bifigur i en roman. Senatorn dyker upp i Michael Chabons Telegraph Avenue.

Förra året publicerades ett kort utdrag i tidskriften New York:

“Chabon couldn’t help but include a very on-topic cameo — the future President Obama, in 2004, comforting one of the novel’s central characters, Gwen, in the midst of the toughest of pregnancies (the kind where your husband’s just been caught cheating, you’ve been told you’re worthless as a midwife by an insufferable yuppie doctor, and a musical genius you love has just up and died).”

Just before his hostess for the evening, who held the patent on a gene that coded for a protein to prevent the rejection of a transplanted kidney, directed everyone to gather under the carved and stenciled firTelegraph Avenue av Michael Chabon beams of her living room, and sent the young woman from the campaign out to tell the band to knock it off for ten minutes so that the state senator, Obama of Illinois, could address his fellow guests, each of whom had contributed at least one thousand dollars to attend this event, an address in which he would attempt by measured words and a calm demeanor to reassure them (vainly and mistakenly, as it would turn out) that their candidate for the presidency of the United States would not go down to inglorious defeat in November, Obama stopped in the doorway that opened onto the flagstone patio to listen for a minute to the hired band. They were cooking their way with evident seriousness of intent through an instrumental cover of “Higher Ground.”

“Those guys are pretty funky,” he observed, directing his remark to a short, extraordinarily pregnant woman in a man’s bowling shirt who stood beyond the open patio doors, dark, pretty, her hair worn in a fetching artful anemone of baby dreadlocks. The fingers of her right hand flicked shadow-bass notes on her belly. At his remark, the pregnant woman nodded without turning to look at him—there was an elaborate candelabra of a potted cactus behind whose tapered thorns she appeared to be attempting, somewhat punitively, to conceal herself. Obama was running for the United States Senate that summer and had given a wonderful speech last month at the Democratic Convention in Boston. When she did turn to him, her eyes got very wide.

“Friends of yours?” he said.

Förlaget sammanfattar romanens handling så här:

As the summer of 2004 draws to a close, Archy Stallings and Nat Jaffe are still hanging in there—longtime friends, bandmates, and co-regents of Brokeland Records, a kingdom of used vinyl located in the borderlands of Berkeley and Oakland. Their wives, Gwen Shanks and Aviva Roth-Jaffe, are the Berkeley Birth Partners, two semi-legendary midwives who have welcomed more than a thousand newly minted citizens into the dented utopia at whose heart—half tavern, half temple—stands Brokeland.

When ex–NFL quarterback Gibson Goode, the fifth-richest black man in America, announces plans to build his latest Dogpile megastore on a nearby stretch of Telegraph Avenue, Nat and Archy fear it means certain doom for their vulnerable little enterprise. Meanwhile, Aviva and Gwen also find themselves caught up in a battle for their professional existence, one that tests the limits of their friendship. Adding another layer of complication to the couples’ already tangled lives is the surprise appearance of Titus Joyner, the teenage son Archy has never acknowledged and the love of fifteen-year-old Julius Jaffe’s life.

Read Full Post »

REKLAM | Det var tidskriften Mother Jones som först avslöjade vad Mitt Romney hade sagt i sitt tal på ett av sina fundraiser evenemang.

I videon här har Obamakampanjen använt sig av Romneys röst från eventet och sedan bara lagt in bilder på vanliga familjer, veteraner och arbetare.

TV-reklamen förstärker bilden av Romney som en miljonär utan någon som helst verklighetsförankring. Eller ännu värre, en miljonär som inte bryr sig om vanligt folk.

Resultatet: Enkelt, snyggt och mycket effektfullt.

Övrigt: Se videon med ljudupptagningen från Romneys event och artikeln om avslöjandet i Mother Jones. Läs också “What works in a campaign commercial? Ad executives offer their take” av Jeremy W. Peters på The New York Times.

Read Full Post »

MEDIA | Respons – en renodlad ”recensionstidskrift” för humaniora och samhällsvetenskap – har kommit ut med sitt första nummer.

Initiativet är välkommet. Man kan undra varför ingen tänkt på idén tidigare.

Och på Respons sätter man ribban högt när man jämför sig själva med The New York Review of Books och The Times Literary Supplement. (En skilland är att dessa även recenserar skönlitteratur.)

