Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sakpolitik’

IDAG KUNDE man se konturerna av en blivande statsminister. Det var ett mycket bra tal som Håkan Juholt höll i Almedalen.

Det var ett ideologiskt drivet tal och han tog bl.a. chansen att förklara ”social demokrati” – ett begrepp som han lyfte fram redan som nyvald partiledare.

Till skillnad från Mona Sahlin har Juholt nu lyckades presentera sin berättelse, sin vision om det Sverige han vill jobba för som statsminister. 

Men framförallt var det ett kraftfullt och engagerat tal. Med tanke på att det har varit lite si och så med Juholt-effekten borde detta tal ge partiet en välbehövlig injektion.

Dessutom lyckades Juholt ta på sig ledartröjan bland de rödgröna partirna. Hans pondus och retoriska skicklighet överglänser både vad Lars Ohly (V) och de nya språkrören Åsa Romson (MP) och Gustav Fridolin (MP) kan prestera.  

Juholt har förklarat att han än så länge fortfarande skriver sina egna tal – och det märks. Talet gav en känsla av at han verkligen brinner för sin politik och att han menar allvar med de reformer som han talar sig varm för.

Lägg sedan till den idétorka som präglar både regering och borgerliga partier så borde talet kunna ge Socialdemokraterna den nystart partiet har väntat på sedan partiet lyckades slå knut på sig själv med anledning av den svenska Libyen-insatsen.

För Juholt var talet extra viktigt med tanke på en lång rad opinionsundersökningar som visat att svenska folket ännu inte ser honom som en blivande statsminister.

Det är dags att regeringspartierna inser att man inte längre kan avfärda Socialdemokraterna bara för att partiet ännu inte har någon tydligt formulerad sakpolitik.

Från och med nu kommer partiet att rulla ut sin politik och i kombination med Juholts retoriska skicklighet riskerar Alliansen att pressas alltmer tillbaka om man inte skärper sig.

Read Full Post »

ATT PARTIET skulle välja om Göran Hägglund som partiledare betvivlade ingen seriös observatör.

Trots detta frågar sig alltfler vad Hägglund egentligen brinner för. Finns det någon fråga där Hägglund inte är beredd att vika ner sig? Finns det något han överhuvudtaget är beredd att ta strid för inom Alliansen?

Den råder idag total sakpolitisk förvirring inom partiet. Ingen verkar ens veta var partiet står i familjepolitiken – partiets paradgren.

Flip-floppandet kring den enda kvarvarande profilfrågan – vårdnadsbidraget – gör att partiet nu står helt naket inför väljarna.

1. Först var vårdnadsbidraget det bästa som hänt. Frågan lanserades i motioner runt om i landet. Även med bildandet av Alliansen gick partiet på val på att införa ett vårdnadsbidrag. 

2. Sedan kompromissade partiet bort frågan när man väl kom in regeringen. Kvar blev ett minimibidrag.

Ett bidrag på bara 3000 kronor innebar att man i realiteten öppnade upp för kritiken att det var en kvinnofälla.  Med ett sådant lågt belopp blev det endast attraktivt för kvinnor långt ifrån arbetsmarknaden eller för familjer där man redan bestämt sig för att stanna hemma, alternativt med väldigt bra ekonomi.

3. Sedan flaggade Hägglund upp för ett skrotande av vårdnadsbidraget.

4. Sedan fick han backning från partistyrelsen.

5. Sedan fick han med sig partistyrelsen på att ta bort bidraget när det fanns ett alternativ färdigt.

6. Och nu på Rikstinget sköt man på frågan tills det hela utretts. (På ett tidigare Riksting ville man däremot fördubbla bidraget.)

I detta politiska vakuum lanserat man en strategi att ”barn och ungdomar” skall stå i fokus för partiets politik.

Inget fel i det om det inte hade varit för att barnperspektivet länge har varit partiets försök att göra sakpolitik av sin ideologi. Partiet blir inte tydligare för att man lägger till en ännu en ny åldersgrupp.

Read Full Post »

I SIFOS senaste väljarbarometer får Centerpartiet bara 4,5 %. När Maud Olofsson nu avgår hoppas alla att den nye partiledaren skall lösa alla problem.

En partiledare är primärt ett partis främsta kommunikatör. Detta är nog så viktigt men för att kunna kommunicera krävs också en politik att kommunicera.

Här är Centerpartiets åtta misstag under Maud Olofsson:

(1) Ideologisk marginalisering

Under Maud Olofsson tog Centerpartiet en vändning mot det nyliberala hållet.

