Posts Tagged ‘spin doctor’

ANALYS | I Newsweek berättar Tony Blair om bl.a. sin syn på de problem som demokratier runt om i världen idag står inför.

Newsweek - April 17 2015

En intressant detalj är hans kritik mot hur många regeringar fungerar idag är att de verkar tro att kommunikation kan ersätta behovet av att leda utifrån sin övertygelse.

Innan man vågar ta beslut måste man försöka utröna medborgarnas åsikter innan man vågar fatta några egna beslut – vad Blair kallar “governing by Twitter”.

Detta är inte minst intressant eftersom Blairs tid i Downing Street just utmärktes av ett dagligt behov av att kommunicera minsta lilla, äkta eller påhittade, nyhet man kunde finna.

Det var under Blairs tid som spin och spin doctor blev skällsord för att beskriva hur hans team fungerade vid makten.

Alex Perry skriver:

On 4 December Blair wrote an essay in The New York Times headlined: “Is democracy dead?” He began by stating that democracy was certainly “not in good shape”. US politics were deadlocked in partisanship. European politicians were not delivering a return to growth. The democratic Arab Spring had been largely outmanoeuvred by the old regimes. Democracy was failing, he wrote, and, worse, the challenges before it – extremism, financial crisis, Russia’s invasion of Ukraine and annexation of Crimea – were rising.

Blair had sharpened his ideas about leadership and the failings of democracy in the years since he left power. Democracy, he now concluded, faced an “efficacy challenge”. “Slow, bureaucratic and weak,” it was too often “failing its citizens” and “failing to deliver”. The price was grave, and apparent. Without effective action by democratic governments to stem it, volatility and uncertainty were spreading. Public fear and disillusionment was stoking the return of the far Right in Europe and the United States. “Suddenly, to some, Putinism – the cult of the strong leader who goes in the direction he pleases, seemingly contemptuous of opposition – has its appeal,” wrote Blair. “If we truly believe in democracy, the time has come to improve it.” Every few years, democracy was about the people’s vote. But most of the time, it was about their elected representatives harnessing the machinery of government to effect change on their behalf. Attempts to be a cipher for popular opinion Blair dismissed as “governing by Twitter”. Leaders had to lead.


“This is a shocking thing to say,” said Blair, “but in modern politics, if you are spending 30% to 40% of your time on your real core priorities, I think you’re lucky. I can think of political leaders and systems who are lucky if they get 5%.” Agendas were more packed than ever, crises came ever thicker and faster and yet leaders were spending all their time “communicating”. The core functions of government were being forgotten, Blair said. All but gone was any time to consider “the big questions”. “You know,” said Blair. “Where are we going? What are we trying to do here? What’s it all about?” Blair viewed the resulting paralysis with disdain. “The wheels are spinning and the vehicle is moving” but the result was often just “driving round in circles”.

Blair said that many veteran leaders agreed “the whole business of government . . . has just got to change radically to be effective”. If politics as usual wasn’t working, then the pragmatist’s response had to be to search for answers outside it. “Democracy is a way of deciding the decision-makers, but it is not a substitute for making the decision,” he wrote in the Guardian in 2013. “Democratic government doesn’t on its own mean effective government. Efficacy is the challenge.”

In Egypt this March, Blair went further, praising the military regime of President Abdel Fattah el-Sisi, which has restored some stability but at a price of torturing and killing opponents and imprisoning journalists. “Yes, democracy is important, but democracy is not on its own sufficient,” said Blair. “You also need efficacy. You need effective government taking effective decisions. I don’t think you have to be authoritarian. But you have to be direct.”


His own method in power had been to study an issue, canvass a wide spectrum of opinion, even listen to the press and hold a public referendum; then note the debate, thank its participants, come to his own conclusions, and lead. “It wasn’t that I didn’t have doubt or hesitation or uncertainty,” he said. “You can’t be sure. But I’m for taking that big decision. It’s less to do with certainty than a big solution to a big problem.”

