Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Skandal’

SKANDAL | När The Spectator 2009 skulle ranka landets politiska skandaler utsåg man Profumoaffären på 1960-talet till den största.

Christine Keeler 1963, Lewis Morley

Skandalen som tvingade John Profumo, premiärminister Harold Macmillans krigsminister, att avgå innehöll allt ifrån sex, politik och ryska spioner.

Clive Irving, som då ledde ett team av undersökande journalister på The Sunday Times, har nyligen i Newsweek berättat om händelserna och hur Macmillan försökte hantera media.

I call Macmillan’s press officer, Harold Evans (in this era the prime minister has no spinmeisters; Evans—not the illustrious namesake who later became editor of The Sunday Times—is a career civil servant, avowedly apolitical). I ask if I can submit a list of questions. Evans invites me to call and present them in person.

I take Wallington with me—his legwork is the reason our timeline has the goods. It’s obvious that Evans is well briefed on where we’ve been, who has talked, and how deep our knowledge is. He goes through the timeline and ticks every box, adding some details about who has been present during interrogations, but denying nothing. The final question then asserts itself: why did Macmillan leave the interrogation of Profumo to others?

Evans asks that we go off the record. Nothing he says can be explicitly used. We have to understand what kind of man the prime minister is—his life, his values, his scars. He sees himself as a statesman. Profumo’s behavior was beneath contempt: members of Macmillan’s clubs don’t lie. That was the shock—not the squalor of the scandal, but the total absence of honor.

I realize as I listen that there is probably only one door between us and the subject of our conversation. Macmillan is working in his study.

But Evans isn’t finished. There is more, he says, and this is absolutely unpublishable. Macmillan had been cuckolded. For 30 years his wife, Lady Dorothy, had been having an affair with a famous bad boy of the Tory party, the bisexual Robert Boothby, and there had been a daughter from the union. Evans is surprised we don’t know—it’s a mark of how wet behind the ears we still are. (Unpublishable but not unknown to older colleagues at the paper, as it turns out.) The prime minister just could not confront a sexual scandal and wished that it would go away—which it very nearly had.

At the time, this revelation had the desired effect on our final judgment on Macmillan in the book we published, that he had shown “willful amnesia.” On reflection, as bizarre as the Macmillan ménage was, its use as an alibi now appears to me to be weak. Double lives like Profumo’s (and other members of the Macmillan cabinet) were a commonplace—whether in domestic arrangements or espionage. As long as it seemed that Profumo could get away with his lie, Macmillan was not disposed to deal with it.

Bild: Lewis Morleys klassiska bild av Christine Keeler.

Read Full Post »

IDOLER | Anhängare till Mona Sahlin har en sak gemensamt med beundrarna av den idag så aktuelle Olof Palme. Sällan ger de en balanserad bild av sin hjälte.

Så här skriver t.ex. Andreas Ekström om Mikael Romeros framställning av Sahlin i boken Tobleroneaffären – Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister (Norstedts).

Det är tydligt att sjutton års perspektiv inte riktigt har räckt för Romero. Efter 260 sidor har jag mött tårar, frustration, en hel del berättigad ilska – men ingen djupgående analys, och definitivt ingen balanserad bild av Mona Sahlin. Jag har inte sett ett så välvilligt porträtt sedan jag läste självbiografiska noteringar på Marcus Birros blogg.

[…]

Sanningen är att Mona Sahlin under ganska lång tid hade svårt att hålla rätt på sina pengar. Det finns exempel på det som är mer graverande än intrycket som ordet ”Tobleroneaffären” ger. Slående är att ett stort antal privatekonomiskt besvärande händelser dessutom inträffade när Sahlin inte längre var statsråd – och havererade med sitt eget bolag – och igen efter återkomsten till regeringen. Trots de oerhört bittra erfarenheterna från drevet förmådde Mona Sahlin alltså inte ta det slutliga greppet.

Är det i ljuset av det rimligt att svenska folket inte valde henne? Hur stort förtroendekapital krävs av en toppolitiker? Vilket ekonomiskt omdöme måste en person som aspirerar på makt ha?

Det kan man verkligen diskutera. Men det var inte precis elevrådsordförande Sahlin ville bli.

