Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Satir’

VAL 2014 En av de mer enerverande aspekterna av en svensk valrörelse är alla komiker och halvkomiker som vill göra sin röst hörd.

Metro Weekend 14 mars 2014

Skall man tro Metro – som ägnar en och halv sida (!) åt fenomenet – kommer fler representanter från skrået än vanligt invadera årets val.

Detta skulle man möjligtvis kunna stå ut med om det inte var för att udden i det som framförs oftast är fruktansvärt förutsägbart. Ungefär som i politisk teater.

Serietecknaren, bloggaren och satirikern Nanna Johansson menar t.o.m. att den politiska humorn är på uppgång. Men av detta följer inte med automatik att kvalitén höjs.

Just nu går det nästan inflation i den [politiska humorn]. Men vi kommer nog se betydligt mindre satir efter september. Det spelar ingen större roll, för mängden bra satir verkar vara rätt konstant. Det görs väldigt mycket slafsig politisk humor, och det säger jag inte för att snobba mig, för jag själv har bidragit med min beskärda del av uselhet. Problemet är att det är svårt att få satir rolig på riktigt. Man lyckas kanske en gång av tio, och det om man är skicklig.

Johansson förklarar dock inte varför den är så ”slafsig”. Svaret ligger antagligen i själva upplägget och i humorns förutsättningar.

Det gäller helt enkelt att tillfredsställa publikens önskningar.  För att lyckas med detta måste komikerna helt enkelt dra de skämt som går hem. Och för att lyckas med detta måste skämten ha rätt politisk vinkling.

Eftersom både publiken och komikerna delar varandras politiska åsikter blir också skämten därefter. Den komiker som går emot åhörarnas politiska uppfattning blir inte långvarig.

Detta blir en form av självuppfyllande profetia. Skratt och applåder blir en bekräftelse på att man också har rätt politiska åsikter.

Att komikerna (och publiken) sedan tror att satiren är cutting edge och politiskt utmanande är säkert bra för allas självförtroende men gör knappast skämten roligare.

Och skulle någon komiker mot förmodan försöka sig på ett skämt med annan politisk vinkling kommer detta mötas med pinsam tystnad.

Detta blir en indirekt bekräftelse på att de andra som uppskattar den typen av vinkling även har fel politiskt. Det blir lite av satirens motsvarighet till ett cirkelresonemang.

Och slutligen: komikerna är alla en del av kultur- och medieetablissemanget och här älskar man att skriva och tycka till om varandra.

Hur urusel ens satir än är kan man alltid lita på att man får uppmuntrande ord från sina (politiska) vänner inom etablissemanget.

Risken är därför att vi kommer att överösas av än fler komiker i nästkommande val. O.M.G!

Läs mer: För den som vill ta pulsen på den svenska politiska humorn kan ta en titt på ”satirtidningen” Dagens svenskbladet.  Bild: Metro Weekend 14 mars 2014.

Read Full Post »

PR Premiärminister Margaret Thatchers favoriter på TV lär ha varit de politiska satirserierna ”Yes, Minister” och ”Yes, Prime Minister”.

Thatcher spelade t.o.m. sig själv i en specialskriven sketch (se ovan) när Jonathan Lynn och Antony Jay, skaparna av BBC:s populära TV-serier, skulle tilldelas ett pris av National Viewers and Listeners Association.

Varför var Thatcher så angelägen om att framföra sketchen? Det var bra PR helt enkelt.

Lynn skrev om händelsen på CNN:s hemsida där han också passar på att förklara varför just politiker är så förtjusta i TV-serierna.

The first time I met Margaret Thatcher, she was already a fan of mine, or so she said. With my co-writer Antony Jay, I had created and written the first seven episodes of ”Yes, Minister,” a BBC TV comedy series about the British government.

[…]

Referring to our show, Mrs. Thatcher was quoted, ”Its closely observed portrayal of what goes on in the corridors of power has given me hours of pure joy.”

[…]

”Yes, Minister” became known as Mrs. Thatcher’s favorite TV show, and this worried me because the program was carefully neutral from a political point of view. I started telling people that Tony Benn, the leader of what was known as ”the loony left,” liked it a lot, too.

My queasy feeling, as one politician after another queued up to praise us, vanished as I realized why: Politicians love to watch anything about themselves on TV, and they are only interested in politics. Also, because our program showed how the Civil Service really runs Britain — our version of checks and balances and the separation of powers — we had unintentionally given politicians an alibi. The public understood for the first time that if politicians didn’t keep their promises, it might be because they were obstructed by the Civil Service.

[…]

A scarcely believable message arrived at the BBC from Number 10, saying that Mrs. T would present the award, that she had written a sketch and wished to perform it with our actors Paul and Nigel. It transpired that the scarcely believable message was not, in fact, to be believed: The sketch was written by her press secretary, Bernard Ingham.

I learned recently that she rehearsed the sketch with Ingham and her private secretary no fewer than 23 times.

Why were they not running the country instead, you might ask? Answer: She was losing popularity and, though not very amusing herself, she knew the power of humor. She was co-opting the show to make people like her more.

Ingham wasn’t a comedy writer, but as a publicist, he knew his stuff.

Läs mer: “Javisst, herr minister” av statsvetaren Mikael Sundström vid Lunds universitet.

