Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Storytelling’

KAMPANJ | Alla gör det. Fredrik Reinfeldt gjorde det. Och nu är det dags för Stefan Löfven och Hillary Clinton att göra samma sak.

Ordfront magasin nr 3 2015

Alla politiker använder sig av en form av politisk storytelling för att få ut budskapet om sig själva som ”vanlig människor” som vill göra skillnad.

Och vägen till att bli accepterad som ”vanlig människa” går ofta via andra människor som verkligen lever vanliga liv.

Som så mycket annat har politiken anammat idén om storytelling från näringslivets PR-kampanjer.

Konstnären, filmaren och skribenten Sonia Hedstrand har tittat på fenomenet. Hon har tagit som utgångspunkt Hillary Clintons lansering av sin kampanj för att bli USA:s nästa president.

Hedstrand skrev om ”Härliga härskarhistorier” i Ordfront magasin:

I intervjuer har Hillary sagt att hon förlorade mot Barack Obama 2008 för att hennes kampanj inte varit tillräckligt övertänkt. Den här gången är den det. I videon Getting ready, filmad med handkamera för den rätta dokumentära känslan, skriver denna Yale-utbildade advokat, miljardär, president-fru och utrikesminister effektivt in sig själv som tillhörande »verklighetens folk«.

PR-tricket bakom detta skådespel, »based on a true story«, eller snarare flera små anekdoter ur verkliga liv är att ge tittaren, förlåt väljaren, en känsla av autenticitet, äkthet. Performing realness är ett begrepp som används i Paris is burning, en kultdokumentär som skildrar ballroom-kulturen i en queer afrikansk-amerikansk och latino-miljö på Manhattan i slutet av 80-talet. En viktig aspekt av framträdandet under en ball är realness. Det handlar om att kunna passera, upplevas som äkta. Amerikanska presidenter har varit mästare på att framföra realness, verklighet, i kategorin Everyday American, som i Hillarys version 2015 även inkluderar amerikaner med skilda bakgrunder, åldrar och sexualiteter.

[…]

I sin bok Storytelling – Bewitching the modern mind från 2007 reder den franske litteraturforskaren Christian Salmon ut historien bakom den så kallade narrativa vändningen på 00-talet, och hur berättande blev en metod för att skapa lojalitet bland anställda inom ett företag. Salmon beskriver hur de nya dotcom-företagen stötte på problem runt millennieskiftet då den gamla ordningen där arbetaren förväntades tiga och lyda inte längre fungerade när affärsidén nu var kommunikation. Den disciplinära fabriken baserad på militärförläggningens modell var passé, och 60-tals-ungdomens revolutionära lek inkorporerades i det kapitalistiska systemet när de anställdas kreativitet och lust blev råmaterial i produktionen av upplevelser och mjukvara. Arbetarens tystnad identifierades som ett resursslöseri. Utan samtal ingen konfliktlösning, konflikter kan leda till energiförlust i företaget, som i värsta fall går i konkurs. Den nya tidens management-gurus uppmanade anställda att sluta tiga och börja berätta sina historier. Skvallret vid kaffeautomaten eller i lunchrummet var i själva verket en resurs som kunde exploateras och kontrolleras till företagets fördel. Storytelling management, STM, var fött.

[…]

Vad Hillary Clinton ska göra om hon blir vald? Det framgår inte av lanseringen. Bara att hon gör sig redo att kämpa för att bli president. Både intern och extern corporate storytelling, såväl i kommersiellt som i politiskt syfte, består alltså av insamlandet av korta historier ur »verkligheten«, som sedan ska spridas vidare för att skapa en känsla av gemenskap, lojalitet och allmänt välbefinnande kopplat till ett visst varumärke. Reklamen är ute, word of mouth, mun till mun-metoden, är inne. Så kallade ambassadörer sprider de goda historierna om företag vidare helt gratis och frivilligt till vänner och bekanta, potentiellt nya konsumenter.

Tidskriftsomslag: Ordfront magasin, nummer 3, 2015.

Read Full Post »

IMAGE | Att celebriteter försöker kontrollera bilden av sig själva i media är inte speciellt överraskande.

Med lite planering kan man iscensätt sitt eget liv inför öppen ridå. Inte konstigt att just filmstjärnor (eller åtminstone deras PR-konsulter) har fallenhet för just den här typen av storytelling.

Men alla berättelser har någon form av logisk uppbyggnad som går att följa. Och där det finns ett mönster kan man också kartlägga och analysera den bakomliggande strategin.

Benjamin Wallace, i tidskriften New York, har tittat närmare äktenskapet mellan megastjärnan Tom Cruise och Katie Holmes och intrigerna inför deras skilsmässa.

