Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Thorbjörn Fälldin’

SPORT | Det är nu sjutton år sedan Ingvar Carlsson lämnade politiken. Som vice statsminister blev det han som fick ta över när Olof Palme mördades 1986.

Tio år senare tog Göran Persson över posten som statsminister.

Elisabet Wahl intervjuade Carlsson för ABF:s tidskrift Fönstret om bl.a. kopplingen mellan politik och fotboll.

Året var 1941, Per Albin Hansson ledde en samlingsregering och i Borås gick det riktigt bra för hemmalaget Elfsborg.Fönstret nr3 2013

– Det var jag och ett gäng andra killar som brukade stå där. Så spelade jag ju fotboll själv förstås. Jag höll på tills jag var arton år ungefär.

Dagen efter att han hade slutat med fotbollen gick han med i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU. Han förklarar det snabba bytet med att tre tomma kvällar måste fyllas med något annat nu när han inte längre spelade back.

– När jag var kommunalråd brukade en del motståndare säga att det hade varit bättre för Borås om jag hade hållit på med fotbollen i stället för med politiken. Fast så bra var jag faktiskt aldrig på fotboll.

Finns det några likheter mellan fotboll och politik?

– Absolut! Det finns rätt många och jag vet att Olof Palme brukade prata om det här. Du behöver individuella prestationer, men också ett samspelt lag. Som jag ser det är lagledarens roll oerhört viktig. Det är därför jag alltid har hyllat ledare som förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck som verkligen har arbetat med laget.

Även efter att han flyttade till Stockholm och jobbet hos dåvarande statsminister Tage Erlander har fotbollen fortsatt att följa honom genom livet. Han är en hängiven Elfsborgsupporter och på senare år har han fått ett nytt favoritlag på damsidan: Tyresö.

[…]

De kanske mest prestigefyllda matcherna som han har spelat efter ungdomsåren avgjordes på sjuttiotalet, då riksdagens sommarledighet inleddes med en match mellan de två politiska blocken.

– Vi brukade säga att hellre förlora val än de där matcherna. Men vi vann de flesta. Ni borde leta reda på några bilder från de där mötena! Jag vet att det finns flera på mig och Fälldin i närkamp.

Var Thorbjörn Fälldin bra på fotboll?

– Ja, det var han faktiskt. Och det var flera av de gamla ministrarna som var riktigt bra.

Tidskriftsomslag: Fönstret nr 3, 2013

Read Full Post »

JUBILEUM | Vi har firat 100 år med ett trevligt minnesnummer på 115 sidor.

Vi mars 2013

Första provnumret av Konsumentbladet – ”Tidning för kooperation och huslig ekonomi” – kom ut 1913.

Enligt Tomas Dur Fläckman, som beskriver tidningens historia i en tidslinje, innehöll det fyrsidiga bladet ”kaxig kooperativ propaganda”.

Här är några nedslag under dessa hundra år.

Konsumentbladet byter 1936 namn till Vi. Idén kom från medarbetaren Per Åsbrink (sedermera riksbankschef och pappa till Erik Åsbrink, socialdemokratisk finansminister).

När regeringen 1941 beslutar om vissa inskränkningar i tryckfriheten svarar Vi med ett ”Tryckfrihetsnummer”. Bland annat bidrar Eyvind Johnson, Östen Undén och Herbert Tingsten med texter.

1942 genomför Vi de första svenska opinionsundersökningarna i samarbete med Svenska Gallup. En fråga är ”Kan ni simma 50 meter?” En överväldigande majoritet av männen svarar ja. En knapp majoritet av kvinnorna svarar nej.

Ivar Lo-Johansson skapar debatt 1949 med en artikelserie om krisen i åldringsvården. (Tydligen har inte mycket hänt. Kanske dags att åter publicera artiklarna?)

Olof Palme säger upp sin prenumeration 1975 efter att ha figurerat som tecknad figur i serien ”Ville”. Serien ritades av Jan Lööf.

1976 fick Annette Kullenberg idén att rakt upp och ner publicera Thorbjörn Fälldins valtal i Kalmar.