Blair was saying there was a time for talk and a time for action – and that a leader’s duty was to stay the course. “I decided a long time ago that it’s about whether I’m doing the right thing or the wrong thing,” he said. “If it’s the right thing I’m doing, if I’m doing what I think is right, then I should be doing it even though people disagreed, even if I am being attacked for it. If you always worry about why there is so much static, if you live your life by that, you end up not doing very much.”


Blair accepted that his views could be antagonistic to the democracy he wanted to improve. Partly, he said, that was the inherent tension between executive power and people power. A leader would always face dissent, on any issue. His opponents’ fury was “completely understandable” and they were “absolutely entitled” to their views, he said. But that didn’t make them right. And that meant, obviously, that the results-oriented leader shouldn’t take these views into account. Opposition was the price paid by true leaders. Weathering the storm was the test of them.

Tidskriftsomslag: Newsweek, 17 april 2015.

Read Full Post »

POLITIK | Alastair Campbell, Tony Blairs gamla kommunikationsrådgivare och spin doctor, har inte försvunnit från den politiska arenan.

Total Politics November 2013

Campbell var en hjärnorna bakom den numera legendariska valrörelse som 1997 förde Blair och New Labour till 10 Downing Street.

Enligt en intervju med Sam Macrory i Total Politics har han även planer på att hjälpa Ed Milibands Labour inför valet 2015.

Men Campbell har inte legat på latsidan sedan 1997. Erfarenheterna från valrörelsen kom väl till användning när Campbell hjälpte Edi Rama och hans albanska socialistiska parti till makten förra året.

Campbell helped Rama win this summer’s Albanian general election with what he proudly declares was a “New Labour landslide”. That shouldn’t come as a surprise, given what Campbell had brought with him from London. “It was the ‘97 playbook – everything. All the systems, pledge cards, messaging, changing the look, changing the name, everything. Obviously the world has moved on – social media, and all that stuff – but in terms of basic messaging, organisation, strategy, media monitoring, rebuttal, events and visits, we did the really basic stuff, and they were brilliant at it.”

So brilliant, in fact, that Campbell has returned from Albania with a new idea for Ed Miliband: film as many recordings as you can of your critics, and play them back on giant screens to your audience. “Every voice was negative, and he’s framed his speech around it. It was really powerful,” says Campbell of Rama’s experiment, one which echoes the ‘masochism strategy’ that Blair deployed in the run-up to the Iraq War and the 2005 election. Campbell is convinced it would work for the current Labour leader.

“I’ve tried this on Ed, and I think it would work with his style. It’s not a case of persuading him, I’ve just said, ‘By the way, we did this and it was really powerful, it really worked’. It’s just out there as an idea, and I think Ed would do that well.”

Enthused by the idea, Campbell sets the scene: “For somebody to come up there and say, ‘You’re a geek, you haven’t got charisma’, somebody to come on and say, ‘Yeah, you speak quite well but you’re not Tony Blair, you’re no Barack Obama’, he can then say, ‘No, I’m not Blair, I’m me; this is what I am. OK, I might not be as charismatic as Barack Obama, but here’s what I’m going to do with energy, here’s what I’m going to do with this… ”

Tidskriftsomslag: Total Politics, November 2013.

Read Full Post »

FILM | Inför dagens premiär av filmenPalme intervjuades regisörerna Kristina Lindström och Maud Nycander av Mattias Oscarsson.

Förrutom allt offentligt material som finns om Olof Palme fick regisörerna också tillgång familjen Palmes privata filmer – en koffert full med 58 super 8-rullar.

Något som överraskade er [under arbetet med filmen]?

MN: ”Detaljer, som kanske inte är så viktiga, mer rörande. Som att han fixade sina tänder …”

KL: ”… och nördigheten. Att han memorerade en massa sportresultat. Han var en kalenderbitare av stora mått. Han hade enormt höga poäng på intelligenstesterna i det militära, men nästan omätbara poäng på de praktiska momenten.”

Hur hade han funkat som politiker idag, tror ni?

