Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘The New York Review of Books’

KAMPANJ | Michael Tomasky, special correspondentThe Daily Beast, har läst sex (troliga) republikanska presidentkandidaters böcker.

The New York Review of Books - March 19 2015

Dessa böcker skrivs ofta i ett försök att visa att politikern har tänkt till kring de stora frågorna USA står inför.

De vill visa att politikerna har ett intellektuellt djup och inte bara är en samling one-liners och talking points.

Men i realiteten läses de mest av policy wonks och journalister som bevakar presidentkandidaternas valkampanjer.

Mer intressant är själva böckerna – eller åtminstone Tomaskys recensioner av dessa – är den ”issues palette” som recensenten anser att alla valkampanjer kretsar kring.

Dessa frågor kan variera från val till val men gynnar alltid en presidentkandidat på bekostnad av en annan.

Och den sida som lycka identifiera och sätta agendan med en sådan ”frågepalett” kommer också sätta agendan och dominera debatten.

Tomasky förespår t.ex. att stagnerade lönerna för både arbetare och medelklassen kommer att bli en av de frågor som nästa presidentvalskampanj kommer att kretsa kring. Och detta borde gynna demokraterna på bekostnad av republikanerna.

I sin recension i The New York Review of Books skriver Tomasky:

In any given presidential campaign, there exists what we might call an “issues palette”—an underlying set of public concerns that seems likely to end up being what the race is fundamentally about. To take three obvious examples: the 1932 election was about the Depression; the 1980 campaign focused on stagflation, the Iranian hostage crisis, and the larger questions of statist failure; the 2008 campaign, from September 15 onward, hinged on the economic meltdown and its dangers.

The important point about these issues palettes is that they always tend to favor one party or the other, for the obvious historical reason that our two parties are associated in the public mind with particular sets of issues, and each is seen by most voters as good at certain things and bad at other things. If terrorism or deficit reduction is the top electoral preoccupation, the tilt will be toward the Republicans. If an election ends up turning on protecting Social Security and Medicare, that should favor the Democrats. (The condition of the economy underlies everything else, and the incumbent party is typically rewarded or punished based on its strength or weakness.)

So here we are, in the protean stages of the 2016 campaign, and already it seems that we can say, with all the requisite qualifiers, that the issues palette should be reasonably favorable to the Democrats. As matters are shaping up so far, the sense of many people I speak to is that the election appears destined to be about the condition of the middle class, the issue of wage stagnation, and the recognition (finally) that the American economy has been working far better for those at the top than for those in the middle or, obviously, on the bottom.

[…]

All this has been known for a long time, and groups like the liberal Economic Policy Institute have produced dozens of papers documenting the problem. But middle-class wage stagnation, and the inequality that has resulted as compensation at the top has surged, has never been the central economic preoccupation of Washington. It is becoming so now.

This is happening for a number of reasons, some of which have percolated up by design, others by accident. Certainly, President Obama has taken up the theme of middle-class incomes with considerable energy. Various Democratic-minded think tanks in Washington push the notion as well. The Center for American Progress, arguably the most influential of these groups, released in January a major report on “Inclusive Prosperity” that recommended a range of policies—increased profit sharing, greater bargaining power for workers, vastly more infrastructure investment—to bring the have-nots closer to the haves. The real significance of this report was that the commission that drafted it was co-chaired by Larry Summers, whose endorsement of these ideas might make them more politically palatable to Hillary Clinton.

So there is some coordination here, but mainly, it’s just the way the cards are tumbling. However prematurely, Washington seems to have agreed, around the arrival of the New Year, that the recovery is on and that we have entered a new economic phase. A new phase brings a new set of questions, and the one being asked most insistently these days is: Yes, all the indicators are positive, except wages, where growth has remained sluggish. What are we going to do about that?

Bild: Framsidan av The New York Review of Books,

Read Full Post »

MEDIA | Respons – en renodlad ”recensionstidskrift” för humaniora och samhällsvetenskap – har kommit ut med sitt första nummer.

Initiativet är välkommet. Man kan undra varför ingen tänkt på idén tidigare.

Och på Respons sätter man ribban högt när man jämför sig själva med The New York Review of Books och The Times Literary Supplement. (En skilland är att dessa även recenserar skönlitteratur.)

Skall man likna Respons vid någon svensk tidskrift idag får det bli Axess. Här har man alltid gett stort utrymme för just recensioner.

