Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tiden’

ANALYS | Det är mycket självrannsakan och ångest inom den socialdemokratiska rörelsen. Ingen verkar nöjd med partiets utveckling.

Tiden nr 3 2014

Rörelsen lider av ett permanent tillstånd av mindervärdeskomplex. Och det finns inte mycket som tyder på att valsegern kommer att ändra på detta. Inte ens om partiet sluppit turerna kring budget och extraval.

Den av Hjalmar Branting grundade socialdemokratisk idé- och debattidskriften Tiden tog förra året tempen på Socialdemokraterna.

Bland annat tittade Felix Antman Debels, tidskriftens redaktör, lite närmare på partigrannarna i Danmark och Norge.

Utvecklingen i Norge framstår som lite av en karbonkopia av hur situationen har utvecklat sig i Sverige. Vilket knappast kommer att minska oron här hemma.

I Norge tog Arbeiderpartiet steget in i en koalitionsregering redan för nio år sedan då partiet efter valet 2005 bildade en koalitionsregering med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Steget mot en koalitionsregering började efter att Arbeiderpartiet förlorat valet 2001 med råge efter att mellan 2000 och 2001 lett en svag minoritetsregering under Jens Stoltenbergs ledning. Enligt den norska professorn i statsvetenskap Bernt Aardal ledde valförlusten till att Arbeiderpartiet, under stor inflytande från norska LO inledde en process av självrannsakan.

[…]

Men anledningarna till att Arbeiderpartiet valde att gå in i en koalitionsregering måste enligt Bernt Aardal sökas tidigare än perioden efter 2001. Samma slutsats har statsvetaren Knut Heidar. Han menar att den största förklaringen till att en majoritetskoalition bildades var erfarenheterna från det norska 1990-talet. Då hade det norska stortinget ett stort inflytande över regeringens politik, en period som i efterhand fått namnet ”Stortingsstyret”. Efter det fanns helt enkelt en uttalad efterfrågan på en majoritetsregering som mer kraftfullt skulle kunna styra landet.

– Paradoxalt nog finns i dag dock den omvända diskussionen då flera menar att majoritetsregeringarna i stället har inneburit ett demokratiskt underskott, fortsätter Knut Heidar. För norsk socialdemokrati var steget in i en koalition alltså av nöden tvunget, liksom nu för den svenska socialdemokratin. Men hur har detta skifte påverkat norsk politik? Bernt Aardal menar att höger-vänsterdimensionen har blivit mer påtaglig och att det politiska systemet har polariserats:

– I Norge har vi fått en situation där vi nästan har tre och en halvt partier. Ett högerparti som agerar tillsammans med Fremskrittspartiet, ett vänsterparti i Socialdemokraterna och ett antal små centerpartier som ligger och skvalpar precis på spärren, menar Bernt Aardal.

Slutsatsen att höger-vänsterskalan stärkts i norsk politik delar Knut Heidar men han menar att det mer har att göra med att eu-frågan, som under lång tid skar rakt genom blocken, nu inte längre finns på dagordningen. Oberoende av vilket så har den tydligare blockpolitiken inneburit att partierna i centrum kraftigt försvagats.

Hur har då Arbeiderpartiet påverkats? Delvis har partiets processer blivit öppnare. Statsvetaren Ovind Bratberg menar att Arbeiderpartiet blev mer ödmjukt och samarbetsorienterat. En stor förändring för de norska Socialdemokraterna:

– Bara tanken på att koordinera politik var en stor omställning för Arbeiderpartiet, menar Bratberg.

Det är inte längre så att man kan komma med ett färdigt program och sedan genomföra det. Regeringspolitiken behövde koordineras och förhandlas fram. Vilket också har fått som konsekvens att Arbeiderapartiet blivit mer toppstyrt. Öppenhet mot andra partier har växt men med konsekvensen att politiken utvecklas bakom lyckta dörrar. Koalitionsregerandet har också fått konsekvenser för socialdemokratins innovationskraft:

– Den rödgröna majoritetsregeringen förde mycket gott med sig. Men det fanns självklart också problem. Både vad gällde att tänka nytt men också för gräsrotsengagemanget och partidemokratin, säger Bratberg.

