Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Silvio Berlusconi’

PREMIÄRMINISTER Silvio Berlusconi får sina fiskar varma i The Economist. Att den ansedda ekonomiskt liberala tidskriften gör upp med just den ekonomiska politiken – Berlusconis paradgren – måste vara speciellt irriterande för honom.

However shameful the sexual scandal has been, its impact on Mr Berlusconi’s performance as a politician has been limited, so this newspaper has largely ignored it. We have, however, long protested about his second failing: his financial shenanigans. Over the years, he has been tried more than a dozen times for fraud, false accounting or bribery. His defenders claim that he has never been convicted, but this is untrue. Several cases have seen convictions, only for them to be set aside because the convoluted proceedings led to trials being timed out by a statute of limitations—at least twice because Mr Berlusconi himself changed the law. That was why this newspaper argued in April 2001 that he was unfit to lead Italy.

[…]

Worst by far has been a third defect: his total disregard for the economic condition of his country. Perhaps because of the distraction of his legal tangles, he has failed in almost nine years as prime minister to remedy or even really to acknowledge Italy’s grave economic weaknesses. As a result, he will leave behind him a country in dire straits.

[…]

Italy’s economic illness is not the acute sort, but a chronic disease that slowly gnaws away at vitality. When Europe’s economies shrink, Italy’s shrinks more; when they grow, it grows less. As our special report in this week’s issue points out, only Zimbabwe and Haiti had lower GDP growth than Italy in the decade to 2010. In fact GDP per head in Italy actually fell.

[…]

 Low average unemployment disguises some sharp variations. A quarter of young people—far more in parts of the depressed south—are jobless. The female-participation rate in the workforce is 46%, the lowest in western Europe. A mix of low productivity and high wages is eroding competitiveness: whereas productivity rose by a fifth in America and a tenth in Britain in the decade to 2010, in Italy it fell by 5%. Italy comes 80th in the World Bank’s “Doing Business” index, below Belarus and Mongolia, and 48th in the World Economic Forum’s competitiveness rankings, behind Indonesia and Barbados.

Övrigt: Tidskriftsomslaget är från den engelska och europeiska editionen.

Read Full Post »

IMAGE: Vad som skulle vara en PR-katastrof för vilken annan regeringschef som helst kan premiärminister Silvio Berlusconi bara vifta bort. Omvärlden ser på med förundran.

Men hans eskapader lockar åtminstone fram humorn hos många skribenter. Carole Cadwalladr skriver i The Observer att en grupp på Facebook nu planerar att marschera mot Berlusconis villa utanför Milano.

There, they will chant slogans and throw condoms and knickers in protest. This, apparently, recalls the hail of coins that a crowd pelted on former prime minister Bettino Craxi when he was accused of corruption, although there are some who worry that it’s about as useful as throwing cocaine and vodka at Charlie Sheen’s house, a man who has taken Berlusconi’s concept of bunga bunga and raised it to a whole new level.

In response, Berlusconi has continued his one-man PR blitz, phoning a third late-night television show in less than a month, this time calling it ”a television whorehouse”. To clarify: apparently this was not a compliment.

Apropå den senaste skandalen skriver Beppe Severgnini, kolumnist på Corriere della Sera, följande i Time:

”Bunga bunga” is reportedly the Berlusconi crowd’s name for sexual after-dinner stints, but it could equally be the sound of many Italians’ heads being banged against a wall in disbelief. Not everyone’s, though. Berlusconi, who denies the allegations against him, refuses to appear before magistrates, claiming he is being persecuted. His poll ratings are still buoyant, partly because of a lack of other political options, and the center-left opposition is split into six squabbling parties. That said, one asks oneself what a head of government has to do to elicit criticism, an objection or a raised eyebrow from his supporters. What is Italy’s tolerance threshold?

Läs mer: “Why Berlusconi Will Probably Avoid Jail Time” av Stephan Faris i Time.

Read Full Post »

PR: Efter att ha avverkat halva mandatperioden har bilden av president Nicolas Sarkozy förändrats parallellt med att opinionssiffrorna dyker.

Enligt det franska opinionsinstitutet Ipsos har Sarkozys siffror rasat från de 60 procent han hade när han tillträdde ämbetet till dagens 39 procent.

Sarkozy byggde upp en bild av sig själv som mannen som vet vad han vill och som inte är rädd att ta tuffa beslut för Frankrikes bästa. Idag är bilden snarare att han saknar ideologisk övertygelse och att han är beredd att säga vad som helst bara det gagnar honom för tillfälligt.

Jean-Marc Lech vid Ipsos säger att det är Sarkozys konservativa kärnväljare som är mest besvikna. En f.d. rådgivare – som vill vara anonym – säger till Time;

This is classic Sarkozy: claiming [that] adaptable principles and a willingness to take any stand likely to reinforce his own political interests are in fact proof of pragmatism and openness to all views. Zero conviction and fidelity — except to himself.

