Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Språktest’

ANALYS | En lång rad intressanta förslag har den senaste tiden lanserats av partier över hela det politiska fältet.

Frågan är hur mycket av förslagen som överlever den politiska verkligheten?

Moderaterna har lanserat ett förslag om ny myndighet för granskning av äldreomsorgen. Även om partiet norpade förslaget från Kristdemokraterna finns det ingen anledning för Göran Hägglund att sura.

Idén har lett till mer uppmärksamhet än vad det skulle ha fått om Kristdemokraterna själva skulle försökt sälja in det.

Partiet lyckas sällan ens marknadsföra sina egna bästa förslag. Idén har nu väckt intresse som man borde kunna dra nytta av.

Socialdemokraterna å sin sida har lanserat ett förslag om sommarskola.

Alla ungdomar som inte klarar, eller riskerar att inte klara, godkända betyg i nian skall få extra undervisning i upp till tre veckor under sommaren.

Frågan är om bara om det räcker. I en del skolor har vi idag elever med så dåliga grundläggande kunskaper i att räkna, skriva och läsa att man inte ens platsar i högstadiet.

Folkpartiet kom med en lång rad förslag i sitt nya integrationspolitiska program  som även borde kunna bli regeringspolitik.

Mest medieutrymme fick det återupplivade förslaget om språktest. Men även övriga förslag som exempelvis kravet på motprestation för bidrag och slopad ersättning för de som tackar nej till jobb är intressanta.

Till och med Sverigedemokraterna har kommit med ett intressant lokalt budgetförslag om patrullerande stadsvakter med ordningsvaktsförordnande.

Trots detta tenderar många förslag inte överleva det politiska rävspelet. Det finns nämligen många sätt att döda även bra förslag.

1) Försöksballonger

Hast du etwas Zeit für mich

Dann singe ich ein Lied für dich

Von 99 Luftballons

Det finns minst lika många försöksballonger inom politiken som det finns luftfyllda i Nenas gamla hitlåt.

Många partier skickar upp dem för att försöka utröna medias och allmänhetens inställning till nya idéer.

Och skapar förslagen inte tillräckligt mycket buzz (eller om de får för mycket kritik) dör de flesta förslagen en stilla död.

2) Motståndare köper förslaget

Ett effektivt sätt för politiska motståndare att minimera intresset för ett förslag är att anamma dem.

Det blir speciellt svårt för ett oppositionsparti att dra nytta av sin idé när regeringen köper ett förslag.

Jan Björklund (FP) var t.ex. snabb ute och markerade att även regeringen planerade att införa Socialdemokraternas förslag på sommarskola.

Vi jobbar med ett liknande förslag på utbildningsdepartementet. Jag är helt inriktad på att vi ska lägga fram ett sådant här lagförslag.

Den politiska nyttan för Socialdemokraterna minskar dramatiskt när man inte längre har ett unikt förslag att visa upp för väljarna.

Risken är sedan att regeringen ”glömmer” att införa idén. Och ingen reflekterar över det när den politiska debatten har flyttat fokus.

3) Internt käbbel

Det dröjde inte länge innan Folkpartiets förslag om språktestet sågades av Centerpartiet och Kristdemokraterna. Moderaterna stödde förslaget.

Om det överhuvudtaget blir något regeringsförslag hänger på Annie Lööf och Göran Hägglund.

Men det är inte helt omöjligt att deras ”nej” plötsligt blir ett ”ja”. Det kan bero på om Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ger med sig på något annat område som är viktigare för Hägglund och Lööf.

4) Massiv kritik

Partier är inte det modigaste som finns. Två kritiska insändare på lokalsidan i en kommun kan få vilken kommunpolitiker som helst att tro att det handlar om folkstorm.

Eller som Ramones sjunger i Here Today, Gone Tomorrow:

But I told her why we just can’t make it

I want you still but just can’t take it

The time has come we oughta break it

Someone has to pay the price

Och det är inte så mycket annorlunda nationellt.

Möts ett förslag av tillräckligt häftig kritik från media, intressegrupper eller politiska motståndare brukar partier försöka minimera kostnaden för sig själva genom att dra tillbaka förslaget.

