Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘SNP’

LABOUR | Valet av Corbyn har totalt förändrat de politiska förutsättningarna i landet. Ingen verkar tro att Labour kan vinna ett val längre.

The Spectator 19 September 2015

Detta i kombination med de konservativas överraskande seger i senaste valet, och liberalernas omfattande tillbakagång, har fullständigt demoraliserat många som har röstat på de brittiska socialdemokraterna i många år.

Lägg sedan till att skotska nationalisterna i SNP har fullständigt underminerat Labour för lång tid i Storbritannien.

En som har gett upp när det gäller partiet är debattören Nick Cohen som skriver för bl.a. The Observer och The Spectator. Här är en dräpande uppgörelse med Labour under Corbyn:

‘Tory, Tory, Tory. You’re a Tory.’ The level of hatred directed by the Corbyn left at Labour people who have fought Tories all their lives is as menacing as it is ridiculous. If you are a woman, you face misogyny. Kate Godfrey, the centrist Labour candidate in Stafford, told the Times she had received death threats and pornographic hate mail after challenging her local left. If you are a man, you are condemned in language not heard since the fall of Marxist Leninism. ‘This pathetic small-minded jealousy of the anti-democratic bourgeois shows them up for the reactionary neocons they really are,’ a Guardian commenter told its columnist Rafael Behr after he had criticised Corbyn.

[…]

Jeremy Corbyn did not become Labour leader because his friends in the Socialist Workers party organised a Leninist coup. Nor did the £3 click-activist day-trippers hand him victory. He won with the hearty and freely given support of ‘decent’ Labour members.

And yes, thank you, I know all about the feebleness of Corbyn’s opponents. But the fact remains that the Labour party has just endorsed an apologist for Putin’s imperial aggression; a man who did not just appear on the propaganda channel of Russia, which invades its neighbours and persecutes gays, but also of Iran, whose hangmen actually execute gays. Labour’s new leader sees a moral equivalence between 9/11 and the assassination of bin Laden, and associates with every variety of women-hating, queer-bashing, Jew-baiting jihadi, holocaust denier and 9/11 truther. His supporters know it, but they don’t care.

They don’t put it like that, naturally. Their first response is to cry ‘smear’. When I show that it is nothing of the sort, they say that he was ‘engaging in dialogue’, even though Corbyn only ever has a ‘dialogue’ with one side and his ‘engagement’ never involves anything so principled as robust criticism.

A few on the British left are beginning to realise what they have done. Feminists were the first to stir from their slumber. They were outraged this week when Corbyn gave all his top jobs to men. I have every sympathy. But really, what did they expect from a man who never challenged the oppression of women in Iran when he was a guest on the state propaganda channel? You cannot promote equality at home while defending subjugation abroad and it was naive to imagine that Corbyn would try.

The women’s issue nicely illustrates the damage he can do, even if he never becomes prime minister. When Labour shows by its actions that it doesn’t believe in women’s equality, the pressure on other institutions diminishes. Secularists and liberal Muslims will feel a different kind of prejudice. They will no longer get a hearing for their campaigns against forced marriage and sharia law from a Labour party that counts the Muslim Brotherhood among his allies.

Läs mer: ”How Jeremy Corbyn’s coup hijacked Labour” av Nick Cohen i Standpoint.

Tidskriftsomslag: The Spectator, 19 september 2015.

Read Full Post »

VAL 2015 | I en intervju med BBC:s Andrew Marr lyckades David Cameron på ett mycket kraftfullt sätt förklara faran med SNP. När han fick tala till punkt vill säga.

Vad premiärministern sade var bland annat följande:

[T]his would be the first time in our history that a group of nationalists from one part of our country would be involved in altering the direction of the government of our country, and I think that is a frightening prospect, for people thinking in their own constituencies is that bypass going to be built, will my hospital get the money it needs? Frankly, this is a group of people that wouldn’t care about what happened in the rest of the country. The rest of the United Kingdom, England, Wales, Northern Ireland, wouldn’t get a look in and that’s the prospect that we face if we don’t get the majority Conservative government that is in our reach.

[…]

[T]here is a fundamental difference when you have a group of nationalists that want to be involved in the government of a country which they don’t want to belong to. So you have to ask yourself, if you’re a voter in England or Wales or in Northern Ireland, would these people care at all about what happens in my life and my constituency?