Read Full Post »

SATIR | ”Everything in politics is spin, and spin equals hypocrisy, and hypocrisy rules”, skriver satirtidskriften Mad i sitt valnummer.

Det heter att kärleken är blind. Det skulle lika gärna kunna sägas om de politiska kampanjstabernas sätt att beskriva sina presidentkandidater.

Den politiska logiken kräver att den egna kandidaten alltid måste framställs i positiv dager medan motståndaren beskrivas så negativt som det bara går.

Mad har tio exempel på hur det politiska perspektivet avgör hur man försöker kommunicera sin och motståndarens agerande. Här är fem:

If their candidate changes his position on the issues…he’s a ”no-principled flip-flopper.”

If your candidate changes his position on the issues…his views are “evolving”.

[…]

If their candidate changes his stump speech around the country…he’s “pandering.”

If your candidate changes his stump speech around the country…he’s “addressing regional concerns.”

[…]

If their candidate takes money from Super PACs… he’s “trying to buy the election.”

If your candidate takes money from Super PACs…he’s “leveling the playing field.”

[…]

If their candidate is a well-educated millionaire… he’s “an out-of-touch elitist.”

If your candidate is a well-educated millionaire… he’s “an American success story.”

[…]

If their candidate is hawkish on defence…he’s “recless.”

If your candidate is hawkish on defence…he’s “keeping America safe.”

Bild: Tidskriftsomslaget är Mad nr 517, oktober 2012.

Read Full Post »

MED ANLEDNING av att Private Eye firar 50 år passar Victoria and Albert Museum på att visa en utställning om denna typiska brittiska satirtidskrift.

Christopher Hitchens skriver i Vanity Fair om tidskriften:

Out of sheer effrontery, they could get a nickname fixed to a public figure (or even an obscurely reclusive one) and get everyone to accept and repeat it. […] The classic instance of the magazine’s in-joke, which has graced the pages of almost every single issue for the past quarter-century, is its code name for the generic British book publisher: “Snipcock and Tweed.”

[T]he Eye had to stay distinctive in banal and ordinary times. It managed this by continuing to look as if printed on the run, by appearing fortnightly instead of weekly, by waging a long guerrilla engagement against Britain’s grotesque laws of libel (which kept it constantly in the courts, the scene of rich satirical material since the 18th century), and by coining new words—and resurrecting old ones—for familiar things: the “pseud” for the pretentious, the “hack” for the journalist, “Spartish” for hirsute student rebels.

[…]

Each new prime minister got his or her parody—in Thatcher’s case the cleverness being a parody of her husband—and within weeks the image and idiom would have stuck.

Övrigt: Ovanstående tidskriftsomslag är nr 1149, 6 januari 2006. Se fler omslag på deras hemsida.

Read Full Post »

HUMOR: Trött på valrörelsen och politiskt spin? Titta då in på bloggen Valaffischer2010. Här driver man med partierna.

Detta är ganska vanligt i engelska valrörelser. Men då är det ofta de politiska partierna och deras allierade som försöker ta udden av motståndarnas affischsläpp.

De ansvariga för bloggen är anonyma för att man vill slippa oroa sig för ”eventuella repressalier”.

Men kom igen nu! Ni bloggar inte i Iran eller Zimbabwe! 

Och en annan sak: Förvånansvärt lite kring Fredrik Reinfeldt och Moderaterna. Hmm. Kan det vara så att bloggen sköts på ledig tid från ett litet partikansli någonstans i Sverige? I vilket fall så kommer här nedan fyra favoriter:

Read Full Post »

untitled2SATIR: Vad är huvudanledningen till att Barack Obama kommer att kamma hem segern i presidentvalet? 

Att republikanerna Colin Powell och Scott MacClellans (f.d. pressekreterare åt president Bush) offentligt gav sitt stöd (endorsment) åt Obama kommer av historikerna att uppfattas som marginella händelser jämfört med att en utomjording gjorde det samma.

(Att utomjordingar är opålitliga bevisas dock av att man i november bytte sida och istället gav sitt stöd till McCain).

Detta åtminstone om man skall tro Weekly World News. WWN startade 1979 av Generoso Pope Jr. som då också gav ut en annan ”kvalitetstidning” – The National Enquirer.

It distinguished itself from its sister tabloid with its deadpan articles on the bizarre. While The Enquirer might print rumors of a politician´s affair, The Weekly World News would print rumors of a politician´s affairs with an alien.

Många scoop har det blivit sedan dess. Några av de mer minnesvärda måste vara ”Hillary Clinton Adopts Alien Baby” och ”Dick Cheney Is a Robot”. Eller varför inte historien om Bat Boy – hälften fladdermus och hälften människa – som fångades in av regeringens vetenskapsmän. Bat Boy ledde sedan amerikanska soldater till Saddam´s gömställe i Irak för att sedan ge Al Gore sitt stöd.

WWN lever idag vidare på nätet efter att den sista papperstidningen gavs ut i augusti 2007. Nuvarande ägare Neil McGinness hoppas attrahera de som tror på innehållet och de som läser p.g.a. humorn.

Framgången för den satiriska The Onion har fått utgöra det nya föredömet. Och mycket riktigt är de senaste artiklarna mer satiriska än de tidigare i pappersformat som skrevs med en seriös ton.

Read Full Post »