Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sosialistisk venstreparti’

ANALYS | Det är mycket självrannsakan och ångest inom den socialdemokratiska rörelsen. Ingen verkar nöjd med partiets utveckling.

Tiden nr 3 2014

Rörelsen lider av ett permanent tillstånd av mindervärdeskomplex. Och det finns inte mycket som tyder på att valsegern kommer att ändra på detta. Inte ens om partiet sluppit turerna kring budget och extraval.

Den av Hjalmar Branting grundade socialdemokratisk idé- och debattidskriften Tiden tog förra året tempen på Socialdemokraterna.

Bland annat tittade Felix Antman Debels, tidskriftens redaktör, lite närmare på partigrannarna i Danmark och Norge.

Utvecklingen i Norge framstår som lite av en karbonkopia av hur situationen har utvecklat sig i Sverige. Vilket knappast kommer att minska oron här hemma.

I Norge tog Arbeiderpartiet steget in i en koalitionsregering redan för nio år sedan då partiet efter valet 2005 bildade en koalitionsregering med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Steget mot en koalitionsregering började efter att Arbeiderpartiet förlorat valet 2001 med råge efter att mellan 2000 och 2001 lett en svag minoritetsregering under Jens Stoltenbergs ledning. Enligt den norska professorn i statsvetenskap Bernt Aardal ledde valförlusten till att Arbeiderpartiet, under stor inflytande från norska LO inledde en process av självrannsakan.

[…]

Men anledningarna till att Arbeiderpartiet valde att gå in i en koalitionsregering måste enligt Bernt Aardal sökas tidigare än perioden efter 2001. Samma slutsats har statsvetaren Knut Heidar. Han menar att den största förklaringen till att en majoritetskoalition bildades var erfarenheterna från det norska 1990-talet. Då hade det norska stortinget ett stort inflytande över regeringens politik, en period som i efterhand fått namnet ”Stortingsstyret”. Efter det fanns helt enkelt en uttalad efterfrågan på en majoritetsregering som mer kraftfullt skulle kunna styra landet.

– Paradoxalt nog finns i dag dock den omvända diskussionen då flera menar att majoritetsregeringarna i stället har inneburit ett demokratiskt underskott, fortsätter Knut Heidar. För norsk socialdemokrati var steget in i en koalition alltså av nöden tvunget, liksom nu för den svenska socialdemokratin. Men hur har detta skifte påverkat norsk politik? Bernt Aardal menar att höger-vänsterdimensionen har blivit mer påtaglig och att det politiska systemet har polariserats:

– I Norge har vi fått en situation där vi nästan har tre och en halvt partier. Ett högerparti som agerar tillsammans med Fremskrittspartiet, ett vänsterparti i Socialdemokraterna och ett antal små centerpartier som ligger och skvalpar precis på spärren, menar Bernt Aardal.

Slutsatsen att höger-vänsterskalan stärkts i norsk politik delar Knut Heidar men han menar att det mer har att göra med att eu-frågan, som under lång tid skar rakt genom blocken, nu inte längre finns på dagordningen. Oberoende av vilket så har den tydligare blockpolitiken inneburit att partierna i centrum kraftigt försvagats.

Hur har då Arbeiderpartiet påverkats? Delvis har partiets processer blivit öppnare. Statsvetaren Ovind Bratberg menar att Arbeiderpartiet blev mer ödmjukt och samarbetsorienterat. En stor förändring för de norska Socialdemokraterna:

– Bara tanken på att koordinera politik var en stor omställning för Arbeiderpartiet, menar Bratberg.

Det är inte längre så att man kan komma med ett färdigt program och sedan genomföra det. Regeringspolitiken behövde koordineras och förhandlas fram. Vilket också har fått som konsekvens att Arbeiderapartiet blivit mer toppstyrt. Öppenhet mot andra partier har växt men med konsekvensen att politiken utvecklas bakom lyckta dörrar. Koalitionsregerandet har också fått konsekvenser för socialdemokratins innovationskraft:

– Den rödgröna majoritetsregeringen förde mycket gott med sig. Men det fanns självklart också problem. Både vad gällde att tänka nytt men också för gräsrotsengagemanget och partidemokratin, säger Bratberg.

Tänka nytt och samtidigt få med sig kärnväljarna är den stora frågan för alla partier. Ingen tycks ha hittat den magiska formeln. Se bara på hur nära Centerpartiet var att utplåna sig själva med sitt förslag till ideologiskt idéprogram.

Hur socialdemokraterna kommer att reagera över att partiet nu under fyra månader tvingas regera med Alliansens budget lär vi snart få se.

