Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tage Erlander’

STRATEGI | Ett ofta förekommande missförstånd är att negativa kampanjer är det samma som smutsiga kampanjer.

Sven Wedén

Att försöka övertala väljarna om att motståndarens politik kan få negativa konsekvenser är inget fel. Alla partier försöker framhäva sina egna bästa sidor och motståndarnas mest negativa. Inget fel i det.

Däremot är de flesta överens om det är moraliskt förkastligt att smutskasta eller använda s.k. ”dirty tricks” för att vinna.  Men bara för att partierna officiellt överens betyder inte att smutsiga tricks inte används av svenska politiker.

Per T. Ohlsson, ”senior columnist” på Sydsvenskan, har skrivit om hur landsfadern Tage Erlander tog hem valsegern 1968 genom att begå karaktärsmord på den folkpartistiske partiledare Sven Wedén.

Det var först 1994 som bevisen för Socialdemokraternas smutskastning blev offentliga.

[I]inget svenskt val har varit så impregnerat av utrikes- och säkerhetspolitik som det 1968, det sista till andra kammaren och Tage Erlanders avsked efter nästan ett kvartssekel som statsminister.

Något år före valet var det en hel del som tydde på maktskifte och Socialdemokraterna var pressade av en kraftig motgång i kommunalvalet 1966, delvis orsakad av Erlanders svar när han i tv fick frågan om vilket råd han hade till ett ungt par som behövde bostad: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis.”

Det stora europeiska dramat 1968 utspelade sig i Tjeckoslovakien, där Alexander Dubček hade blivit ledare för kommunistpartiet. Dubček gick i bräschen för reformer i demokratisk och liberal riktning. Den så kallade Pragvåren betraktades med största misstänksamhet i Moskva och natten mellan den 20 och den 21 augusti invaderades Tjeckoslovakien av trupper från den Sovjetledda Warszawapakten. Dubček greps och fördes till Moskva.

Sverige höjde beredskapen, regeringen fördömde invasionen och dynamiken förändrades i en valrörelse som tidigare hade kretsat kring bostads- och sysselsättningspolitik.

Socialdemokraterna utnyttjade krisen för att underminera folkpartiledaren Sven Wedén, Erlanders utmanare. Wedén hade redan i juli, när mörka moln hopades över Prag, uppmanat regeringen att göra ett stöduttalande för Tjeckoslovakien. Förslaget tillbakavisades kategoriskt. Det hette att Wedén var oansvarig och skadade Sveriges neutralitet.

Efter invasionen påstod utrikesminister Torsten Nilsson att det fanns en diplomatisk rapport med ”de direkta bevisen” för att ett svenskt uttalande skulle ha skadat Tjeckoslovakien. Men dokumentet var hemligt. Wedén kunde alltså inte kommentera innehållet eller försvara sig. När hemligstämpeln hävdes 1994 framgick det att den löst formulerade rapporten, skickad från Belgrad, hade missbrukats. Sven Wedén utsattes för ett politiskt karaktärsmord.

Folkpartiet rasade till 14,3 procent och förlorade positionen som största borgerliga parti till Centern medan Socialdemokraterna gjorde sitt bästa riksdagsval sedan kriget: 50,1 procent. Wedén avgick som folkpartiledare 1969 och avled sju år senare utan att ha fått upprättelse.

Smutsiga än så blir det knappast.

Foto: Sven Wedén, Folkpartiets partiledare 1967-1969.

Read Full Post »

SATIR | Ingenting har förändrats. Svenska Mad beskrev 1968 en valrörelse som har slående likheter med hur det ser ut idag när partierna kampanjar.

Svenska Mad nr 9 september 1968

Vart fjärde år drabbas vi av två iögonfallande spektakel: olympiska spelen och andrakammarvalet. I båda deltar högt kvalificerade tävlande som sliter som djur för att besegra sina motståndare. Ja, dessa båda jippon är så lika varandra att de kan slås ihop. Det har Mad gjort i denna…

Andrakammarolympiaden 1968

Fabriksbesök 1500 meter

SYFTE: Att se vilken politiker (partiledare) som kan imponera på största antalet arbetare genom att låtsas begripa vad man sysslar med i verkstan.

