Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Simpsons’

The Simpsons “Bart’s Comet” (Season 6, Episode 14)

Bild: The Simpsons, “Bart’s Comet” (Season 6, Episode 14). Fler citat från Simpsons på BuzzFeed.

Read Full Post »

CENSUR | Tintin i Kongo säljer som aldrig förr. Bokstavligt talat. Albumet har nämligen seglat upp på bokhandlarnas topplistor.

Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset i Stockholm, meddelade för ett par veckor sedan att Tintin skulle rensas ut från ungdomsavdelningen.

Föga förvånande väckte detta både ilska och irritation. Knappast någon normal människa tror nämligen att någon – vare sig barn eller vuxen – blir rasist efter att ha läst Hergés Tintin-album.

Saken blev inte bättre av att Miri utlovade fler utrensningar. Detta så fort man bara lyckats identifiera alla böcker som inte uppfyllde den konstnärliga ledarens högt ställda krav på vad man skall få lov att läsa. (Kulturhuset tog senare tillbaka sitt beslut.)

Vad kommer Miri, och andra av hans kaliber, dra för slutsatser av att Tintin t.ex. har hamnat på plats nummer tre på topplistan över de mest sålda barn- och tonårsböckerna hos nätbokhandeln Bokus?

Det skulle inte förvåna om man tror att rasismen i Sverige måste ha ökat dramatiskt under de senaste två veckorna. De ökade försäljningssiffrorna borde vara ett direkt bevis för detta.

För man kommer ju knappast kunna acceptera att människor själva klarar av att på ett korrekt sätt läsa, tänka och reflektera, och dessutom sätta in Tintin i ett historiskt sammanhang, utan hjälp av en konstnärlig ledare som kan guida på ett korrekt sätt.

En sak som åtminstone är säkert är att man inte kommer att dra slutsatsen att man gjort antirasismen en björntjänst.

Man kommer snarare unisont utbrista som den hysteriska kvinnan Helen Lovejoy i Simpsons (en annan icke helt politiskt korrekt tecknad serie):

Won’t somebody please think of the children!?!

Mer: Bloggen Aktivarum har samlat en rad länkar om Tintinfejden och Kulturhuset.

Bild: Det eleganta bildmontaget Tintin på Kulturhuset ovan är gjord av Tobias Boström.

Read Full Post »

Losers av Michael LewisVITA HUSET: I USA finns en bokgenre som knappast finns i Sverige – reportageböcker av journalister eller politiska veteraner som beskriver en valkampanjs alla turer. En av de mer underhållande är Losers: The Road to Everyplace but the White House.

Författaren Michael Lewis har i boken koncentrerat sig på att beskriva förlorarna i 1996 års valkampanj. Den slutgiltiga segaren – president Bill Clinton – spelar bara en högst undanskymd roll. Istället är det de republikanska kandidaternas inbördes strider för att bli sitt partis presidentkandidat som är Lewis huvudpersoner.

I Losers får vi naturligtvis stifta bekantskap med alla de kända och okända kandidaterna: Pat Buchanan, Bob Dole, Lamar Alexander, Alan Keyes, Dick Lugar, Phil Gramm, Steve Forbes och John McCain. Men framför allt är det den minst kände och den mest orutinerade Morry Taylor, av sig själv kallad The Grizz, som får störst utrymme i berättelsen.

Den kandidat som verkar vara minst motiverad är Bob Dole. Han framstår inte ens som motiverad av att framstå som motiverad. Trots detta är det just Dole som slutligen tar hem spelet på den republikanska spelhalvan;

A dozen times I listen to his talk, pen poised idly over paper. Nothing. Not a thought, not an image, not a quote. It takes me a while to figure out why this is, but then it strikes me: Bob Dole isn’t running for president. The concept of Bob Dole is running. The man himself has subcontracted out all the dirty work to people who make their careers managing reality for politicians. That is why he is referring to himself in the third person. He isn’t there, at least not in any meaningful sense. Every Dole speech leaves me feeling that a man like this runs for presidency not because he thinks he should be president. He thinks no one else should be president, so it might as well be him.

För den som läser Losers blir genast påmind om den tecknade tv-serien Simpsons. I ett av avsnitten parodieras Bob Dole som politikern som hela tiden monotont upprepar mantrat ”Bob Dole, Bob Dole, Bob Dole”. För att slutligen somna stående.

Att president Bill Clinton skall ta hem slutstriden är så uppenbart för alla journalister och professionella analytiker att Michael Lewis inte ens bryr sig om att alltför noga följa den slutgiltiga valkampanjen.

Detta kan låta som om Losers skulle vara en tråkig bok men det motsatta. Två citat från The Wall Street Journal respektive Newsday kan här få stå som bevis på motsatsen;

Hilarious, genuinely funny, and insightful, the work of a truly gifted writer.

Unveils the pomposities and absurdities of spinning campaign life with wit and restraint, with a touch, in other words, that is all the more devastating for its lightness.

Read Full Post »