Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Socialkonservativ’

VAL 2016 | Vad är skillnaden mellan Donald Trump och Ted Cruz? En sak som sticker ut är deras förhållande till religion.

The New Yorker Febuary 1 2016

Trump framstår inte bara som ointresserad av religion utan också direkt obekväm i religiösa situationer.

I The New Yorker ger Ryan Lizza ett exempel när Trump hänvisade till ett avsnitt från ”Two Corinthians” snarare än från ”Second Corinthians”

Cruz däremot kan inte få nog av religion. Han framhäver ständigt religionens betydelse för hans kampanj.

En cyniker skulle säga att detta bara beror på att han är ute efter de väljare som brukar kallas socialkonservativa (d.v.s. troende, konservativa och med ett intresse för sociala frågor).

Men detta ger inte hela bilden av olikheterna mellan de två.

Lizza konstaterar att många av dessa socialkonservativa även verkar tilltalas av Trumps budskap. Och ofta av samma anledning som andra republikaner med mindre intresse för trosfrågor.

De anser ofta att Trump är en person som vågar säga obekväma sanningar.

Han är inte rädd att gå emot partihöjdarnas taktiserande och önskan att alla presidentkandidater bör följa partietablissemangets definition av vad som anses lämpligt för att vinna ett presidentval. Många av de frågor som republikanska politiker brukar driva har inte alltid gynnat deras väljarbas.

Trumps ekonomiska oberoende gör att han dessutom framstår som betydligt hederligare eftersom han inte är beroende av inflytelserika lobbyisters donationer.

Lizza skriver om hur Trump och Cruz förhåller sig till de fyra väljargrupper som utgör Republikanska partiets väljarbas enligt Dante J. Scala och Henry Olsens ”The Four Faces of the Republican Party”.

In “The Party Decides,” published in 2008, the political scientist Hans Noel and three co-authors showed that, since 1980, the best predictor of the Democratic and Republican nominee has been endorsements by elected officials.

Trump—a media-created populist who has no such endorsements and is despised by Party insiders—defies that theory. “If Trump wins, he’d be forcing himself on the Party,” Noel told me. Cruz, too, represents the kind of hostile takeover that Polsby warned about. He is the consummate political insider—a U.S. Senator from Texas with a long history of activism in the G.O.P.—but he is hated by Republican élites, and none of his Senate colleagues are backing him. The two candidates offer visions for the future of the Republican Party that are starkly different from one another and from what the Party seems to envisage for itself.

Pundits have taken to endlessly discussing the different “lanes” the candidates occupy, an idea best articulated in a new book, “The Four Faces of the Republican Party,” by Dante J. Scala and Henry Olsen. They describe a Republican primary electorate that, since the nineteen-eighties, has been divided into four well-defined groups: moderate and liberal voters, who make up twenty-five to thirty per cent of the electorate; somewhat conservative voters (thirty-five to forty per cent); very conservative evangelical voters (about twenty per cent); and very conservative secular voters (five to ten per cent). A successful candidate starts off by appealing to one of the lanes and then absorbs voters from one or more of the others as opponents drop out and their supporters look for someone else. Cruz is assiduously following this road map by presenting himself as the champion of the two “very conservative” voting blocs. He obeys every traffic sign and rarely veers left, hoping that later in the primary season he can expand into the other lanes.

[…]

Trump, though, has effectively ignored the conventional wisdom about Republican lanes. He’s like a snowplow barrelling across the highway. State and national polls consistently show that he draws strongly from all four ideological segments of the party. His strongest supporters are less educated and less well off; his fiercest opponents are Republicans with advanced degrees and high incomes. Trump has turned what is traditionally an ideological fight into a class war.

“The biggest thing to understand about Trump is that he is effectively redefining the G.O.P. by asking a different question than the one the Party has been answering for fifty years,” Henry Olsen told me. Since at least the Goldwater nomination of 1964, he said, every nomination battle has aimed to answer the question “To what extent should the G.O.P. be the vehicle for the conservative movement?” In addressing it, the Republican primary electorate has always sorted along a spectrum based on ideology: moderates and liberals oppose the idea; very conservative voters, the kind that Cruz is courting, champion it; and somewhat conservative ones split the difference. Trump draws from all four factions because he’s uninterested in how conservative the G.O.P. should or shouldn’t be. “He is not trying to answer this question at all,” Olsen said. “Instead, he is posing a new question: to what extent should the G.O.P. be the advocates for those struggling in the modern economy?”