[…]

They have every right as members of Parliament, but they do have a fundamentally different approach to any other Member of parliament, which is they don’t believe in the Westminster Parliament, they don’t believe in the United Kingdom, they wouldn’t be coming to Westminster to help our country; they’re coming to Westminster to break up our country and what Ed Miliband needs to do is rule out any sort arrangement because otherwise you’re not only putting not only about the money…

Valet har utvecklats till det mest svårbedömda på många år. En anledning är att det inte längre bara handlar om de stora giganterna Conservative Party och Labour.

I år kommer även valresultatet för UKIP och SNP avgöra vem som som får bilda regering. Om det sedan dessutom måste till en ny koalitionsregering blir läget än mer komplicerat.

Nigel Farages möjligheter att locka väljare från de konservativa kan bli avgörande för om Cameron kommer att kunna få ihop nog med mandat för en majoritetsregering. En nästintill omöjlig uppgift även utan hotet från UKIP.

Samtidigt ser det ut som om separatistiska Scottish National Party skulle kunna utplåna Labour i Skottland.

Hur har det blivit så här? Tittar man historiskt har de två stora partierna bara sig själva att skylla sig själva.

I februarinumret av History Today skriver dess redaktör, Paul Lay, om hur partiet straffade ut sig i Skottland under Margaret Thatchers tid.

[F]or most Britons, the swinging sixties only got going in the 1979s and 1980s; Thatcherism was as much a democratization of the permissiveness and self-love of 1960s elites as it was an attempt to turn back the clocks. It is hardly surprising, therefore, that a more cautious, less individualistic Scotland turned its back on a Conservative party that appeared to want to conserve little.

När Labour inte längre behövde konkurrera med de konservativa i norr blev man lata och självbelåtna.

Fraser Nelson, chefredaktör The Spectator, skriver i Axess:

Först kom 1997 års konservativa kollaps i Skottland, som verkade vidarebefordra hegemonin till Labour. Efter tio år av vunna val utan kamp blev Labour lata. Partiapparaten började gynna sina egna pampar; före detta chaufförer och portföljbärare ärvde säkra mandat. När Donald Dewar, Skottlands före detta försteminister, avled ställde hans före detta kontorschef upp i hans ställe. Labour kunde ha letat efter framtida begåvningar: istället ville man ha lydiga jasägare som garanterat skulle rösta rätt.

I stora delar av Skottland vägde man hellre än räknade Labours röster – partiet brydde sig inte om att värva röster, eller registrera väljare, eller ta hand om lokala partiföreträdare. Skotska Labours strategi gick ut på att säga ”vi hatar de konservativa” – och det fungerade under 1990-talet. Budskapet började bli lite väl lätt att genomskåda under 00-talet. Efter 2010 har det fullkomligt förlorat sin dragningskraft: skottarna slutade att uppfatta konservatismen som ett enda ont. Att rösta på de konservativa ses numera som en harmlös perversion, ungefär som transvestism eller cricket. Att hata de konservativa räckte inte för att bära upp Labour. Men detta blev inte uppenbart förrän under valkampanjen inför folkomröstningen, då en stor del av skotska Labours väljare gick över till jasidan, lockade av det kraftfulla och effektiva budskapet från nationalisterna.

Dessa avhopp i parti och minut från skotska Labour till SNP:s famn är sannerligen egendomliga – separatisterna fantiserar fortfarande om att styra tillsammans med Labour i en koalition. Deras företrädare talar nu om ”chansen att återställa den allmänna hälso- och sjukvården i England till vad den en gång var” – med andra ord, en återställare av de marknadsinriktade reformerna under Tony Blairs år. Det är åtminstone teorin. Men den allians som SNP behöver nu är mellan Nicola Sturgeon, dess nya ledare, och David Cameron. Hon har uteslutit en koalition med de svekfulla konservativa, men ändå behöver hon honom mer än någon annan politiker i Storbritannien. Om hon får välja vem hon skulle installera i Downing Street i maj så skulle hon välja honom.

Så där har vi det. De två statsbärande partierna i Storbritannien har med en kombination av likgiltighet och självgodhet gjort sig mer eller mindre omöjliga i Skottland.

Inte konstigt att valet ser ut att bli en rysare.

Read Full Post »

VAL 2015 | Conservative Party har tagit fram årets bästa valaffisch. Trots att det bara står ”Vote Conservative” förstår alla budskapet.

General Election 2015

Om man inte vill riskera att får en regering där Labour är beroende av Alex Salmond och de skotska separatisterna i SNP bör man rösta på de konservativa.

Affischen är framtagen av M&C Saatchi. Budskapet är enkelt, lätt kommunicerat och går att uppfatta mitt i rusningstrafik. Dessutom är den rolig. Bättre kan det inte bli.

