Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Terrorism’

TERRORISM | Barack Obama har kommit lindrigt undan när det gäller protester riktade mot hans politik på det utrikespolitiska området.

The Atlantic september 2013

Speciellt tydligt är det när det gäller hans användande av drönarattacker i kampen mot terrorister i andra länder. I EU-länderna har protesterna varit näst intill obefintliga.

Ronald Reagan kallades ofta för teflonpresidenten eftersom hans image aldrig verkade ta skada av kritiken på hemmaplan. Obama verkar ha samma förmåga på det utrikespolitiska området.

Man behöver inte vara konspiratorisk för att anta att protesterna skulle varit betydligt mer omfattande om en republikansk president använt drönarplan i samma omfattning som Obama.

Var finns alla demonstrationer med krav på att Obama skall ställas inför rätta för krigsförbrytelser och kränkningar av de mänskliga rättigheterna?

Detta var vardagsmat för både premiärminister Tony Blair och presidenterna Reagan och George W. Bush. Inte ens partier på vänsterkanten som t.ex. Vänsterpartiet verkar vara intresserade av att protestera.

Mark Bowden skriver i The Atlantic om drönarattackerna:

The list is the product of a rigorous vetting process that the administration has kept secret. Campaigning for the White House in 2008, Obama made it clear (although few of his supporters were listening closely) that he would embrace drones to go after what he considered the appropriate post-9/11 military target—“core al-Qaeda.” When he took office, he inherited a drone war that was already expanding. There were 53 known strikes inside Pakistan in 2009 (according to numbers assembled from press reports by The Long War Journal), up from 35 in 2008, and just five the year before that. In 2010, the annual total more than doubled, to 117. The onslaught was effective, at least by some measures: letters seized in the 2011 raid that killed Osama bin Laden show his consternation over the rain of death by drone.

[…]

The Bureau of Investigative Journalism, a left-wing organization based in London, has made a strenuous effort, using news sources, to count bodies after CIA drone strikes. It estimates that from 2004 through the first half of 2013, 371 drone strikes in Pakistan killed between 2,564 and 3,567 people (the range covers the minimum to the maximum credible reported deaths). Of those killed, the group says, somewhere between 411 and 890—somewhere between 12 percent and 35 percent of the total—were civilians. The disparity in these figures is telling. But if we assume the worst case, and take the largest estimates of soldier and civilian fatalities, then one-quarter of those killed in drone strikes in Pakistan have been civilians.

Everyone agrees that the amount of collateral damage has dropped steeply over the past two years. The Bureau of Investigative Journalism estimates that civilian deaths from drone strikes in Pakistan fell to 12 percent of total deaths in 2011 and to less than 3 percent in 2012.

No civilian death is acceptable, of course. Each one is tragic. But any assessment of civilian deaths from drone strikes needs to be compared with the potential damage from alternative tactics. Unless we are to forgo the pursuit of al-Qaeda terrorists entirely, U.S. forces must confront them either from the air or on the ground, in some of the remotest places on Earth. As aerial attacks go, drones are far more precise than manned bombers or missiles. That narrows the choice to drone strikes or ground assaults.

Sometimes ground assaults go smoothly. […] In fact, ground combat almost always kills more civilians than drone strikes do. Avery Plaw, a political scientist at the University of Massachusetts, estimates that in Pakistani ground offensives against extremists in that country’s tribal areas, 46 percent of those killed are civilians. Plaw says that ratios of civilian deaths from conventional military conflicts over the past 20 years range from 33 percent to more than 80 percent. “A fair-minded evaluation of the best data we have available suggests that the drone program compares favorably with similar operations and contemporary armed conflict more generally,” he told The New York Times.

Tidskriftsomslag: The Atlantic, september 2013

Read Full Post »

TERRORISM | Ett vallöfte som Barack Obama fortfarande inte gjort något åt är löftet om att stänga fängelset i Guantánamo Bay på Kuba.

NEWSWEEK_27052013

Länge verkade som om presidenten inte ens brydde sig om vallöftet. Han har framstått som direkt ointresserad av att väcka frågan till liv.

Men nu har han tydligen tagit nya tag. Och eftersom han inte kommer någon vart med kongressen skall han istället vädja direkt till väljarna för sin sak.

Frågan är naturligtvis om väljarna bryr sig om frågan. Kanske är man nöjda med att ha de misstänkta terroristerna på behörigt avstånd från det amerikanska fastlandet.

Daniel Klaidman skrev nyligen i Newsweek:

Throughout his presidency, pleas for action on Guantánamo from civil libertarians, friends, and top advisers have reportedly tugged at Obama’s conscience. But politics and a weary fatalism subsumed action nearly every time.

