Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sociala medier’

KAMPANJ | Efter Almedalsveckan är det lätt att få uppfattningen att vi går mot ett riktigt Internetval i september.

Telefon

Sveriges Radio har efter politikerveckan mätt inlägg på sociala medier där ordet ”Almedalen” eller hashtaggen #almedalen är med.

På Twitter toppar t.ex. Fredrik Reinfeldt. Han nämndes hela 18 670 gånger under veckan. Tvåan Stefan Löfven omnämndes 14 070 gånger.

När det gäller partierna är det Sverigedemokraterna som nämnts mest på Twitter, 8870 gånger. Tvåan Miljöpartiet får siffran 6900 gånger.

Med antalet säger inget om det varit positiva eller negativa omnämnanden. .

Dessutom är sociala medier bara ännu ett sätt att kommunicera. Sannolikt blir årets val som det brukar; ”gammelmedia” som tidningar och tv kommer att vara det viktigaste forumet för partierna.

Lars Nord, professor i politisk kommunikation som forskat på valrörelser och valkampanjer, tror att vi även detta valet överdriver betydelsen av sociala medier.

Johan Erlandsson intervjuade Nord för Kommunalarbetaren:

Hört talas om ”internetvalet”? Valet där internet blir det viktigaste sättet att nå väljaren? Låter det som något en valstrateg skulle kunna kläcka ur sig 2014? Kanske, men faktum är att man talade om det första internetvalet redan 1994.

[…]

– När vi tittade på 2010 års val så sa partierna att det som skulle bli absolut viktigast var dörrknackning och tevereklam. Men när vi frågade efter valet vad som faktiskt varit det viktigaste lyfte man i stället fram valstugor på torget och trycksaker. Alltså direktreklam till hushållen, jättegamla metoder, berättar Lars Nord.

[…]

Det skiljer sig också i hur man kampanjar. Miljöpartiet har i år till exempel helt valt bort tevereklam till förmån för kampanjer på internet.

– Det blir färre som kommer att se Miljöpartiets reklam, säger Lars Nord. Samtidigt kanske man gör bedömningen att Miljöpartiets sympatisörer har så pass hög nätanvändning att effekten inte blir så stor.

[…]

En mer traditionell metod att vinna val på är att knacka dörr hos väljare och försöka övertyga dem om partiets förträfflighet öga mot öga. Här är det Socialdemokraterna som har högst ambitioner, partiet har som mål att knacka på 1,2 miljoner dörrar inför valet (då är också EU-parlamentsvalet i maj inräknat).

Men professor Lars Nord vill tona ned betydelsen av dörrknackning:

– Alla säger sig nu knacka dörr och uppger att man träffat si och så många hundratusen människor. Men när valforskare brukar titta på det i efterhand så är det bara mellan 5 och 10 procent som säger att de har haft personlig kontakt med någon från ett politiskt parti.

Read Full Post »

IMAGE | Republican Party är idag synonymt med världsfrånvändhet. Frågan är om man ens hinner återhämta sig till nästa presidentvalskampanj.  

The New York Times Magazine den 17 februari 2013

Det har blivit allt tydligare att Team Obama hade ett enormt teknologiskt försprång kring bl.a. sociala medier under valrörelsen. Och detta berodde inte bara på att Mitt Romney kom igång sent med sin valrörelse. 

Snarare handlade det om att partiet aldrig riktigt förstått betydelsen av att föjla med i den teknologiska utvecklingen.  

Barack Obama var dessutom inte sen att hjälpa till att sätta bilden av Mitt Romney som en person vars värderingar fastnat i 1950-talet.

Robert Draper, The New York Times Magazine, beskriver i en artikel två fokusgrupper som försökt utröna hur amerikanarna idag uppfattar republikanerna.

Den som genomförde fokusgrupperna var Kristen Soltis Anderson. Hon är vicepresident i Winston Group och är en av många yngre republikaner som har försökt få partiet att inse att man måste moderniseras om man vill kunna överleva.

One afternoon last month, I flew with Anderson to Columbus, Ohio, to watch her conduct two focus groups. The first consisted of 10 single, middle-class women in their 20s; the second, of 10 20-something men who were either jobless or employed but seeking better work. All of them voted for Obama but did not identify themselves as committed Democrats and were sufficiently ambivalent about the president’s performance that Anderson deemed them within reach of the Republicans. Each group sat around a large conference table with the pollster, while I viewed the proceedings from behind a panel of one-way glass.

