POLITIK: Sveriges Kristna Socialdemokrater – Broderskapsrörelsen har haft kongress i Malmö. Kongressen utmynnade bland annat i ett uttalande med spetsen riktad mot försvarsminister Sten Tolgfors (M) och Sveriges militära närvaro i Afghanistan.
Intressant är att uttalandet har många likheter med hur Vänsterpartiets utrikespolitiska talesman Hans Linde argumenterade i Aftonbladet.
Ett omständigt resonemang utmynnar i ett både-ha-kakan-och äta-upp-den-uttalande;
Sveriges regering ska kräva att FN tar över ansvaret för all utländsk trupp i Afghanistan, och göra detta till villkor för fortsatt svenskt truppdeltagande.
(Detta borde rimligtvis innebära att Broderskapsrörelsen kommer att kräva att alla allierade trupper skall lämna landet om de inte kommer under FN-flagg.)
Anna Ardin som är politisk sekreterare för Broderskapsrörelsen har sammanfattat inställningen till ”Tolgfors krigsretorik” på följande sätt:
Säkerheten: Just nu är det faktiskt lika rimligt att argumentera tvärtemot det Tolgfors gör, det vill säga att Nato:s närvaro och bombningar bidrar till att öka osäkerheten i regionen. Det finns ingen militär lösning på konflikten.
Idag finns det ingen som påstår att lösningen bara skulle handla om militära insatser. Men att påstå att militära aktioner skulle vara helt öveflödigt är direkt orealistiskt.
Man dessutom undra varför Broderskapsrörelsen tycker det är OK med svenska militära insatser under FN-flagg om militär nu inte kan spela någon positiv roll för utvecklingen. Talibanerna blir trots allt inte mer tillmötesgående bara för att militärbaskrarna är blå istället för gröna.
Demokratin: Den militära närvaron riskerar på sikt att urholka den Afghanska demokratins legitimitet.
Hur kan man vara så säker på det? Det finns inget ödesbestämt med militär närvaro. Hur soldater uppträder (om det nu är det som åsyftas) beror på om de står under ett ledarskap som kan upprätthålla disciplin och respekterar demokratiska spelregler.
Vad man däremot kan säga med säkerhet – med utgångspunkt från Afghanistans historiska erfarenheter – är att demokratin inte kommer att överleva om talibanerna tillåts återta makten i landet.
Kvinnorna: Nya lagar i Afghanistan urholkar kvinnornas rättigheter, bistånd och stöd till utveckling skulle göra mycket mer än militära insatser.
Detta är ännu ett av argumenten som Hans Linde (V) har använt sig av. Är det OK om militär från USA och dess allierade stannar kvar och garanterar fortsatt bistånd och utveckling? Eller bör dessa truppor också lämna landet? Och vem skall kunna garantera ”bistånd och utveckling” om talibanerna återtar makten?
Kvinnornas situation kommer knappast att förbättras om de allierade trupperna lämnar landet. Dessutom är demokratiska rättigheter – både kvinnor och mäns – ett problem i alla muslimska länder. Att Afghanistan skall genomföra ett val är inte något övriga muslimska länder kan skryta med.
Terrorismen: Natos bombningar väcker hat och känslor som underlättar rekrytering av terrorister.
De USA-ledda insatserna i Afghanistan har också gjort det möjligt att kanalisera en del av missnöjet till mer konstruktiva saker som demokratiska val, återuppbygg av delar av landet, ökad trygghet i vissa delar av landet, nyöppnade skolor och rätten att lyssna på musik för att nu bara nämna något.
Solidariteten: Solidariteten med Afghanistans folk kommer inte nödvändigtvis bäst till uttryck genom att vi fungerar som stödpatrull till USA och Nato. I stället skall vi satsa mer på dialog- och utvecklingsarbete.
[V]i kräver att all trupp i Afghanistan – inklusive USA – skall stå under FN:s ledning! USA:s insatser i Afghanistan sker utan samordning med FN:s trupp och USA attackerar civila – utan att skyldiga bestraffas. Genom ett rakryggat försvar för FN och folkrätten skyddar vi inte bara Afghanistan, utan i förlängningen även Sveriges intressen.
Detta är typiskt svenskt. En övertro på FN:s förträfflighet. En tro på att FN alltid är garanten för allt som är rätt och riktigt sitter så djupt hos svenska politiker att det nästan har blivit en del av den svenska identiteten.
Med tanke på FN:s långa historia av korruption, misslyckade internationella insatser och återkommande handlingsförlamning är det bra märkligt att organisationen har så gott rykte.
Inbördeskriget i Rwanda – som leda till mord på en miljon människor och två miljoner på flykt – fick inte FN (inte heller USA eller EU) att agera. Serbernas framfart på Balkan stoppades först när USA ingrep. Listan på FN:s misslyckanden skulle kunna göras lång.
Trots detta är FN något politiker alltid kan ta sin tillflykt till så fort det dyker upp problem som kräver mer än bara fina ord.
För Broderskapsrörelsen som utgår från kristna värderingar borde fråga sig om det verkligen är moraliskt försvarbart att inte ingripa bara för att det inte görs under FN-flagg?
Det är självklart att ett agerande alltid leder till någon typ av konsekvenser för omgivningen. Men detta betyder inte att passivitet skulle vara något neutralt. Att inte agera får också konsekvenser.
Passivitet är aldrig något neutralt. Att exempelvis stå och se på när någon blir nedslagen – utan att själv ingripa – kommer definitivt att leda till konsekvenser för den som blir överfallen.
Ett tillbakadragande av allierade trupperna från Afghanistan kommer att få allvarliga konsekvenser för befolkningen. Det skulle i realiteten innebära att landet återigen hamnar under Al-Qaidas och talibanernas terrorrvälde.
Broderskapsrörelsens uttalande är därför typiskt för politiker som inte vill smutsa ner fingrarna men tycker det är okey om andra gör det.
Det är alltid lätt att sitta i Sverige och försöka konstruera moraliskt oantastliga ståndpunkter. Ståndpunkter som innebär att man antingen accepterar att USA och dess allierade får göra grovjobbet eller också struntar i konsekvenserna om de egna kraven leder till större lidande för befolkningen.
Read Full Post »
FÖRDOMAR: Det parti som lyckas definiera motståndaren inför väljarna får ett klart övertag i debatten.
the Campaign Dossier 