Anita Sjöberg, anställd på tidningen 1971-2004, skriver:

När Annette Kullenberg i augusti 1976 satt på en presskonferens och lyssnade på Centerledaren Thorbjörn Fälldin, förstod hon först inte vad han sa. Inte konstigt, eftersom han faktiskt inte sa någonting. Ingen klar tankegång kunde urskiljas, inga fullbordade meningar, noll subjekt och predikat, inte tillstymmelse till punkt eller komma. Bara känsloladdade ord staplade på varandra med destination väljarnas hjärtan.

Artikelns namn? ”Han talar till bönderna på latin”. Trots detta gick det ganska bra för Fälldin i valet. Han blev statsminister.

Tidskriftsomslag: Vi, mars 2013.

Read Full Post »

IMAGE | Passion for Business har fräschat upp layouten. Tyvärr kan man inte säga det samma om journalistiken.

Passion for Business nr 8 2012

Tidskriften lider fortfarande av samma hurtfriska tilltal. Alla är duktiga och alla är ett föredöme. Och alla är framgångsrika och kompetenta.

I senaste numret har man listat fyrtionio ”bråkiga” kvinnor. Och bråkigast av dem alla 2012 var tydligen Maud Olofson.

Att ”bråkig” här skall ses som något positivt kan man tycka vad man vill om. Mest framstår det som ett försök att sticka ut bland alla andra listor som det kryllar av i media – de snyggaste, högst avlönade, bäst klädda o.s.v.

Trots detta passar ”bråkig” speciellt illa in på just Olofsson.

Hon har själv snarare velat se sig som Alliansens mamma. Hon var den som förde samman de övriga tre borgerliga partierna för att det överhuvudtaget skulle bli någon allians. Och hon såg sig som den som fick medla när småpojkarna Fredrik, Lars (senare Jan) och Göran var de som verkligen bråkade.

Om detta är sant är det tillräcklig för att garantera Olofsson en plats i historieböckerna.

Men en anledning till att hon fick stiga åt sidan, och lämna plats åt Annie Lööf, var att Centerpartiet inte tyckte att hon lyckades skapa tillräckligt stort utrymme för det egna partiet inom regeringen. (Att inte heller Lööf har lyckats är en annan historia.)

Men allt detta kanske inte spelar så stor roll när Passion för Business skall välja en vinnare bland alla dessa ”bråkiga” kvinnor.

Tidskriften verkar snarare vilja tilltala det segment i befolkningen som lider av idoldyrkan så fort det handlar om framgångsrika personligheter, inte minst inom näringslivet.

Det verkar aldrig spela någon större roll om en sådan person lämnat efter sig ruiner så länge som hon (eller han) fortsätter avancera, får högre lön eller får nya karriärmöjligheter. En sådan person ses alltid som en vinnare, oavsett vad.

Det är bara att studera Centerpartiets opinionssiffror under Olofssons tid som partiledare för att man skall inse att hon inte var någon framgångssaga.

Men det finns också ljuspunkter i Åsa Mattsons intervju. Här berättar Olofsson intressant och roligt om Thorbjörn Fälldin (vars namn Passion for Business lyckas stava fel) och hans förhållande till centerkvinnorna.

Varför kommer det fram så många kvinnor just i Centerpartiet? Först var det Karin Söder, sen kom du och nu är det Annie Lööf, medan det ekar rätt tomt i de andra partierna ju högre upp mot toppen man kommer?

– Det är historiska rötter, menar jag. Vårt parti bildades som Bondeförbundet. På ett jordbruk jobbade ju kvinnor och män sida vid sida och det är ofta kvinnan som har hand om ekonomin; hon är vd kan man säga.

Och det har accepterats även av männen, menar du?

– Ja, absolut. Jag har sett det på pappa, jag har sett det på Torbjörn Fälldin; de tror att kvinnor är kompetenta. De utgår ifrån det. Jag ställde frågan till Torbjörn Fälldin såhär: hur tänkte du när du utsåg Karin Söder till utrikesminister, till chef för utrikesdepartementet och Elvy Olsson blev chef för bostadsdepartementet? Det var första gången som kvinnor blev chefer för departement. Då sa han såhär: ”Inte tänkte jag väl nå särskilt. De var ju duktig”. För honom var det inte ens en jämställdhetsfråga. Han var van vid att kvinnor hade ansvar och var kompetenta.

