Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sverige’

OPINION | Många i Sverige kan inte förstå hur ett parti som Dansk Folkeparti har kunnat bli ett etablerat politiskt parti i Danmark.

FlagPin Sverige-Danmark

Med anledning av senaste valet i Danmark hade en ledare här följande rubrik: ”Dansk politik präglas av spännande mångfald och frispråkighet”.

Ett skäl till att det råder en större mångfald i Danmark är att riksdagsspärren ligger på 2 procent till skillnad från Sveriges 4 procent. Det uppmuntrar fler att prova lyckan.

Sedan går det heller inte att bortse från kulturskillnaden mellan våra länder. Danmark har en frispråkig tradition som säkert bidrar till mångfalden, medan vi i Sverige har en konsensuskultur där vi håller tyst tills vi vet vad som är okej att säga.

Men om så är fallet borde Sverigedemokraterna inte kunna växa här i Sverige.

Paradoxalt nog kan de kulturella skillnaderna i Sverige och Danmark leda till exakt samma resultat.

Det danska debattklimatet gör det möjligt för väljarna att upptäcka nya politisk partier. Tröskeln är låg för att våga rösta på ett annat parti än de redan etablerade.

I Sverige, där både vänster och höger åtminstone kan enas om att man är emot alla partier som inte sitter i riksdagen, får väljarna snart en känsla av att vissa perspektiv saknas i debatten.

Detta skapar grogrund för nya partier när de andra partierna alltför ofta uppfattas tycka alltför lika om alltför mycket.

Om de etablerade partierna alltid tycker samma sak i viktiga frågor finns det ingen anledning att tro att något kommer att förändras.

Resultatet blir att politiska uppstickare, om än med större möda än i Danmark, kan börja ta över ”marknadsandelar” från de etablerade partierna.

Detta är vad som hände när både Miljöpartiet och Kristdemokraterna tog plats på den politiska arenan. Och samma sak håller nu på att hända med Sverigedemokraterna.

Vad skulle då vara en framgångsrik strategi för de traditionella partierna om man vill undvika att bli utmanade av politiska uppstickare?

Det behövs större ideologisk spännvid i den politiska debatten.

Det kräver också att partierna är försiktigare i balansgången mellan tradition och förändring när man utvecklar sin politik. Alltför snabba kast när det gäller att utveckla sina partier skapar en hemlöshet hos kärnväljarna.

Problemet idag är att inget av de traditionella partierna vågar ta några ideologiska strider. Och detta beror naturligtvis på att man inte riktigt litar på att deras visioner imponerar på väljarna. Man är rädd att ideologisk tydlighet skall avskräcka.

Partierna föredrar därför att tala i så vaga termer som möjligt om vad man vill i en rad av sakfrågor.

Istället satsar man allt krut på sin egen lilla hjärtefråga som man vet att många väljare sympatiserar med. Detta i förhoppning om att avskräcka så få väljare som möjligt. (Tänk Folkpartiet och skolan eller Moderaterna och jobbskatteavdragen.)

Resultat? Status quo. Och en möjlighet för uppstickare som Sverigedemokraterna.

Kanske är det bara en tidsfråga innan dagens tråkiga och förutsägbara debattklimat leder till att ännu ett politiskt parti dyker upp?

Read Full Post »

francesco-ricci-bitti-3VARUMÄRKE: Nu har det börjat uppmärksammas att Malmö Stad och Ilmar Reepalu utnyttjade Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel för sina egna politiska ändamål.

Både Malmö och Region Skåne har länge velat marknadsföra sig som ledande när det gäller event för att kunna konkurrera i Öresundsregionen med Köpenhamn.

Men bilden av Malmö som det naturliga valet när näringslivet och idrottsorganisationer skall välja ort för event och stora konferenser kommer nu alltmer att ifrågasättas.

Internationella Tennis Förbundets president Francesco Ricci Bitti har nu markerat att Malmö inte kan komma på tal som arrangör för Davis Cup i framtiden.

Bitti säger så här när han citeras av Jim Litke som är nationell sportskolumnist för The Associated Press;

I believe sports and politics are not excluding each other, and never will. But what is not acceptable is when politicians use sports for their own position. Surely, the city of Malmo, will not be welcome to organize such an event again. We will discuss this when we meet with the Davis Cup committee and the board of the ITF at the end of March.

Litke beskriver Svenska Tennisförbundets defensiva agerande i föga smickrande ordalag;

Sweden’s capitulation in what is best described as a political stunt – and some would suggest collaboration isn’t too strong a word – only emboldens the next city or state with a sports team and a grudge determined to do the same.

