Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sovjetunionen’

TAL | När Almedalen nu är över för den här gången, och alla partiledare åkt hem, kan det vara läge att lyssna på en riktig talare.

För snart sjuttio år sedan, närmare bestämt den 5 mars 1946, höll Storbritanniens tidigare premiärminister Winston Churchill ett tal i Fulton, Missouri.

Talet anses vara det viktigaste Churchill höll under åren 1945-1951 som oppositionsledare.

I talet varnade han för att en järnridå sänkt sig över Europa: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent.”

Enligt Churchill gjorde detta att relationen mellan USA och Storbritannien – ”a special relationship” – blivit än mer betydelsefull p.g.a. av kommunismens och Sovjetunionens anstormning i Europa och världen.

Talet anses allmänt ha fått västvärldens ledare att inse att Sovjetunionen inte längre var den allierade man lärt känna under andra världskriget. I stället gick världen in i en ny tid av kallt krig med supermakten i öst.

Talet kallas allmänt för Churchills ”Iron Curtain Speech” men heter egentligen “The Sinews of Peace”.

It is my duty however, for I am sure you would wish me to state the facts as I see them to you, to place before you certain facts about the present position in Europe.

From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent. Behind that line lie all the capitals of the ancient states of Central and Eastern Europe. Warsaw, Berlin, Prague, Vienna, Budapest, Belgrade, Bucharest and Sofia, all these famous cities and the populations around them lie in what I must call the Soviet sphere, and all are subject in one form or another, not only to Soviet influence but to a very high and, in many cases, increasing measure of control from Moscow. Athens alone-Greece with its immortal glories-is free to decide its future at an election under British, American and French observation. The Russian-dominated Polish Government has been encouraged to make enormous and wrongful inroads upon Germany, and mass expulsions of millions of Germans on a scale grievous and undreamed-of are now taking place. The Communist parties, which were very small in all these Eastern States of Europe, have been raised to pre-eminence and power far beyond their numbers and are seeking everywhere to obtain totalitarian control. Police governments are prevailing in nearly every case, and so far, except in Czechoslovakia, there is no true democracy.

[…]

The safety of the world requires a new unity in Europe, from which no nation should be permanently outcast. It is from the quarrels of the strong parent races in Europe that the world wars we have witnessed, or which occurred in former times, have sprung. Twice in our own lifetime we have seen the United States, against their wishes and their traditions, against arguments, the force of which it is impossible not to comprehend, drawn by irresistible forces, into these wars in time to secure the victory of the good cause, but only after frightful slaughter and devastation had occurred. Twice the United States has had to send several millions of its young men across the Atlantic to find the war; but now war can find any nation, wherever it may dwell between dusk and dawn. Surely we should work with conscious purpose for a grand pacification of Europe, within the structure of the United Nations and in accordance with its Charter. That I feel is an open cause of policy of very great importance.

Mer: I BBC:s arkiv kan man avlyssna talet i sin helhet. The Churchill Centre har en hemsida där man kan läsa hela texten.

Read Full Post »

DOKUMENT | Det var sovjetisk media som var först med att döpa Margaret Thatcher till Järnladyn. Det var ett smeknamn som Thatcher gärna tog till sig.

The Spectator, 20 april 2013

Att hon var en Iron Lady visar de protokoll som Kreml upprättade över samtalen mellan Thatcher och Michail Gorbatjov.

I en artikel i The Spectator har Pavel Stroilov översatt delar av samtalen. 

M. Thatcher: The Soviet Union is committed to the doctrine of world domination of communism, the Brezhnev doctrine… Of course, it is only natural that we should have ideological battles, but that should be done in a proper way. What we see is communism seeking to dominate everywhere. Look at Yemen, Ethiopia, Mozambique, Angola, Nicaragua, Cuban forces in some African states. And what about Vietnam? As soon as they got rid of the American troops, they would not turn to their domestic problems, but instead invaded Cambodia. And what about Afghanistan? That is why we say that the communist foreign policy is aimed at world domination.

There have been impressive developments in the Soviet Union recently. It is interesting to see whether those developments will affect the foreign policy. If not, we will have to take this into account… I very much hope that if you succeed [in your reforms], that would also change your approach to the idea of world domination of communism…

Gorbachev hotly denied that the Soviet Union sought world domination and attacked Thatcher’s ‘way of thinking’ as belonging to the 1940s and 1950s.