Bild: Mona Sahlin vid presskonferensen med anledning av kontokortsskandalen 1995. Se ett bildspel om Sahlin på Svenska Dagbladet.

Read Full Post »

SKANDAL | Det är inte helt otänkbart att den mest kända kristdemokraten för tillfället är en pseudonym.

Kristdemokraternas verkställande utskott beslutade idag att säga nej till en grundlig utredning av skandalen rörande Göran Hägglunds sparkade stabschef Henrik Ehrenberg.

Ehrenberg har under pseudonymenOve Tove” attackerat partikamrater på nätet.

Detta får sägas vara ett ganska fegt beslut med tanke på att partiet i alla andra sammanhang har slagits för en civilkuragelag.

Partiet förespråkar att alla medborgare – utifrån sina individuella förutsättningar – har en skyldighet att ingripa när man upptäcker övergrepp.

Men tydligen orkade partiet inte visa något civilkurage när man själv står för övergreppen.

”Det landade i att VU enades om att man nu ska sammanställa den information som finns, den på intranätet och de uppgifter vi skickat ut till media”, meddelade partisekreterare Acko Ankarberg-Johansson.

Enligt Aftonbladetsom citerar VU-ledamoten Bengt Germundsson – anser Göran Hägglund inte ens att partiet har rätt att lägga sig i när en partimedlem attackerar andra partimedlemmar.

– Vi får se om sammanställningen blir tillräcklig. Men Göran Hägglund var tydlig med att detta är en fråga som han äger och inte VU. Han sa att det är hans uppgift i rollen som minister, att det inte är en partisak utan en regeringssak, säger han.

Varför vill Hägglund dra in regeringen i skandalen? Varför skulle regeringen behöva tvätta Kristdemokraternas byk?

Det enda logiska svaret är att Ehrenberg är en av Hägglunds allierade i kampen om partiledarskapet. Och inte helt oväntat har ”Ove Tove” attackerat speciellt utmanaren Mats Odell och hans allierade.

“Something is rotten in the state of Denmark”, skrev redan Shakespeare på sin tid.

Med tanke på att partiet oftare ligger under än över fyraprocentspärren och knappt driver någon politik längre är frågan hur mycket av varumärket ”Kristdemokraterna” som ens går att rädda.

Detta oavsett vem som vinner partiledarstriden.

Read Full Post »

PARTILEDARE | Det feministiska Vänsterpartiet valde återigen en manlig partiledare.

Jonas Sjöstedt har drivit en mycket imponerande och nästan helt felfri partiledarkampanj. Valet signalerar en ny tid för partiet.

Resultatet av omröstningen kunde inte ha blivit mer övertygande. Han fick hela 179 röster mot bara 39 för Rossana Dinamarca.

Om Dinamarca hade tagit hem segern hade partiet kunnat diagnosticeras som klart självmordsbenäget. Skandalerna har varit lika många som för Håkan Juholt.

Med henne hade Vänsterpartiet snabbt förpassats till politikens utmarker. Med Sjöstedt har man åtminstone gett sig själva en rimlig chans att bli politiskt relevanta.

När kongressen sade nej till delat ledarskap hoppade Ulla Andersson av partiledarstriden. Uppenbart för att maximera chanserna för Sjöstedt.

Om kongressen istället sagt ja till delat ledarskap skulle det ha varit naturligt för kongressen att välja en kvinna och en man. Andersson hade då stannat kvar och tagit striden mot Dinamarca.

När kongressen istället sade nej hoppade Andersson av och garanterade därmed att större delan av hennes anhängare röstade på Sjöstedt.

Med Dinamarca som en av partiledarna skulle Vänsterpartiet riskerat sin nya roll som utmanare till Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Dinamarca ligger så långt till vänster att hon låter mer som 70-talets kommunister än dagens mer polerade vänsterpartister.

Partistrategernas skräckscenario var att Dinamarca skulle börja driva bort de nya väljare som partiet vill attrahera.

Dessutom riskerade man få ett splittrat partiledarskap om två ledare börjar dra åt helt olika politiska och ideologiska håll. Med en förvirrad väljarkår som följd.

Övriga partier skulle gladeligen ignorera Sjöstedt i ett sådant läge. Istället hade man framhävt Dinamarca och på så sätt kunnat visa att Vänsterpartiet inte har reformerat sig.