Kay Glans, chefredaktör och ansvarig utgivare, skriver i sin ledare:

Dagstidningarna recenserar inte fackböcker som de gjorde förr, vilket delvis beror på att populärkulturen brett ut sig, men kanske också på att pressens kultursidor har blivit alltmer inriktade på det estetiska. De läsare som vill ha orientering i bokutgivningen får detta inte längre, och eftersom det ofta är i böcker – och diskussioner kring dem – som den viktigaste samhällsdebatten förs, tunnas det offentliga samtalet ut.

Det är inte svårt att hålla med.

Om det finns en nisch att fylla så är det nu när alla de stora dagstidningarna har blivit alltmer snuttifierade. Och då inte bara på kultursidorna.

De stora morgontidningarna har alla vid det här laget minskat formatet och lagt sig till med allt större bilder. Vilket naturligtvis ger mindre utrymme för själva texten.

Samtidigt har det skett en allt tydligare sammanslagning av nöjessidorna med kultursidorna. Motiverat (som alltid) med att det skulle vara näst intill odemokratiskt att göra skillnad på ”finkultur” och ”fulkultur”.

Skall man sända en vänlig varning till Respons så är det kring intentionen att hålla sig till att recensera ”den viktigaste facklitteraturen som kommer ut på svenska, inklusive översättningar, som samt en del avhandlingar”.

Att bara recensera den svenska bokutgivningen riskerar att bli onödigt inskränkt. Och tråkigt.

Utgivningen i Sverige präglas ju inte direkt av någon större bredd åsiktsmässigt. Hur många böcker har det t.ex. kommit ut om konflikten i Mellanöster som inte har det tjatiga perspektivet att Israel alltid är orsaken till alla problem?

Ett annat exempel är att det under alla åtta åren som president gavs det bara ut en (1) bok om George W. Bush som inte hade en negativ vinkling. Och det var en bok om hans tro. (David Aikman, George W. Bush: En man och hans tro, Läsförlaget 2005). Detta är ganska uruselt oavsett vad man tycker om Bush.

Att alltfler föredrar att beställa sina böcker direkt från utlandet beror inte minst på avsaknaden av balanserande perspektiv i den svenska bokutgivningen.

Förhoppningsvis kommer Respons att tänka om. Inte minst därför att tidskriften bara är tänkt att komma med sex nummer per år.

Risken är stor att man då sitta där med en massa böcker som redan har hunnit presenteras i en rad andra tidningar och tidskrifter.

Övrigt: Citat och tidskriftsomslaget är från Respons nr 1, mars 2012.

Read Full Post »

TIDNING: Pressbyrån har idag antagligen Sveriges bästa kundtidning. SID har nu kommit ut med sitt tredje nummer.

Speciellt intressant för denna blog är intervjuerna med chefredaktören Robert Silvers på The New York Review of Books och den grävande journalisten Greg Palast på The Observer.

Även kolumisten på The Guardian Marina Hyde är underhållande. Så här skriver hon t.ex. om media och kändiskulten;

”[D]e flesta människor som syns i skvallertidningar i dag gör det för att de vill synas där. Undantaget är de allra största stjärnorna, de vill nog helst slippa. Som Angelina Jolie – hon är egentligen en b-skådis utan någon större talang. Om du frågar folk vilka filmer hon gjort kommer de knappast ihåg någon annan än Tomb Raider. Hon är känd för att hon är känd, helt enkelt. Hon har tjänat större delen av sina pengar för att hon ofta är ämnet för lögnaktiga artiklar i skvallertidningar. Och ändå tror hon själv att hon är känd för att hon är en bra skådespelerska.[…]

Jag är intresserad av de sponsrade saker de ägnar sig åt. Som när Angelina Jolie och Brad Pitt åkte till Namibia för att adoptera en baby och fick landets regering att utlysa flygförbud i landet för att inga fotografer skulle kunna plåta dem medan de letade efter ett nytt barn. Jag menar, Angelina Jolie är uppenbarligen väldigt intresserad av mänskliga rättigheter, hon pratar ju om dem hela tiden. Men hon har alltså inga problem med att ett helt land stänger ute journalister för att hon ska kunna adoptera ett barn i fred? […]

Framför allt är det mediernas fel. Och, faktiskt, organisationer som FN. De tror att de når ut bättre med sina frågor om de har kändisar som talespersoner. [R]radikalism är viktigt om man vill förändra samhället, och därför kan kändisar aldrig bidra till någon större förändring. De är inte kontroversiella. Det finns ingenting kontroversiellt med att säga att barn svälter i världen. Man löser inte global ojämlikhet genom att säga det. Hela kändisarnas gärning handlar om att ockupera mittfåran.”

Read Full Post »