Denis Muzet, president vid opinionsinstitutet Médiascopie, sammanfattar paradoxen;

Sarkozy’s problem is that when he promised ‘rupture’ with the past during his campaign, he built expectations that go farther than merely revolutionizing the language and methods of governing by actually conceiving and shaping a new face and vision of France. In many ways, Sarkozy reflects the contradictions of the French themselves: demanding both free markets and social job protection, wanting modernity and tradition, and wanting fast results with no pain. But those are the very hypocrisies voters elected Sarkozy to combat with his own viable vision for France — not take on for use as his own, inconsistent governing style.

I en essayen – The Human Bomb – skriver Robert Chalmers om presidenten;

Leaving [Silvio] Berlusconi aside for a moment, Nicolas Sarkozy represent the kind of naked hunger for personal power that Western democracy has not seen for more than a generation. To find a character who even comes close to him in his feral desire for control, you have to go back to Richard Nixon. (…) Sarkozy’s record, both as interior minister and president, is seen as a triumph of rhetoric over achievement.

Att man är bra på politiska kampanjer innebär inte med automatik att man också är bra på styra och leda ett land på ett sätt som inger förtroende.

Källa: Robert Chalmers, The Human Bomb (GQ: July 2009)

Read Full Post »

Silvio BerlusconiDEMOKRATI: Återigen är premiärminister Silvio Berlusconi rubrikernas man. Skandaler och politik tycks alltid gå hand i hand när det gäller ”Il Cavaliere”.

Men skandaler kan knappast förklara Berlusconis alla framgångar. Enligt Gian Enrico Rusconi The German Times är han mer än bara en Machiavellisk media mogul som har lyckats manipulera den italienska allmänheten. Han har skapat en egen ”ism”. Denna ”Berlusconism” är ett faktum.

It is a variant of democratic life that has to be analyzed in terms of its originality and autonomy.

Denna ”ism” går hand i hand med en radikal förnyelse av hela den politiska klassen i landet. Detta trots att många av de allierade i hans koalition kommer från de traditionella partierna och grupperingarna i Italien.

In fact, it is precisely the former Christian Democrats and the former Socialists who, together with the exponents of the post-Fascist Alleanza Nazionale and the Lega Nord, form the backbone of his government.

Berlusconi’s voters do not stem exclusively from the middle and upper classes. They are ordinary people (…) Berlusconism is an expression of Italian ”civic or civil society” – an expression of many citizens’ profound feeling of powerlessness and deep disenchantment with the old politics and traditional party political system.

Berlusconis politik är ”liberalt” orienterat när det gäller moderniseringar och näringslivsfrågor. I etiska frågor landar Berlusconi i mer ”kristdemokratisk” – och katolska kyrkan närstående – ståndpunkter.

Berlusconis odlade i början av 1990-talet en image av en ny typ av politiker. Idag handlar det ofta om att projicera bilden av ”politikern” och ”statsmannen”.

Today, Berlusconi presents himself as the person who has transformed the established party system in Italy and who (…) is also striving for a transformation of institutional/constitutional structures toward a presidential system.

Gian Enrico Rusconi kallar detta för ”demokratisk populism”;

Slogans like ”change” and ”innovation” actually denote the abandonment of the traditional understanding of the constitution as a balance of powers and a fundamental agreement among opposing political forces. The only thing that remains ”democratic” is the election mechanism, the result of which appears to justify a radically applied ”spoils system” (with the winner defining the rules).

The other component of this system is the direct relationship between voters and the ”leader,” to whom charismatic properties are ascribed.

Ett exempel på det senare är att ledamöter i Forza Italia tenderar att se sig själva som representanter för ”ledaren” snarare än representanter för sitt parti.

Även i andra länder med presidentstyre finns det denna koppling mellan ”ledaren” och folket. Även här kan det finnas drag av ”populism”.

Men när det gäller Italien så verkar det utvecklas något av en fundamnetal skillnad under Berlusconi;

[A]n institutional presidential protective barrier is missing. Berlusconi would like personal charisma to replace the institutional role of the president. In this sense, it is possible to speak of an informal or creeping presidentalism that threatens the existing constitutional order – in the name of the electorate.

En sak man kan vara säker på när det gäller Silvio Berlusconi är att han sannolikt kommer att vara med ett bra tag till i Italiens politik.

Den italienska författaren Niccolò Ammaniti säger så här (bif, nr 2/2009) om oppositionen i sitt hemland;

Det störst problemet är att det inte finns några riktiga politiska alternativ till kyrkan och Berlusconi. Vänsterpolitikerna är oförmögna att reagera konstruktivt. De ser ut som boxare som blivit knockade och stapplar omkring i ringen och svingar i blindo, omedvetna om att matchen redan är över.