KL: ”Vi har testat filmen på yngre människor och de har blivit väldigt tagna av närvaron och viljan. Palme hade en sådan skärpa. Frågorna blev en del av honom själv. Och det var inga plånboksfrågor utan värdefrågor. Det hade varit otroligt spännande om det kom en politiker idag med den viljan att utmana.”

När man ser arkivfilmerna slås man av hur nära journalisterna kunde komma Palme. Även ända in i omklädningsrummet efter en tennismatch.

KL: ”Ja, och det skulle vara väldigt svårt att i framtiden göra en liknande dokumentär om en nutida politiker. Journalisterna idag är ’inbäddade’ och kommer inte nära. Det finns så mycket ’spin-doctors’ och mediestrateger.”

Read Full Post »

KROGNOTOR | En spin doctor använder de verktyg som finns i verktygslådan. Inget fel idet. Funkar det så funkar det.

Att avfärda kritiken med att den bara beror på att målet för kritiken är en kvinna är ett gammalt beprövat trick. Och om kritiken avtar har medicinen hjälpt och spinndoktorn har gjort sitt jobb.

Detta är vad Rune Backlund (C), landstingsråd i Jönköpings län, försöker sig på när han konfronteras med uppgifterna kring krognoterna som Annie Lööf och Centerpartiet låtit Näringsdepartementet betala.

Till Jönköpingsnytt säger Backlund:

Hon har tagit över ett av Sveriges tyngsta departement och har gjort ett mycket bra uppstartsjobb. Utifrån förutsättningarna har hon gjort ett jättebra jobb, och jag är säker på att hon reder ut detta också. Men det finns människor som vill ge henne en smäll på käften eftersom hon är ung och kvinna.

Men när någon måste försvara någon med att man fortfarande har förtroende för personen i fråga hart man redan hamnat på defensiven.

I efterdyningarna av avslöjandet att Tillväxtverkets vidlyftiga interna representation började man, enligt Aftonbladet, ”snabbstäda” festnotor på departementet.

När Aftonbladet begärde ut handlingar kring näringsdepartementets internrepresentation fick Annie Lööf och hennes stab bråttom att städa upp efter sig.

I all hast gjordes löneavdrag för sprit och Centerpartiet tog över en omstridd krognota – som skattebetalarna först hade betalat.

Och nu har SVT:s Rapport (9/8, kl 19.30) tittat vidare på departementets representation. Tydligen var Lööfs företrädare och partikollega Maud Olofsson (C) rejält givmild med den interna representationen.

Så vad som var kunde ses som en välbehövlig nystart för den nästan osynliga näringsministern har istället blivit en pinsam affär.

Read Full Post »

RIKSDAGEN | Intervjuer blir som mest intressanta när en politiker ges möjlighet att tala till punkt. Och långa intervjuer är inte alltid de bästa.

Ett exempel är Åke Jungdalens intervju med Jan Björklund (FP) i Sunt Förnuft.

Oavsett om man håller med eller inte så kommer läsaren efter en genomläsning att ha fått en ökad respekt för Björklund för hans tydlighet och raka svar.

Om partiet distribuerade denna korta artikel till alla tveksamma väljare så skulle opinionssiffrorna kanske vara aningen lite bättre.

Det är inte illa att lyckas svara kort och koncist på alltifrån värnskatten, arbetslöshetsförsäkringen, arbetslösheten och Folkpartiets växtvärk.

Det är bara när han skall svara på minoritetsregeringens problem i riksdagen som Björklund börjar låta som en spin docktor.

Nu har nära halva mandatperioden gått för den här mandatperioden och vi har inte förlorat i någon väsentlig fråga i riksdagen.

På papperet är det kanske korrekt. Det är bara det att regeringen är inne på sin andra mandatperiod. Att bara utgå ifrån innevarande mandatperiod ger knappast en fullständig bild av läget.

När regeringen 2011 inte lyckades få ok för en försäljning av de statliga bolagen SBAB, Telia Sonera och Posten Norden var det ingen som tyckte det var en liten sak. Dessutom beslutade riksdagen att Vattenfall skulle förbli ett helägt statligt bolag.

