Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Rossana Dinamarca’

PARTILEDARE | Det feministiska Vänsterpartiet valde återigen en manlig partiledare.

Jonas Sjöstedt har drivit en mycket imponerande och nästan helt felfri partiledarkampanj. Valet signalerar en ny tid för partiet.

Resultatet av omröstningen kunde inte ha blivit mer övertygande. Han fick hela 179 röster mot bara 39 för Rossana Dinamarca.

Om Dinamarca hade tagit hem segern hade partiet kunnat diagnosticeras som klart självmordsbenäget. Skandalerna har varit lika många som för Håkan Juholt.

Med henne hade Vänsterpartiet snabbt förpassats till politikens utmarker. Med Sjöstedt har man åtminstone gett sig själva en rimlig chans att bli politiskt relevanta.

När kongressen sade nej till delat ledarskap hoppade Ulla Andersson av partiledarstriden. Uppenbart för att maximera chanserna för Sjöstedt.

Om kongressen istället sagt ja till delat ledarskap skulle det ha varit naturligt för kongressen att välja en kvinna och en man. Andersson hade då stannat kvar och tagit striden mot Dinamarca.

När kongressen istället sade nej hoppade Andersson av och garanterade därmed att större delan av hennes anhängare röstade på Sjöstedt.

Med Dinamarca som en av partiledarna skulle Vänsterpartiet riskerat sin nya roll som utmanare till Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Dinamarca ligger så långt till vänster att hon låter mer som 70-talets kommunister än dagens mer polerade vänsterpartister.

Partistrategernas skräckscenario var att Dinamarca skulle börja driva bort de nya väljare som partiet vill attrahera.

Dessutom riskerade man få ett splittrat partiledarskap om två ledare börjar dra åt helt olika politiska och ideologiska håll. Med en förvirrad väljarkår som följd.

Övriga partier skulle gladeligen ignorera Sjöstedt i ett sådant läge. Istället hade man framhävt Dinamarca och på så sätt kunnat visa att Vänsterpartiet inte har reformerat sig.

Även realistiska vänsterpartister har insett att det finns vissa saker man måste lägga bakom sig om man vill växa som parti. Dinamarca passade inte in i planen.

Lägg sedan till att möjligheterna att bilda ännu en rödgrön allians inför nästa val knappast hade ökat med Dinamarca.

Read Full Post »

HÅKAN JUHOLT har meddelat att han tänker fortsätta bojkotta SVT:s partiledardebatter om partiet placeras på samma sida i studion som Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiets partledarkandidater har erkänt att det var ett misstag att utebli från SVT:s Agenda i oktober.

”Det var inte bra att helt och hållet lämna walk over. Det såg illa ut”, enligt Rossana Dinamarca.

Det finns mycket att kritisera medierna för när det gäller deras politiska bevakning. Journalister och programledares oförmåga att vara pålästa vid intervjuer och utfrågningar är bara ett exempel.

Men att hänga upp sig på placeringen i studion hör knappast till de mer seriösa invändningarna.

Så varför fortsätter Juholt att insistera på något så irrelevant? Endast Juholt vet det riktiga svaret. Men här är fem möjliga:

1) Han tror verkligen att placeringen har betydelse.

Hela Juholts argumentering bygger på att Socialdemokraterna riskerar att sammanblandas med Sverigedemokraterna. Och att tittarna därmed kan få en felaktig bild av att det finns en enad opposition där Sverigedemokraterna ingår.

Hela argumenteringen faller på sin egen orimlighet.

Om något har varit en följetong i media så är det hur illa omtyckt Sverigedemokraterna är hos övriga partier. Och Sverigedemokraterna har inte gjort någon hemlighet av sina åsikter om Socialdemokraterna.

Någon sammanblandning kommer aldrig att ske i väljarnas medvetande. Väljarna är inte dumma.

2) Juholt vill statuera exempel.

Det är inte osannolikt att SVT skulle ha bytt koncept även om Juholt (och Vänsterpartiet) inte hade beklagat sig.

TV jobbar kontinuerligt med att försöka göra sina program visuellt intressanta. Dessutom avskyr TV att upprepa sig.