Thatcher protested that all her examples of communist wars and revolutions were recent. She attacked the Soviets for their arms supplies to the Sandinista dictatorship in Nicaragua (who used them for the civil war), to Gaddafi (who then resold those weapons to Iran) and to Syria (who ‘supported terrorism all over the world’). She was quite open with Gorbachev about her distrust:

M. Thatcher: It is only natural for us to be suspicious about a system which restricts the freedom of its own people… The Soviet troops had no hesitation before invading Hungary in 1956, Czechoslovakia in 1968, and now Afghanistan. So why would you hesitate before invading anywhere else?

M.Gorbachev: So that is what the ‘bloody Russian bear’ is up to!

M.Thatcher: I simply want you to know how we feel. We were once mistaken about your plans in Czechoslovakia. We thought you would not invade because that would damage your prestige in the world. Yet we were mistaken. We do not want to repeat that mistake.

M.Gorbachev: And what about your actions in the Falklands? What about the French actions in Chad?

M. Thatcher: The Falklands are a British land populated by the British. It was invaded, and we removed the invaders…I have given you more recent examples which make us mistrust communism. Vietnam invaded Cambodia in 1979. You sent troops to Afghanistan and this wrecked the ratification of the START-2 treaty.

Bild: Tidskriftsomslaget är The Spectator den 20 april 2013.

Read Full Post »

TAL | Under Kubakrisen för lite mer än 50 år sedan höll John F. Kennedy ett tal som skulle förbereda nationen för ett eventuellt kärnvapenkrig.  

Prologue hösten 2012

Efter TV-talet var det knappast någon amerikan, eller för den delen någon annan heller utanför USA, som inte insåg allvaret i denna uppgörelse med Sovjetunionen.

Därmed uppnådde Vita huset den primära uppgiften att informera och förbereda medborgarna samtidigt som man samlade landet bakom presidenten.

Professor Martin J. Sherwin skrev 2012 i Prologue:

The public learned that nuclear war was an imminent possibility on Monday, October 22, 1962, at 7 p.m. Eastern Daylight Savings Time.

”This Government, as promised, has maintained the closest surveillance of the Soviet military buildup on the island of Cuba,” President John F. Kennedy began in what has to be counted as the scariest presidential address of the Cold War.

”Within the past week, unmistakable evidence has established the fact that a series of offensive missile sites is now in preparation on that imprisoned island. The purpose of these bases can be none other than to provide a nuclear strike capability against the Western Hemisphere.”

Kennedy went on to explain that Soviet officials had repeatedly lied about the buildup. He said the United States was demanding that all the offensive missiles be removed from Cuba forthwith—or else—and announced that a ”quarantine” of Cuba (calling it a blockade would have represented it as an act of war) was only the first step toward forcing the removal of the offending weapons. And he added that any missile launched from Cuba would be considered to have originated from the Soviet Union and would require ”a full retaliatory response” upon the USSR.

”We will not prematurely or unnecessarily risk the costs of worldwide nuclear war in which even the fruits of victory would be ashes in our mouth,” he said, but warned, ”neither will we shrink from that risk at any time it must be faced.”

The blockade of Cuba, and the other responses detailed in the President’s dramatic 20-minute speech, had been devised by a select group of advisers during the previous week in secret meetings that often lasted late into the night.

[…]

Looking back at the Cuban Missile Crisis from the perspective of 50 years, it is clear that the dangers were greater than contemporaries understood: that most of the advice the President received would have led to war and that Khrushchev and Kennedy entered the crisis as adversaries seeking advantages but quickly became partners in search of a peaceful resolution. In all of this, good luck was an indispensable ingredient. Five decades of research also reveals why, absent revision, history petrifies into myth.

The crisis was the transformative event in U.S.-Soviet and U.S.-Cuban Cold War relations. It not only assured Castro’s survival (the putative aim of the Soviet deployment), but it reset the unstated rules of the U.S.-Soviet nuclear relationship.

Nuclear deterrence could no longer be viewed as a stable condition that allowed governments to brandish nuclear weapons for diplomatic advantage. The crisis had exposed deterrence’s fragilities, requiring that it be managed openly as a delicately balanced process. Kennedy had made the essential point in his October 22 address:

Nuclear weapons are so destructive, and ballistic missiles are so swift, that any substantially increased possibility of their use or any sudden change in their deployment may well be regarded as a definite threat to peace.

[…]

Expanding the boundaries of the 13 days to Castro’s revolution and the failed Bay of Pigs invasion (1959 and 1961 respectively) explains the circumstances that made room for the crisis but does not deal with its root cause. The root cause was the central role that nuclear weapons had come to play in the American-Soviet relationship.

Disregarding how those weapons were seen and valued by Soviet and U.S. leaders during the 17 years that preceded the crisis is analogous to explaining the cause of the American Civil War by focusing solely on Abraham Lincoln’s election in 1860 while ignoring the history of slavery.