För nästan exakt ett år sedan gjorde Svenska Dagbladet en sammanfattning av regeringens alla nederlag i riksdagen. Det var inte bara strunt saker.

”Regeringen har drabbats av nederlag efter nederlag i jobbpolitiken under sitt första år som minoritetsregering, visar SvD:s genomgång. Det totala antalet förluster i riksdagen har hittills stannat på 14 stycken – de hade blivit fler om alliansen valt att driva sin egen linje.”

När Ekot summerade kom man fram till att det var ett tjugotal frågor där man lidit nederlag.

Och även efter intervjun med Björklund har regeringen lidet nederlag.  Till exempel kring frågan om stimulansbidrag för barnomsorg på obekväm arbetstid.

Om man vill kalla detta för väsentliga eller oväsentliga kan naturligtvis vara en smaksak.

Mer: Sunt Förnuft ges ut av Skattebetalarnas Förening. Tidskriftsomslaget ovan är nr 3, maj 2012. Intervjun var införd i samma nummer.

Read Full Post »

KRISHANTERING | Att Per Schlingmann går tillbaka till Moderaterna är ett tydligt tecken på krismedvetande i partiet. Alternativt desperation.

Det är lite överdrivet att kalla det för tvångsrekrytering, men tjänsten som statssekreterare på Statsrådsberedningen – med ”ansvar för statsministerns och regeringens samlade kommunikationsstrategi” – måste smälla högre än chefsstrateg på Moderaterna.

Oavsett vilket kan man dra vissa slutsatser.

1) För det första var tjänsten som regeringens ”propagandaminister” uppenbart skräddarsydd för just Schlingmann.

2) Och att tjänsten inte var alltför viktig eftersom han så snabbt efter utnämningen hoppar tillbaka till Moderaterna.

3) En tredje slutsats är att Fredrik Reinfeldt prioriterar Moderaternas valplanering långt före ”statsministerns och regeringens samlade kommunikationsstrategi”.

Uppenbart har partiet problem och der blir Schlingmanns uppgift att fixa det.

4) Den fjärde, och kanske viktigaste slutsatsen, är att partiets planer inför framtiden har gått i stå.

Så här uttryckte Schlingmann det i en intervju med Resumé i februari 2011:

Ett skäl till att jag ville göra något annat efter valet var att jag var övertygad om att partiet behöver ett annat ledarskap nu som mycket mer handlar om att utveckla partiets organisation och se till att vi får starka lokala företrädare.

Uppenbart trodde Moderaterna att Schlingmann hade fått allt på plats. Nu väntade nya framgångar.

Förvandlingen av Moderaterna hade ju fungerat centralt. Allt Moderaterna nu behövde göra på lokalplanet var att kopiera konceptet så skulle allt fixa sig.

Det var då det.

Nu kan vi konstatera att arbetet med att utveckla partiet lokalt – inklusive politikerna – inte har genererat vad man hoppades på.

Att få lokala politiker att gå i takt är nämligen inte det lättaste.

Dessutom hänger förtroendet för de nya Moderaterna samman med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det är ingen naturlag att väljarna röstar kommunalt som man röstar i riksdagsvalet.

Men det lät bra när man talade om ett ”utvecklingsarbete” som skulle ”ligga till grund för Moderaternas reformagenda 2014-2018”, samt att fem nya arbetsgrupper skulle ”förnya, förstärka och utveckla politiken inför valen 2014.”

Men problemet med arbetsgrupper bestående av politiker är att dessa tenderar att generera samma gamla idéer som partiet alltid fört fram.

Moderater vill alltid sänka skatten. Socialdemokrater vill höja den. Folkpartister vill förbättra skolan. Vänsterpartister vill se en större offentlig sektor. Och centerpartister tror att alla problem kan lösas av näringslivet.

Och de lokala företrädarna har inte heller alltid förmågan – eller viljan – att förnya sig.

De har inget emot att rida på framgången med ”nya Moderaterna”. Men när det ”nya” stagnerar glider man lätt tillbaka till det ”gamla” i Moderaterna.