The all-female focus group began with a sobering assessment of the Obama economy. All of the women spoke gloomily about the prospect of paying off student loans, about what they believed to be Social Security’s likely insolvency and about their children’s schooling. A few of them bitterly opined that the Democrats care little about the working class but lavish the poor with federal aid. “You get more off welfare than you would at a minimum-wage job,” observed one of them. Another added, “And if you have a kid, you’re set up for life!”

About an hour into the session, Anderson walked up to a whiteboard and took out a magic marker. “I’m going to write down a word, and you guys free-associate with whatever comes to mind,” she said. The first word she wrote was “Democrat.”

“Young people,” one woman called out.

“Liberal,” another said. Followed by: “Diverse.” “Bill Clinton.” “Change.” “Open-minded.” “Spending.” “Handouts.” “Green.” “More science-based.”

When Anderson then wrote “Republican,” the outburst was immediate and vehement: “Corporate greed.”“Old.”“Middle-aged white men.” “Rich.” “Religious.” “Conservative.” “Hypocritical.” “Military retirees.” “Narrow-minded.” “Rigid.” “Not progressive.” “Polarizing.” “Stuck in their ways.” “Farmers.”

Anderson concluded the group on a somewhat beseeching note. “Let’s talk about Republicans,” she said. “What if anything could they do to earn your vote?”

A self-identified anti-abortion, “very conservative” 27-year-old Obama voter named Gretchen replied: “Don’t be so right wing! You know, on abortion, they’re so out there. That all-or-nothing type of thing, that’s the way Romney came across. And you know, come up with ways to compromise.”

“What would be the sign to you that the Republican Party is moving in the right direction?” Anderson asked them.

“Maybe actually pass something?” suggested a 28-year-old schoolteacher named Courtney, who also identified herself as conservative.

The session with the young men was equally jarring. None of them expressed great enthusiasm for Obama. But their depiction of Republicans was even more lacerating than the women’s had been. “Racist,” “out of touch” and “hateful” made the list — “and put ‘1950s’ on there too!” one called out.

Showing a reverence for understatement, Anderson said: “A lot of those words you used to describe Republicans are negative. What could they say or do to make you feel more positive about the Republican Party?”

“Be more pro-science,” said a 22-year-old moderate named Jack. “Embrace technology and change.”

“Stick to your strong suit,” advised Nick, a 23-year-old African-American. “Clearly social issues aren’t your strong suit. Stop trying to fight the battle that’s already been fought and trying to bring back a movement. Get over it — you lost.”

Later that evening at a hotel bar, Anderson pored over her notes. She seemed morbidly entranced, like a homicide detective gazing into a pool of freshly spilled blood. In the previous few days, the pollster interviewed Latino voters in San Diego and young entrepreneurs in Orlando. The findings were virtually unanimous. No one could understand the G.O.P.’s hot-blooded opposition to gay marriage or its perceived affinity for invading foreign countries. Every group believed that the first place to cut spending was the defense budget. During the whiteboard drill, every focus group described Democrats as “open-minded” and Republicans as “rigid.”

“There is a brand,” the 28-year-old pollster concluded of her party with clinical finality. “And it’s that we’re not in the 21st century.”

Bild: Tidskriftsomslaget är The New York Times Magazine den 17 februari 2013.

Read Full Post »

EFTER MILJÖPARTIETS kongress lanserades Gröna partiet.

Bakom det nya partiet står Joakim Pihlstrand-Trulp som kandiderade till posten som manligt språkrör på kongressen.  

Sannolikheten att Gröna partiet kommer att lyckas är minst sagt liten.

Ett parti som vill bygga på ideella krafter måste ofta vara tusen gånger mer professionella än ett etablerat parti.

Riksdagspartierna har råd att slösa bort insatser och resurser eftersom man har tillräckligt med pengar, anställda och erfarna politiker för att kunna rätta till misstagen.

Ett nytt parti har inte den lyxen. Ett eller flera misstag riskerar att dränerar partier på redan begränsade resurser.

