Posts Tagged ‘Säkerhetspolitik’

VAL 2016 | Clinton vill gärna lyfta fram sina erfarenheter som bl.a. utrikesminister i valrörelsen för att visa på skillnaden mellan henne och Donald Trump.

The New York Times Magazine April 17 2016

Vad som är mindre känt är att hon ständig låg till höger om president Barack Obama i säkerhetspolitiska frågor när hon var hans Secretary of State.

Även om hon har gått åt vänster i år för att inte tappa väljare till Bernie Sanders kommer hon sannolikt lita mer på USA:s militära makt som president än vad Obama gjort.

Jack Sullivan, en av hennes kampanjrådgivare och tidigare medarbetare under hennes tid som utrikesminister, tror att hennes mer aggressiva framtoning i säkerhetspolitiska frågor ligger rätt i tiden.

Enligt Sullivan går hennes strategi i valrörelsen ut på att visa för väljarna att hon har en klar och tydlig plan för att konfrontera terrorismen från islamisterna samtidigt som hon tänker utmåla Trump som en person utan några kvalifikationer överhuvudtaget när det gäller att hantera USA:s nationella säkerhet.

Mark Landler kallar t.o.m. Clinton för hök när han skrev i The New York Times Magazine om Clintons instinkt på det utrikes- och säkerhetspolitiska området.

Det är en bild som säkert kommer att överraska många av Clintons många beundrare runt om i världen, inte minst i Sverige.

“Hillary is very much a member of the traditional American foreign-policy establishment,” says Vali Nasr, a foreign-policy strategist who advised her on Pakistan and Afghanistan at the State Department. “She believes, like presidents going back to the Reagan or Kennedy years, in the importance of the military — in solving terrorism, in asserting American influence. The shift with Obama is that he went from reliance on the military to the intelligence agencies. Their position was, ‘All you need to deal with terrorism is N.S.A. and C.I.A., drones and special ops.’ So the C.I.A. gave Obama an angle, if you will, to be simultaneously hawkish and shun using the military.”


Jack Keane is one of the intellectual architects of the Iraq surge; he is also perhaps the greatest single influence on the way Hillary Clinton thinks about military issues. A bear of a man with a jowly, careworn face and Brylcreem-slicked hair, Keane exudes the supreme self-confidence you would expect of a retired four-star general.


Though he is one of a parade of cable-TV generals, Keane is the resident hawk on Fox News, where he appears regularly to call for the United States to use greater military force in Iraq, Syria and Afghanistan. He doesn’t shrink from putting boots on the ground and has little use for civilian leaders, like Obama, who do.

Keane first got to know Clinton in the fall of 2001, when she was a freshman senator and he was the Army’s second in command, with a distinguished combat and command record in Vietnam, Somalia, Haiti, Bosnia and Kosovo. He had expected her to be intelligent, hard-working and politically astute, but he was not prepared for the respect she showed for the Army as an institution, or her sympathy for the sacrifices made by soldiers and their families. Keane was confident he could smell a phony politician a mile away, and he didn’t get that whiff from her.

“I read people; that’s one of my strengths,” he told me. “It’s not that I can’t be fooled, but I’m not fooled often.”


He and Clinton continued to talk, even after Obama was elected and she became secretary of state. More often than not, they found themselves in sync. Keane, like Clinton, favored more robust intervention in Syria than Obama did. In April 2015, the week before she announced her candidacy, Clinton asked him for a briefing on military options for dealing with the fighters of the Islamic State. Bringing along three young female analysts from the Institute for the Study of War, Keane gave her a 2-hour-20-minute presentation. Among other steps, he advocated imposing a no-fly zone over parts of Syria that would neutralize the air power of the Syrian president, Bashar al-Assad, with a goal of forcing him into a political settlement with opposition groups. Six months later, Clinton publicly adopted this position, further distancing herself from Obama.

“I’m convinced this president, no matter what the circumstances, will never put any boots on the ground to do anything, even when it’s compelling,” Keane told me.


“One of the problems the president has, which weakens his diplomatic efforts, is that leaders don’t believe he would use military power. That’s an issue that would separate the president from Hillary Clinton rather dramatically. She would look at military force as another realistic option, but only where there is no other option.”

Befriending Keane wasn’t just about cultivating a single adviser. It gave Clinton instant entree to his informal network of active-duty and retired generals.


Just as Clinton benefited from her alliance with the military commanders, she gave them political cover. “Here’s the dirty little secret,” says Tom Nides, her former deputy secretary of state for management and resources. “They all knew they wanted her on their side. They knew that if they walked into the Situation Room and they had her, it made a huge difference in the dynamics. When she opened her mouth, she could change the momentum in the room.”