Detta skulle partiet möjligtvis kunnat tolerera så länge det inte fanns en Stefan Löfven (S) som kunde konkurrerar om uppmärksamheten och väljarna.

Sanningen är att det inte går att helt organisera fram ett ökat förtroende hos väljarna. Endast politik – eller känslan av att det finns en politik – kan skapa lojala väljare.

Och det är här Schlingmann kommer att få problem. Det spelar ingen roll hur duktig man är på att kommunicerar om man inte har något konkret att kommunicera.

Att regeringen snart kommer att börja spendera pengar på publikfriande politiska reformer är självklart. Det gör alla regeringar inför ett val.

Problemet är bara att Moderaterna – och därmed hela regeringen – inte har någon bärande idé som kan konkurrera med den nu mera ganska slitna idén om arbetslinjen.

Read Full Post »

HÅKAN JUHOLTS ursäkter verkar inte ha fungerat. En förklaring är att han är sin egen spin doctor. 

Det finns inga objektiva kriterier som talar om när siffrorna måste ha vänt uppåt för att man skall kunna säga att partiet inte har drabbats permanent av Juholt-skandalerna.

Men en lång rad opinionsundersökningar visar nu på rekordlåga förtroendesiffror för både parti och partiledare.

För Socialdemokraterna är problemet att skandalerna fortfarande är journalisternas givna referenspunkt när man rapporterar om partiet.

En anledning är att partiet ännu inte har levererat något av intresse politiskt.

Men det handlar också om att Juholt har en förmåga att inte fullt ut erkänna sina fel. Det finns alltid en udd riktad mot något – eller någon – när han skall förklara sig.

Så här svarade t.ex. Juholt när han under måndagen skulle förklara de låga förtroendesiffrorna i Aftonbladet-TV:

Det beror på skriverierna kring mig. Det beror på mina tillkortakommanden där jag hade gjort fel bland annat på två av 750 reseräkningar. Och det finns ett antal fel som begåtts men framförallt var det en cirkulation av uppgifter, lögner, rykten och spekulationer som tog alldeles enorma proportioner och det där kommer ta tid att återvinna förtroendet.

Detta är säkert en tilltalande förklaring för alla socialdemokratiska die-hard-väljare. Men för alla andra skaver förklaringen.

Och det är inte första gången.

Per T. Ohlsson, seniorskribent på Sydsvenskan, skriver:

Och så var det skrönan om hans ungdomliga hjältedåd i Polen.

I olika sammanhang, senast i maj i år i radiokanalen Mix Megapol, har Juholt skroderat om dessa bedrifter, som skall ha ägt rum 1980 när han var 18 år:

”Jag höll på att smuggla ner lite grejer till en fackföreningsrörelse som hette Solidaritet … Det var tidningen Östra Smålands gamla tryckpress som vi smugglade ner i omgångar till Polen.”

Tidningen Resumé (13/10) var först med att notera att något inte stämmer här. Andra som var inblandade i arbetet med att bistå Solidaritet har aldrig hört talas om Juholts medverkan och de påpekar att kommunistregimen temporärt öppnade upp Polen 1980. Fram till undantagstillståndet i december 1981 var det fritt fram att skicka material till Solidaritet.

Ännu mer pinsamt blev det när Expressen (15/10) intervjuade Arne Andersson, VD för Östra Småland på 1980-talet:

”Det stämmer inte alls … man lyfter inte ut en tryckpress utan att VD vet om det. Att en sådan skulle ha smugglats till Polen är något som är taget fritt ur det blå.”

Två dagar senare framträdde den lastbilschaufför som Juholt åkte till Polen med. Till Expressen sade han:

”Vi hade absolut ingen tryckpress med oss.”

För några dagar sedan bröt Håkan Juholt tystnaden i Expressen-TV (18/10) med en av sina allra märkligaste krumbukter.