Pihlstrand-Trulps kritik mot Miljöpartiet är den som brukar rikas mot partier som vill bredda sig och nå fler än de ideologiskt ”renläriga”.

Jag har en annan vision och ideologi än den som Miljöpartiet har i dag, som baserar sig på populism och att fånga så många väljare som möjligt. Ideologin har tonats bort, vilket är en förändring som har skett ända sedan partiet kom in i riksdagen och därför vill jag vara tydlig med att det här inte handlar om valet av de nya språkrören. För min egen del tycker jag att Miljöpartiet är som vilket annat parti som helst.

[…]

Tanken är väl att Gröna partiet ska fungera lite som en blåslampa också. Jag tror att många kommer bli ledsna över en splittring inom den gröna politiska rörelsen, men jag ser verkligen behovet av ett nytt grönt parti.

I en intervju i Fria tidningen tror Pihlstrand-Trulp t.o.m. på en chans för partiet i valet 2014:

Ingenting är omöjligt. Men jag tror det hänger på att vi är aktiva i sociala medier och lyckas bygga upp en plattform för folk som verkligen är engagerade och söker ett mer ideologiskt förankrat grönt parti. Det ska finnas möjlighet för alla att vara med och påverka, vilket dagens traditionella demokratimodell inte borgar för. Partiet ska bygga på rakhet, ärlighet och väldigt mycket hjärta.

Eldsjälar i all ära men det krävs mer än bara aktivitet på social medier för att lyckas. Se bara på Piratpartiet som byggde hela sin strategi på just sociala medierna. Var finns partiet idag?

Bland många missnöjda partianslutna – oavsett vilket parti det gäller – finns också en övertro på att deras egna idéer kommer att entusiasmera väljare och gräsrötter. Det enda som behövs är att man återgår till sina ursprungliga ideologiska rötter, samt sparkar ut alla taktiserande partistrateger.

Men det räcker att påminna om Feministiskt initiativ och vad som hände när internt käbbel och önsketänkande fick härja fritt. Partiet har ännu inte hämtat sig från alla misstagen inför valet 2006.  

Övrigt: Läs pressmeddelandet (samt det korrigerade pressmeddelandet) som tillkännagav lanseringen av Gröna partiet.

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: The Observer har tittat i sitt arkiv och har hittat följande nyhetsrapport från lokalvalen i februari 1907.

Rubriken var: ”Electioneering by gramophone”.

“The present county council election campaign is distinguished by a new departure in the use of the gramophone. Several candidates have delivered speeches into instruments which are to be placed on carts and driven to meetings at streets corners or other places at which the candidates are themselves unable to be present.”

Read Full Post »

KAMPANJ: Dags att sammanfatta valet 2010.

Valets stora vinnare: Sverigedemokraterna

Denna blogg har många gånger varit skeptisk till om partiet skulle klara att ta sig in i riksdagen. Inte minst efter deras misslyckade kampanj i Europaparlamentsvalet. Men in kom man.

Och detta gjorde man trots en aldrig tidigare skådad motkampanj i massmedia under speciellt de sista dagarna innan valet.

Kampanjen kulminerade när både Aftonbladet och Expressen – på sina framsidor på valdagen – uppmanade väljarna att inte rösta på partiet.

Det kan mycket väl vara så att kampanjen ledde till att framgången inte blev större.

Valets stora förlorare 1: Socialdemokraterna och Mona Sahlin.

Valets stora förlorare 2: De Rödgröna och Kristdemokraterna

De Rödgröna lyckades aldrig framstå som lika sammansvetsade som Alliansen 2006 eller lika pålästa som regeringen.

Antagligen är det bara Kristdemokraterna själva som har levt i villfarelsen att man skulle kunna göra ett bra val efter att ha suttit stilla i regeringsbåten under hela mandatperioden.

Bästa valkampanj: Moderaterna

Moderaternas steady does it imponerade. Partiet har varit on message i stort sett hela valrörelsen. Partiets satsning på en lugn och trygg statsmannamässig framtoning och med ordning och reda i finanserna som huvudbudskap uppskattades t.o.m. av gråsossar och LO-medlemmar.

Bästa valkampanj (Tröstpriset): Folkpartiet

Folkpartiet insåg att man som litet parti riskerade att marginaliseras i skugga av Moderaterna. Genom målmedveten partiprofilering under hela mandatperioden och en tydlig ideologisering av skolfrågan lyckades man ta plats.  