Stefan Löfven kommer kanske själv att se det som en blessing in disguise. Han kommer säkert att mjölka situationen maximalt till sin egen fördel.

Allt som under 2015-2016 inte går regeringens väg kommer han han nu skylla på att han har varit tvungen att förhålla sig till en budget han inte bett om.

Han kan också se det som en möjlighet att rusta inför sin egen vårbudget i april. Detta även om ingen gick på Magdalena Anderssons tal om att ”ladan är helt tom”. Löfven kommer säkert att hävda att Alliansbudgeten var en sparbudget och att det nu finns större möjligheter att satsa rejält framöver.

Men detta kommer knappast göra rörelsen bättre till mods.

En rörelse med dåligt självförtroende kommer att fortsätta att våndas över att samhällets förändrats, att partiet inte når samma siffror som förr och att man fått konkurrens från både Allianspartierna och Sverigedemokraterna om väljarna.

Tidskriftsomslag: Tiden nummer 3, 2014.

Read Full Post »

POLITIK: Vänsterpartiet och Lars Ohly besöker Norge för att lära sig hur man inte skall hamna i klorna på Socialdemokraterna om man bildar koalitionsregering 2010.

Uppenbart vill man inte drabbas av de problem som Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har fått i skuggan av Moderaterna i Alliansregeringen.

I Norge sitter V:s motsvarighet Sosialistisk venstreparti i regeringen och lär nu de svenska vänsterpartisterna hur man skall agera. Redan 2006 genomfördes studiebesök till Norge för att man skulle lära sig av SV. Idéer hämtade även från Holland.

Enligt Sydsvenskan har partiet nu fått tio råd från sitt norska systerparti;

1. Ställ krav på att regeringen bedriver vänsterpolitik och får en radikal framtoning.

2. Se till att ha en bra och genomarbetad regeringsförklaring att utgå från.

3. Stå upp för en nordisk välfärdsmodell och en stark offentlig sektor.

4. Stå upp för partiets profilfrågor – både inåt och utåt, i förhandlingar, tal och intervjuer.

5. Ställ krav på tunga ministerposter vid fördelningen mellan tre partier.

6. Var beredd på att tunga poster är riskabla. De straffar sig om politiken misslyckas.

7. Arbeta i full öppenhet. Det skapar förståelse för att partiet ibland måste vika sig.

8. Förhandla fram politiska kompromisser på rätt nivå i partiorganisationen.

9. Förankra alltid svåra beslut i interndemokratiska processer i partiet.

10. Håll fast vid ett brett kontaktnät utanför regering och riksdag.

Tio goda råd som kan bli nog så svåra att följa. Men det är det sjunde rådet – att alltid ”arbeta i full öppenhet” – som kan komma att sätta den rödgröna alliansen under stark press beroende på hur man hanterat det.

Öppenhet är inte så enkelt som det låter. Frågan är hur Vänsterpartiet kommer att tolka rådet när man väl står i hetluften.

Kommer man att springa och ”informera” media så fort något händer i förhandlingarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet? Det kan mycket väl leda till kaos om de två andra partierna inte är med på strategin.

Kommer man att utnyttja ”öppenhet” som en strategi för att helt enkelt pressa de två andra partierna till eftergifter? ”Öppenhet” kan mycket väl vara en omskrivning för både politisk spin och för ren informationsspridning.

Öppenhet kan mycket väl utnyttjas för att både ”sätta bilden” av sakernas tillstånd eller vara en informationsstrategi för att undvika att medierna lockas till spekulationer och försök att sätta agendan.

Hur Lars Ohly och Vänsterpartiet tolkar ”öppenhet” kommer därför att bli intressant att följa. En inte alltför djärv tolkning är att man kommer att göra lite av varje.

En mediestrategi kommer att tas fram både inom Vänsterpartiet (och hos de två andra partierna). Dessutom kommer den rödgröna alliansen att skapa en gemensam överrenskommelse för hur man skall presentera resultatet av sina överenskommelser.

Men för Vänsterpartiet kommer det att bli lockande att i sin politiska kommunikation försöka utnyttja alla förhandlingssituationer till att driva den rödgröna alliansen åt vänster. Deras väljare förväntar sig en rejäl strid för att forma ett regeringsprogram med tydlig vänsterprofil.

Ett färdigt regeringsprogram som signalerar att Vänsterpartiet har gått förlorande ur förhandlingarna riskerar att än mer marginalisera partiet i opinionen.

Vad är poängen med att vara det mest radikala vänsterpartiet i en regering om man inte samtidigt kan visa upp att man även har lyckats vrida politiken radikalt åt vänster?

Read Full Post »