Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Storstäder’

OPINION: SCB:s stora partisympatiundersökning visade tydligt att Centerpartiet och Kristdemokraterna är Alliansens stora losers.

Centerpartiets (4,6 %) och Kristdemokraternas (4,5 %) urusla siffror kräver en analys av partiernas arbete under mandatperioden. Vad är det som kan förklara de låga siffrorna?

Paradoxalt nog har Centerpartiet och Kristdemokraterna diametralt motsatta problem.

1) Kristdemokraterna har alltid lidit av sitta-stilla- i-båten-och-vara-snäll-syndromet. Kristdemokraterna är det parti som har varit otydligast och som ofta har vikt ner sig när Alliansen har partiförhandlat.

Bensinskattesänkningen släppte partiet som en het potatis så fort det var klart att Alliansen vunnit valet 2006. Och fastighetsskatten lyckades man schabbla bort, åtminstone rent kommunikativt.

Kristdemokraterna lät sig också köras över inför öppen ridå av de andra allianspartierna i frågan om samkönade äktenskap. Partiledningen verkade inte bry sig. (Och kanske i hemlighet var man ganska nöjd med att bli av med en känslig profilfråga?)

Göran Hägglund lyckades dessutom få beröm i Riksdagen av Lars Ohly (!) när man meddelade att kvinnor från EU skulle ges möjlighet till abort i Sverige.

Inte ens de sjunkande aborttalen i Sverige har partiet brytt sig om att försöka marknadsföra som en kristdemokratisk framgång.

Och så här kan man fortsätta i fråga efter fråga. 

Göran Hägglund och Kristdemokraterna måste ställa sig frågan om Sverige verkligen behöver ett fjärde liberalt parti efter Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. 

2) När det gäller Centerpartiet är problematiken den diametralt motsatta. Väljarna tycker helt enkelt inte om partiets politik.

Maud Olofsson har varit mycket framgångsrikt när det gäller att föra fram partiets politik. Olofsson har varit mycket bra på att ställa sig i medias strålkastarljus och ta för sig inom Alliansen.

Partiet kan inte skylla på att man har hamnat i skuggan av de övriga allianspartierna. Snarare tvärt om.

Grundproblemet är att det inte finns tillräckligt många nyliberaler i storstäderna. Deras strategi att byta landsbyggdsväljare mot storstadsväljare har misslyckats.

Partiets jakt efter nyliberala väljare i storstäderna har inte lyckats. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många väljare som ser en liberal näringslivspolitik som den viktigaste frågan för Sverige.

Read Full Post »

SocialdemokraternaPOLITIK: Socialdemokraterna har problem att attrahera de 2,5 miljoner invånare som bor i storstäderna. Partiet kommer därför att satsa på att nå den målgrupp som kallas ”solidariska individualister”.

Socialdemokraterna har tappar mycket stöd i storstäderna. I Stockholm går partiet tillbaka med 8,8 procentenheter enligt Synovates mätning för augusti/september. Resultatet 21, 6 procent är det sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes. Även i Göteborg och Malmö går det dåligt för partiet.

Väljarna i storstäderna är mer lättrörliga än på landsbygden. Man har högre inkomster men också högre utgifter och mer beroende på hur räntan utvecklas. Partiet måste därför nå storstadsborna med budskapet: Även om du är framgångsrik och tjänar mycket pengar så tjänar du också på att samhället med större rättvisa. Vem vet när du själv kommer att förlora jobbet?

För att nå dessa storstadsbor har man jobbat med målgruppsanalys och fokusgrupper för att ta reda på varför man förlorade valet 2006.

Cecilia Verdinelli, nyhetskrönikör Arbetaren, fick av några LO-tjänstemän lite inblick i resultatet av dessa undersökningar.

[K]undundersökningsföretaget visste att berätta för S att den nya väljare de måste vinna är medel- eller högutbildad, har familj och bor i storstad. Det namn man gav denna grupp blev “solidarisk individualist”. Det är en tänkt person som visst bryr sig om samhällsgemenskap och ekonomisk jämlikhet, men som framför allt vill ha ett bra boende och en god utbildning åt sina barn.

Jag hade glömt denna hypotetiska människa ända tills jag läste en debattartikel skriven av fyra ledande sossar i Stockholmstrakten. I DN Debatt (24 augusti) skriver de att S måste bli ett parti också ”för framgångsrika personer i tiden”.

Författarna till debattartikeln hade tydligen tagit till sig av denna strategi. Dessa ”framgångsrika personer i tiden” kräver ett annorlunda socialdemokratiskt parti. Partiet behöver en ny image och ett nytt sätt att kommunicera;

Utöver en förändring av en rad sakpolitiska frågor behöver vårt parti också ändra förhållningssätt och framtoning. Vi ska vara ett parti som gör det möjligt för människor att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Då måste vi, förutom det givna att vara det parti som solidariskt står upp för jämlika livschanser och valmöjligheter för alla, också vara partiet som bejakar drömmar, framgång och utveckling. Och inte minst en vilja att vinna fler männi­skors förtroende.

Hela idén med fokusgrupper och målgruppsanalys handlar om ”political marketing” och går ut på att ett parti först tar reda på vad väljarna önskar sig innan man formulerar sin politik.

Detta behöver inte nödvändigtvis urholka vare sig ideologi eller den interna politiska diskussionen. Men konceptet kräver att ett parti som marknadsanpassar sin politik också håller tungan rätt i mun.

Risken är uppenbar att det kan gå fel. Ett ängsligt parti som precis har förlorat ett val och som uppfattar att man har tappat konakten med sina väljare kan lura sig själv att tro att lösningen på alla problem ligger i att ge ”folket vad folket kräver”.

Överbudspolitik och olika budskap beroende på var i landet man kampanjar kan lätt utarma ”varumärket”. Vad som möjligtvis kan uppfattas som uppfriskande i ett val kan sedan lätt övergå i cynism hos väljarna. Varför vara lojal med ett parti som inte klarar av att vara lojal med sin egen historia eller ideologi?

Read Full Post »