Att partiet trots detta backade bekräftar bara att småpartierna kommer att fortsätta att leva farligt i skuggan av Moderaterna. Väljarna är inte dumma. Man inser att det inte finns någon anledning att rösta på ett litet parti när alla Allianspartirena låter som varandras kopior.

Sämsta valkampanj: Socialdemokraterna

Partiet bedrev en gnällig och oinspirerad valkampanj.

Man gnällde över motståndarna, man gnällde över deras politik och man gnällde över media. Men mest av allt gnällde den ständigt irriterade Mona Sahlin.

Och även om Sahlin blev bättre närmare valdagen var det både för lite och för sent.

Att tappa ett så stort övertag i opinionen som man hade under en stor del av mandatperioden är inte bara slarvigt – det är ren misskötsel.  

Största strategiska misstaget 1: Socialdemokraterna och De Rödgröna ägnade större delen av valrörelsen åt att blicka bakåt och föreslå ”återställare” till Alliansens politik. Var fanns framtidsvisionerna?

Största strategiska misstaget 2: Var tog partiets ekonomisk-politiska talesman Thomas Östros vägen?

Att Socialdemokraterna inte tog fram sitt starkaste kort som motpol till finansminister Anders Borg var ett stort misstag när hela kampanjupplägget gick ut på att bli trovärdig i jobbfrågan. 

Största strategiska misstaget 3: Dessa ständiga diskussioner om Sverigedemokraterna i både media och mellan partierna resulterade i att partiet kunde fortsätta framstå som underdog och sanningssägare. 

Största strategiska misstaget 4: Centerpartiets hela kampanjupplägg som byggde på deras ompositionering  till liberalt storstadsparti.

Och med en välfylld krigskassa har man i princip kunnat göra precis allt man velat. Men utan politik som tilltalar spelar pengar ingen större roll.

Största överraskningen: Att Miljöpartiet inte blev större. Förväntningarna var så stora att framgången nästan framstod som liten.

Största floppen: Thomas Bodström (S)

Bodström var ett av partiet stora affischnamn. Denna anhängare till frivilliga drogtester tackade nej till att låta testa sig själv. Samma Bodström ansåg att det gick lika bra att bedriva valrörelsen från USA. Lägg sedan till att denna potentielle justitieminister bjöd ungdomar på sprit vid en tillställning.

När skall Socialdemokraterna inse att Bodström är mer yta än innehåll?

Mest överreklamerade inslaget i valet: Sociala medier.

Precis som i årets val i Storbritannien kom de sociala medierna inte att spela någon större roll för vare sig debatten eller valutgången. Om något så var det de traditionella medierna – tidningar, press, tv – som stärkte sin roll.

Bästa partiledarutfrågning: Sveriges Radios Studio Ett med Tomas Ramberg och Monica Saarinen.

Varför försöker inte övriga public service lära sig av de bästa journalister man har istället för att satsa på utfrågare som mer passar som lekledare i tv?

Mest överraskande valduell: Jimmie Åkessons seger över ringräven Gudrun Schyman.

Bästa valfilm: Kristdemokraterna. Tydligen är partiet bäst på att kommunicera när man slipper träffa väljarna direkt. Sämsta valfilm: Feministiskt initiativ. Ju mindre sagt desto bättre.

Bästa valaffischer: Kristdemokraterna. Sämsta valaffischer: Nästan omöjligt att välja men Folkpartiet och Alliansen kan få dela på jumboplatsen.  

Mest meningslösa valgranskning: Partiledarnas Spotifylistor. Åsikterna om dessa listor säger mer om dem som gjorde ”analysen” än om partiledarna.

Read Full Post »

TÄVLING: Vänsterpartiet vill nå ut med sitt politiska budskap till anställda inom välfärdssektorn på nytt sätt.

Med en tävling skall målgruppen exempelvis få gissa hur många extra sjuksköterskor det skulle bli om privata vårdföretag använde sina vinster till annat än utdelning till ägarna.

Deltagare kan vinna en resa till skatteparadiset Cayman Island. Partiet hoppas att  kampanjen skall spridas vidare via sociala medier.