[…]

Obama’s approach to Gitmo had begun idealistically: on his second day in office, in January 2009, he signed an executive order directing the facility to be closed in a year. A month later, at his first State of the Union address, he spoke stirringly on the issue. “There is no force in the world more powerful than America,” Obama said. “That is why I have ordered the closing of the detention facility at Guantánamo Bay, and will seek swift and certain justice for captured terrorists—because living our values doesn’t make us weaker, it makes us safe and it makes us stronger.”

[…]

But the reality, of course, is that Obama cannot close Gitmo by himself. He’s going to need Congress to sign off. And therein lies the central challenge. To date, the public’s emotional response to terrorism has made Gitmo a ripe target for political demagoguery on Capitol Hill. So how to cajole self-interested lawmakers to take a major political risk on behalf of 166 men who have little or no constituency? Obama’s answer seems to be that he is going to make his case to the public.

[…]

His supporters also argue that instead of giving up, Obama has shifted to a long-road strategy, which sometimes requires backing down from epic confrontations in the hope that over time the politics will turn his way. In at least one area—prosecuting suspected terrorists in civilian courts—that approach may be working. Though Obama caved to criticism and backed down on trying Khalid Sheikh Mohammed in court back in 2011, he subsequently decided to have a string of captured terrorists tried in the civilian justice system, the latest being Dzhokhar Tsarnaev, the surviving Boston bomber. Over time, the criticism has dwindled to barely a peep.

Even some civil libertarians—Obama’s fiercest critics on Guantánamo—are optimistic that he has built up the resolve to finally fix the situation. “I am more optimistic this time around, because he’s no longer naive about the politics,” says David Cole, a professor of constitutional law and national security at Georgetown. “He’s lived through four years of stalemate on this, so the fact that he was nonetheless as strong and passionate about his concerns suggests to me that he really has made a renewed commitment to take it on.”

Whether or not Cole is right, Gitmo does appear—for now at least—to have Obama’s attention again.

Bild: Tidskriftsomslaget är Newsweek den 27 maj 2013.

Read Full Post »

MILT UTTRYCKT har de senaste dagarna varit mindre bra för al-Qaida. Att USA har lyckats eliminera Usama bin Ladin är en PR-katastrof för al-Qaida och den islamistiska terrorismen. Här är några första sidor från amerikanska och engelska morgon- och kvällstidningar.

The Daily Telegraph, Storbritannien

Daily Express, Storbritannien

Daily Mirror, Storbritannien

The New York Times, USA

The Washington Post, USA

The Times, Storbritannien

Read Full Post »

DETTA ÄR ÅRETS bild och händelse. Den togs av Vita husets fotograf Pete Souza och kommer att stå som symbol för året 2011. Att Barack Obama lyckades eliminera Usama bin Ladin kommer kampanjstaben att vilja utnyttja maximalt under valrörelsen.

Men händelsen har en sådan historisk tyngd att man inte ens kommer att behöva omnämna insatsen i Pakistan. Ingen kommer längre att kunna kalla Obama för en wimp. Från och med nu kommer han alltid att vara mannen som dödade bin Ladin. 

Mark Mazzetti, Helene Cooper och Peter Barker, The New York Times, skriver:

The code name for Bin Laden was “Geronimo.” The president and his advisers watched Leon E. Panetta, the C.I.A. director, on a video screen, narrating from his agency’s headquarters across the Potomac River what was happening in faraway Pakistan. 

“They’ve reached the target,” he said. 

Minutes passed. 

“We have a visual on Geronimo,” he said. 

A few minutes later: “Geronimo EKIA.” 

Enemy Killed In Action. There was silence in the Situation Room. 

Finally, the president spoke up. 

“We got him.”

Read Full Post »

IMAGE: Att få synas i modetidningen Vogue är värt sin vikt i guld. Inte minst för korrupta despoter.

Därför var man säkert väldigt nöjd i presidentpalatset i Damaskus när Vogue meddelade att man ville göra en intervju med Asma al-Assad.

Asma al-Assad, gift med Syriens despot Bashar al-Assad, kallas romantiskt för en ”ros i öknen” i tidningens aprilnummer.

Det är bara det att tidningen hamnade på butikshyllorna samtidigt som presidenten släppte lös säkerhetsstyrkorna mot demonstrerande reformivrare i landet.

Asma al-Assad talar i artikeln om att hon vill se ”aktiva medborgare”. ”It‘s about everyone taking shared responsibility in moving this country forward, about empowerment in a civil society. We all have a stake in this country; it will be what we make it.”

Intervjun kom samtidigt som polis öppnade eld och sköt tårgas mot cirka 4000 demonstranter i staden Daraa.