Skall man likna Respons vid någon svensk tidskrift idag får det bli Axess. Här har man alltid gett stort utrymme för just recensioner.

Kay Glans, chefredaktör och ansvarig utgivare, skriver i sin ledare:

Dagstidningarna recenserar inte fackböcker som de gjorde förr, vilket delvis beror på att populärkulturen brett ut sig, men kanske också på att pressens kultursidor har blivit alltmer inriktade på det estetiska. De läsare som vill ha orientering i bokutgivningen får detta inte längre, och eftersom det ofta är i böcker – och diskussioner kring dem – som den viktigaste samhällsdebatten förs, tunnas det offentliga samtalet ut.

Det är inte svårt att hålla med.

Om det finns en nisch att fylla så är det nu när alla de stora dagstidningarna har blivit alltmer snuttifierade. Och då inte bara på kultursidorna.

De stora morgontidningarna har alla vid det här laget minskat formatet och lagt sig till med allt större bilder. Vilket naturligtvis ger mindre utrymme för själva texten.

Samtidigt har det skett en allt tydligare sammanslagning av nöjessidorna med kultursidorna. Motiverat (som alltid) med att det skulle vara näst intill odemokratiskt att göra skillnad på ”finkultur” och ”fulkultur”.

Skall man sända en vänlig varning till Respons så är det kring intentionen att hålla sig till att recensera ”den viktigaste facklitteraturen som kommer ut på svenska, inklusive översättningar, som samt en del avhandlingar”.

Att bara recensera den svenska bokutgivningen riskerar att bli onödigt inskränkt. Och tråkigt.

Utgivningen i Sverige präglas ju inte direkt av någon större bredd åsiktsmässigt. Hur många böcker har det t.ex. kommit ut om konflikten i Mellanöster som inte har det tjatiga perspektivet att Israel alltid är orsaken till alla problem?

Ett annat exempel är att det under alla åtta åren som president gavs det bara ut en (1) bok om George W. Bush som inte hade en negativ vinkling. Och det var en bok om hans tro. (David Aikman, George W. Bush: En man och hans tro, Läsförlaget 2005). Detta är ganska uruselt oavsett vad man tycker om Bush.

Att alltfler föredrar att beställa sina böcker direkt från utlandet beror inte minst på avsaknaden av balanserande perspektiv i den svenska bokutgivningen.

Förhoppningsvis kommer Respons att tänka om. Inte minst därför att tidskriften bara är tänkt att komma med sex nummer per år.

Risken är stor att man då sitta där med en massa böcker som redan har hunnit presenteras i en rad andra tidningar och tidskrifter.

Övrigt: Citat och tidskriftsomslaget är från Respons nr 1, mars 2012.

Read Full Post »

MED ANLEDNING av att Private Eye firar 50 år passar Victoria and Albert Museum på att visa en utställning om denna typiska brittiska satirtidskrift.

Christopher Hitchens skriver i Vanity Fair om tidskriften:

Out of sheer effrontery, they could get a nickname fixed to a public figure (or even an obscurely reclusive one) and get everyone to accept and repeat it. […] The classic instance of the magazine’s in-joke, which has graced the pages of almost every single issue for the past quarter-century, is its code name for the generic British book publisher: “Snipcock and Tweed.”

[T]he Eye had to stay distinctive in banal and ordinary times. It managed this by continuing to look as if printed on the run, by appearing fortnightly instead of weekly, by waging a long guerrilla engagement against Britain’s grotesque laws of libel (which kept it constantly in the courts, the scene of rich satirical material since the 18th century), and by coining new words—and resurrecting old ones—for familiar things: the “pseud” for the pretentious, the “hack” for the journalist, “Spartish” for hirsute student rebels.

[…]

Each new prime minister got his or her parody—in Thatcher’s case the cleverness being a parody of her husband—and within weeks the image and idiom would have stuck.

Övrigt: Ovanstående tidskriftsomslag är nr 1149, 6 januari 2006. Se fler omslag på deras hemsida.

Read Full Post »

JON HUNTSMAN och Mitt Romney anses ha störst chans gentemot Barack Obama. Inte konstigt att de då inte har mycket gott att säga om varandra.