[…]

In the unlikely event that Cruz wins the nomination, he will find it difficult to gain the loyalty of other elected officials and Party leaders, and he will make a poor opponent for Hillary Clinton. His nomination will be akin to Barry Goldwater’s victory in 1964, or, on the Democratic side, McGovern’s victory in 1972. Both Senators were too far outside the mainstream to win in a general election. Cruz would likely lose, but he wouldn’t necessarily destroy the G.O.P. in the process. However much his colleagues dislike him, he’s still one of them.

Trump is not. Some prominent Republicans fear that a Trump nomination would fundamentally alter the identity of the Republican Party, even if he goes on to lose the general election, which seems likely. The Party would become more downscale, a potential asset if it meant drawing in disaffected Democrats, but also more alienating to non-whites, who represent the largest source of potential growth in the electorate. It would be defined by ethno-nationalism at home and an anti-interventionist retreat from America’s obligations abroad. The last major figure in Republican politics who came close to Trump’s brand of nationalism was Pat Buchanan, the former Nixon aide who ran for the Republican Presidential nomination in 1992 and 1996. Buchanan was driven from the Republican Party by mainstream conservatives, who called him an isolationist and an anti-Semite; in 2000, he captured the nomination of the Reform Party. If Trump wins the nomination, it will be his opponents who are driven from the Party.

Tidskriftsomslag: The New Yorker den 1 februari 2016.

Read Full Post »

POLITIK | Sverigedemokraterna vill ändra sitt partis framtoning. Med hjälp av en ny kommunikationsplan skall partiet få en mjukare profil.

Försöket att ge partiet en ny image är inget nytt. Det har pågått så länge Jimmie Åkesson har varit partiledare.

Ett led i arbetet var beslutet att partiet ideologiskt skall betecknas som ”socialkonservativt snarare än nationalistiskt.

Man vill också ändra på bilden av partiet som ett enfrågeparti. Invandrarpolitiken har därför kompletterats med profilfrågorna kriminalpolitik och äldrevård.

Och nu senaste har man också försökt råda bot på det ständiga problemet med politiker som inte vill eller förstår hur man skall kommunicera.

Partiledningen har skrivit ett brev om att det nu råder nolltolerans när det gäller oacceptabla och uppenbart rasistiska uttalanden.

Partiet har med andra ord jobbat på flera olika plan med att försöka ändra på partiets framtoning – ideologiskt, politiskt och i sitt sätt att kommunicera med väljare och media.

En ny kommunikationsplan blir därför en logisk följd av detta arbete.

Vad som mest utmärker förslaget är partiledningens realistiska bild av partiets omfattande imageproblem.

Man har insett att detta utgör ett allvarligt hoten mot deras försök att nå nya väljargrupper. Utan en radikal förändring, inga nya valframgångar.

Den stora frågan är om man kommer att lyckas skapa trovärdighet kring de förändringar man vill genomföra.

Den senaste skandalen där partiets pressekreterare, utan att ange sin partitillhörighet, fick kändisar att medverka i en film visar att partiet har lång väg kvar till en positivare image.

Deras problem får snarare Per Schlingmanns rebranding av Moderaterna att framstå som en barnlek.

Så här beskriver kommunikationsplanen partiets svagheter:

1. Vi agerar, eller uppfattas agera, i affekt

Det finns tvivelsutan visst fog för nidbilden av oss sverigedemokrater som ”unga arga män”, vi gör oss själva en stor björntjänst om vi inte tillstår det.

[…]

Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek. Vi måste vara beredda att ta på oss en del av ansvaret för att vi uppfattas som arga för att kunna kommunicera på ett sätt som gör att utomstående uppfattar oss som de helt vanliga människor som vi är.