Affischen är med i artikeln ”The 10 best British political posters” i The Guardian. Sam Delaney skrev

”Posters will always be important because if you can’t get your message across in five or six words then, chances are, your message isn’t right in the first place,” says Jeremy Sinclair [en av grundarna av M&C Saatchi]. This time around, the Saatchi team managed to do it in no words at all. This is the best poster of the campaign so far – expressing a clear and powerful message in a single, compelling image. Whether the fear of an SNP/Labour coalition is really the high-salience issue that the best ads usually focus on is questionable. But we’ve got to assume that the Saatchis have done their research.

Och som med alla bra valaffischer dröjde det inte länge innan det började dyka upp photoshopade varianter.

Snabbast var EU-kritiska UKIP som placerade premiärminister David Cameron i fickan på Jean-Claude Juncker, Europeiska kommissionens ordförande.

Nigel Farage själv skickade ett tweet med bilden och texten: ”Nice posters from the Tories today. It would be a great shame if someone spoofed them…”.

Read Full Post »

VAL 2015 | Väljarna har i allt större utsträckning börjat vända de etablerade partierna ryggen i Storbritannien.

Standpoint April 2015 Issue 71

Av den anledningen har Conservative Party och Labour tvingats inse att valkampanjen måste bedrivas lika mycket lokalt och regionalt som nationellt.

Men frågan är om småpartierna, p.g.a. valsystemet, kan förvandla de många röster man antar att de kommer att få till mer än bara några symboliska mandat. Undantaget här är möjligtvis SNP som kan ta hem hela Skottland.

Men oavsett om väljarna tycker att de två stora har blivit allt för lika varandra eller om det handlar om att de inte tycker sig få svar på sina frågor kan det mycket väl ändå bli så att de två stora partierna fortsätter dominera, om än med färre mandat, via ännu en koalitionsregering.

Ingen tror nämligen idag att vare sig Labour eller de konservativa kommer att vinna så pass många röster att det kan bilda en egen majoritetsregering.

I sitt temanumret inför valet skriver Oliver Wiseman, Assistant Editor på tidskriften Standpoint, om hur politiken i landet har förändrats sedan 1950-talet.

One of just two men will be Prime Minister after May 7. In that sense this election is a two-horse race. In every other respect, Britain is in for a messy, multi-dimensional and unpredictable few weeks, after which the country might wake up on May 8 knowing little more than it knew the night before. The process by which Britain resolves the contest between the two candidates for the top job will, to a greater extent than in any election in living memory, be a local rather than national process. Of course, the fierce national debate (televised or not) between Labour and the Conservatives and their respective visions for the country rages on. But an unprecedented proportion of voters are listening to someone else: above all, UKIP and the Greens in England, and the SNP in Scotland. Both UKIP and the SNP have won considerable support by connecting people’s problems to membership of a union, the former a European one, the latter a British one. Can the insurgents live up to their own high expectations on polling day?

[…]

British politics has changed. In the 1955 general election, the high-water mark of the two-party system, 96 per cent of the votes cast went to either Labour or the Conservatives. Just one other party, Clement Davies’s Liberals, won more than one per cent of the national vote and there were only four parties—Sinn Fein being the other—in the House of Commons. By contrast, in 2010, Labour and the Conservatives won a combined share of the vote of just 65 per cent and today there are 12 parties represented in the Commons.

It is no coincidence that 1955 was the year the swingometer made its debut on the BBC’s election coverage. The two-party system meant that the ups and downs of the campaign, the mood of different corners of the country and the strengths or weaknesses of a party leader’s speech mattered only insofar as they affected one thing: the swing. But the TV graphic has become less useful with each election since its debut. In 2015, it is moribund. Election battles are now fought on too many fronts to be encapsulated in the shift of one arrow to the left or the right. Once May 7 and its choppy wake has passed, both Labour and the Conservatives, if they hope to ever form a majority government again, must ask themselves why large swathes of the electorate hate them so much and why parties they dismissed as amateurish flashes in the pan are suddenly doing so well.

Tidskriftsomslag; Standpoint, april 2015.

Read Full Post »

VAL 2015Axess är en av de få (den enda?) publikation i Sverige som har tagit fram ett temanummer om valet i Storbritannien.

Axess Nr 3 April 2015

Bland annat har dess redaktör, Mats Wiklund, intervjuat Tim Bale, verksam vid Queen Mary University i London om valet.

Bale, som bl.a. inriktat sig på partipolitik i EU och konservativa partier och konservatism, tror inte att de två stora partierna i landet längre kommer att kunna dominera partipolitiken på samma sätt som man gjort under större delen av 1900-talet.