De två har en förvånansvärt likartad bakgrund. Båda är rika, båda är f.d. guvernörer, båda har haft framgångar inom näringslivet och båda tillhör mormonkyrkan. Men man skall inte förledas tro att de har mycket gemensamt politiskt.

John Heilemann, i tidskriften New York, skriver:

“The Republican nominee is going to need a track record that speaks to job creation and economic expansion,” says Huntsman, who before heading to Beijing was the governor of Utah, where he was credited with just such achievements. “Romney, good man that he is, didn’t have that record in Massachusetts.” Is Huntsman among those who consider Romney a phony and a flip-flopper? “Look at the record. You know, you show up once, you’re a liberal; you show up the next time, you’re a conservative; you show up the next time, you’re a moderate. It shows a fair amount of recasting and reinventing at a time when people are looking for authenticity.” And Huntsman is more authentically conservative than Romney? “Right. Worked for Reagan when somebody was criticizing him. Pro-life when somebody wasn’t. Pro–­Second Amendment when somebody wasn’t. You can draw your own conclusions.”

Neither Romney nor his aides have yet to utter a harsh word about Huntsman—on the record, that is. But privately, their scorn for him is withering and total. Huntsman’s bid, they say, is a vanity candidacy, with zero logic or rationale behind it. He has no base in the GOP and absolutely no hope of building one; as an Obama appointee seeking to lead a virulently anti-Obama party, he is terminally toxic.

[…]

“They came to prominence as governors in a way that is interesting because they’ve switched personas,” says BYU political-­science professor Quin Monson. “Huntsman was a very conservative governor and then moderated as he got ready to leave office and was looking toward the national stage. Romney did the exact ­opposite: To shake the mold from Massachusetts, he had to portray himself as more conservative.”

Övrigt: Tidskriftsomslaget är New York den 8-15 augusti 2011.

Read Full Post »

TIDSKRIFTEN Smithsonian är husorgan åt institutet och museet med samma namn. April 2002 uppmärksammades president Lincolns andra istallationstal.

President Abraham Lincoln avslutade sitt briljanta men förvånansvärt korta tal på följande sätt:

With malice toward none; with charity for all; with firmness in the right, as God gives us to see the right, let us strive on to finish the work we are in; to bind up the nation’s wounds; to care for him who shall have borne the battle, and for his widow, and his orphan – to do all which may achieve and cherish a just, and a lasting peace, among ourselves, and with all nations.

”Lincoln’s Second Inaugural Address has lived under the shadow of the Gettysburg Address. And yet Lincoln thought this was his best effort”, skriver historikern Ronald C. White, Jr.

He was the average American, with only one year of education, a man who was really quite ugly in a certain sense—could he ever have campaigned today?—tall, awkward, gawky, clothes ill-fitting, with a tenor voice, almost a falsetto, and yet he was a huge man for his day, 6 feet 4 inches tall. Everything about him was against his being a powerful speaker. But once he began to speak, what people sensed was his integrity. He was not playing a role. And the audience of that day picked it up.

[…]

He had the knack of asking these simple but very profound questions. In every crisis, whether it’s September 11 or World War II, it is amazing how people return to Lincoln.

Läs mer: Artiklarna går inte att läsa på nätet men äldre nummer av Smithsonian går att beställa. Talet och mycket mer om Lincoln går att läsa på sajten Abraham Lincoln’s Classroom.

Read Full Post »

MICHELE BACHMANN är Tea Party rörelsens främste företrädare bland de republikanska presidentkandidaterna.

Lois Romano på Newsweek skriver:

She has just finished electrifying a crowd in Ft. Dodge, Iowa, with a folksy assault on a bloated federal government that she and her Tea Party compatriots routinely vow to dismantle. “Obamacare” will be repealed in a Bachmann administration […]

The willingness of its most committed members to risk national default for the sake of achieving its political goals has no doubt contributed to the dramatic rise in the number of Americans who view the movement unfavorably. In a New York Times/CBS News poll published on Aug. 5, 40 percent of respondents described their opinion of the Tea Party as “not favorable”—up from 18 percent in April 2010.

[…]

Asked if her positions are extreme, Bachmann replies that the Tea Party’s ideals are simply the most rational solutions to a broken and profligate government, and that the only option is to stand tough. “I do not twist in the wind,” she says proudly.