Även realistiska vänsterpartister har insett att det finns vissa saker man måste lägga bakom sig om man vill växa som parti. Dinamarca passade inte in i planen.

Lägg sedan till att möjligheterna att bilda ännu en rödgrön allians inför nästa val knappast hade ökat med Dinamarca.

Read Full Post »

HÅKAN JUHOLTS ursäkter verkar inte ha fungerat. En förklaring är att han är sin egen spin doctor. 

Det finns inga objektiva kriterier som talar om när siffrorna måste ha vänt uppåt för att man skall kunna säga att partiet inte har drabbats permanent av Juholt-skandalerna.

Men en lång rad opinionsundersökningar visar nu på rekordlåga förtroendesiffror för både parti och partiledare.

För Socialdemokraterna är problemet att skandalerna fortfarande är journalisternas givna referenspunkt när man rapporterar om partiet.

En anledning är att partiet ännu inte har levererat något av intresse politiskt.

Men det handlar också om att Juholt har en förmåga att inte fullt ut erkänna sina fel. Det finns alltid en udd riktad mot något – eller någon – när han skall förklara sig.

Så här svarade t.ex. Juholt när han under måndagen skulle förklara de låga förtroendesiffrorna i Aftonbladet-TV:

Det beror på skriverierna kring mig. Det beror på mina tillkortakommanden där jag hade gjort fel bland annat på två av 750 reseräkningar. Och det finns ett antal fel som begåtts men framförallt var det en cirkulation av uppgifter, lögner, rykten och spekulationer som tog alldeles enorma proportioner och det där kommer ta tid att återvinna förtroendet.

Detta är säkert en tilltalande förklaring för alla socialdemokratiska die-hard-väljare. Men för alla andra skaver förklaringen.

Och det är inte första gången.

Per T. Ohlsson, seniorskribent på Sydsvenskan, skriver:

Och så var det skrönan om hans ungdomliga hjältedåd i Polen.

I olika sammanhang, senast i maj i år i radiokanalen Mix Megapol, har Juholt skroderat om dessa bedrifter, som skall ha ägt rum 1980 när han var 18 år:

”Jag höll på att smuggla ner lite grejer till en fackföreningsrörelse som hette Solidaritet … Det var tidningen Östra Smålands gamla tryckpress som vi smugglade ner i omgångar till Polen.”

Tidningen Resumé (13/10) var först med att notera att något inte stämmer här. Andra som var inblandade i arbetet med att bistå Solidaritet har aldrig hört talas om Juholts medverkan och de påpekar att kommunistregimen temporärt öppnade upp Polen 1980. Fram till undantagstillståndet i december 1981 var det fritt fram att skicka material till Solidaritet.

Ännu mer pinsamt blev det när Expressen (15/10) intervjuade Arne Andersson, VD för Östra Småland på 1980-talet:

”Det stämmer inte alls … man lyfter inte ut en tryckpress utan att VD vet om det. Att en sådan skulle ha smugglats till Polen är något som är taget fritt ur det blå.”

Två dagar senare framträdde den lastbilschaufför som Juholt åkte till Polen med. Till Expressen sade han:

”Vi hade absolut ingen tryckpress med oss.”

För några dagar sedan bröt Håkan Juholt tystnaden i Expressen-TV (18/10) med en av sina allra märkligaste krumbukter.

”Jag har aldrig organiserat en smuggling av någon tryckpress”, sade han. Men ”vid ett tillfälle”, efter hemkomsten till Sverige, var det någon som berättade att Juholt hade varit med om något stort, för i lasten hade det funnits tryckeriutrustning. ”Jag hade ingen aning”, tillade Juholt, som alltså skall ha fått kunskap om leveransen först när han återvänt hem. Till detta fogade han en
brasklapp.

”Jag vet heller inte om det är sant.”

Genom att samtidigt både erkänna och inte erkänna hoppas Juholt säkert att problemen skall blåsa över. Kanske det.

Men som det ser ut idag håller en negativ bild av både parti och partiledare att sätta sig i allmänhetens medvetande.

Read Full Post »

PARTIET VALDE Håkan Juholt därför att man behövde en ledare som kunde lyfta Socialdemokraterna ur krisen.