Mats Wiklund (MW): Delar du uppfattningen att vi nu ser början på slutet för tvåpartidominansen?

Tim Bale (TB): Ja, det gör jag. Och jag har faktiskt ändrat mig på den punkten. Det viktiga att ha klart för sig är att detta har varit en långsiktig process. Det är med andra ord svårt att tro att den plötsligt skulle upphöra och att vi gick tillbaka till det gamla. Samtidigt är det värt att påminna om att vi har sett systemet utmanat tidigare. Skillnaden mot förr är att de krafter som nu är i omlopp är så mycket mer omfattande att de två stora partiernas hegemoni en gång för alla är slut.

MW: Vad beror det på?

TB: Dels har vi utvecklingen i Skottland och kraven på nationellt oberoende. Dels, och viktigare, har vi en väljarkår som inte längre är lika trogen sin stam. De håller inte som förr fast vid sitt parti i ur och skur. Och de är heller inte lika bundna vid sin klasstillhörighet.

MW: De gamla lojaliteterna vittrar?

TB: Just det. De två stora partierna baserade till en betydande del sin existens på de lojaliteterna. De har alltså svårt att anpassa sig till en ny situation när nya partier dyker upp som leds så effektivt som till exempel UKIP under Nigel Farage.

MW: Men det är egentligen inte fråga om ett ideologiskt skifte i brittisk politik?

TB: Nej. Vad som är särskilt intressant med det här valet är att det inte har skett en implosion inemot mitten. I själva verket befinner sig Labour och De konservativa ideologiskt sett längre ifrån varandra än på ett bra tag. De konservativa är nu ett EU-skeptiskt, marknadsliberalt parti som förordar en begränsad stat. Labour, å andra sidan, är åtskilligt mer skeptiskt inställt till marknadskrafterna än under Tony Blairs tid. Man kan alltså hävda att de ur en ideologisk synvinkel långtifrån är identiska. Men… det är ändå vad väljarna tycker. Och det tyder på att väljarna inte längre är särskilt intresserade av ideologi. Forskning visar också att de har ett visst hum om skillnaden mellan vänster och höger, men inte mer.

MW: Finns det någon särskild förklaring?

TB: Vi statsvetare talar om ett skifte från position politics till valence politics. Väljarna är inte särskilt intresserade av stora idéer, samhällsvisioner och ideologier. De är mycket mer intresserade av att rösta på politiker som kan leverera resultat utan stora åthävor och störningar. Men problemet är den motsägelsefulla hållningen hos brittiska väljare. Visserligen vill de att partierna lägger fram en politik som visar på åsiktsskillnader och klara alternativ. Men samtidigt kräver de att politiker ska vara pragmatiska och samarbetsinriktade.

MW: Men kan inte just den här ambivalensen i väljarkåren vara en förklaring till att den övergivit sina gamla lojaliteter?

TB: Kanske i den meningen att partierna inte förmår leverera sådana politiker. Väljarna vill ha något som de stora partierna inte kan ge dem. Det går inte för partierna att både utgöra ett tydligt och klart alternativ till varandra och vara samarbetsinriktade och pragmatiska. Eftersom väljarna begär det omöjliga tröttnar de och börjar se sig om efter andra alternativ. Men jag tycker inte att man ska överdriva. Labour och De konservativa samlar trots allt dryga två tredjedelar av väljarna. Visst kan det kännas sexigt att lockas av SNP, UKIP eller The Greens. Ändå innebär två tredjedelar av rösterna ett betydande stöd för mainstream. De två stora partierna är långtifrån döda och begravda.

MW: Vilken magkänsla har du inför valet?

TB: Själva valutgången är svårbedömd. Däremot är valkampanjen lätt att förutse. Det gäller särskilt för De konservativa som är övertygade om att deras fördel ligger i David Camerons ledarskap och att ekonomin återhämtat sig. Det är vad de kommer att hamra på om – ledarskapet och ekonomin – fram till valdagen. Inget annat. Labour, i sin tur, kommer att hamra på om att den ekonomiska återhämtningen inte har fått människor att känna att de fått det bättre. Detta samt att sjukvårdens kvalitet undergrävts. Nigel Farage och UKIP:s linje blir den populistiska: väljarna har svikits av etablissemanget medan vi säger som det är, särskilt om immigrationen. The Greens kommer att anklaga Labour för att ha gått för långt åt höger och ta alltför stor hänsyn till storfinansen.

Tidskriftsomslag: Axess, nummer 3, april 2015.

Read Full Post »