Bild: Tidskriftsomslaget är Passion for Business nr 8, 2012.

Read Full Post »

DOKUMENTÄR | Filmen ”Palme” – regi Kristina Lindström och Maud Nycander – har premiär den 14 september.

Så här pressenteras filmen på bl.a. bio.nu: ”Olof Palme liknar ingen annan svensk politiker, varken före eller efter honom. Han var överklasspojken som skapade världens mest jämlika land. Älskad och hatad. Alla hade en åsikt om Palme.”

Det är ofta så som Palme framställs – som hatad och älskad. Och att hatet bara var riktad mot honom är en av myterna. I realiteten var tonläget ganska högt oavsett parti eller partiledare.

här skriver t.ex. Sven-Åke Olofsson, krönikör i Helsingborgs Dagblad, som var med när det begav sig:

Han piskade verbalt sina motståndare och klasskampsretoriken var aldrig långt borta. Tiden var sådan. Jag glömmer inte ett valmöte där en lokal partiföreträdare först satte agendan:

– I höstens val gäller det; fortsatt trygghet för de gamla med S eller ättestupan med de borgerliga.

Det gick ett sus genom den äldre publiken…

Andra politiker som moderatledaren Gösta Bohman och centerledaren Thorbjörn Fälldin utsattes också för hatfyllda angrepp. Att de i demokratisk ordning strävade efter regeringsmakten uppfattade många som en oförskämdhet. Men utan tvekan – Olof Palme utsattes för kritik och förtal och hat som aldrig kan förklaras med att inslagen var en del i en tuff politisk kamp. Själv talade han om sliddret och sladdret som frodades kring de mest pyntade kaffeborden. Särskilt det högborgerliga Sverige kände en frustration som ibland slog ut i just hat mot överklasspojken och adelsmannen och reservofficeren i kavalleriet som blev S-ledare. Men även den vildvuxna yttersta vänstern hade sitt hatperspektiv.

Skall därför bli intressant att se om Lindströms och Nycanders film lyckas med konstycket att vara objektiv och balanserad.

Läs mer: ”Myten om vänsterna 1968” av Kaj Schueler och Csaba Bene Perlenbergs ”Hösten tillhör Olof Palme om tre filmer som på olika sätt berör Palme.

Read Full Post »

”TREKAMP mellan två kvinnor.” Det är den träffande rubriken på en analys om den pågående partiledarstriden inom Centerpartiet.

Så här skriver Erik Magnusson i Sydsvenskan:

Redan idag står det klart att trekampen mellan Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson i själva verket är ett ledarval mellan två starka kvinnliga kandidater.

Jonsson framstår som en icke-kandidat, ett manligt alibi i en tillrättalagd ledarstrid.

[…]

Båda säger sig vilja ge Centerpartiet en ny valvinnande identitet.

Men medan Lööf framstår som en ungdomlig förnyare med stark karisma framställer sig Hatt som en grön socialliberal med djupa rötter i Centerrörelsen.

Bland Annie Lööfs stödtrupper finns Centerförnyare som Fredrik Federley och Lena Ek. Bland Anna-Karin Hatts anhängare märks förre partiledaren Olof Johansson. Igår fick hon en ny allierad i förre LRF-basen Lars-Göran Pettersson, som ser Hatt som ”bäst lämpad att ta tillvara landsbygdens och de gröna näringarnas stora potential”.

Det är uppenbart att Annie Lööf står närmare Stureplanscentern. Hon står för marknadsliberala lösningar och vill avskaffa las, sälja ut Sveriges Television och göra fältet fritt för utländska spelbolag.

Anna-Karin Hatt vill tillbaka till Gunnar Hedlunds och Thorbjörn Fälldins ideal […]

Om partiet vill bli relevant igen skall man välja den betydligt tråkigare Hatt.

Väljer man Lööf får man en spännande ledare som riskerar att marginalisera partiet politiskt.

Damned if you do. Damned if you don’t.

Read Full Post »

I SIFOS senaste väljarbarometer får Centerpartiet bara 4,5 %. När Maud Olofsson nu avgår hoppas alla att den nye partiledaren skall lösa alla problem.