[…]

Pensionärsflört 25 meter

SYFTE: Att se vilken tävlande som hinner med att lova de flesta pensionärerna fyrdubblade pensioner, fri bostad och stora Gnesta-tårtor.

[…]

Talturnejättemaraton

SYFTE: Att se vilken tävlande som kan resa kors och tvärs i landet och övertyga största antalet människor om att han stöder fri företagsamhet, socialisering, reklam-TV, monopol-TV, lägre skatter och högre barnbidrag i ett och samma tal.

MÄRK: Denna tävlingsgren kan komma att bli försenad, då domarna fortfarande försöker dechiffrera ett tal från 1956 av nuvarande olympiska mästaren Bertil Ohlin.

Det löjliga spelet om statsministerposten

SYFTE: Att finna tävlande som i ett tal bäst låtsas vara ointresserade av utnämningen. Guldmedalj utdelas till den som bäst fejkar blygsamhet, självuppoffring och plötslig sinnesändring strax innan valset skall ske.

REKORDHÅLLARE: Det mest övertygande yttrandet hittills lyder: ”Jag tror inte jag duger till minister alls!” Det fälldes av Yngve Holmberg under ett samtal med hustrun.

Det har jag aldrig sagt 100 meter

REGLER: Denna tävlingsgren är öppen för alla som har gjort tabbar under tidigare valkampanjer.

SYFTE: Att se vilken tävlande som genom finurliga formuleringar kan snacka bort de flesta yttranden han tidigare fällt och som nu helt strider mot den åsikt han säger sig ha.

Tidskriftsomslag: Statsminister Tage Erlander på framsidan av svenska Mad nr 9, september 1968.

Read Full Post »

POLITIK | Sedan Stefan Löfven blev partieldare har Socialdemokraterna återigen blivit Sveriges största parti.

Trots detta verkar de positiva siffrorna i opinionen – och för de rödgröna partierna totalt – mer bero på Moderaternas trötthet och de borgerliga småpartiernas urusla siffror än på eget politiskt arbete.

Socialdemokraterna kan i alla fall inte längre skylla på rolluppsättningen. Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson, har så här långt lyckats matcha finansminister Anders Borg över förväntan.

”[H]on är den smarta Handelsutbildade, det finansiellt kompetenta komplementet till den rörelsebaserade Stefan Löfven, vars roll är att personifiera den emotionella socialdemokratiska historien och identiteten. Som rollbesättning i ett tv-drama är castingen perfekt.”, skriver Ulrika Fjällborg i Veckans Affärer.

Dessutom har LO, sent omsider, fått en ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, som utstrålar kompetens, sunt förnuft och en viss självständighet gentemot partiet.

Detta gör att den socialdemokratiska rörelsen idag står betydligt starkare än man gjorde under Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Under Sahlins tid var det inte mycket som fungerade. Förutom alla hennes egna brister tvingades Sahlin av den egna partiledningen ta med Vänsterpartiet i alliansen med Miljöpartiet.  Därmed var mycket av hennes auktoritet borta.

Dessutom tog man det märkliga beslutet att inte profilera Thomas Östros, dåvarande ekonomisk-politisk talesperson, i valrörelsen 2010.

Att ställa upp i ett val utan att ha någon som kunde ta debatten med Anders Borg måste anses vara en missbedömning av värsta sort.

Och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hade man inte heller mycket nytta av p.g.a. de egna skandalerna kring hennes hantering av sina styrelseuppdrag.

Hon tillbringade större delen av valrörelsen i frysboxen för att inte väljarna skulle frestas ta ut sin ilska på Sahlin och Socialdemokraterna.

