Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tidningen Vi’

PORTRÄTT | Ingen är så efterklok som en förre detta partiledare. Tidningen Vi har fört samman Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman.

Tidningen vill ”låta dem mötas i ett personligt samtal om makt”. Det hela låter intressant. Och är det också delvis.

Men som så ofta i den här typen av artiklar präglas samtalet av en romantiserad bild av kvinnlig samhörighet över partigränserna, spetsat med en konspiratorisk syn på ”de andra”.

De har företrätt olika partier. Mötts i heta debatter. Samtidigt har de bildat gemensam front mot föreställningen att makt bara är för män. Genom sitt sätt att leva och vara politik har de fungerat som förebilder för många unga kvinnor.

Och blivit ikoner eller hatobjekt för ännu fler.

Mäktiga kvinnor väcker starka reaktioner. Därför undviker många kvinnor i maktsällning att använda ordet. I stället säger de ”ansvar” eller ”inflytande”. Ibland för att inte provocera. Ibland för att de inte förmår erkänna sin egen makt.

– Ordet är laddat med både klass och kön. De stereotypa könsrollerna säger att makten är en man och att kvinnor inte ska ha makt, säger Gudrun.

[…]

Mona Sahlin, Maria Wettersrand och Gudrun Schyman har gått från att vara mäktiga representanter för politiska partier till att bli inflytelserika fria opinionsbildare. För folk som inte delar deras värderingar, eller som skyr kvinnor med makt, är det ett minst lika stort hot.

Ingenting är så bra för den egna självbilden som att kunna skylla på andras hat och fördomar. (Bara Wetterstrands tid som partiledare kan definieras som lyckad.)

Det är också lite märkligt att i en intervju om makt knappt nämna att de största maktstriderna har varit mellan och inom partierna på vänsterkanten.

Relationen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har knappast kännetecknats av någon större kärlek. Snarare har det handlat om en klassisk maktkamp om väljarnas ”hearts and minds”.

Män och kvinnor inom respektive parti har alltid haft mer gemensamt med varandra än med något av de övriga partierna på vänsterkanten. Oavsett om de kallar sig feminister eller inte.

När Feministiskt initiativ lanserades drog t.ex. Marita Ulvskog (S) genast igång nätverket Feministats inom Socialdemokraterna. Naturligtvis för att partiet inte skulle riskera att tappa väljare och medlemmar.

Att Feministiskt initiativ skulle visa sig vara ett större hot mot sig själva än något annat parti kunde man inom Socialdemokraterna (eller Vänsterpartiet) inte veta.

Poängen är att det inte finns någon feministisk samsyn över partigränserna när makten står på spel. Politisk retorik är en sak. Makt är något helt annat. Oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Dessutom har det aldrig funnits mycket förtroende ens mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Anledningen till att Mona Sahlin ville bilda allians med Miljöpartiet var bara för att man hoppades att detta skulle besegra regeringspartierna.

Men misstänksamheten gentemot Miljöpartiet var så stark, inte minst inom den fackliga grenen, att partiet tvingade Sahlin att ta med Vänsterpartiet.

Och bland Miljöpartiet har irritationen gentemot Socialdemokraterna alltid varit stor. Här är två citat från Maria Wetterstrand.

Om Socialdemokraternas översittarattityd:

Jag hade ingen aning då om hur socialdemokrater beter sig när de vill få som de vill. De gjorde klart för oss att de minsann hade möjlighet att se till att vi inte skulle få inflytande i någon kommun i Sverige om vi inte gjorde som de ville. Det var väldigt intressant, de betedde sig helt enkelt förbannat oförskämt och arrogant.

Om Socialdemokraternas förhandlingsstil:

Vi i Miljöpartiet är intellektuella, resonerande människor, tycker vi själva om vi får beskriva oss. Vad vi mötte då var en förhandlingskultur som är mer facklig, i bemärkelsen att man har hårda strider – och en näst intill aggressiv attityd.

När det gäller Mona Sahlin och Gudrun Schyman glömmer Tidningen Vi berätta att kritiken inom respektive parti alltid har handlat mer om politisk och ideologi än om något annat.

Motståndet mot Schyman berodde bl.a. på att hon ville göra om Vänsterpartiet från grunden. Hennes famösa ”talibantal” innebar i realiteten att partiet fick en ny ideologi.

Schyman ville ersätta – eller åtminstone tona ner – den marxist-leninistiska klasskampen till förmån för en feministisk ideologi där könskampen var i fokus. Inte kontigt att hon fick många fiender inom partiet – både bland män och kvinnor.

Och Mona Sahlins problem var helt enkelt att många – med rätta – misstänkte att hon aldrig skulle lyckas som partiledare med sitt tunga bagage. Tobleroneskandalen handlade om betydlig mer än bara ett paket choklad.

Många – både män och kvinnor – misstänkte att hon aldrig riktigt skulle klara av att göra sig fri från väljarnas bild av henne som en Slösa. Och hade man glömt det påminde Alliansen gärna dem om det i valrörelsen.

Det är bara i skenet av en än mer katastrofal partiledare – Håkan Juholt – som Sahlintiden framstår i lite ljusare dager.

Bild: Tidskriftsomslaget är Tidningen Vi nr 6, juni 2012.

Read Full Post »

GRANSKNING: Maria Wetterstrand har en otrolig förmåga att hamna på olika tidskrifters framsidor

Tidningen Vi listar man fem av vår tids skyddshelgon. Och tydligen är Wetterstrand en av dessa eftersom hon ”skyddar klimatet”.