En partiledare är primärt ett partis främsta kommunikatör. Detta är nog så viktigt men för att kunna kommunicera krävs också en politik att kommunicera.

Här är Centerpartiets åtta misstag under Maud Olofsson:

(1) Ideologisk marginalisering

Under Maud Olofsson tog Centerpartiet en vändning mot det nyliberala hållet.

Men vad Fredrik Reinfeldt insåg när man lanserade nya Moderaterna missade Centerpartiet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många nyliberala väljare som går igång på näringslivs- och småföretagarfrågor. Det krävs något mer.

Maud Olofsson har låtit mer som Moderaternas partiledare Bo Lundgren än det egna partiets Thorbjörn Fälldin.

(2) Sakpolitisk förvirring

Med en ideologisk ompositionering kom också en ny sakpolitik som inte var riktigt förankrad hos den breda medlemsskaran.

Olofsson och partiets alla spinndoktorer lyckades t.ex. aldrig övertyga vare sig medlemmar eller väljare om att man inte har övergett sin gamla ståndpunkt att kärnkraften skall avvecklas.

Därmed tappade man en av sina tydligaste profilfrågor.

Detta i kombination med en nedtonad miljöpolitik och en mer markerad småföretagarpolitik gjorde att många inte längre kände igen partiet.

(3) Partifolket på undantag

Ett parti kan mycket väl kalibrera både sin ideologi och politik. Men det måste göras i samklang med partiet.

Ett parti som Centerpartiet med traditionellt starka lokalavdelningar kan inte göra en alltför drastisk ideologisk förändring utan att se till att få med sig sitt partifolk.

Lokalpolitikerna höll god min men var aldrig riktigt bekväma med utvecklingen under Olofssons tid.

När partiet sedan tog plats i regeringen fick partiet en än mer undanskymd roll. Medlemmarna förväntades vara nöjda med allt som Alliansen och partiet gjorde i regeringen.

Partiet började alltmer försummas.

(4) Nya och gamla väljare

Skall ett parti byta politik måste man vara absolut säker på att man antingen har de nya målgrupperna som i en liten ask eller åtminstone se till att man inte tappar alltför många av sina gamla kärnväljare när man lägger om politiken.

Centerpartiet misslyckades både med att vinna nya väljare och behålla de gamla.

(5) Alliansens dilemma

På grund av Moderaternas storlek tog partiet också de flesta och tyngsta departementen i regeringen. Småpartierna marginaliserades till ett fåtal departement.

Detta hade inte behövt vara ett problem om småpartierna hade behållit en hög svansföring även på andra politikområden som låg utanför deras egna departement. Men detta är något som vare sig Centerpartiet, Folkpartiet eller Kristdemokraterna har lyckats med.

Än värre var att småpartierna inbillade sig att det räckte att marknadsföra sig utifrån vad man åstadkom i sina respektive departement för att man skulle vinna ökat förtroende från väljarna.

Men resultatet blev det diametralt motsatta – politisk marginalisering i skuggan av det statsbärande Moderaterna.

Att alla fyra Allianspartierna låter som varandras kopior har inte gjort saken bättre. Det enda parti som tjänar på detta är återigen Moderaterna.

(6) Ökad politisk sårbarhet.

När Centerpartiet – och de övriga två småpartierna – koncentrerade sig på ett smalt politikerområde blev man också extra sårbara vid politiska motgångar.

När näringsminister Maud Olofsson inte ens verkade klara de frågor hon hade ansvar för – t.ex. Saab och Vattenfall – fanns inte mycket att falla tillbaka på.

(7) Maud Olofssons tondövhet

Olofsson kom in i politiken leende och kommer att lämna partiledarskapet leende.

Allting kommunicerar. Att vara positiv och framåt kan vara ett viktigt vapen i en partiledares arsenal. Men det förutsätter att saker och ting går i rätt riktning.

Olofsson har ofta framstått som om hon är fullkomligt okunnig om att både hon och Centerpartiet har stora problem.