”Tanken är att kampanjen ska spridas via word to mouth, eller kanske snarare genom Twitter to Twitter”, säger valstrateg Jessica W. Sandberg (V) till Dagens Media.

Det hela låter ganska fiffigt. Att kampanjen görs av Vänsterpartiet överraskar säkert många – vilket naturligtvis är hela poängen.

Read Full Post »

ALMEDALEN: Skandalerna dominerade på de sociala medierna under Almedalsveckan. Men utfallet för många av riksdagspartierna blev uruselt

 Sven Otto Littorins avhopp och att Gudrun Schyman brände pengar blev det mest omskrivna på de sociala medierna enligt en undersökning gjord av Meltwater Buzz.

Själva sakfrågorna hamnade i skymundan och skandalerna dominerade. Gudrun Schyman (FI) tog tredjeplatsen efter Fredrik Reinfeldt (M).

Men även om Schyman blev omskriven i 1.500 inlägg på de sociala medierna nämndes bara hennes eget parti, Feministiskt Initiativ, cirka 350 gånger.

Detta bekräftar bilden av Feministiskt Initiativ som det mest person- och partiledarfixerade partiet av alla. Medan Schyman ofta talar om kvinnlig solidaritet och feminism är det alltmer uppenbart att partiet är till för Gudrun Schyman snarare än tvärt om.

Sven Otto Litorin (M) toppade listan över de mest omskrivna politikerna på sociala medierna. Antalet var cirka 2000 inlägg. Antalet som nämnde Mona Sahlin (S) var bara hälften så många.

Filip Schöön på Meltwater Buzz säger:

Om man tittar på vad folk har skrivit så ser man att skandalerna är fokus medan själva sakfrågan hamnar i skymundan. Själva syftet med exempelvis Schymans brasa tycks vara förlorat. Man har skaffat sig uppmärksamhet, men människor kommer inte ihåg de politiska budskapen.

Socialdemokraterna var det oftast nämnda partiet på nätet, tätt följt av Moderaterna och Centerpartiet. Mer överraskande är att det skrevs mer om både Piratpartiet och Sverigedemokraterna än om Folkpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna.

Centerpartiet har ovanligt många inlägg i förhållande till sin storlek. Det tycks bero på att man diskuterar i fall Maud Olofsson (C) kommer att avgå som partiledare eller inte. Den typen av spekulationer förekommer inte bland andra småpartier.

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: Evgeny Morozov skriver i Prospect om varför den ökade användningen av sociala medier inte med automatik underminerar diktaturer.

Artikeln är ett bra botemedel mot den alltför utbredda naiva tron att social medier kan bota allt mellan himmel och jord.

Despite what digital enthusiasts tell you, the emergence of new digital spaces for dissent also lead to new ways of tracking it. (…)  

Social networking, then, has inadvertently made it easier to gather intelligence about activist networks. Even a tiny security flaw in the settings of one Facebook profile can compromise the security of many others. A study by two MIT students, reported in September, showed it is possible to predict a person’s sexual orientation by analysing their Facebook friends; bad news for those in regions where homosexuality carries the threat of beatings and prison. And many authoritarian regimes are turning to data-mining companies to help them identify troublemakers. TRS Technologies in China is one such company. It boasts that “thanks to our technology, the work of ten internet cops can now be done by just one.” (…) 

[T]he advent of blogging and social networking has also made it easier for the state to plant and promote its own messages, spinning and neutralising online discussions before they translate into offline action. The “great firewall of China,” which supposedly keeps the Chinese in the dark, is legendary. In truth, such methods of internet censorship no longer work. (…) Governments have long lost absolute control over how the information spreads online, and extirpating it from blogs is no longer a viable option. Instead, they fight back. It is no trouble to dispatch commentators to accuse a dissident of being an infidel, a sexual deviant, a criminal, or worst of all a CIA stooge. 

Moreover, the distracting noise of the internet—the gossip, pornography, and conspiracy theories—can act as a de-politicising factor. Providing unfettered access to information is not by itself going to push citizens of authoritarian states to learn about their government’s crimes. (…) [M]ost people, whether in democracies or not, prefer to read about trivia and what’s useful in daily life—restaurant and film reviews and so on—than about the tedious business of governance. (…) 

Authoritarian governments know that the internet could be a new opium for the masses. They are tolerant of rampant internet piracy, as in China. In many cases, they push the cyber-hedonistic pursuits of their youth. Government-controlled internet providers in Belarus, for example, run dedicated servers full of pirated digital goodies for their clients to download for free. Under this new social contract, internet users are allowed plenty of autonomy online—just so long as they don’t venture into politics.

