Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stödparti’

INVITER | Centerpartiet flörtar med Miljöpartiet. Frågan är varför?

Centerpartiet tycker nu att regeringen och Miljöpartiet borde samarbeta kring infrastruktur, migrationsfrågor och en flexibel arbetsmarknad.

Intressant är att Annie Lööf inte har skrivit under sin debattartikel i Svenska Dagbladet som näringsminister utan som partiordförande.

Man kan undra över varför Centerpartiet vill ge Miljöpartiet ökad legitimitet genom att föreslå ett samarbete kring en rad områden där man ser sig själv som ledande?

Risken är nu att Miljöpartiet kan plocka poäng på Centerpartiets bekostnad.

Ett samarbeta skulle dessutom kunna legitimera Miljöpartiet hos borgerliga väljare även när det gäller miljöpolitiken. Här står Miljöpartiet starka medan Centerpartiet har tappat.

Om borgerliga miljövänner ser att Centerpartiet kan samarbete med sina främste konkurrenter på miljöområdet varför skulle man då inte också kunna rösta på dem?

Centerpartiet kan mycket väl spela högt när man nu bjuder in Miljöpartiet. Tidigare har Centerpartiet varit partiet som har varit mest skeptiskt till samarbete eftersom partiet har velat profilera som Alliansens gröna alternativ.

Tre tänkbara anledningar till utspelet:

1. Partiegoistiska orsaker

Centerpartiet är i desperat behov av att höja sin profil.

Ett sätt att göra det är att markera att man inte bara är megafon år regeringen utan också kan tänka självständigt.

Anna Kinberg Batra, Moderaternas gruppledare i riksdagen, har redan börjat knorra medan språkröret Åsa Romson (MP) är försiktigt positiv.

Det är bra om Centern intar en friare position inom alliansen, att de mindre partierna vågar tar för sig mer gentemot Moderaterna. Egentligen var det vi som i somras ställde frågan om ett samarbete och först nu får vi svar. Vi välkomnar det från Centern och kommer förstås gärna till samtal om migrationspolitiken och rätten till vård för papperslösa och att satsa mer på järnvägar.

Får man Miljöpartiet intresserade kan det bli svårt för de övriga regeringspartierna att säga nej.

2. Regeringens testballong

Alliansen är en minoritetsregering. Utan stöd från något oppositionsparti kan man inte få igen någonting alls i riksdagen.

Regeringen kan inte fortsätta hela vägen till nästa val utan stora och viktiga beslut i riksdagen. Utspelet kan därför vara ett sätt för regeringen att testa om Miljöpartiet är redo att ta ansvar.

”I regeringsförklaringen har alliansregeringen pekat ut Miljöpartiet som det parti regeringen i första hand ska söka samverkan med. En sådan samverkan har hittills skett i en historisk överenskommelse om asyl- och migrationspolitiken”, skriver t.ex. centerpartisterna i debattartikeln.

3. Splittra oppositionen

Ju fler områden regeringen kan få Miljöpartiet att samarbeta kring desto större problem kommer det att skapa inom det rödgröna blocket.

Alliansen kommer inte att kunna hindra att de rödgröna bildar regering om deras block blir större än Allianspartierna tillsamman. Men man skulle kunna se till att skillnaderna mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet blir så pass stora att det minskar trovärdigheten för det rödgröna alternativet i valrörelsen.

Ett samarbete skulle också kunna leda till att Miljöpartiet plockar lite fler väljare från Socialdemokraterna.

Om man kan få ner siffrorna för Socialdemokraterna kan det bli mer fokus i media på Stefan Löfvens brister. Och då blir det automatiskt mindre fokus på regeringens brister.

Och skulle Alliansen återigen bli större än de tre rödgröna partierna tillsammans kan man kanske också locka Miljöpartiet med ministerposter efter valet. Då slippr man ta hänsyn till Sverigedemokraterna.

Ett alternativ är att Miljöpartiet plötsligt blir mer intresserade av att bli regeringens stödparti i riksdagen om man kan garanteras inflytande på regeringsinnehållet. Detta har t.ex. hänt i Danmark.

I Danmark hade Dansk Folkeparti länge rollen av stödparti till den borgerliga regeringen bestående av liberala Venstre och Konservative Folkeparti.

Och nu har vänsterpartiet Enhedslisten exakt samma roll i förhållande till regeringen som består av Socialdemokraterne, Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti.

Read Full Post »

KOALITION | ”Är det verkligen fred vi vill ha?” Det var frågan Thåström ställde redan på 80-talet.

Och det är säkert frågan många vänsterpartister ställer sig sedan Jonas Sjöstedt redan har börjat tala om ett rödgrönt regeringsalternativ inför 2014.

Sjöstedt hann knappt bli vald innan han började låta som Lars Ohly.

”Rent spontant känner jag att en återgång för Vänsterpartiet till att bli nått sorts stödparti utan inflytande på regeringspolitiken är jag faktiskt inte speciellt intresserad av”, sade Sjöstedt till Rapport.

Det var kanske inte vad många vänsterpartister hade förväntat sig. Det är inte helt säkert att det ens är en prioriterad fråga för många.

Att vara en del av ett regeringsalternativ innebär per definition kompromisser. Och att kompromissa är inte vad många ser som det stora behovet idag. Åtminstone inte innan partiet har återerövrat politisk terräng och stigit i opinionen.

Det knorras redan lite här och var. Så här skriver t.ex. Ronny Åkerberg på bloggen Röda Malmö:

Han vill inte ha en ”återgång till stödparti utan inflytande på regeringspolitiken”. Detta låter ungefär som när v-representanter tidigare talat om att det är dags att ta ”ansvar” för att få ”inflytande”, vilket i praktiken bara inneburit att (v) tagit ansvar för nedskärningar och borgerlig politik fått inflytande på (v).

Under Gudrun Schymans tid blev det stöd till Göran Perssons nyliberalt inspirerade nedskärnings-, bolagiserings- och privatiseringspolitik. Under Lars Ohlys tid körde man i högerdiket igen med det ”rödgröna” projektet som innebar att (v) accepterade ramarna för den borgerliga ekonomiska politiken.

Men troligtvis har Sjöstedt stora möjligheter att göra lite som han vill ett bra tag framöver.

Partiet har i realiteten varit utan någon riktig partiledare sedan Lars Ohly i augusti lämnade besked om att han inte stod till förfogande längre. Partiet kommer knappast att dra igång några fraktionsstrider när man nu äntligen har fått en ny partiledare.

Om Sjöstedt kan få igång oppositionspolitiken kommer aktiva och engagerade känna att partiet åtminstone har kommit igång igen. Om det är något man avskyr i ett parti så är det politisk stiltje.

Read Full Post »