Allt detta är nu historia. En bättre konstellation än politikern Löfven, ekonomen Andersson och fackpampen Thorwaldsson kan partiet knappast önska sig.

Men läser man intervjun med Andersson i Veckans Affärer kan man lätt få uppfattningen att partiet fortfarande befinner sig i vad en psykolog skulle kalla förnekelsefasen i sorgearbetet efter Sahlin och Juholt.

Indirekt erkänner Andersson dock att det finns en identitetskris. Men hennes lösning verkar ligga helt på att hitta rätt politik (vilket är nog så viktigt), inte att fråga sig om partiet och samhällsutvecklingen går i takt.

”Jag tycker inte att [Moderaterna] har kapat vår politik för de har inte förstått det grundläggande i den svenska modellen. Den bygger på broar från de gamla till de nya jobben via en aktiv arbetsmarknadspolitik och en omställningsförsäkring. I dag har inte vanliga medelinkomsttagare fullgott skydd för att taket är så lågt”, säger hon.

”Nu har vi en regering som monterat ner de här broarna. Det riskerar i längden att Sverige blir mer inåtvänt och bakåtsträvande och inte vågar bejaka det nya.”

[…]

Det har varit sex mycket turbulenta år inom det socialdemokratiska partiet, som genomgått en av sina allvarligaste identitetskriser på decennier. Magdalena Andersson håller motvilligt med.

”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”

Efter en snabb reflektion över ett parti som i drygt hundra år slagits för en samhällsutveckling som det i stort sett förverkligat – och därmed förflyttat sin traditionella väljarbas, arbetarklassen, till en medelklass, som inte är lika politiskt homogen och partitrogen som den väljarbas som fanns på Tage Erlanders och till viss del Olof Palmes tid – vill hon ändå inte medge att det finns en identitetskris utan refererar till konkreta, akuta samhällsproblem […].

Skulle du säga att ni är på väg ur identitetskrisen?

”Ja, vi har tydligt fokuserat på två av de stora problem där regeringen har misslyckats med sin politik – jobb och utbildning.”

Har det vänt för Socialdemokraterna?

Hon drar på svaret:

”Det är svårt att säga. Jag tycker att vi har relevanta svar på framtidens problem. När det finns utrymme att diskutera jobb och utbildning, som många anser är de stora problemen, så syns det i opinionen.”

Men vilka är era väljare?

”Folk som vill lösa vissa samhällsproblem tillsammans. Sverige har förändrats. Och det är positivt. Men det gäller att vara relevant i sin egen tid, som parti får man aldrig stelna.”

”Solidaritet” har varit ett nyckelbegrepp inom socialdemokratin. Vad betyder det för dig?

Frågan genererar ett svar som andas väldigt mycket mer tjänsteman än politiker.

”Det borde vara grunden för mycket mer av mänsklig interaktion.”

Plattityder. Optimist, javisst? Teknokrat, så klart.

Allt detta verkar lite löst i konturerna. Om Andersson skall lyckas hitta, som Fjällborg skriver, ”en politik som tar vid där jobbfrågan slutar” krävs mycket mer tankearbete än så.

Bild: Tidskriftsomslaget är Veckans Affärer nr 45 den 8 november 2012.

Read Full Post »

Arena nr 4, 2009IDEOLOGI: Den Rödgröna alliansen har startat en gemensam blogg. ”I dagens djungel av kommunikationsverktyg valde vi att starta en samarbetsblogg. Här skapar vi en digital knytpunkt för alla rödgröna”, heter det i ett av de första inläggen.

Inget ont i det. Frågan är bara om bloggen kommer att bli mycket mer än en megafon för centralstyrda budskap utan någon förmåga att engagera gräsrötterna.

Socialdemokraternas egna anhängare verkar idag mer deprimerade än hoppfulla över möjligheten att partiet skall kunna utvecklas idépolitiskt. Detta trots ett övertag gentemot regeringspartierna i opinionsundersökningarna. 