Tänka nytt och samtidigt få med sig kärnväljarna är den stora frågan för alla partier. Ingen tycks ha hittat den magiska formeln. Se bara på hur nära Centerpartiet var att utplåna sig själva med sitt förslag till ideologiskt idéprogram.

Hur socialdemokraterna kommer att reagera över att partiet nu under fyra månader tvingas regera med Alliansens budget lär vi snart få se.

Stefan Löfven kommer kanske själv att se det som en blessing in disguise. Han kommer säkert att mjölka situationen maximalt till sin egen fördel.

Allt som under 2015-2016 inte går regeringens väg kommer han han nu skylla på att han har varit tvungen att förhålla sig till en budget han inte bett om.

Han kan också se det som en möjlighet att rusta inför sin egen vårbudget i april. Detta även om ingen gick på Magdalena Anderssons tal om att ”ladan är helt tom”. Löfven kommer säkert att hävda att Alliansbudgeten var en sparbudget och att det nu finns större möjligheter att satsa rejält framöver.

Men detta kommer knappast göra rörelsen bättre till mods.

En rörelse med dåligt självförtroende kommer att fortsätta att våndas över att samhällets förändrats, att partiet inte når samma siffror som förr och att man fått konkurrens från både Allianspartierna och Sverigedemokraterna om väljarna.

Tidskriftsomslag: Tiden nummer 3, 2014.

Read Full Post »

OPINION | Oron för att Socialdemokraterna under Stefan Löfven har valt fel strategi är påtaglig bland deras anhängare.

Tiden nr 6 december 2012

I den socialdemokratiska idétidskriften Tiden skriver avgående chefredaktören Daniel Suhonen om risken för att passiviteten skulle kunna kröna Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson till nästa ”arbetarledare”.

Byter man inte strategi och politik kommer sannolikt två saker hända: SD kommer fortsätta att få ökat stöd och Fredrik Reinfeldt sitter kvar efter valet 2014.

[…]

I stället har S detta krisår 2012 valt att göra exakt det som de politiska teoretikerna varnat för. Lagt sig nära Moderaterna. I takt med att konflikterna i samhället ökat har de försvunnit från politiken.

S-förslaget till ny skattepolitik blev i stort sett: inga förändringar. Om höstbudgeten var S-kritiken främst att regeringen spräckte budgetreglerna, inte att man lät bli att ge mer pengar till kommunerna eller investeringar. Varje dag kommer rapporter om ökade inkomstklyfter, bostadsbrist, arbetslöshet, människor som far illa, kommuner som inte klarar välfärden hela vägen ut, järnvägar som står still eller busslinjer som dras in. Och om fler flyktingar. Att inte ta en hård reformistisk konflikt om alla de viktiga uppgifter som politiker ska göra något åt men där politiken dragit sig tillbaka, är ett oförlåtligt misstag.

[…]

För att hindra att Jimmie Åkesson blir den nya arbetarledaren måste Stefan Löfven våga vara det genom att på allvar börja fajtas med Fredrik Reinfeldt. Det räcker inte med piruetter och retoriskt småjabbande. Det behövs en storslägga. En rak vänster. Lite riktig särskiljande reformism.

Men Suhonens och vänsterns invändningar mot Löfven verkar inte handla så mycket om strategin som att man inte tycker om politikens innehåll.

Oavsett vilket kan den socialdemokratiska passiviteten mycket väl framstå som märklig med tanke på Alliansens trötthet och idéfattigdom.

Men det betyder inte att Löfven skulle vara inne på fel spår.

Det är inte alltid den boxare som går på offensiven som vinner matchen. En motståndare som känner sig tvingad att attackera p.g.a. att han ligger under på poäng riskerar att blotta sig för kontraattacker.

Löfven ser idag ut att försöka undvika att göra några stora misstag som skulle kunna skada Socialdemokraternas ledning.