[…]

If there’s one threat on the horizon, it’s Texas Gov. Rick Perry’s expected entrance into the race. He, too, offers evangelical fervor coupled with a stand against big government. But he has something she lacks: an executive record as the longest-serving governor in a state that is thriving in hard times. It doesn’t seem to faze her.

Övrigt: Ovanstående tidskriftsomslag (15 augusti 2011) är den amerikanska utgåvan av tidskriften. Fotografen är Chris Buck. Fler bilder med anledning av bl.a. fotograferingen av omslaget finns på hemsidan för Newsweek/The Daily Beast.

Read Full Post »

VALRÖRELSEN 2012 kommer troligtvis inte att bli lika enkel för president Barack Obama som många trodde för bara ett år sedan.

Läget i landet har tvingat Barack Obama att förändra alltifrån politisk strategi, mediestrategi och sättet han kommunicerar med de amerikanska väljarna.

John Heilemann skrev om förändringarna redan i januari och med tanke på att ingen – vare sig demokrater, republikaner eller vanlige väljare – har imponerats av uppgörelsen kring skuldtaket är Obama nu i än större behov av en omstart.

Since the midterm elections, Obama and his lieutenants have been grappling with the implications of the self-described “shellacking” inflicted by republicans on the president and his party, and laboring to devise a recovery strategy for the next two years. One of their chief conclusions is that Obama must occupy a higher plane than he did in the last two, elevating himself above the posturing, petulance, and incessant bile-spewing that have come to bedevil Washington in this age of incessant acrimony and polarization.

[…]

But positioning and rhetoric are only part of the broader project under way inside the White House, which amounts to a full-scale reboot of the Obama presidency. The most visible manifestations of this involve personnel […] Beneath the surface, however, substantial changes are afoot in every realm, from management structure and political strategy to communications, policy, and even the president’s conception of his own role—as he and his people try to navigate the newly Republicanized legislative landscape and gear up for what they now fretfully assume (after months of airily believing otherwise) will be a difficult reelection campaign.

[…]

[T]he White House’s troubles fell into three baskets—the first of them labeled “insularity.” […] “I think they felt like if they had listened to conventional wisdom in 2007, they never would have run. When they hear criticism, they say, ‘Been there, done that, we’re gonna stay the course.’ There’s almost a Zen-like quality about how they’ve been in their own universe and their own bubble.”

[…]

The second basket […] had to do with a trap the White House had fallen into of being too tactical and reactive. To some extent, this was the result of the fusillade of crises and imperatives […] that hit the administration in rat-a-tat succession right from the get-go.

[T]hird […] was the failure to use Obama’s gifts as a communicator to full effect. He was overexposed. He was in the weeds. The thread got lost. “With these big legislative fights, he was almost like a prime minister or negotiator-in-chief,” says the same official. “The price for that was, we lost the vision, the inspiration.”

Övrigt: Både citatet och tidskriftsomslaget ovan är från tidskriften New York den 31 januari.

Read Full Post »

TIDSKRIFTEN The African Courier har placerat Nyamko Sabuni (FP) på omslaget till sitt juni-julinummer.

Tidskriften uppmärksammar framgångsrika européer med afrikanskt påbrå. Texterna är korta och har lite av feel good karaktär över sig. Alla personer omnämns i positiva termer.

Att Sabuni lyckades bli integrations- och jämställdhetsminister omnämns naturligtvis. Vad som däremot inte tas upp är att Sabuni har försvunnit nästan helt från rampljuset sedan Erik Ullenhag (FP) tog över som integrationsminister.

Inte ens Folkpartiet verkar längre använda henne i någon större omfattning. Sabuni har hamnat i den politiska frysboxen.

Och med Sabuni försvann också en stor del av partiets image av ”ordning och reda” och betoningen på att rättigheter skall balanseras med skyldigheter – primärt symboliserat av frågan om språktest.

Kvar är bara ett teknokratiskt parti fixerat vid skolfrågor.

Läs mer: Ovanstående tidskriftsomslag är juni-julinummret 2011 av The African Courier. Det lilla som handlar om just Sabuni finns bara i pappersversionen.

Read Full Post »

Older Posts »