Efter Juholt-skandalerna är det snarare partiet som måste bära upp en skadeskjuten partiledare.

Juholt kommer att vara politiskt död för lång tid framöver. Men få politiker skulle klarat den mediestorm som Juholt har levt med och i under de senaste dagarna. Han gjorde detta med ett lugn som imponerar.

Men om det går dåligt kommer partiet alltid att skylla på Juholt. Och om det går bra kommer det att heta att det gör det trots Juholt. Oavsett vilket kommer skandalerna alltid att hänga med vid en beskrivning av Juholt.

Men något måste göras. Men vad? Partiet kan inte bara sitta och vänta på bättre tider.

1) Möt väljare och medlemmar öga mot öga.

Juholt borde använda sig av premiärminister Tony Blairs strategi i valet 2005.

Väljarna var besvikna på Labour. Istället för att försöka släta över blev det en del av valstrategin att låta Blair utså väljarnas spott och spe.

När väljarna insåg att Blair inte försökte undvika missnöjet utan istället lyssnade kunde partiet också vinna tillbaka tillräckligt med förtroende och därmed vinna valet.

(Det hjälpte naturligtvis att de konservativa ännu inte hade lyckats återrehabilitera sig i väljarnas ögon. Den lyxen har inte Juholt när det gäller Moderaterna.)

2) Ta debatter med Moderaterna.

Juholt är en bra debattör. Det visade han i senaste partiledardebatten i riksdagen. När skandalen var som hetast i media.

Juholt är antagligen den politiker som Fredrik Reinfeldt har svårast för. Han har pondus och kan låta genuint indignerad när han talar om de orättvisor som han skyller regeringen för.

(En varning bara: Är Allianspartierna smarta lyfter man nu upp problemet med det omfattande bidragsfusket i samhället. Ingen kommer att missa vem man då syftar på.)

3) Partiet måste få ordning på sin politik.

Det var länge sedan Socialdemokraterna ”ägde” någon politisk sakfråga.

Partiet kan inte fortsätta att bara reagera på – och sedan anpassa sig till – regeringens politik.

Idag är det ingen som riktigt vet var partiet står i en rad frågor. Det visade sig tydligast när man arbetade med skuggbudgeten. Många hade förväntningar och blev upprörda när utkastet lades på bordet.

Man kan inte säga en sak i högtidliga tal och sedan försöka leverera något helt annat i politiska program.

Här är några ställningstaganden från Juholts korta tid som partiledare. Per T. Ohlsson, Sydsvenskan, skriver:

Skapa osäkerhet om fempartiuppgörelsen om pensionerna och sedan tvingas backa när Saco och TCO avvisade överläggningar med enbart Socialdemokraterna.

[…]

Göra helt om när det gäller fastighetsskatten.

Ställa till med kaos kring den svenska Libyeninsatsen. Den förlängdes till sist, fast i begränsad skala, och kompletterades med en marin bordningsstyrka, som Nato inte behövde.

[…]

Orsaka budgetuppror i riksdagsgruppen och pressas till reträtt om a-kassan, skatterna och sjukförsäkringen.

[…]

Förödmjuka riksdagsledamoten Morgan Johansson genom att först ställa partiet bakom Johansson i frågan om temporära medborgarskap för att sedan ta avstånd från idén.

4) Partiet behöver en organisation som både kan analysera och kommunicera.

Partiets alla politiska turer – alltifrån Libyen-insatsen till skuggbudgeten – visar på att partiet har en organisation som inte hänger med.

På senaste tid har vi sett ett ekonomiskt team som inte klarar av att ta fram en skuggbudget och en kommunikationsavdelning som inte klarar att kommunicera i kristid.

5) En trött Alliansregering.

En tröst och hjälp för Juholt är att Alliansen idag är en ganska trött konstruktion.

Regeringen saknar nya bärande idéer. Kristdemokraterna slåss internt och Centerpartiet har precis bytt partiledare. Folkpartiet driver bara skolfrågor. Inte ens Moderaterna verkar längre ha mycket att komma med.

Juholt kan med lite tur dra nytta av det vakuum som finns på den borgerliga planhalvan.

6) Tiden läker alla sår.

Även om det tar tid kommer ilskna väljare snart tröttna på att vara ilskna. För Juholt handlar det därför om att undvika fler misstag. Han har knappast någon fallhöjd kvar.