Det paradoxala är att Juholts attacker har gjort det mindre sannolikt att man kommer att gå Socialdemokraterna till mötes. Nu vill SVT säkert inte framstå som om man backar p.g.a. politiska påtryckningar.

Men om SVT trots detta ändrar sig kommer Juholt garanterat att få se löpsedeln: ”Juholts krav fick SVT att backa”.

3) Han vill flytta fokus bort ifrån det egna partiets problem.

Första bojkotten kom mitt under första Juholt-skandalen.

Prioriteringen då borde då rimligtvis ha varit att ta debatten för att skapa mer medieutrymme för partiets politik och mindre åt skandalen.

Partiet har idag betydligt större problem är kommande partiledardebatterna. Juholt strular medan Rom brinner!

4) Han vill svetsa samman ”rörelsen” efter Juholt-skandalerna.

Att kritisera media för att gynna andra partier är lite av en folksport inom alla partier. Knappast unikt för Socialdemokraterna.

Men även om det kan ge tillfälliga pluspoäng internt är det knappast något som lyfter partiet i opinionsundersökningar.

5) Ren och skär tjurskallighet.

Kanske är det helt enkelt så att Juholt inte vill ge med sig.

Även medan bevakningen av skandalen var som intensivast fanns det en tendens hos Juholt att bara vilja göra en halv pudel.

Så sent som i måndags lätt det så här på frågan om varför Socialdemokraterna har så låga förtroendesiffror:

Det beror på skriverierna kring mig. Det beror på mina tillkortakommanden där jag hade gjort fel bland annat på två av 750 reseräkningar. Och det finns ett antal fel som begåtts men framförallt var det en cirkulation av uppgifter, lögner, rykten och spekulationer som tog alldeles enorma proportioner och det där kommer ta tid att återvinna förtroendet.

Så svaret på frågan varför Juholt insisterar på att fortsätta denna meningslösa strid är antagligen en kombination av prestige och insikten om att han inte har råd med fler fel.

Att erkänna att det var fel riskerar lätt att bli ännu ett exempel på hans dåliga omdöme. Att han agerar innan han tänker. Att han inte riktigt förstår konsekvenserna av sina egna handlingar.

Read Full Post »

JONAS SJÖSTEDT leder kampen om att bli ny partiledare för Vänsterpartiet.

Bland lokala partiföreträdare som valt att rangordna kandidaterna har 61 procent angett Sjöstedt som försthandsalternativ.

Rossana Dinamarca är förstahandsval för endast 19 procent. Ulla Andersson får 13 procent och Hans Linde 10 procent.

Men hela 57 procent vill också ha delat ledarskap enligt den undersökning som Rapport har gjort.

Detta är den tydligaste indikationen på att Vänsterpartiet går mot delat partiledarskap.

Kan Vänsterpartiet med behållen trovärdighet välja ännu en manlig partiledare? Ett parti som talar om sig själva som ett ideologiskt övertygat feministiskt parti? Knappast.

Om Folkpartiet och Centerpartiet, dessa ” bourgeoisiens och kapitalismens hantlangare”, har lyckats att antingen avverka och/eller pånytt välja kvinnliga partiledare skulle det vara bra märkligt om inte Vänsterpartiet klarar av att välja ens en endaste liten kvinnlig partiledare.

Efter Gudrun Schymans avgång verkar Vänsterpartiet mest ha använt feminismen som ett begrepp att fylla ut sina tal med. Och med tanke på att även ärkefienden och ”arbetarklassens förrädare” Socialdemokraterna lyckades borde det nu även vara upp till bevis för Vänsterpartiet!

Om partiet inte lyckas välja en kvinnlig partiledare öppnar man upp för intern svekdebatt och röstfiske från bl.a. Feministiskt initiativ.

Skall det bli vänsterpartisterna som ger det halvt döende Feministiskt initiativ hoppet tillbaka?

Read Full Post »

INOM POLITIKEN är det ovanligt med delat ledarskap. Utanför är det däremot vanligare än vad man skulle kunna tro.