Bild: National Archives and Records Administration (NARA) har publicerat tidskriften Prologue i över 40 år. Ovanstående tidskriftsomslag är höstnumret 2012.

Read Full Post »

HISTORIA | Den kortlivade Weimarrepubliken (1919-33) i Tyskland präglades av politisk oro och extremism.

Populär historia

Två utopier – nationalsocialismen och kommunismen – försökte med sina visioner om det rasrena germanska storriket respektive det klasslösa samhället – fånga upp desillusionerade tyskar efter första världskriget.

Vad som är mindre känt är att dessa två grupper samarbetade när det passade deras politiska syften.

Professor Lars Ericson Wolke, författare till biografin Joseph Goebbels, skriver i Populär Historia:

Den 28 oktober 1930 arrangerades en debatt mellan Joseph Goebbels och Heinz Neumann, chefredaktör för kommunisternas Die Rote Fahne. En annan debatt hölls i Berlin 1931, där nazisterna företräddes av Goebbels, medan kommunisterna representerades av riksdagsledamoten Walter Ulbricht. Publiken i Friedrichshainhallen serverades separata anföranden av Goebbels respektive Ulbricht, men respekten för motparten var obefintlig. När Goebbels försökte tala dränktes han i Internationalen, medan Ulbricht i sin tur överröstades av nazister sjungande Horts Wessel-sången.

I november 1932 inledde transportarbetarna i Berlin en strejk som stöddes av såväl det kommunistledda facket som av de nazistiska arbetsplatscellerna. Som strejkvakter uppträdde uniformerade kommunister och SA-män sida vid sida – en helt ny syn för berlinarna. Tillsammans attackerade de och misshandlade strejkbrytare och demolerade de bussar och spårvagnar som fortfarande rullade. Goebells och Ulbricht kom sedan att angripa ”arbetarnas förtryckare” och ”reaktionärerna” i snarlika hätska artiklar i den nazistiska Der Angriff och den kommunistiska Die Rote Fahne. Det här samarbetet mellan nazister och kommunister förtegs under DDR-tiden.

Bland berlinarna spred sig motvilja och avsky för det våld som strejkvakterna gjorde sig skyldiga till. På några få dagar raserades alla Hitlers försök att få sitt parti att framstå som ett respektabelt alternativ till de borgerliga eller socialdemokraterna. Istället för att vara det värn mot marxismen som Hitler hela tiden talade om så uppträdde nu nazister och kommunister tillsammans på gatorna och utövade våld mot civila.

Detta samarbete får en osökt att tänka på Molotov-Ribbentrop-pakten 1939.

Denna icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Tyskland – uppkallad efter utrikesministrarna Vjatjeslav Mihailovitj Molotov och Joachim von Ribbentrop – hade ett hemligt tillägg där man delade upp östra Europa mellan sig.

Pakten blev av naturliga skäl ett svårt bakslag för Frankrike och Storbritannien som hade försökt få Josef Stalin att ingå i en allians riktad mot Adolf Hitler.

Politisk extremism på vänster- och högerkanten tenderar att finna varandra när det gagnar deras intressen.

Men detta borde inte förvåna. Man kan inte förvänta sig någon högre moral eller etik hos försvarare av totalitära ideologier. De utmärks alltid av kriminellt beteende.

Bild: Tidskriftsomslaget är Populär Historia nr 1, 2013.

Read Full Post »

DIKTATURER | Harmlösa intervjuer kan vara förrädiska för politiker. Ibland blir det mer avslöjande när de inte är på sin vakt.

Det är tydligen vad som hände när Stefan Löfven intervjuades av Lena Wreede i Sydsvenskan med anledning av hans kommande födelsedag den 21 juli.

Den här typen av intervjuer älskar politiker. Inget står på spel. Poängen är snarare att ställa så oskyldiga frågor som möjligt. Lite som veckotidningarnas ”hemma hos”-reportage.

Löfven får naturligtvis en fråga om sitt tidiga intresse för politik. Som trettonåring startade han nämligen en SSU-klubb i Sunnersta tillsammans med en kompis.

Fanns det någon lokal fråga som ni ville driva, en ny fotbollsplan till exempel?

– Vi var nog i behov av en bättre fotbollsplan också, men det var inte det som var grunden utan det som berörde var Vietnamkriget och nedrustningen. På den tiden hade vi också diktaturer i Europa – Portugal, Grekland och Spanien.

Så typiskt. De enda diktaturer i Europa han minns från sin tid i SSU är de tre högerdiktaturerna.

Men under samma tid fanns också – och dessutom betydligt närmare Sverige – en lång rad totalitära kommunistdiktaturer.