Trots att väljarnas fortfarande har större förtroende för Reinfeldt än för Löfven är det Socialdemokraterna som är det största partiet i de flesta opinionsundersökningar.

I senaste Demoskop tappade t.ex. Moderaterna hela 3 procent samtidigt som Kristdemokraterna ligger under riksdagsspärren.

Och hos YouGov backar Moderaterna från 30,3 till 27,4 procent. Socialdemokraternas siffror är däremot stabila. Man ökar med 0,1 procent till 31,4 procent.

I samma mätning anser dessutom en majoritet – 40 procent – att Sverige är på väg i fel riktning. Det är en ökning med 4 procent från december.

Siffran för de som anser att regering håller rätt kurs ligger på 35 procent. En minskning med 3 procent.

”I mitten av förra mandatperioden låg också Alliansen pyrt till. Skillnaden mellan nu och då är att då var folket förbannade på regeringen. Nu är man mer trött på den och det är svårare att hämta sig från trötthet än från ilska”, säger analyschef Stina Morian.

Detta visar att det snarare är Reinfeldt & Co som är i mest desperat behov av en ny strategi. Inte de rödgröna partierna.

Den stora frågan för Löfven är snarare om partiet klarar att växla om ifall förutsättningarna skulle förändras. Vad gör man om opinionen skulle vända uppåt för Alliansen?

Men så här långt ser ”steady does it” ut att vara en strategi som fungerar.

Bild: Tidskriftsomslaget är Tiden nr 6, december 2012.

(Detta inlägg publiceras även på Makthavare.se.)

Read Full Post »

VALANALYS: I senaste numret av Tiden – ”Socialdemokratisk idé- och debattidskrift” – analyserar Irene Wennemo och professor Bo Rothstein partiets problem och hur man skall kunna gå vidare.

Om partiet väljer att ignorera dessa inlägg så gör man det på egen risk. Här finns nämligen mycket att hämta för partistrategerna när man nu skall plocka upp spillrorna efter valförlusten.

Rothstein konstaterar t.ex. att Socialdemokraterna har gått från att vara ett parti som förespråkar breda generella reformer till att istället försöka bygga koalitioner bestående av ”disparata minoritetsgrupper” som ofta har helt motstridiga intressen. 

Irene Wennemo – som är huvudsekreterare för socialförsäkringsutredningen – skriver bl.a. om vad som gick fel under förra mandatperioden:

Socialdemokratin har haft flera framgångsrika berättelser. En är generell välfärdspolitik. Den förklarar hur välfärdspolitik som är till för hela befolkningen – och inte bara de mest behövande – leder fram till högre välfärd och minskad ojämlikhet. En annan är den svenska modellen för sysselsättning som innebär att strukturomvandlingen bejakas men kombineras med aktiv arbetsmarknadspolitik och solidarisk lönepolitik. En tredje framgångsberättelse är den svenska kollektivavtalsmodellen med självständiga parter på arbetsmarknaden och en lagstiftning som i stor grad kan ersättas av kollektivavtal.  De senare har skapat en snabb produktivitetsutveckling och ökat välstånd i kombination med små inkomstskillnader och få arbetsmarknadskonflikter.

När socialdemokraterna jagade en berättelse under förra mandatperioden var man som blind för det som fanns rakt framför ögonen. Man tog inte till sig eller ville inte vidareutveckla det arv av framgångsrika berättelser som varit socialdemokratins styrka. Berättelser av detta slag är inget som PR-byråer skriver ihop. Det är en integrerad och strategisk del av socialdemokratins idéutveckling. I brist på bra berättelser blev den politik som socialdemokraterna gick till val på obegriplig. De praktiska förslag som lanserades hängde inte på något vettigt sätt ihop med de övergripande visionerna.

Läs mer: I Fokus kan man läsa mer om Irene Wennemo. Bo Rothsteins artikel finns i Tiden nr 5. I Kommunalarbetaren tas Bo Rothsteins tankar upp i en ledare.

Read Full Post »