”Jag har aldrig organiserat en smuggling av någon tryckpress”, sade han. Men ”vid ett tillfälle”, efter hemkomsten till Sverige, var det någon som berättade att Juholt hade varit med om något stort, för i lasten hade det funnits tryckeriutrustning. ”Jag hade ingen aning”, tillade Juholt, som alltså skall ha fått kunskap om leveransen först när han återvänt hem. Till detta fogade han en

”Jag vet heller inte om det är sant.”

Genom att samtidigt både erkänna och inte erkänna hoppas Juholt säkert att problemen skall blåsa över. Kanske det.

Men som det ser ut idag håller en negativ bild av både parti och partiledare att sätta sig i allmänhetens medvetande.

Read Full Post »

JUHOLT-SÅPAN har gått in i en ny fas. Nu avslöjas att Håkan Juholt också har låtit riksdagen betala en hyrbil under samma period som han fått milersättning för sin egen bil.

Både Expressen och Aftonbladet slår upp det stort att Juholt tagit ut ersättning för en resa från Stockholm till Oskarshamn med både hyrbil och sin egen bil.

Samtidigt försöker Juholt vara sin egen spin doctor i en intervju med Lotta Bromé i P4 Extra.

Där försöker han tona ner hela historien. Hans budskap: En eller två felaktiga redovisningar för cirka 1000 resdagar under fem års tid är inte så farligt.

Så här förklarar Aftonbladet räkningarna:

1) Juholt hyrde en bil i Stockholm den 16 februari 2007. Två dagar senare lämnade han tillbaka den i Stockholm. Enligt fakturan körde han 94,3 mil med bilen.

2) I reseräkningen för den egna bilen för den 18 februari har Juholt uppgivit att han rest med den egna bilen från Oskarshamn till Stockholm. En sträcka på 32 mil.

3) Enligt det egna reseprotokollet började Juholt sin resa med egen bil från Oskarshamn till Stockholm vid ca kl 15 den 18 februari. Alltså en timma innan han lämnade tillbaka hyrbilen i Stockholm.

4) Kl 14.28 den 22 mars 2007 hyrde Juholt en bil på Avis. Dagen efter lämnade han tillbaka bilen i Oskarshamn kl 13.00.

5) Enligt reseräkningen för egen bil åkte Juholt från Stockholm till Oskarshamn samma dag som han hyrde en bil.

Vad media nu gör är att visa på ett mönster i hur Juholt använder skattebetalarnas pengar. Och det är detta mönster – snarare än ett eller två misstag – som sätter bilden av hur Juholt hanterar pengar.

Så här skriver Aftonbladet vidare:

Kostat skattebetalarna över 25 000

För sex år sedan köpte Håkan Juholt en Saab 9-5. Den har varit i trafik hela tiden sedan 2005.

När Juholt kör med sin egen bil i tjänsten — vilket händer ibland, framför allt i Småland — blir det mycket billigare för skattebetalarna. Om han hade kört sin egen bil vid de 30 uthyrningstillfällena kopplade till Oskarshamn hade han fått 26 338 kronor i reseersättning. Skattebetalarna har förlorat 26 172 kronor på att han i stället körde hyrbil för över 52 511 kronor.

Själv har Juholt samtidigt minskat slitaget på sin egen bil — genom att han i stället körde hyrbil — med 11 706 kilometer.

Hyr över helgen 

Sedan 2006 har Juholt haft en hyrbil över hela helgen vid sju tillfällen. Fem av gångerna har han hämtat och lämnat bilen i Stockholm och kört i genomsnitt 871 kilometer under helgen. Det framgår inte vart Juholt har kört dessa gånger, men avståndet tur och retur mellan Stockholm och Juholts hem i Oskarshamn är 640 kilometer.

Håkan Juholt har haft SJ:s guldkort under hela den tid Aftonbladet har granskat hans hyrbilsanvändning. Guldkortet —som gäller i ett år, ger obegränsat med tågresor i första klass och gäller även på länstrafikbolagens bussar — kostar i år 80 400 kronor.