Att västerländsk media ofta låter sig manipuleras av regimer och terrororganisationer i arabvärlden är ingen hemlighet. Det sker med en regelbundenhet som borde vara upprörande om det inte samtidigt var så förutsägbart.

Tony Badran i tidskriften Foreign Affairs skriver;

It [d.v.s. artikeln i Vogue] gave plausibility to the claim that the Assads are a fresh breeze blowing through a decrepit house.

Ironically, the basis for such arguments was Assad’s own public relations strategy. When Assad inherited power from his father in 2000, he adopted the “old versus new guard” theme to cultivate his image as a reformer and bolster his legitimacy at home and abroad. For a brief period, he allowed dissidents to criticize corruption openly. But this so-called Damascus Spring was a cynical mirage. In the past decade, Syria has not seen a single meaningful act of reform.

The truth is that Assad could not have pursued such reform even if he had wanted to, as this would have meant taking on the corruption of his immediate family. Assad’s cousin, the billionaire Makhlouf, is widely considered to be the second-most powerful man in the country, even though he holds no official title. He is essentially the economic arm of the regime […]

Read Full Post »

EXTREMISM: I ett linjetal om terrorismens orsaker och radikaliseringen i samhället konstaterade premiärminister David Cameron att ”state multiculturalism” har misslyckats.

“Frankly, we need a lot less of the passive tolerance of recent years and much more active, muscular liberalism,” poängterade Cameron.

Talet var överraskande tydligt. Mest överraskande var att Cameron inte bara talade i generella termer om extremismen.

Han vände sig speciellt mot den extrema politiska islamismen och de organisationer som idag ger dem sitt stöd.

Let’s properly judge these organisations: Do they believe in universal human rights – including for women and people of other faiths? Do they believe in equality of all before the law? Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government? Do they encourage integration or separatism?

These are the sorts of questions we need to ask. Fail these tests and the presumption should be not to engage with organizations.

Tydligen har något börjat hända i Europa.

Ett tag såg det ut som om det bara var Frankrikes president Nicolas Sarkozy som vågade tala ur skägget om extremismen.

Men förra året var det dags för förbundskansler Angela Merkel att konstatera att det multikulturella samhället hade misslyckats med att leverera positiva resultat.

Frågan nu är om Cameron och den konservativa-liberala regeringen kommer att kunna leverera. Risken finns att man är mer intresserade av att få ett lyft i opinionen än att verkligen ta itu med problemen.

Read Full Post »

EXTREMISM: Det har varit debatt i riksdagen angående våldsbejakande extremism. Återigen visade de etablerade partierna att man får byxångest så fort det handlar om politisk islamism.

Och så fort ett ämne anses gynna Sverigedemokraterna tappar övriga partier all fingertoppskänsla.

1) Det var Sverigedemokraterna som tog initiativ till debatten efter den islamistiska självmordsbomben i Stockholm. Först ville Moderaterna och Socialdemokraterna inte ens ha någon debatt.

1-0 till Sverigedemokraterna.

2) Efter diskussion med gruppledarna i december strök talmannen ordet ”islamistisk” i debattrubriken. Därmed bekräftades Sverigedemokraternas bild av att övriga partier försöker mörka ett problem.

2-0 till Sverigedemokraterna.

3) När det sedan blev debatt ägnade alla partier utom Sverigedemokraterna tid till att försöka prata bort problemet med extremismen. Och istället för att ta all extremism på lika stort allvar diskusteras om det är höger-, vänster- eller islamistisk extremism som är värst.

3-0 till Sverigedemokraterna.

Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, beskriver det tydligast:

Det är plågsamt att se hur Jimmie Åkesson kan springa i cirklar runt de andra. Han är bättre påläst och säger dessutom det uppenbara: islamistisk terrorism är ett hot som bör granskas mer. De andra partiernas företrädare bottnar sällan i frågeställningen, utan slösar bort tiden med att försöka relativisera och förringa problemen. Det är ett löjligt spel. Om Jimmie Åkesson säger att ett plus ett är två, måste de andra säga tre, för att slippa vara överens med Sverigedemokraterna.

Istället för att slösa bort tid på att debattera mot Sverigedemokraterna borde partierna ha inriktat sig på att visa handlingskraft mot all form av politisk extremism.

Det var först efter självmordbombaren i Stockholm som det plötsligt började cirkulera uppgifter från Säpo om att det finns cirka 200 extrema och våldsbenägna islamister i Sverige.

Innan denna händelse hade det bara handlat om högerextremister, och i undantagsfall vänsterextremister.

Man framstår som om man inte tar problemet på allvar och lyckats samtidigt ge Sverigedemokraterna (och oppositionen) möjlighet att glänsa. Patetiskt.

Read Full Post »

Older Posts »