Han har glömt (eller bryr sig inte) att halva Europa bestod av kommunistdiktaturen Sovjetunionen, kommunistdiktaturen Östtyskland, kommunistdiktaturen Polen, kommunistdiktaturen Tjeckoslovakien, kommunistdiktaturen Ungern, kommunistdiktaturen Rumänien, kommunistdiktaturen Bulgarien, kommunistdiktaturen Albanien och kommunistdiktaturen Jugoslavien.

Selektivt historiskt minne har alltid utmärkt vänstern. Det är inte bara inom Vänsterpartiet man har haft en tendens att släta över kommunismens övergrepp.

Bild: Den 15 Augusti 1961 hoppade den östtyska soldaten Hans Conrad Schumann av till Västberlin. The Daily Telegraph har en intressant bildsvit om Berlinmuren sin hemsida. 

Read Full Post »

BÖCKER: I år kom Kalle Lind ut med boken Proggiga barnböcker: därför blev vi som vi blev som är en rolig redogörelse av 1970-talets vänsterpropaganda för barn.

Många av böckerna kom ut på ansedda bokförlag och författarna hymlade inte med sin beundran för socialismen i Sovjetunionen, Kina eller t.o.m. Nordkorea.

Många av propagandisterna – barnboksförfattare eller inte – kunde utan några större problem fortsätta att avancera på karriärstegen utan att behöva lida något avbräck för sitt stöd för dessa mördarregimer.

Är det någon som överhuvudtaget ens har behöva be om ursäkt för sitt medlöperi? Knappast.

I tidningen Nya Upplagan (december 2010) ger Lind exempel på hur det kunde låta.

1969 regisserade Suzanne Osten – med tiden en av Sveriges internationellt mest erkända regissörer – den revolutionära gruppen Fickteatern i ”Ett spel om plugget” (utgiven i bokform, ”Spelet om plugget”, Rabén & Sjögren, samma år). [Sven] Wernström var för övrigt den mest aktive av alla socialistiska barnbokspropagandister; bara åren 1971-74 gav han ut femton (15!) olika barn- och ungdomsböcker med en uttalat politisk agenda. Fickteaterns tre skådespelare for runt till tjugoen svenska skolaulor och uppmuntrade med pjäsen eleverna att bilda elevråd, skolka från den obligatoriska morgonandakten, sluta hyckla kring sexualitet, stödja FNL och ifrågasätta all borgerlig skit adjunkterna och magistrarna matade dem med.

Som så ofta när man sätter sej i tidsmaskinen slås man av vilka förskjutningar som har skett sen dess. Å ena sidan förstår man av pjäsen att eleverna 1969 inte sa du till sina lärare. Å andra sidan kunde en teatergrupp kuska runt för kulturbidrag och öppet uppmana till revolt.

Tom: Fröken, fröken!

Lottie: Ja, min lille vän?

Leif: Vilka är världens stora problem idag?

Lottie: Tja… hunger, analfabetism, massjukdomar.

Tom: Var finns dom?

Lottie: I uländerna förstås.

Leif: I Kina? Svälter dom i Kina?

Lottie: Nej, det gör dom väl inte.

Tom: I Nordkorea?

Lottie: Nej, det har jag inte hört.

Leif: Är dom analfabeter på Kuba?

Lottie: Nej, inte precis.

Leif: Alla problem

Tom: som hela världen talar om i dag

Leif: varför finns inte dom

Tom: i dom där socialistiska

länderna, fröken?

Leif: Fröken?

Tom: Fröken?

Leif: Fröken?

Lottie: Avsågad.

Read Full Post »

PROPAGANDA: I totalitära stater är konst propaganda och propagandan strävar efter att vara konst.

I boken Art Under Stalin beskriver den engelske artisten och kritikern Matthew Cullerne Bown konstens och arkitekturens utveckling under stalintiden.

En produktbeskrivning på Amazon.com säger följande om innehållet;

In 1932, Josef Stalin abolished all independent artistic organizations in the USSR. The subsequent establishment of ”partiinost”, the Stalinist requirement of absolute allegiance to the Party, gave rise to a unique period in the history of Russian art. Matthew Cullerne Bown provides an analysis of the art of the Stalin era, from 1932 to 1953, with a brief prologue and epilogue which deal with the years before and since. He details the political and social framework of the time, and provides a complete expose of Stalinist aesthetics: socialist realism, academicism in art and neo-classicism in architecture, the cult of personality, evangelism and isolationism. The violent imposition of Stalinist culture left Soviet society severely scarred (…)

Boken som gavs ut 1991 är idag antagligen svår att få tag i om man inte söker på nätet. Ett annat minus är att boken saknar färgbilder trots att den är rikt illustrerad.

Read Full Post »

Older Posts »