Read Full Post »

NYHETER: James Fallows skriver i senaste The Atlantic om Googles försöka att tillsammans med traditionell media arbeta fram nya affärsmodeller som kan rädda den seriösa journalistiken.

”Everyone knows that Google is killing the news business. Few people know how hard Google is trying to bring it back to life, or why the company now considers journalism’s survival crucial to its own prospects.”

Detta är goda nyheter för all som inser att vitala demokratier kräver fri och obunden media som kan och har råd att granska och rapportera vad som pågår i maktens korridorer.

[H]aving helped break the news business, the company wants to fix it—for commercial as well as civic reasons: if news organizations stop producing great journalism, says one Google executive, the search engine will no longer have interesting content to link to. So some of the smartest minds at the company are thinking about this, and working with publishers, and peering ahead to see what the future of journalism looks like. (…)

The challenge Google knows it has not fully coped with is a vast one, which involves the public function of the news in the broadest sense. The company views the survival of “premium content” as important to its own welfare. But [company’s CEO Eric] Schmidt and his colleagues realize that a modernized news business might conceivably produce “enough” good content for Google’s purposes even if no one has fully figured out how to pay for the bureau in Baghdad, or even at the statehouse. This is the next challenge, and a profound one, for a reinvented journalistic culture. The fluid history of the news business, along with today’s technological pattern of Google-style continuous experimentation, suggests that there will be no one big solution but a range of partial remedies. Google’s efforts may have bought time for a panicked, transitional news business to see a future for itself and begin discovering those new remedies and roles.

This April, the company’s CEO, Eric Schmidt, delivered a keynote address to the major news editors’ convention, telling them “we’re all in this together” and that he was “convinced that the survival of high-quality journalism” was “essential to the functioning of modern democracy.” (…)

But after talking during the past year with engineers and strategists at Google and recently interviewing some of their counterparts inside the news industry, I am convinced that there is a larger vision for news coming out of Google; that it is not simply a charity effort to buy off critics; and that it has been pushed hard enough by people at the top of the company, especially Schmidt, to become an internalized part of the culture in what is arguably the world’s most important media organization. Google’s initiatives do not constitute a complete or easy plan for the next phase of serious journalism. But they are more promising than what I’m used to seeing elsewhere, notably in the steady stream of “Crisis of the Press”–style reports. The company’s ultimate ambition is in line with what most of today’s reporters, editors, and publishers are hoping for—which is what, in my view, most citizens should also support. (…)

The problem Google is aware of involves the disruption still ahead. Ten years from now, a robust and better-funded news business will be thriving. What next year means is harder to say. I asked everyone I interviewed to predict which organizations would be providing news a decade from now. Most people replied that many of tomorrow’s influential news brands will be today’s: The New York Times, The Wall Street Journal, the public and private TV and radio networks, the Associated Press. Others would be names we don’t yet know. But this is consistent with the way the news has always worked, rather than a threatening change. (…) The news business has continually been reinvented by people in their 20s and early 30s (…) Bloggers and videographers are their counterparts now. If the prospect is continued transition rather than mass extinction of news organizations, that is better than many had assumed. It requires an openness to the constant experimentation that Google preaches and that is journalism’s real heritage.

Read Full Post »

KAMPANJ: Eric Casher – en av Barack Obamas valstrateger – är i Sverige för att träffa representanter för partierna i de båda politiska blocken.

Tidigare var Casher ordförande för en kampanjgrupp som organiserade unga pro-Obama advokater i Kalifornien. Han var också medlem i Obamas finansieringskommitté. Nu är han i Sverige för att bland annat tipsa partierna om hur man organiserar sig via sociala medier inför valet.

Med anledning av ett tidigare besök hos socialdemokraterna i Södertälje gav Casher en intervju med P1-morgon på Sveriges Radio för att diskutera hur man når ut till olika minoritetsgrupper.

Read Full Post »

Older Posts »