David Axelrod recalls one meeting where Clinton “kicked the thing off and pretty much articulated their opinion; I’m sure that’s one that they remember. There’s no doubt that she wanted to give them every troop that McChrystal was asking for.” Still, Clinton didn’t prevail on every argument. After agreeing to send the troops, Obama added a condition of his own: that the soldiers be deployed as quickly as possible and pulled out again, starting in the summer of 2011 — a deadline that proved more fateful in the long run than a difference of 10,000 troops. Clinton opposed setting a public deadline for withdrawal, arguing that it would tip America’s hand to the Taliban and encourage them to wait out the United States — which, in fact, was exactly what happened.


To thwart the progressive insurgency of Senator Bernie Sanders of Vermont, Clinton carefully calibrated her message during the Democratic primaries to align herself closely with Barack Obama and his racially diverse coalition. But as she pivots to the general election, that balancing act with Obama will become trickier. “There’s going to be a huge amount of interest in the press to score-keep,” Sullivan says. “It just so easily can become a sport that distracts from her ability to make an affirmative case.”

In showing her stripes as a prospective commander in chief, Clinton will no doubt draw heavily upon her State Department experience — filtering the lessons she learned in Libya, Syria and Iraq into the sinewy worldview she has held since childhood. Last fall, in a series of policy speeches, Clinton began limning distinctions with the president on national security. She said the United States should consider sending more special-operations troops to Iraq than Obama had committed, to help the Iraqis and Kurds fight the Islamic State. She came out in favor of a partial no-fly zone over Syria. And she described the threat posed by ISIS to Americans in starker terms than he did. As is often the case with Clinton and Obama, the differences were less about direction than degree. She wasn’t calling for ground troops in the Middle East, any more than he was. Clinton insisted her plan was not a break with his, merely an “intensification and acceleration” of it.

It’s an open question how well Clinton’s hawkish instincts match the country’s mood. Americans are weary of war and remain suspicious of foreign entanglements. And yet, after the retrenchment of the Obama years, there is polling evidence that they are equally dissatisfied with a portrait of their country as a spent force, managing its decline amid a world of rising powers like China, resurgent empires like Vladimir Putin’s Russia and lethal new forces like the Islamic State. If Obama’s minimalist approach was a necessary reaction to the maximalist style of his predecessor, then perhaps what Americans yearn for is something in between — the kind of steel-belted pragmatism that Clinton has spent a lifetime honing.

Tidskriftsomslag: The New York Times Magazine den 24 april 2016.

Read Full Post »

USA | Barack Obamas utrikespolitik har uppfattats av många som både motsägelsefull och otydlig. Någon röd tråd har varit svår att se.

The Atlantic April 2016

Jeffrey Goldberg, nationell korrespondent för The Atlantic, har träffat presidenten vid ett flertal sedan det första intervjutillfället 2006 när han träffade den dåvarande senatorn från Illinois.

Under Goldbergs senaste möte med presidenten i Vita huset redogjorde Obama bl.a. för hur han ser på USA:s roll i världen och vilken utrikes- och säkerhetspolitisk skola han anser sig ligga närmast.

Något förvånande är att Obama är en stor anhängare till den doktrin som i akademiska kretsar brukar kallas den realistiska skolan. Det är en inriktning som präglade president Richard Nixon och Henry Kissinger under deras tid i Vita huset.

I Obamas fall lär det dock mest vara Brent Scowcroft, nationell säkerhetsrådgivare till president George H. W. Bush, som stått för inspirationen.

I den nitton sidor långa essän i The Atlantic skrev Goldberg bl.a. följande:

Obama, unlike liberal interventionists, is an admirer of the foreign-policy realism of President George H. W. Bush and, in particular, of Bush’s national-security adviser, Brent Scowcroft (“I love that guy,” Obama once told me). Bush and Scowcroft removed Saddam Hussein’s army from Kuwait in 1991, and they deftly managed the disintegration of the Soviet Union; Scowcroft also, on Bush’s behalf, toasted the leaders of China shortly after the slaughter in Tiananmen Square. As Obama was writing his campaign manifesto, The Audacity of Hope, in 2006, Susan Rice, then an informal adviser, felt it necessary to remind him to include at least one line of praise for the foreign policy of President Bill Clinton, to partially balance the praise he showered on Bush and Scowcroft.


One day, over lunch in the Oval Office dining room, I asked the president how he thought his foreign policy might be understood by historians. He started by describing for me a four-box grid representing the main schools of American foreign-policy thought. One box he called isolationism, which he dismissed out of hand. “The world is ever-shrinking,” he said. “Withdrawal is untenable.” The other boxes he labeled realism, liberal interventionism, and internationalism. “I suppose you could call me a realist in believing we can’t, at any given moment, relieve all the world’s misery,” he said. “We have to choose where we can make a real impact.” He also noted that he was quite obviously an internationalist, devoted as he is to strengthening multilateral organizations and international norms.