Men även Henrik Källén, generalsekreteraren i Svenska Tennisförbundet, har nu markerat mot Malmö;

På längre sikt tror och hoppas vi att tennissporten inte har skadats av Malmö Stads agerande (…) Men efter Davis Cup-matchen i Malmö ser vi också över avtalen med arrangörerna.

(…)

Det är dock viktigt att markera att vi inte accepterar att lokala politiker sätter sin egen agenda före idrotten. Vi beklagar djupt att dessa lokala ledande politiker har utnyttjat tennisen och idrotten för sina egna politiska syften.

Det måste vara unikt bland svenska städer att få så mycket dålig PR internationellt som Malmö nu har lyckats med på extremt kort tid.

Read Full Post »

100x150_bjorklund_4MALMÖ: På Folkpartiets riksmöte idag höll Jan Björklund ett tal som tog upp situationen kring Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel.

Björklund har länge varit partiledaren som medvetet har valt som strategi att kommunicera en image av att Folkpartiet somdet naturliga valet om man vill vara säker på att det ska bli ordning och reda på både gator och torg och i skolan.

Denna ”batong”-image har nu fått sin legitimering med tanke på de kravaller med antisemitiska undertoner som har startats av representanter från yttersta vänster- och och högerkrafter i Malmö.

Björklunds analys är träffande med tanke på de antisemitiska uttalanden som tvingade vice ordförande för s-kvinnorna i Skåne – Ingalill Bjartén – att avgå och som Lars Ohly har legitimerat i Vänsterpartiet;  

Under senaste tiden har en synagoga i Helsingborg och ett judiskt kapell i Malmö utsatts för brandattentat.

Malmös socialdemokratiska ledare Ilmar Reepalu har genom fientliga uttalanden hetsat upp både vänstergrupper och nynazister mot sex unga judiska tennisspelare på besök i Sverige.

(…)

Om man ska välja vilka idrottskvinnor och idrottsmän i världen man vill möta i tävling, på grundval av politiken i idrottsutövarnas hemland, så kommer det internationella idrottsutbytet att bli mycket komplicerat (…) I handbolls-VM [i Malmö 2011] finns sannolikt Saudiarabien, Algeriet och Kuba (…) I Saudiarabien kan kvinnor dömas till spöstraff för umgänge med män innan äktenskapet. Vilka länder av dessa kommer att godkännas av Ilmar Reepalu? Eller är det bara Israel som det är politiskt korrekt att hetsa mot?

Antingen är Ilmar Reepalu omedveten om vilka stämningar han nu piskar upp, och då är han aningslös, eller så är han fullt medveten om vilka stämningar han piskar upp och då är han ansvarslös. Det är dags för Mona Sahlin att träda fram och ta avstånd från Ilmar Reepalu!

Debatten mellan Björklund och Reepalu kl. 16.00 på SR:s Studio Ett (2009-03-06) kan rekommenderas.

Read Full Post »

tennisTENNIS: När Sydsvenskan idag på ett helt uppslag om Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel låter tre ”sakkunniga” uttala sig har man valt att inte låta någon med tydligt positiv inställning till Israel komma till tals.

Däremot tillåter man Olof Holmgren, talesman för den politiskt motiverade nätverket ”Stoppa matchen”, att komma till tals. Ingen pro-israelisk organisation får överhuvudtalat komma till tals.

Sydsvenskan kommer säkert att försvara sig med att de tre (dessutom med var sin stor bild) är de samma som var med på en paneldebatt på Malmö högskola. Därmed kan man alltid skylla på Malmö högskola om det skulle behövas. Detta ursäktar dock inte att den politiska vinklingen bli tydlig och klart anti-israelisk.

De två övriga är Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola och Rolf Jönsson, handläggare i trovärdighetsfrågor på Riksidrottsförbundet.

En akademiker, en tjänsteman och en politisk aktivist på vänsterkanten är knappast höjden av balans.

Den politiska vinklingen förstärks eftersom Petersons argument – att den svenska sidan borde lämna walkover – ligger närmare den politiska aktivistens argument än den mer strikt neutrala tjänstemannens synpunkter.

En tjänstemans roll är per definition att vara strikt inriktad på att argumentera för sin roll utan att lägga in några politiska synpunkter.

Inte för att Jönsson gör speciellt bra ifrån sig. Han öppnar t.o.m. upp för att idrotten kommer att låta sig påverkas att politiska påtryckningar framöver;

På längre sikt måste idrotten få veta om det går att ordna sådana arrangemang i framtiden.

Totalt skapar därför artikeln en bild av att alla argument talar för de politiskt motiverade aktivisternas synpunkter och krav.

Att dessa aktivister är en osmaklig blandning av etablerade partier, anhängare till terroristorganisationerna Hamas och Hizbollah och antisemitister på både höger- och vänsterkanten tycks inte beröra Sydsvenskan.