Men reportaget verkar mest vara en ursäkt för att fylla ut tidningen. Bilderna tog säkert längre tid att arrangera än vad de menlösa texterna tog att skriva.

Oavsett vilket är det uppenbart att det är fullständigt okontroversiellt att helt okritiskt lyfta fram Wetterstrand i media idag.

Inget är mer politiskt korrekt än klimat- och miljöfrågor. Inget parti är mer pk än Miljöpartiet. Och ingen mer poppis än Maria Wetterstrand.

(Skulle det t.ex. vara möjligt att lyfta fram Fredrik Reinfeldt som de arbetslösas skyddshelgon? Eller Maud Olofsson som småföretagarnas? Eller Göran Hägglund som familjens?)

Det är i och för sig inte ovanligt att tidningar gör reportage som mer verkar vara beställningsjobb från partiernas PR avdelninger. 

Men när exempelvis livsstilsmagasinen Café och King körde Fredrik Reinfeldt på omslagen i valrörelsen backades dessa åtminstone upp med riktiga – om än softa – intervjuer.

Read Full Post »

OMSLAG: För alla med intresse för tidningsdesign kan rekommenderas ett bildspel om Tidningen Vi. På dessa tjugotvå bilder kan vi se några av tidningens omslag från första numret 1912 och fram till 2008.

På hemsidan finns en sammanfattning som beskriver tidningens historia från 1910-talet.

I mars 1913 gav Kooperativa Förbundet, KF, ut första provnumret av Konsumentbladet, Vi:s föregångare. Det var ett enkelt, fyrasidigt blad med ledare, artiklar, kåserier, en novell och recensioner. Konsumentbladet skulle bli en ”tidning för kooperation och huslig ekonomi”. Prenumerationsavgiften bestämdes till 90 öre/år för kooperationens medlemmar och för övriga till 1 krona/år. Upplagan var 40 000 ex och tidningen kom ut en gång i veckan.

Read Full Post »

VAL 2010: Tidningen Vi har gjort en intressant intervju med Fredrik Reinfeldt (M) som berör hans människosyn och tankar kring ideologi, psykologi och antiintellektualismen i det offentliga samtalet.

Reinfeldt berättar bland annat att han använder sig av Sigmund Freuds idéer om försvarsmekanismer för att kunna hantera stressen i politiken.

I samtalet gör författaren Jerker Virdborg också en rad intressanta observationer om statsministerns framtoning och person. 

I hans händer har Moderaterna försökt positionera sig som ett mittenparti vilket fått stora konsekvenser för den svenska blockpolitiken. Men skepsisen hos många väljare lever kvar. Visst, tycker man, Reinfeldt är bra mycket mer mänsklig än den generation moderater som Carl Bildt omgav sig med, men man litar ändå inte på honom. (…)

I denna nyliberala rörelse var Fredrik Reinfeldt själv en viktig aktör. I boken ”Det sovande folket” från 1993, som han skrev 28 år gammal, finns ett antal utmanande formuleringar som han näppeligen skulle använda idag.

Exempel: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.”

Virdborg konstaterar att Reinfeldts egen förklaring till att han nu tar avstånd från denna typ av formuleringar låter förvirrande likt vanligt politiskt spin

Fredrik Reinfeldt brukar nu för tiden förklara texten som ett sätt att ena ett då djupt splittrat ungdomsförbund, men boken skadar honom troligen fortfarande allvarligt. Och misstron lär han, och Moderaterna, få leva med. (…) 

Huvudintrycket av Fredrik Reinfeldt är att han då och då faller in i liksom inrepeterade svar. Spontanitet ingår inte riktigt i hans register. Och hans försiktighet kan stundtals kännas defensiv, på gränsen till otydlig. Men han är hela tiden allvarlig och psykologiskt insiktsfull. Hans svar tycks klarsynta och det finns inga skäl att betvivla hans människoengagemang. (…) 

Till viss del handlar Reinfeldts populäritet säkert också om just hans person. Han verkar allmänt kapabel, talar sakligt och uppträder respektfullt, om än stelt. Hårda invändningar mot Reinfeldts politik saknas dock inte. Många inom oppositionen skulle nog medge att regeringens åtgärder för att minska antalet förtidspensionärer varit av godo. Men, poängterar man – och här har man säkerligen en majoritet av väljarna med sig – man gör inte människor mer arbetsföra genom att förstöra deras ekonomi. Och vidare, ifall man sänker skatterna alltför mycket så urholkas den välfärd som även Reinfeldt ställer sig bakom. Klyftorna vidgas. Moderaterna är inget mittenparti. Och viktigast av allt – Reinfeldt har inte lyckats bekämpa arbetslösheten. Igen: Arbetslösheten. 

Om just detta kommer årets valrörelse att handla. Ifall också den djupare diskussionen om människosyn får mer plats i den svenska politiken framöver återstår att se. Först krävs kanske den grundliga förnyelse inom socialdemokratin som både anhängare och motståndare så länge har efterfrågat. 

För hur ska vi i Sverige under 2010-talet egentligen förhålla oss till den som hamnat i svårigheter? När har vi rätt till stöd? När är det synd om oss? 

När är vi faktiskt offer – och när ska vi vägra vara det? (…) Vilket ansvar för sitt eget liv har man som människa? Och vilket har samhället? (…)

De två huvudalternativen i svensk politik – Moderaterna och Socialdemokraterna – liknar i en viss belysning varandra allt mer, men samtidigt består tydliga skillnader, särskilt i synen på människan. Dessa skillnader behöver synliggöras och diskuteras, om och om igen.

Read Full Post »