2. Vi uppfattas inta en martyrroll.

Det händer tyvärr fortfarande att sverigedemokrater utsätts för både diskriminering på arbetsmarknaden, trakasserier och fysiskt våld. Ibland också utan att det nämns med ett ord i vare sig någon etablerad tidning eller i etermedia, även om det med åren blivit något bättre på den punkten.

[M]en de allvarliga övergrepp som begås mot oss får inte drunkna i våra reaktioner på småsaker eller i en allmän uppfattning om att vi spelar martyrer.

En annan negativ effekt av att överdrivet högljutt peka de problem som man som Sverigedemokrat anser sig uppleva är att det riskerar ge en skev bild av hur det är att vara Sverigedemokrat. Vi vill ju naturligtvis förmedla bilden till nyfikna sympatisörer att det är den mest självklara saken i världen att vara Sverigedemokrat.

3. Vi uppfattas som enkelspåriga och missnöjda

Att vi har en egen planhalva i svensk politik medför också att vi ofta stämplas som enkelspåriga eller rentav som ett enfrågeparti. Vår profilfråga berör en stor majoritet av de samhällsfrågor som diskuteras i det offentliga samtalet, varför det är lätt för den oinsatte att tolka våra argument som fokuserade bara på invandringspolitikens problem.

[…]

Men vi bör bli bättre på att väga upp de mörka intrycken med en ljus bild av hur vi vill komma till rätta med problemen och därigenom kommunicera en bild av vårt partis genuina framtidstro.

[…]

4. Vi saknar gemensamt begreppsspråk.

Den som vill vinna gehör för sin problembeskrivning och sina lösningar behöver ofta ”uppfinna” egna begrepp. Dels för att kort beskriva vad som avses, dels för att kommunicera de värden man vill att begreppet ska förknippas med.

[…]

Som organisation har vi brustit när det gäller att sprida både nya och vedertagna begrepp på ett sätt som gör dem till våra egna – till sverigedemokratiska begrepp. Tyvärr har detta fått till följd att språket i högre grad än önskvärt skiftar mellan våra företrädare och i stället för att förmedla verkligheten, nämligen att vi är enade kring våra politiska idéer, problembeskrivningar och lösningar, så framstår vi ibland som spretiga och otydliga.

[…]

Förutom det obestridbara faktum att vi alla är individer som i högre eller lägre utsträckning har anpassat oss till partiets nya situation så behöver vi som organisation, något drastiskt uttryckt, omdefiniera oss själva. Vi måste förnya vår egen självbild.

Läs mer: Sammanfattning av Sverigedemokraternas kommunikationsplan 2014.

Read Full Post »

PORTRÄTT | Vem är Rick Santorum? Alla googlar honom nu frenetiskt efter hans imponerande andraplacering i Iowa.

Här är två bra artiklar. Den äldre (2005) från Philadelphia City Paper är en av de få längre personporträtten som finns för tillfället. Men fler lär det bli. Artikeln från tidskriften The Atlantic är skriven häromdagen.

Även om Santorum otvivelaktigt är en kristen socialkonservativ politiker visar tidningsartikeln att han tidigare har kunnat vara pragmatisk om så behövts.

Mike Newall, Philadelphia City Paper, skrev 2005:

”Democrats scratch their heads and can’t figure out why he keeps winning,” says political analyst Terry Madonna. ”They don’t understand how someone so conservative and brash can win in Pennsylvania, a centrist, light-blue state where moderates prevail.”

But, says Madonna, what you see with Santorum is not always what you get.

”Too much attention has been spent on Santorum as the cultural ideologue and not enough on his pragmatism and political opportunism,” Madonna has written. ”Inside this raging bull of a conservative is a pragmatist for whom getting re-elected always trumps ideology.”

The facts support Madonna.

According to the National Journal, the mostly highly regarded scorekeeper on Senate voting patterns, Santorum had the least conservative voting record among the Republican leadership in 2004. In fact, 32 other Republican congressmen have more conservative voting records than Santorum.