Hennes positiva yttre har till sist skapat frustration hos både väljare och medlemmar. När problem dyker upp måste en partiledare också kunna kommunicera att man förstår situationens allvar.

Ingen utanför den innersta kretsen har riktigt vetat om den ständigt leende Olofsson har förstått partiets problem eller om hon har levt i total förnekelse.

(8) Pengar är inte allt.

Som Europas rikaste parti har Centerpartiet inte behövt vända på slantarna. Detta var tydligt under valrörelsen. Vad än partistrategerna pekade fick man.

Men pengar är inte allt. Pengar kan inte ersätta politik. Det kan definitivt inte ersätta en politik som tilltalar breda väljargrupper.

Centerpartiets försök att damma av sin gamla miljöpolitik fick lite av desperation över sig. Att marknadsföra sig som ”Alliansens gröna röst” kunde inte dölja att partiet lider av politisk idétorka.

Vem som än blir ny partiledare har därför många problem att hantera. Positivt är att det inte gärna kan bli värre. Eller?

Read Full Post »

HISTORIA: ”Våren 2010 presenterar Albert Bonniers Förlag en av sina största satsningar på länge: De svenska statsministrarna under hundra år. En svit med biografier, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt, berättar om de personer som ingår i svensk politiks mest exklusiva sällskap.”

……………………….

Så skriver man på Albert Bonniers Förlags hemsida om det stora bokprojektet. Projektet har utmynnat i 22 böcker. Kostnad: 885 kronor på www.bokus.se.

Böckerna, enhetligt formgivna och kronologiskt förpackade i en vacker box, har skrivits av framstående statsvetare, historiker och publicister. Mats Bergstrand och Per T Ohlsson har fungerat som projektets huvudredaktörer.

Dramatiska öden – som de nedbrytande trakasserierna mot Karl Staaff, C. G. Ekmans fall i djupaste vanära och Olof Palmes sista vandring på Sveavägen – varvas med ingående analyser av omvälvande skeenden. Till exempel den allmänna och lika rösträttens genombrott med Nils Edén och Hjalmar Branting, Per Albin Hanssons kamp mot den socialdemokratiska partivänstern, Thorbjörn Fälldins våndor i kärnkraftsfrågan och Ingvar Carlssons målmedvetna agerande i Europapolitiken efter Berlinmurens fall. All historia är i någon mening personlig. Det gäller i högsta grad det färgstarka och spännande galleri som de senaste hundra årens svenska statsministrar utgör.

Per T Ohlsson säger sig ha gjort åtminstone en viktig observation under arbetet med projektet;

Det är uppenbart att retoriken var bättre förr. Politikernas hantering av språket var överlag betydligt elegantare. Språket har plattats till och reducerats till reklamslogans istället för retorik. Därför har en dimension i politiken gått förlorad nämligen förmågan att lyfta och skapa uppmärksamhet för en fråga genom ordvändningar. Göran Person kunde glimma till annars är det idag ganska tunt (…)

Och Ingvar Carlsson konstaterar att ämbetet som statsminister har förändrats högst väsentligt på minst fem punkter;

Frågorna är mer komplexa. Många frågor som tidigare var nationella måste idag vägas mot globala intressen och miljön.

Allt går mycket snabbare. Jag brukar säga att på Erlanders tid hade vi en ATP-fråga vart tionde år, idag har vi tio ATP-frågor varje år.

Medierna har vunnit kampen om politikens dagordning, statsministern har kommit ännu mer i fokus och avkrävs genast svar och reaktioner.

Resandet har tilltagit. Under Erlanders första tre år hade han inte gjort ett enda statsbesök utanför Norden. Resandet och EU-engagemanget har också gjort statsministern mer statschefslik då det krävs samtal och förhandlingar på den nivån.

Statsministern dras in i alla problem eller konflikter som uppstår. Till 80 procent består politiken idag av att förhindra katastrofer och 20 procent att driva den egna politiken.

Läs mer:Hundra år av manlig makt”och ”Historien är inte ödesbestämd” i Svenska Dagbladet. ”I helvetesgapet mellan blocken” i Fokus. ”Inte de klarast lysande stjärnorna” och ”Sveriges statsministrar under 100 år” i Sydsvenskan.

Read Full Post »