Read Full Post »

wash38_smallINFLYTANDE: Ken Silverstein, Washington redaktör för Harper´s Magazine, har nyligen utkommit med boken Turkmeniscam: How Washington Lobbyists Fought to Flack for a Stalinist Dictatorship.

I boken (en första version publicerades i tidskriften Harper´s) beskriver Silverstein hur han kontaktade en rad lobbyfirmer i Washington DC för att se om man ville jobba för stalinistdiktaturen Turkmenistan.

Silverstein låtsades representera en fiktiv London baserad investeringsgrupp med intressen i landet. Det visade sig inte vara speciellt svårt att få lobbyisterna att nappa på förslaget att förbättra diktaturens image och inflytande i USA.

Bland annat lobbyistfirmorna APCO och Cassidy & Associates visade stort intresse.

[E]ven the best-endowed regimes need help navigating the shoals of Washington and it is their great fortune that, for the right price, countless lobbyists are willing to steer even the foulest of ships.

Enligt Silverstein har amerikanska lobbyister arbetat för diktaturer åtminstone sedan 30-talet när PR experten Ivy Lee – via en firman German Dye Trust – hade kontrakt med nazistregimen i Berlin.

Bara för att nämna några få andra har Jefferson Waterman International jobbat för regimen i Burma och Black, Manafort, Stone & Kelly hade på sin tid kontrakt med motståndsledaren Jonas Savimbi i Angola. Patton Boggs har jobbat för Kamerun och Carmen Group för Kazakstan osv. osv. (Kuriosa: Patton Boggs har även representerat Sverige.)

Även andra har använt sig av Wallraffande för att kunna skriva om lobbyfirmornas arbete för olika diktaturer. The Sunday Time gjorde nyligen detsamma med Stephen Payne, en lobbyist som tidigare jobbade för Bush administrationen.

En reporter på tidningen låtsades representera Kurdistans expresident och Payne föreslog bland annat;

Well, why don´t you make a donation to the Bush Library?

Enligt Silverstein är klimatet i maktens Washington DC helt annorlunda än i övriga delar av landet;

If you went to a cocktail party in many parts of the country and you talked about representing the government of Turkmenistan – ‘Yeah, well, this is what I do for a living. I get up in the morning, go to work and lobby for dictators’ – most people would find that that morally repugnant. But in Washington you talk about it without fear of embarrassment.

Read Full Post »

OPPOSITIONEN: Efter mycket möda och stort besvär har oppositionspartierna idag presenterat första steget i sitt koalitionsbyggande.

koalitionsbild

Att Vänsterpartiet och oppositionen inom Socialdemokraterna valde att tvinga fram ett samarbete mellan de tre partierna kan komma att visa sig vara ett stort strategiskt misstag.  

Om Lars Ohly hade varit smart hade han istället valt att stå utanför ett formaliserat samarbete. Vänsterpartiet skulle då kunna fortsätta att bygga upp förtroendet hos väljarna som det parti som kan garantera att (s) och (mp) inte ”kantrar” för långt till höger. Detta hade varit bra för vänsterpartiets opinionssiffror.

Denna strategi är den som Dansk Folkeparti har valt i Danmark. Dansk Folkeparti har tydligt tagit parti för en borgerlig regering men har också sagt att man inte vill ingå i regeringen. Därmed har man kunnat vinna maximal utdelning i förhandlingarna kring regeringens politik utan att samtidigt behöva ta 100 procent ansvar för resultatet.

För Miljöpartiet är det svårt att se några som helst fördelar med ett koalitionssamarbete med Vänsterpartiet.

Detta var också tydligt i intervjun i dagens Agenda. Maria Wetterstrand markerade att samarbetet riskerar att göra framtida överrenskommelser inom koalitionen mindre detaljerade – och därmed mindre övertygande – när man nu också måste ta hänsyn till ett parti som ligger långt till vänster om både (s) och (mp).

Miljöpartiet riskerar nu att framstå som mindre jämbördiga med (s), mindre viktiga och mindre statsmannamässiga. Miljöpartiet riskerar att återigen bara framstå som partiet som ”tycker som (s) men lite grönare”. Ett stödparti till (s) kommer inte att vara lika intressant som ”vänstersamvetet” Lars Ohly.

Dramaturgin i medias bevakning riskerar att nu handla om ”statsministerkandidaten Mona Sahlin” och ”den tidigare misstrodda Lars Ohly”. Vänsterpartiets kommer nu alltid att antas vara den som har hållit tillbaka ”högerpolitiken” inom koalitionen.