Plus, Santorum is a prince of pork, having pulled millions upon millions of dollars of federal money back into Pennsylvania, which among other things have helped spur redevelopment in Chester. Santorum also has a successful track record bringing funding and assistance to faith-based anti-poverty partnerships in Philadelphia.

Molly Ball skriver i The Atlantic:

He’s Always Worked This Hard. In Iowa, Santorum has become known for his dogged retail campaigning — he’s logged more than 350 campaign events in all of the state’s 99 counties. It was a similar story in 1990, when Santorum got his start in politics at the age of 32 by unexpectedly knocking off a seven-term incumbent congressman in a strongly Democratic district in the Pittsburgh suburbs. He knocked on thousands of doors and bludgeoned his opponent for spending too much time out of the district. His win was considered so improbable, he says, that the National Republican Congressional Committee didn’t know his name on Election Night. Thrown into an even less GOP-friendly district by redistricting in 1992, he repeated the feat, and in 1994 he knocked off an incumbent Democratic senator.

[…]

Why You’ve Never Heard of Him. Santorum hasn’t held office for over five years, having lost his 2006 bid for re-election to a third Senate term. His 18-point losing margin was the biggest loss ever by an incumbent Pennsylvania Republican senator — an inconvenient footnote to Santorum’s electability argument, which he tries to explain away by claiming 2006 was a historically bad year for the GOP nationally. Ironically for a politician who’d first won office by criticizing his rival’s absences, Santorum was damaged in that race by questions about his residency — the Pittsburgh-area home he claimed as his was occupied by renters, while his children were enrolled in a Pennsylvania-based online high school from their home in Northern Virginia. As Santorum turned to apocalyptic fear-mongering about the threat of radical Islamism, his Democratic opponent, Robert Casey Jr., replied, ”No one believes terrorists are going to be more likely to attack us because I defeat Rick Santorum. Does even he believe that?”

Read Full Post »

IOWA | Mitt Romney vann Iowa med åtta (!) röster. Romney fick 30,015 röster medan Rick Santorum landade på  30,007. På tredje  och fjärde plats kom Ron Paul respektive Newt Gingrich.

Och varför vann då Mitt Romney?  Tydligen för att både de kristet socialkonservativa och Tea Party-anhängarnas röster splittrades upp på flera olika kandidater.

Så här skriver Ronald Brownstein på The National Journal:

In recent years, though, the most important divide in Iowa Republican politics has been the distance between voters who identify as evangelicals and those who don’t. Evangelical Christians, according to the exit poll, comprised almost exactly the same preponderant majority of voters here as in the 2008 contest: 58 percent this time, compared to 60 percent then.

Romney slightly improved his 2008 showing among voters who don’t identify as evangelicals: he captured 33 percent then, and drew 38 percent this time, according to the exit poll. Romney actually managed even less support this time than last among those who do identify as evangelical Christians: he won 19 percent last time, but was polling only 14 percent in this round of the exit polls.

That could presage a lasting headache for Romney with those voters, many of whom question his Mormon religion or his commitment to socially conservative causes, or both: evangelicals cast about 45 percent of the total vote in the 2008 GOP primaries, according to a cumulative analysis of exit polls conducted by ABC News. But Iowa also hints at the potential saving grace for Romney with those voters. In 2008, Mike Huckabee, a Baptist minister himself, captured 46 percent of Iowa evangelicals, enough to power a solid victory in the caucuses.

To a far greater extent, those voters divided this year. Santorum captured the most of them, according to this round of exit polls, but only reached 32 percent. After that, Iowa evangelicals split between Paul (19 percent), Gingrich and Romney at (14 percent) and Perry at 13 percent. (Michele Bachmann, who ran a campaign aimed heavily at those voters, won just 6 percent of them.)

[…]

It was a similar story among the most ardent tea party activists, who have consistently expressed skepticism about Romney in national and state polls. Among the nearly one-third of caucus-goers who identified as strong tea party supporters, Romney attracted just 14 percent. But those voters again divided, with Santorum leading among them with a modest 30 percent. Voters who described themselves as somewhat supportive of the tea party fractured into a three-way split, with Santorum slightly leading Romney and Paul. Meanwhile, Paul and Romney held a solid lead over Santorum among the roughly one-fourth of caucus-goers who said they were neutral on the tea party.