Read Full Post »

Silvio BerlusconiROM: Enligt vissa italienska opinionsundersökningar har västvärldens favorit clown – premiärminister Silvio Berlusconi – popularitetssiffror på upptill 75 procent. Vad är hans hemlighet?

Det underlättar naturligtvis att ha både tillgång till ett eget medieimperium och kunna påverka en statstelevision där opinionsundersökningar ”bevisar” denna popularitet.

Men mer självständiga undersökningar av Ispos och IPR marketing visar att Berlusconis opinionsstöd snarare ligger någonstans mellan 40 till 60 procent. 

Detta är trots allt inte illa med tanke på alla politiska, ekonomiska och personliga skandaler som Berlusconi ständigt tycks vara inblandad i.

En av korruptionsskandalerna handlar exempelvis om att han har betalat sin revisor 600000 dollar för att han inte skall vitna mot honom. 

Lägg sedan till att Berlusconi har visat en fäbless för att stifta lagar som är skräddarsydda för att hindra att hans affärer överhuvudtaget leder till granskning eller domstol.

Men enligt Barbie Nadeau vid Newsweek är sannolikheten trots detta inte speciellt stor att oppositionens ständiga krav på Berlusconis avgång kommer att leda till att hans popularitet kommer att dala;

After all, his media controls their [d.v.s. politiska oppositionens] image in the eyes of the voters just as much as Berlusconi’s own.

Berlusconi kontrollerar med andra ord inte bara bilden av sig själv utan även bilden av sina politiska motståndare.

Read Full Post »

berlusconi-s-324x2301KORRUPTION: Att försöka följa Italiens inrikespolitik är svårt när landet verkar ha upphävt alla normala lagar och regler för en västerländsk demokrati.

Att försöka följa med i alla politiska skandaler, korruptionshärvor och all svågerpolitik är inte bara tröttande utan i förlängningen också meningslöst när sunt förnuft och demokratiska spelregler inte längre tillåts verka.

Alexander Stille, är en av de främsta kännarna av det italienska samhället, har skrivet en intressant beskrivning av Italien under premiärminister Silvio Berlusconi. Stille konstaterar att han [Berlusconi] ”having survived some seventeen criminal trials without ultimately being convicted, he has inured the Italian public to feelings of shock or indignation”.

Innan Berlusconi lämnade posten som premiärminister 2006 klubbades en vallag som gav partiledarna nästan oinskränkt makt att fastställa vem som kunde kandidera till parlamentet. Medan väljarna tidigare kunde rösta på enskilda personer – vilket gav lokala politiker med lokal förankring makt – kan men nu bara rösta på parti. Partilistorna fastställs numera av partibossarna.

Idag utses snarare än väljs parlamentsledamöterna vilket Berlusconi inte har varit sen att utnyttja;

In addition to various women whose favors he is rumored to have enjoyed, Berlusconi has brought to the new parliament three of his criminal-defense attorneys (who devise legislation that may help their client); his tax consultant; several co-defendants in various corruption cases; a long list of former and current executives in his many companies; columnists and editors of his many newspapers; and his personal physician.

En anledning till att denna situation har kunnat uppstå – förutom att Italien alltid har haft problem med korruption – är fragmenteringen och den totala politiska kollaps som landets partier på mitten- och vänsterkanten har genomgått.

Berlusconi omvaldes i år p.g.a. att Romano Prodis regering – bestående av nio (!) partier på mitten-vänsterkanten, och med en (!) rösts övervikt i senaten – inte kunde komma överrens om någoting av betydelse för Italien.

Berlusconi har också satt i system att avbryta parlamentetsdebatter om viktiga lagförslag genom att ständigt yrka på förtroendeomröstning. ”Parlamentet har förvandlats till en fars”, enligt en citerad senator.

Berlusconi lyckades genom mycket politisk uppbackning etablera ”a virtual monopoly on private TV in Italy: since the early nineteen-eighties, he has been the principal owner of the three largest private channels, which, together with the three state TV channels, accounts for more than ninety per cent of the market”.

Och enligt Alexander Stille har Berlusconi noga odlat bilden av sig själv under sin politiska karriär;

Berlusconi talks openly about sex and does little to hide the fact that he has a face-lift and hair transplant. In his politics, he combines archaic forms of sovereignty with modern elements of media charisma. The Milan daily Corriere della Sera recently quoted him half complaining and half boasting about being treated like a king whose royal touch is thought to have healing powers (…).  Sex has always played a considerable role in Berlusconi´s carefully cultivated image. 

Eller som någon klok person en gång uttryckte det: ”Man gör saker och ting annorlunda i utlandet”.

Read Full Post »