Senaste numret av tidskriften Arena (nr 4, 2009) har som tema ”Tandlös opposition”. Fyra längre artiklar målar upp en likartad problembild av tillståndet inom partiet. Ledarskribenten på Dagens Arena, Anna Hellgren, skriver;

Under senare år har Socialdemokraterna blivit allt mer förknippade med toppstyre, anpassning till nyliberala ekonomiska idéer och interna strider mellan ”vänster” och ”höger”-falangerna i partitoppen. Samtidigt har man, trots vikande medlemstal, en inte oansenlig samling sympatisörer och medlemmar med hjärtat så långt till vänster att de med dagens ideologiska mått mätt borde rösta på Vänsterpartiet. Gemensamt för samtliga är att de alla säger sig företräda den sanna socialdemokratin, samtidigt som det blir allt svårare från utsidan att skönja vari denna sanning i så fall består.

Olav Fumarola Unsgaard – lärare på Kulturverkstaden i Göteborg och verksam på tidskriften Ord&Bild – skriver träffande i ”Den radikala paradoxen” att partipolitiken på både vänster och högerkanten går mot mitten.

Radikalen och visionären trängs undan eller tråkas ut och erbjuds tjänsten på tankesmedjan som kompensation. Det leder till den radikala paradoxen: Samtidigt som det aldrig har varit lättare att bli klassad som radikal har det aldrig varit svårare för att få gehör för politiska förslag som andas ett uns radikalitet. (…) Dagens radikaler har delvis lämnat högervänsterskalan för att ägna sig åt postkolonialism och queerteori.

Unsgaards lösning för de ”radikala” är att försöka ”återta utopin”. ”Jag skulle vilja kalla dagens politiska tillstånd för centerextremism. (…) Man väljer att gå till val på att återställa a-kassan i stället för att med glädje och hjärta försvara välfärdsstaten.”

Oavsett om man tror på utopiers lycksaliggörande kan alla med någon form av ideologisk övertygelse beklaga den tristess som dagens partier utstrålar både ideologiskt och sakpolitiskt. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har tydligare än några andra partiledare lyckats med konststycket att förverkliga Herbert Tingstens gamla tes om ideologiernas död.

Mycket av dagens aktivism framstår därför som både meningslöst och fjuttigt. Daniel Strand (journalist och verksam på bokförlaget INK) beskriver i ”Vänstern som livsstil” ett politiskt engagemang som alltmer har förvandlats till den ”enskilda individens intressen och projekt”.

Varje civiliserad människa förväntas i dag agera politiskt genom aktiva val i konsumtionen och livsföringen. Hur motverka klimatförändringarna? Genom att koldioxidkompensera på DN:s hemsida. (…) Att på detta sätt ”göra något” utan att behöva lyfta blicken från latteglaset är naturligtvis bekvämt ur ett konsumtionscentrerat nyborgerligt perspektiv (…)

En sådan kritik skulle både ”radikaler” och ”konservativa” kunna skriva under på.

Skribenterna har en befriande förmåga att leverera kritik som är både träffande och uppfriskande. Men trots denna realistiska analys av vänsterrörelsen uppvisar skribenterna inte samma förmåga att analysera politiken utanför denna värld.

En förklaring till den radikala rörelsens impotens och brist på inflytande beror naturligtvis på att man har hamnat fel i sin iver att radikalisera sin samhällskritik. De radikala blir lätt förförda av sin egen radikalitet. 

Ett exempel på detta är när Anna Hellgren lyckas definiera både Kjell-Olof Feldts och Fredrik Reinfeldts ekonomiska politik som nyliberal. I radikala kretsar är ordet nyliberal kodord för ett kapitalistiskt system där politiken syftar till att medvetet suga ut arbetaren. Med en sådan måttstock är det inte konstigt att de radikala lyckas straffa ut sig själva även inom den egna rörelsen.