Om det skall lyckas för Juholt handlar om hur han använder det närmaste året för att positionera sig i väljarkåren. Gör han – och partiet – ett bra jobb så finns det chans inför nästa val. Om inte så är det kört.

Men tiden får avgöra hur mycket till belastning Juholt kommer att bli. Att han är en belastning är tydligt.

Read Full Post »

JUHOLT-SÅPAN har gått in i en ny fas. Nu avslöjas att Håkan Juholt också har låtit riksdagen betala en hyrbil under samma period som han fått milersättning för sin egen bil.

Både Expressen och Aftonbladet slår upp det stort att Juholt tagit ut ersättning för en resa från Stockholm till Oskarshamn med både hyrbil och sin egen bil.

Samtidigt försöker Juholt vara sin egen spin doctor i en intervju med Lotta Bromé i P4 Extra.

Där försöker han tona ner hela historien. Hans budskap: En eller två felaktiga redovisningar för cirka 1000 resdagar under fem års tid är inte så farligt.

Så här förklarar Aftonbladet räkningarna:

1) Juholt hyrde en bil i Stockholm den 16 februari 2007. Två dagar senare lämnade han tillbaka den i Stockholm. Enligt fakturan körde han 94,3 mil med bilen.

2) I reseräkningen för den egna bilen för den 18 februari har Juholt uppgivit att han rest med den egna bilen från Oskarshamn till Stockholm. En sträcka på 32 mil.

3) Enligt det egna reseprotokollet började Juholt sin resa med egen bil från Oskarshamn till Stockholm vid ca kl 15 den 18 februari. Alltså en timma innan han lämnade tillbaka hyrbilen i Stockholm.

4) Kl 14.28 den 22 mars 2007 hyrde Juholt en bil på Avis. Dagen efter lämnade han tillbaka bilen i Oskarshamn kl 13.00.

5) Enligt reseräkningen för egen bil åkte Juholt från Stockholm till Oskarshamn samma dag som han hyrde en bil.

Vad media nu gör är att visa på ett mönster i hur Juholt använder skattebetalarnas pengar. Och det är detta mönster – snarare än ett eller två misstag – som sätter bilden av hur Juholt hanterar pengar.

Så här skriver Aftonbladet vidare:

Kostat skattebetalarna över 25 000

För sex år sedan köpte Håkan Juholt en Saab 9-5. Den har varit i trafik hela tiden sedan 2005.

När Juholt kör med sin egen bil i tjänsten — vilket händer ibland, framför allt i Småland — blir det mycket billigare för skattebetalarna. Om han hade kört sin egen bil vid de 30 uthyrningstillfällena kopplade till Oskarshamn hade han fått 26 338 kronor i reseersättning. Skattebetalarna har förlorat 26 172 kronor på att han i stället körde hyrbil för över 52 511 kronor.

Själv har Juholt samtidigt minskat slitaget på sin egen bil — genom att han i stället körde hyrbil — med 11 706 kilometer.

Hyr över helgen 

Sedan 2006 har Juholt haft en hyrbil över hela helgen vid sju tillfällen. Fem av gångerna har han hämtat och lämnat bilen i Stockholm och kört i genomsnitt 871 kilometer under helgen. Det framgår inte vart Juholt har kört dessa gånger, men avståndet tur och retur mellan Stockholm och Juholts hem i Oskarshamn är 640 kilometer.

Håkan Juholt har haft SJ:s guldkort under hela den tid Aftonbladet har granskat hans hyrbilsanvändning. Guldkortet —som gäller i ett år, ger obegränsat med tågresor i första klass och gäller även på länstrafikbolagens bussar — kostar i år 80 400 kronor.

Tar inte bussen

I stället för att ta tåget från Stockholm till Västervik och därifrån buss till Oskarshamn gratis, går Juholt ofta av tåget i Norrköping och kör sedan hyrbil hem, eller tvärtom. Medelkostnaden när Juholt kör hyrbil mellan Norrköping och Oskarshamn är 1 506 kronor.

De gånger han flyger mellan Stockholm och Oskarshamn kostar biljetten knappt 1 900 kronor enkel resa.

Read Full Post »

Older Posts »