Men vad Fredrik Reinfeldt insåg när man lanserade nya Moderaterna missade Centerpartiet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många nyliberala väljare som går igång på näringslivs- och småföretagarfrågor. Det krävs något mer.

Maud Olofsson har låtit mer som Moderaternas partiledare Bo Lundgren än det egna partiets Thorbjörn Fälldin.

(2) Sakpolitisk förvirring

Med en ideologisk ompositionering kom också en ny sakpolitik som inte var riktigt förankrad hos den breda medlemsskaran.

Olofsson och partiets alla spinndoktorer lyckades t.ex. aldrig övertyga vare sig medlemmar eller väljare om att man inte har övergett sin gamla ståndpunkt att kärnkraften skall avvecklas.

Därmed tappade man en av sina tydligaste profilfrågor.

Detta i kombination med en nedtonad miljöpolitik och en mer markerad småföretagarpolitik gjorde att många inte längre kände igen partiet.

(3) Partifolket på undantag

Ett parti kan mycket väl kalibrera både sin ideologi och politik. Men det måste göras i samklang med partiet.

Ett parti som Centerpartiet med traditionellt starka lokalavdelningar kan inte göra en alltför drastisk ideologisk förändring utan att se till att få med sig sitt partifolk.

Lokalpolitikerna höll god min men var aldrig riktigt bekväma med utvecklingen under Olofssons tid.

När partiet sedan tog plats i regeringen fick partiet en än mer undanskymd roll. Medlemmarna förväntades vara nöjda med allt som Alliansen och partiet gjorde i regeringen.

Partiet började alltmer försummas.

(4) Nya och gamla väljare

Skall ett parti byta politik måste man vara absolut säker på att man antingen har de nya målgrupperna som i en liten ask eller åtminstone se till att man inte tappar alltför många av sina gamla kärnväljare när man lägger om politiken.

Centerpartiet misslyckades både med att vinna nya väljare och behålla de gamla.

(5) Alliansens dilemma

På grund av Moderaternas storlek tog partiet också de flesta och tyngsta departementen i regeringen. Småpartierna marginaliserades till ett fåtal departement.

Detta hade inte behövt vara ett problem om småpartierna hade behållit en hög svansföring även på andra politikområden som låg utanför deras egna departement. Men detta är något som vare sig Centerpartiet, Folkpartiet eller Kristdemokraterna har lyckats med.

Än värre var att småpartierna inbillade sig att det räckte att marknadsföra sig utifrån vad man åstadkom i sina respektive departement för att man skulle vinna ökat förtroende från väljarna.

Men resultatet blev det diametralt motsatta – politisk marginalisering i skuggan av det statsbärande Moderaterna.

Att alla fyra Allianspartierna låter som varandras kopior har inte gjort saken bättre. Det enda parti som tjänar på detta är återigen Moderaterna.

(6) Ökad politisk sårbarhet.

När Centerpartiet – och de övriga två småpartierna – koncentrerade sig på ett smalt politikerområde blev man också extra sårbara vid politiska motgångar.

När näringsminister Maud Olofsson inte ens verkade klara de frågor hon hade ansvar för – t.ex. Saab och Vattenfall – fanns inte mycket att falla tillbaka på.

(7) Maud Olofssons tondövhet

Olofsson kom in i politiken leende och kommer att lämna partiledarskapet leende.

Allting kommunicerar. Att vara positiv och framåt kan vara ett viktigt vapen i en partiledares arsenal. Men det förutsätter att saker och ting går i rätt riktning.

Olofsson har ofta framstått som om hon är fullkomligt okunnig om att både hon och Centerpartiet har stora problem.

Hennes positiva yttre har till sist skapat frustration hos både väljare och medlemmar. När problem dyker upp måste en partiledare också kunna kommunicera att man förstår situationens allvar.

Ingen utanför den innersta kretsen har riktigt vetat om den ständigt leende Olofsson har förstått partiets problem eller om hon har levt i total förnekelse.

(8) Pengar är inte allt.

Som Europas rikaste parti har Centerpartiet inte behövt vända på slantarna. Detta var tydligt under valrörelsen. Vad än partistrategerna pekade fick man.

Men pengar är inte allt. Pengar kan inte ersätta politik. Det kan definitivt inte ersätta en politik som tilltalar breda väljargrupper.

Centerpartiets försök att damma av sin gamla miljöpolitik fick lite av desperation över sig. Att marknadsföra sig som ”Alliansens gröna röst” kunde inte dölja att partiet lider av politisk idétorka.

Vem som än blir ny partiledare har därför många problem att hantera. Positivt är att det inte gärna kan bli värre. Eller?

Read Full Post »