I told him my impression was that the various traumas of the past seven years have, if anything, intensified his commitment to realist-driven restraint. Had nearly two full terms in the White House soured him on interventionism?

“For all of our warts, the United States has clearly been a force for good in the world,” he said. “If you compare us to previous superpowers, we act less on the basis of naked self-interest, and have been interested in establishing norms that benefit everyone. If it is possible to do good at a bearable cost, to save lives, we will do it.”

If a crisis, or a humanitarian catastrophe, does not meet his stringent standard for what constitutes a direct national-security threat, Obama said, he doesn’t believe that he should be forced into silence. He is not so much the realist, he suggested, that he won’t pass judgment on other leaders. Though he has so far ruled out the use of direct American power to depose Assad, he was not wrong, he argued, to call on Assad to go. “Oftentimes when you get critics of our Syria policy, one of the things that they’ll point out is ‘You called for Assad to go, but you didn’t force him to go. You did not invade.’ And the notion is that if you weren’t going to overthrow the regime, you shouldn’t have said anything. That’s a weird argument to me, the notion that if we use our moral authority to say ‘This is a brutal regime, and this is not how a leader should treat his people,’ once you do that, you are obliged to invade the country and install a government you prefer.”

“I am very much the internationalist,” Obama said in a later conversation. “And I am also an idealist insofar as I believe that we should be promoting values, like democracy and human rights and norms and values, because not only do they serve our interests the more people adopt values that we share—in the same way that, economically, if people adopt rule of law and property rights and so forth, that is to our advantage—but because it makes the world a better place. And I’m willing to say that in a very corny way, and in a way that probably Brent Scowcroft would not say.

“Having said that,” he continued, “I also believe that the world is a tough, complicated, messy, mean place, and full of hardship and tragedy. And in order to advance both our security interests and those ideals and values that we care about, we’ve got to be hardheaded at the same time as we’re bighearted, and pick and choose our spots, and recognize that there are going to be times where the best that we can do is to shine a spotlight on something that’s terrible, but not believe that we can automatically solve it. There are going to be times where our security interests conflict with our concerns about human rights. There are going to be times where we can do something about innocent people being killed, but there are going to be times where we can’t.”

Tidskriftsomslag: The Atlantic, april 2016.

Read Full Post »

ARGUMENT | Det är svårt att förstå varför en vapenfabrik väcker starkare känslor än t.ex. den traditionella vapenexporten.

Och med just Saudiarabien har Sverige ett avtal om militärt samarbete. Varför har ingen varit upprörd över detta tidigare?

Oavsett vilket har Fredrik Reinfeldt och försvarsminister Sten Tolgfors (M) varit bra tafatta i sin kommunikation kring frågan.

Nu handlar allt om FOI har överskridit sina befogenheter och vad regeringen har känt till. Och plötsligt är allt fokus på svensk vapenexport.

Och det tyngsta argumentet här har regeringen aldrig ens använt sig av i debatten.

Slutar Sverige exportera vapen kommer arbetslösheten naturligtvis att öka. Är alla som vill avbryta vapenexport beredda ta ansvar för detta?

Det är knappast så att Sverige har låtit bli att exportera vapen till demokratier för att istället koncentrera sig på just diktaturer. Demokratin Norge – om man skall hårdra – kommer inte kunna kompensera Sverige för hela bortfallet i vapenexport.

Att hävda att Sverige helt skall sluta exportera vapen till dessa länder är ett rent elitistiskt argument. Det kan bara användas av personer (och partier) som själva inte har något att förlora. De som riskerar arbetslöshet har inte den lyxen.

Vill Reinfeldt vinna den politiska debatten borde han klart och tydligt kommunicera att det alltid kommer att finns skillnader mellan hur vi önskar att världen var inrättad ut och hur den verkligen ser ut.

Han skulle kunna säga att p.g.a. sysselsättnings- och säkerhetspolitiska skäl kommer Sverige alltid att behöva göra olika avvägningar. Världen är inte perfekt och kommer aldrig att bli det. (Och var den perfekt skulle det inte behövas någon vapenexport överhuvudtaget.)

Istället har Reinfeldt valt att falla tillbaka på argument som inte imponerar på någon. Så här låter det t.ex. i en intervju med statsministern:

Ska rätten att köpa svenska vapen även tillkomma en regim som grovt kränker mänskliga rättigheter?

–  I det här fallet grundas det på ett Memorandum of Understanding som ingicks 2005 av en tidigare regering. Då är det min uppfattning att om staten Sverige ingår den typen av avtal så får regeringar även efter regimskiften fullfölja avtalet.


Men om nu Sverige ska fortsätta sälja vapen till länder som Saudiarabien – vore det inte bättre med en lagstiftning som talar klarspråk och öppet säger att vår vapenexport styrs av hänsyn till jobb och vår egen säkerhetspolitik?