I bästa fall kan man återanvända förslaget längre fram om opinionen skulle vända.

5) Tystnad dödar

Det är inte bara förslag signerade Sverigedemokraterna som brukar mötas av total tystnad.

Det räcker nämligen inte med att ett förslag är väl genomtänkta. Om det inte kommer från en tillräckligt stark spelare kan förslagen – medvetet eller omedvetet – ignoreras av både media och motståndare.

Är partiet som kläckt idéen inte tillräckligt fokuserade och beredda att driva på kommer förslaget sannolikt att självdö. Speciellt småpartier har inte tillräcklig uthållighet på sakområden som man inte anser tillhöra sina profilfrågor.

Read Full Post »

DILEMMAN | Regeringen går på tomgång. Alliansen tappar i opinionsmätningar. Frågan är varför?

En av de mer långsökta förklaringarna står Heidi Avellan för.

Avellan, politisk redaktör på Sydsvenskan, anser att inget varit sig likt sedan Maud Olofsson lämnade politiken.

Den politiker som i september tackade för sig – som partiordförande och som partiledare – var kontroversiell och på inget sätt oersättlig för partiet eller som minister. Hennes politik var inte alltid kristallklar, som näringsminister kommer hon att bli ihågkommen som mycket medioker och hennes stora bidrag till svensk politik, energiuppgörelsen som tvingade fram en helomvändning till kärnkraft inom C, är fortfarande inte populär i de egna leden.

[…]

Centern klarar sig utan Maud Olofsson, även om opinionssiffrorna idag är historiskt dåliga.

Näringsdepartementet klarar sig finfint utan henne.

Men i alliansen lämnade hon ett stort svart hål efter sig.

Verkligen?

Låt oss se på några andra mer sannolika skäl till regeringens problem.

1) Idétorkan

Problemen i regeringen (och i Centerpartiet) var tydliga långt innan Olofsson lämnade över.

Har man massor av ministrar från fyra olika partier, fyra partiledare och en lång rad aktiva runt om i landet kan problemen omöjligt hänga samman med en enda person.

Idétorkan beror på att regeringen – med eller utan Olofsson – saknar vilja, intresse och förmåga att förnya sig.

Alternativt blockerar de fyra partierna varandra så pass mycket att inget nytt kan komma ut ur samarbetet. (Se bara hur Allianspartier återigen sköt ner Folkpartiets förslag om språktester.)

Har man ingen politik spelar det ingen roll hur många PR-jippon man hittar på. För eller senare tröttnar väljarna.

2) Lika som bär

Vi har i realiteten en regeringskoalition bestående av fyra liberala partier.

Partierna skiljer sig inte nämnvärt från varandra. Åtminstone inte så pass mycket att den genomsnittlige väljaren ser någon signifikant skillnad.

Sannolikheten att Alliansen i längden kan fortsätta inspirera borgerliga väljare är därför inte speciellt stor.

Det är därför inte heller konstigt att småpartiernas väljare överger partierna till förmån för det stora partiet.

3) Moderaternas dominans

Denna punkt följer med automatik på föregående punkt. Moderaternas dominans hämmar småpartierna.

Småpartierna har – utan några protester från de egna aktiva – låtit sig politiskt definieras utifrån sina regeringsdepartement.

Det enda partiet som idag uppfattas vara mer än summan av sina departement är Moderaterna.

Varför skulle småpartiernas väljare då rösta på förlorarpartierna när man lika väl kan rösta på vinnarpartiet?

4) Socialdemokraternas återkomst

Det var bara en tidsfråga innan partiet skulle ta sig i kragen efter åren med Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Med en vitaliserad socialdemokrati framstår Alliansen som än mer idéfattig. Och då har Socialdemokraterna ännu inte ens börjat leverera något nytt.

Detta är bara fyra förklaringar. Fler finns om man bara skrapar på ytan.

Även om Olofsson kunde synas vara ”igångsättaren, idésprutan, personen med visioner” (Avellans ord), hjälper inte detta om samma idéer och visioner inte uppfattas som realistiska av övriga partier.