Att Mona Sahlin har tvingats lyssna på oppositionen inom (s) är ett tydligt misslyckande. Men det är också ett tydligt misslyckande för hennes motståndare inom partiet.

Innan kritiken kom igång mot Sahlin hade Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans (och utan Vänsterpartiet) ofta egen majoritet i olika opinionsunderökningar. Attackerna mot Sahlin har gjort mer för att minska gapet till Allianspartierna än vad regeringen själv har lyckats med.

Strategin att bygga en koalition bara mellan (s) och (mp) var tydlig långt innan man höll sin presskonferens i oktober om ett långtgående samarbete. Attackerna mot Sahlin framstår därför inte bara som en kritik mot uteslutningen av (v) utan också som en ursäkt för en kampanj riktad mot personen Sahlin.

Om Allianspartierna får fortsatt förtroende att regera även efter nästa val 2010 så kommer man säkert i sin eftervalsanalys kunna se att vändningen började förnimmas när (s) och (mp) fick ge med sig och släppa in Vänsterpartiet i värmen.

Read Full Post »

file1UTRIKESPOLITIK: Varför finns det inget politiskt motstånd mot diktaturen i Kina bland företrädare inom politik och näringsliv?

Detta är inget som är typiskt bara för Sverige. Även i kapitalismens högborg USA saknas det kritik mot den kinavänliga politik som har präglat amerikansk utrikespolitik sedan åtminstone Richard Nixons dagar.

Detta trots att argumentet att ökad handel och investeringar skulle skapa både politiska och ekonomiska förbättringar i landet har visat sig grovt överdrivna. Enligt USA:s utrikesdepartement rapport om mänskliga rättigheter har förbättringarna i Kina snarast varit obefintliga eller högst begränsade.

Enligt Ken Silverstein, redaktör på Harper´s Magazine, beror USA:s ”constructive engagement” med Kina helt enkelt på ett stöd köpt genom intensivt lobby arbete från – inte Kina själv – utan från alla som kan dra nytta av den kinesiska marknaden.

Their money also funds think tanks, creates pro-trade business groups, and endows international-finance professorships. Academics and intellectuals who favor engagement thereby reap career and financial rewards: when they do not hold government posts, they can revolve into jobs at sympathetic institutes or at high-paid consultancies whose corporate clients aim to tap the Chinese market.

Silverstein refererar också till en essä där Mark Lagon (idag ”ambassador-at-large” i Bush administrationen) beskriver den överlappande koalition som garanterar att det ständigt råder konsensus kring USA:s Kina politik.

Koalitionen består av 1) näringslivsförespråkare som vill se utvidgad handel och investeringar i Kina, 2) Demokratiska partiets förespråkare från Carter- och Clinton-eran som ville se en politik av ”conciliatory diplomacy” för att kunna knyta affärsband (t.ex. Anthony Lake och Sandy Berger), 3) intellektuella och Sinologer inom den akademiska världen, samt 4) geostrateger, exempelvis Henry Kissinger (och Brent Scowcroft och Alexander Haig), från det Republikanska partiet som ursprungligen såg Kina som en motvikt till Sovjetunionen.  

Som exempel på hur politik och näringslivs blandas ihop kan nämnas Sandy Berger – tidigare i Clintons administration och Barack Obamas rådgivare – som är en av grundarna av Stonebridge International. Denna firma är en av de mest eftersökta firmorna i Washington och Berger ger råd till näringslivsföreträdare som vill göra affärer med Kina.

Enligt firman själv handlar arbetet om att;

[Stonebridge] works together with top multinationals to develop and implement tailored strategies to solve critical problems (…) Stonebridge understands how governments around world operate and we are in a position to help our clients navigate the system to achieve their specific objectives.

Silverstein beskriver det tydligare;

Stonebridge might best be seen as a sort of one-step shop for international fixers – a collection of former government officials who replicate, in privatized and miniatured form, the official foreign-policy apparatus.

Andra exempel på kopplingarna mellan politik och näringsliv är Alexander Haig (f.d. utrikesminister under Ronald Reagan) driver konsultbyrån Worldwide Associates, Inc.

Och en person som har gett John McCain råd är Brent Scowcroft (f.d. nationell säkerhetsrådgivare för George H. W. Bush och ordförande i Foreign Intelligence Advisory Board under nuvarande Bush) driver nu firman The Scowcroft Group.

Så den som förväntar sig att president Barack Obama kommer att driva på och stödja demokratiförespråkare i Kina och för att Tibet skall få sin frihet från kommunistregimen i Beijing kommer att bli besvikna.

Tyvärr tyder inget på att USA (eller Sverige och EU för den delen) kommer att lägga om sin Kinapolitik.

Read Full Post »