Read Full Post »

RON PAUL uppfattas ofta som republikanernas motsvarighet till flumvänstern inom Democratic Party.

Som libertarian är han för legalisering av heroin, anser att de amerikanska delstaterna har rätt att träda ur federationen och att alla stridande amerikanska trupper skall dras tillbaka till USA.

Varför kom han då tvåa i republikanernas ”straw poll” i Iowa? Till skillnad från många andra libertarianer är han också motståndare till aborter. Detta bidrog starkt till hans framgång.

Kasie Hunt på Politico skriver:

[T]he most important piece of Paul’s Iowa operation was outreach to the social conservatives who play such a critical role in the state’s Republican electorate.

“The missing link for us, the outreach to evangelicals, which is so key to South Carolina and the south — we’re filling it,” said [senior Paul strategist Doug] Wead […]

Paul’s campaign, he said, is usually “identified with the cause of liberty…[but] there is something that precedes liberty and that is life,” he said, launching into a graphic story about watching an abortion while he was doing an OB/GYN rotation in medical school. “The prime reason that government exists in a free society is to protect liberty, but also to protect life. And I mean all life,” Paul said.

Read Full Post »

EN NY VIDEO av Mitt Romney. Hans kampanjbudskap fortsätter att konsekvent fokusera på Barack Obama och ekonomin.

Hans staretgi har hela tiden varit att ignorera de andra republikanska presidentkandidaterna. På så sätt kan han flyta ovanpå och undvika småkäbbel. Han framstår därmed också som mer statsmannamässig och erfaren.

Som det nu ser ut kommer striden att stå mellan Romney och Michele Bachmann. Romney appellerar mer till ”fiscal conservatives” inom partiet medan Bachmann står närmare de socialkonservativa och Tea Party rörelsen.

Men även om grupperna överlappar kommer republikanerna att behöva locka över s.k. independents om man skall lyckas besegra Obama i valet. Partiet tjänar troligtvis mer på en Romneyseger eftersom icke-partianslutna väljare är mer misstänksamma mot Bachmanns anhängare.

Read Full Post »

KOMMER HON att kandidera eller inte? I november 2010 skissade John Heilemann på ett scenario för hur Sarah Palin skulle kunna bli republikanska partiets kandidat inför presidentvalet 2012.

Vad som har hänt sedan artikeln skrevs är att Michele Bachmann har klivit in i ringen. Till skillnad från Palin har hon redan meddelat att hon vill bli partiets presidentkandidat.

Politiskt och ideologiskt ligger de två väldigt nära varandra. Skulle Palin därför tillkännage att hon står till förfogande skulle båda konkurrera om exakt samma röster inom Tea Party-rörelsen och bland de kristna socialkonservativa väljarna.

[T]he tea party and its populist brethren seem likely to emerge as the new Christian right, only more powerful—not merely exercising an effective veto over any nominee but altering the underlying dynamics of the race. “There will be two simultaneous primaries: a mainstream-conservative primary and a primary in the anti-Establishment wing of the party,” says John Weaver, McCain’s guru in 2000 and the early part of his run in 2008. “And then there’ll be a playoff down the road between the winners of the two.”

[…]

Beyond the intensity of her grassroots following, Palin would bring to the race two other significant advantages, the first being the calendar. That she would be the prohibitive favorite in Iowa, where the caucuses are dominated by Evangelical voters, is considered a given by most strategists. But, in fact, all of the first four states might provide fertile ground for Palin.

[…]

Palin’s second advantage, nearly incalculable in its scale and implications, is her ability simultaneously to drive and saturate the electronic media, new and old—the way that cable chronicles her every twitch, that with a trifling tweet she often earns 24 hours of breathless nonstop coverage. “It’ll be something that we’ve never seen before,” says John Weaver. “Obama wasn’t like that until the general election.”

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är från den 1 november 2010. New York har samlat sina omslag här.

Read Full Post »