Att då tro att en ”ny” Olofsson skulle kunna lösa regeringens problem är lite naivt.

Om det nu inte är så att man tror att det är just de politiska idéer som Maud Olofsson förespråkade som är lösningen på Alliansens problem.

Men då glömmer man bort att dessa nyliberala idéer, som var Olofssons signum, är just de idéer som de ”nya Moderaterna” förkastade för att kunna bli framgångsrika.

Moderaterna må vara idélösa idag men man har inte glömt varför man en gång blev så framgångsrika.

Read Full Post »

TIDSKRIFTEN The African Courier har placerat Nyamko Sabuni (FP) på omslaget till sitt juni-julinummer.

Tidskriften uppmärksammar framgångsrika européer med afrikanskt påbrå. Texterna är korta och har lite av feel good karaktär över sig. Alla personer omnämns i positiva termer.

Att Sabuni lyckades bli integrations- och jämställdhetsminister omnämns naturligtvis. Vad som däremot inte tas upp är att Sabuni har försvunnit nästan helt från rampljuset sedan Erik Ullenhag (FP) tog över som integrationsminister.

Inte ens Folkpartiet verkar längre använda henne i någon större omfattning. Sabuni har hamnat i den politiska frysboxen.

Och med Sabuni försvann också en stor del av partiets image av ”ordning och reda” och betoningen på att rättigheter skall balanseras med skyldigheter – primärt symboliserat av frågan om språktest.

Kvar är bara ett teknokratiskt parti fixerat vid skolfrågor.

Läs mer: Ovanstående tidskriftsomslag är juni-julinummret 2011 av The African Courier. Det lilla som handlar om just Sabuni finns bara i pappersversionen.

Read Full Post »

VAL 2010: Jan Björklund och Folkpartiet har insett att det finns väljare att hämta på en uppstramad invandrar- och integrationspolitik.

I kölvattnet efter debatten om hedersrelaterade brott, attackerna på konstnären Lars Vilks och den alltmer ökade antisemitismen i storstäderna har partiet insett att man kan bli ”partiet som vågar säga sanningen”.

De politiska partierna är så rädda för att bli kallade invandrarfientliga att man inte ens vågar kritisera de mest absurda aspekterna av integrationspolitiken.

Detta har lämnat fältet öppet för Sverigedemokraterna att plocka väljare från personer som knappast är några rasister men som är trötta på partier som man uppfattar försöker dölja den misslyckade integrationenspolitikens baksida.

Det finns även i Sverige, vad president Richard Nixon på sin tid kallade, ”silent majority” som politiker har en tendens att ignorera.

Denna tysta majoritet har i Sverige under lång tid knutit nävarna i fickan och förbannat de rädda politiker som inte vågar reagera och tala klarspråk när det kastas sten på poliser och ambulanser i invandrartäta områden i storstäderna.

Denna tysta majoritet har Jan Björklund nu en rejäl möjlighet att locka till sig.

Att partisekreterare Erik Ullenhag hävdar att detta inte har med Sverigedemokraterna att göra är naturligtvis bara halva sanningen.

Primärt handlar det om rent partiegoistiska skäl att man vill förbjuda heltäckande slöja (burka och niqab) för elever och lärare.  

Partiet har knappast glömt hur populärt det var bland väljarna när man 2002 drev kravet om språktest. Succén följdes sedan upp 2006 med krav på obligatoriska gynundersökningar.

Men det är inte heller någon hemlighet att folkpartister tycker genuint illa om Sverigedemokraterna. Folkpartiet är det parti inom Alliansen som har svårast för både deras politik och deras politiker.

De övriga Allianspartierna skulle mycket väl kunna leva med Sverigedemokraterna i riksdagen (även om man aldrig skulle erkänna det öppet). Men för Folkpartiet är kampen mot Sverigedemokraterna en djupt ideologisk kamp.

Och om man då lyckas utmanövrera Sverigedemokraterna på deras egen planhalva kommer knappast folkpartisterna att gråta över det.

Sen blir ju inte utspelet mindre attraktivt av att det också baseras på sunt förnuft.

Read Full Post »