–  Jag stödjer regelverket som det nu är konstruerat.

Är det inte hyckleri att tala om mänskliga rättigheter när vi ändå säljer till Saudiarabien?

–  Det bygger som sagt på ett avtal som ingicks 2005 …

Detta är rena rama cirkelresonemanget.

Avtalet med Saudiarabien har gjort att regeringen nu uppfattas som rejält splittrad. Och det i en fråga som inte väcker speciellt mycket intresse hos väljarna.

Maud Olofsson (C) anklagar t.ex. Folkpartiet för att avslöja interna regeringsförhandlingar. Jan Björklund har nämligen öppet meddelar att partiet hela tiden har varit emot vapensamarbetet med diktaturen.

Samtidigt avslöjar den f.d. vice statsministern Olofsson egna hemligheter från de interna regeringsförhandlingarna i en intervju i Dagens Nyheter.

Om man nu ska avslöja hur förhandlingar i regeringen går till – som ju Jan Björklund har gjort när det gäller det militära samarbetet med Saudiarabien – så kan jag ju säga att i alla regeringens diskussioner om förnybar energi har vi haft mest problem med Folkpartiet.

Olofsson en poäng när hon skriver att regeringen är kollektiva ansvarig för sina beslut. Men Centerpartiet är inte mycket bättre.

Partiet vill t.ex. erkänna Palestina som självständig stat trots att området knappast har kontroll över sitt eget territorium, inte är speciellt demokratiskt eller respekterar grundläggande mänskliga rättigheter.

Är det i någon fråga regering bör tala med en klar och tydlig röst så är det i just känsliga utrikespolitiska frågor. Det är knappast seriöst av Centerpartiet att stödja grupperingar som öppet säger sig vilja utplåna demokratin Israel från jordens yta.

Read Full Post »

VAL 2010: Inom utrikes- och säkerhetspolitiken verkar Socialdemokraterna ha lämnat över ledarrollen till Vänsterpartiet.

Man brukar ofta säga att man inte vinner val på utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Men det är samma sak som att man inte skulle kunna förlora ett val på frågorna.

Socialdemokraterna har genom åren ofta lyckats sätta bilden av de borgerliga partierna som ”äventyrliga” på det säkerhets- och utrikespolitiska området. Därmed har samtidigt också lyckats kommunicera att det är det egna partiet som är det statsbärande och seriösa.

Detta har nu i ett enda svep förändrats i och med de rödgrönas utrikespolitiska plattform. Vad har hänt? Och varför verkar plattformen vara mer vänsterpartistisk än socialdemokratisk?

Så här skriver Svenska Dagbadet:

Det rödgröna kravet innebär en reträtt av 300000 amerikanska militärer, men har hittills inte uppmärksammats. För socialdemokratin är det en rejäl kursändring. Regeringen Persson deklarerade valåret 2006: ”För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna”. Med en regering ledd av Mona Sahlin 2010 blir det en annorlunda politik:

”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser”.

Detta entydiga besked ges i programmet ”En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder” från 17 februari. Dokumentet är godkänt av de tre partiernas ledare.

–Det är en svensk position gentemot USA. De ska avveckla alla baser utanför landets gränser, säger Hans Linde, Vänsterpartiet.

Det finns åtminstone fyra olika förklaringar till varför Socialdemokraterna har intagit en sådan extrem och ”äventyrlig” position tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men ingen av förklaringarna ger en speciellt smickrande bild av Socialdemokraterna.

1. Mona Sahlin och Socialdemokraterna vill verkligen vrida partiet långt åt vänster i försvars- och utrikesfrågor. Dokumentet speglar därför korrekt både socialdemokraternas och de rödgrönas utrikespolitiska inriktning vid en valseger.

2. I alla typer av arbetsgrupper brukar det utkristallisera sig en ledare som utifrån sin auktoritet och/eller kunskap får stort inflytande på slutprodukten. (Detta många gånger i kombination med att övriga i gruppen inte känner att man lika väl behärskar ämnesområdet. Man litar helt enkelt på ”ledaren”).

Om detta antagande är korrekt så är det Hans Lind från Vänsterpartiet som är ”ledaren”. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin har helt enkelt inte lyckats stå emot personer som Linde, Ulla Hoffmann (V) och Per Gahrton (MP).

3. En tredje förklaring är helt enkelt att partiledarna och arbetsgruppen inte har läst igen vad man själva har skrivit under.

Några politisk sekreterare har processat fram dokumentet som ansvariga politiker sedan skrivit under utan att bry sig allt för mycket om innehållet.

4. En fjärde förklaring som Urban Ahlin själv har använt sig av är att helt enkelt skylla på Alliansen. Det är Alliansen som medvetet missförstått innehållet.

Men den förklaringen förklarar å andra sidan inte formuleringarna i själva dokumentet.

Read Full Post »