Vad som utmärkte både Per-Albin Hansson och Tage Erlander var deras förmåga att förankra politiken i vanliga människors behov och önskningar. Folkhemmet var ingen utopi utan ett stort projekt som förverkligades över lång tid och med realistiska delmål. 

Om valet står mellan utopier och realistiska reformer väljer människor nästan alltid det som går att uppnå för dagen. Detta är än mer sant idag när Sverige tillhör den rika delen av världen och en svensk LO-arbetare kan köra Volvo och bo i hus.

Read Full Post »

Moderaternas Arbetsstämma ´09VÄSTERÅS: Fredrik Reinfeldt fortsätter att positionera Moderaterna som det statsbärande partiet på partiets Arbetsstämma ´09.

Genom att åberopa statsminister Tage Erlander och folkhemmet fortsätter Moderaterna arbetet med att utmana Socialdemokraterna som arbetarparti.

Eller som Fredrik Reinfeldt uttryckte det i sitt öppningstal om Föregångslandet Sverige (även detta tema valt med omsorg);

Med allmän och lika rösträtt lades grunden för ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav i ett land med en stor arbetarbefolkning. De ledde Sverige oavbrutet mellan 1932 och 1976. Tage Erlander var statsminister i 23 år. Det Sverige som växte fram var inte så annorlunda mot andra utvecklade länder som socialdemokrater ofta påstått, men inte heller så dåligt som den borgerliga kritiken ibland velat göra gällande.

Bättre än så kunde inte han inte ha kommunicerat sin önskan att placera partiet i mitten – mellan Socialdemokraterna och de gamla Moderaterna.

På så sätt inmutas mittenfältet där de flesta väljare befinner sig. Ett mittfält som också är förutsättningen för att Moderaterna skall kunna fortsätta kampen om just de arbetarröster man kommer att behöva för att vinnas fortsatt regeringsinnehav.

Förutsättningarna för att Moderaterna skall uppfattas som landets nya statsbärande arbetarparti har aldrig varit bättre. Inte minst därför att Mona Sahlin och Socialdemokraterna framstår som helt oförmögna att lyfta fram en politik som även skulle kunna locka över även borgerliga väljare. Istället fortsätter Sahlin med en dåres envishet att lägga sig till vänster i alla sina utspel.

Men Reinfeldts strävan att få inta rollen som landsfader utgör inte bara ett hot mot Socialdemokraterna. Hotet är lika stort för de tre samarbetspartierna i Alliansregeringen. Risken för att bli allt mer marginaliserade är uppenbar. (Och än svårare lär det bli när Moderaterna nu också skall formulera sin politik för sjukvård, integration och klimat.) 

Vad som kan hota moderaternas strategi är det allt tydligare budskapet om att partiet vill se fler skattesänkningar. Detta riskerar att återuppväcka bilden av det gamla oansvariga Moderaterna och deras nästan religiösa tro på skattesänkningars ”dynamiska effekter”. Vad man kan vara säker på är att de Rödgröna kommer att försöka göra sitt yttersta för att frammana just denna bild hos väljarna.

För att kunna motverka detta (och samtidigt tillfredsställa moderata kärnväljare) är målet nu att försöka balansera skattesänkningar med ekonomiskt ansvarstagande för landet.

Johan Forssell, Moderaternas planeringschef och ansvarig för politikutvecklingen, uttryckte denna önskan på partiets hemsida;

Förslagen i propositionerna [från partistyrelsen] berör flera viktiga områden, till exempel hur vi ska minska de oacceptabla skillnader man möter som patient i sjukvården beroende på var någonstans i landet man bor. Samtidigt drar den ekonomiska propositionen upp riktlinjerna för en fortsatt ansvarsfull ekonomisk politik med skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare när utrymme finns.

En balansgång som kräver sin man. Inte konstigt att Reinfeldt nu föredrar att nämna Tage Erlander snarare än sin föregångare Bo Lundgren.

Read Full Post »