Tar inte bussen

I stället för att ta tåget från Stockholm till Västervik och därifrån buss till Oskarshamn gratis, går Juholt ofta av tåget i Norrköping och kör sedan hyrbil hem, eller tvärtom. Medelkostnaden när Juholt kör hyrbil mellan Norrköping och Oskarshamn är 1 506 kronor.

De gånger han flyger mellan Stockholm och Oskarshamn kostar biljetten knappt 1 900 kronor enkel resa.

Read Full Post »

SLUTET ÄR nära när inte ens Socialdemokraternas egen spin doctor klarar av att trovärdigt försvara Håkan Juholt.

I SVT:s Rapport försökte kommunikationschefen Nina Wadensjö förklara varför Juholt lämnade in ännu en felaktig ansökan om bostadsbidrag i september. Trots tydliga varningar redan i augusti.

Det är då ett beslut dom har tagit, att jag går in med vanlig ansökan som ser ut som de tidigare och sedan ta upp problemet med att man har förstått att man skall göra en annan typ av äskande i framtiden.


Han har fört många samtal med förvaltningen under den här perioden. Eller flera längre samtal med förvaltningen.

Men vad var anledningen, trots denna ivriga kommunikation och ifrågasättande, ändå gå vidare med en begäran?

Ja, det kan verka underligt. Men jag tror att det handlar om att man vill att rätt skall vara rätt. Då skickar man…

”Rätt skall vara rätt”? Då hade man väl inte begärt ersättning för det hade ju inte en normal person gjort?

Ja, det låter ju konstigt. Men jag tror man skickade in hela fakturan som man gjort tidigare år. Man har gjort som man alltid hade gjort och sedan vill man se till att man rättade till det hela i ett enda svep.

Sannolikheten att Juholt blir fälld för att han uppsåtligen skulle ha försökt vilseleda riksdagen är liten. Men politiskt är han körd.

Och partiet – om så bara av ren självbevarelsedrift – kommer sannolikt att kräva hans avgång som partiledare.

Juholts assistent Peter Cervin bekräftade för TT att han fick ett samtal från riksdagsförvaltningens enhetschef Marianne Bjernbäck någon gång i början eller mitten av augusti att allt inte stod rätt till med Juholts bostadsersättning.

Håkan Juholt hade med andra ord informerats om reglerna för bostadsbidrag när han i september återigen ansökte om full ersättning från riksdagen.

Cervin säger alltså att Juholt efter att ha informerats trots allt ändå valde att skicka in en ansökan även för september.

Politiskt är Juholt körd. Det som möjligtvis kan rädda honom kvar är att partiet inte orkar med ännu ett partiledarbyte.

Men Juholt kommer aldrig att leda Socialdemokraterna och de rödgröna partierna till en valseger 2014.

Frågan är om han  själv inser det?

Read Full Post »

HALVVÄGS IN i valrörelsen leder oppositionen i Danmark. Och idag sågar statsministerns förra spin doctor regeringens valkampanj.

Venstre och De Konservative är alltför passiva anser Søs Marie Seerup som tidigare var rådgivare till statsminister Lars Løkke Rasmussen (V). Oppositionen har istället tillåtits sätta dagordningen.

– Det ser ikke overbevisende ud for regeringspartierne. De skal få tempoet gevaldigt op. De er nødt til at sætte nogle offensive dagsordener, siger Søs Marie Seerup og tilføjer:

– Indtil videre er det mest bemærkelsesværdige i valgkampen, at det ikke er de to store partier (Venstre og Socialdemokraterne, red.), som har sat dagsorden.

Enligt Seerup använder sig Socialdemokraterne av en tysnadens strategi (”tavshedens strategi”) där man bara upprepar gamla, okontroversiella förslag för att på så sätt undvika att göra bort sig.

– Venstre går grundlæggende til valg på, hvad de har gjort – ikke hvad de vil gøre. De fortæller, at de har ført den rigtige økonomiske politik for at få Danmark gennem krisen. Og så skal vælgerne tænke, at det gør de nok også fremadrettet. Men de bruger ikke ret mange ord på at fortælle, hvordan de vil gøre det.

Read Full Post »

Older Posts »