From the point of view of a tabloid editor, the beginning of any celebrity marriage is also the beginning of a countdown to the inevitable celebrity divorce, and the Kremlinology of celebrity-relationship reporting isn’t as random as it appears. The Daily’s senior gossip editor Melissa Cronin ­almost forensically tracks PR metrics. She predicted the ­Ashton Kutcher–Demi Moore split based on the dwindling number of interspousal tweets. Likewise the separation of Johnny Depp and Vanessa Paradis, who hadn’t been seen together in public in months.

The operative rule in megastar coverage is to watch what they do, not what they say. Cruise’s sunny Playboy interview in May notwithstanding, Cronin was skeptical: She had maintained a running tally on her calendar of days elapsed since Cruise and Holmes were last photographed publicly together—on April 1, in Louisiana, where he was shooting Oblivion. “We see thousands of pictures a day, and then for three months there were none.” Holmes also wasn’t doing any press with Cruise for Rock of Ages, and she didn’t attend the ceremony for his Friars Club Entertainment Icon Award ­(instead going to China for a “random ice-skating thing”). And Holmes, who early in the marriage went to Scientology’s Celebrity Centre all the time, hadn’t been seen there in months. “I was like, They’re gonna split up,” Cronin says. Counting photos gives the closest approximation of truth in the fuzzy science of celebritology.

[…]

If at times the narrative has seemed to run on autopilot, that’s because it has. “How the tabloid magazines work is they make a judgment about what the audience already thinks about a celebrity story—Angelina stole Brad, and Jennifer is miserable about it—and they just keep repeating the story because it reassures people that what they already think is true,” says Ben Widdicombe, former “Gatecrasher” columnist for the Daily News. “With Katie and Tom, it’s, ‘She was this poor innocent lost bride, and Tom was her jailer.’ That certainly rings true to me, but that’s as deep as tabs go, so it ­becomes a self-fulfilling story.”

Of course, there’s almost no real information to support any particular narrative. Everything is blind-sourced. Everyone’s publicists deny everything, including denying, off the record, that they’re even sources. It’s an information desert, or close enough, and the tabs wring cover stories from the merest specks of news, pseudo news, and non-news (viz., the “Scientology goons” staking out Holmes, who turned out to be Holmes’s own security detail). The show must go on.

Read Full Post »

VERKTYG | Att väcka intresse med en bra historia är inte bara av värde om man jobbar inom filmindustrin.

Så kallad storytelling används flitigt i PR-branschen och är av lika stort värde för politiker och partier. Tänk bara på den framgångsrika berättelsen om ”nya” Moderaterna.

Och mindre framgångsrikt: Vilken berättelse är det egentligen Håkan Juholt och Socialdemokraterna idag försöker få väljarna att lyssna till?

Peter Guber lever på att förvandla berättelser till film i Hollywood. I Psychology Today skriver han:

I’ve come to see that they are far more than entertainment. They are the most effective form of human communication, more powerful than any other way of packaging information. And telling purposeful stories is certainly the most efficient means of persuasion in everyday life, the most effective way of translating ideas into action […]

They provide emotional transportation, moving people to take action on your cause because they can very quickly come to psychologically identify with the characters in a narrative or share an experience—courtesy of the images evoked in the telling.

Equally important, they turn the audience/listeners into viral advocates of the proposition, whether in life or in business, by paying the story—not just the information—forward.

Stories, unlike straight-up information, can change our lives because they directly involve us, bringing us into the inner world of the protagonist. […] They provoke our memory and give us the framework for much of our understanding. They also reflect the way the brain works. While we think of stories as fluff, accessories to information, something extraneous to real work, they turn out to be the cornerstone of consciousness.

[…]

The first rule of telling stories is to give the audience—whether it’s one business person or a theater full of moviegoers—an emotional experience. The heart is always the first target in telling purposeful stories. Stories must give listeners an emotional experience if they are to ignite a call to action.

By far, the most effective and efficient way to do that is through the use of metaphor and analogy. More than mere linguistic artifacts, these devices are key components of the way we think, building blocks of the very structure of knowledge. In their swift economy, they evoke images and turn on memory, with all its rich sensory and emotional associations, bringing the listener into the story, cognitively and emotionally, as an active participant—you might say, as coproducer.

[…]

The brain may be prewired for stories, but you still have to turn it on. Most compelling stories have a sympathetic hero. And they are shaped by three critical elements—a challenge, struggle, and some resolution. […] As psychologist Jerome Bruner famously said, ”Stories are about the vicissitudes of human intention. Trouble is what drives the drama.”

[…]

Because they are so important, it’s wise to prepare your stories in advance. But before you launch into your script, take some time to learn about your audience. What you discover will determine how you tell your story. You want to make sure your audience is with you. You can’t get anywhere without them.

Read Full Post »