Bland riksdagspartierna är det bara Miljöpartiet som delar på ledarskapet. Inom Vänsterpartiet finns en diskussion om hur man skall ha det framöver.

Chefstidningen har intervjuat både forskaren Marianne Döös och språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin om ledarskapsrollen

1 + 1 kan bli 3. Det kan vara fantastiskt, men det kan också fungera mindre bra. Det är ingen självklarhet och går inte av sig självt, var som helst eller med vem som helst. Å andra sidan är det inte heller självklart att chefen alltid ska vara en enda person.

[Marianne Döös] ser det som en sund och naturlig utveckling i en allt mer komplex värld att allt fler vågar välja att dela ledarskap. Ett modernt sätt att leda och ett sätt att fördela riskerna, allt står inte och faller med en person. Bland annat pekar hon på Miljöpartiets språkrör, där en av varje kön får fler väljare att känna igen sig.

– Forskning visar att effektivt ledarskap i professionella organisationer i dag mer liknar vad en klassisk facilitator gör, att stötta och skapa förutsättningar för medarbetarna. Det auktoritära ledarskapet passar då mindre bra exempelvis i offentlig sjukvård. 41 procent delar ledarskap, kom Marianne Döös och hennes kollegor fram till i sin forskning. Och det är lika vanligt i privat och offentlig sektor som bland män och kvinnor.

Bytet av språkrör gick utan några större problem. Kanske mycket p.g.a. partiets egna regler som sätter en bortre gräns för hur länge man får ha förtroendeuppdraget.

Det är inte självklart att det skulle ha fungerat lika smärtfritt om det fanns en möjlighet för språkrören att ständigt bli omvalda.

Skulle det exempelvis kunna fungera med delat ledarskap mellan ideologiska motståndare som Annie Lööf (C) och Anna-Karin Hatt (C)?

Och kan Rossana Dinamarca (V) samarbeta med någon man överhuvudtaget? Detta med tanke på hennes konspirationsteori om att delat ledarskap med någon av de manliga partiledarkandidaterna bara är ett sätt att garantera fortsatt manlig dominans inom Vänsterpartiet.

Delat ledarskap kräver öppenhet, att våga visa både sina styrkor och svagheter för varandra, i med- och motgång. Att leda tillsammans tvingar fram kritisk reflektion och ifrågasättande, vilket leder till utveckling, både för verksamheten och för de chefer som delar.

Marianne Döös pekar på att det kan finnas kulturer där delat ledarskap passar mindre bra, där medarbetarna putsar på sina egna stjärnor och den individuella karriären är viktigare än samarbete.

”Det kan finnas kulturer där delat ledarskap passar mindre bra”. Det låter osökt som den politiska världen. Eller som Åsa Romson uttrycker det: ”Nej, ingen som blir ledare för ett parti är prestigelös”.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är Chefstidningen nr 5, 2011. Intervjun med Åsa Romson och Gustav Fridolin finns i papperstidningen.

Read Full Post »

ALLA ÄR FEMINISTER, alla vill se en tydligare partiprofil och alla vill att Vänsterpartiet skall ägna mindre tid åt att kritisera och mer åt den egna politiken.

Så låter det när Fria Tidningen – en självständig tidning som åsiktsmässigt ligger nära partiet – har intervjuat partiets fyra partiledarkandidater.

Efter en genomläsning finner man nyanser i de olika kandidaternas svar men knappast några större politiska eller ideologiska skillnader.

Det är också svårt att se att någon har några genuint nya frågor som man önskar driva. Än mindre verkar man ha någon vilja att rannsaka och ifrågasätta partiet rent ideologiskt.

Man är i realiteten ganska konservativa och tycker att det mesta är ganska ok. Man verkar tro att det bara kommer att behövas lite justeringar här och där så fixar det sig.

Kandidaterna ger mer intryck av att vilja diskutera image och politisk kommunikation än politik. Inte riktigt vad man väntat sig av ett vänsterparti.

Ulla Andersson är den som avviker mest. Hon är också den som låter mest som en traditionell politiker. Kanske inte det bästa när partiet uppenbart längtar efter förnyelse.

Dessutom förknippas hon med tiden under Lars Ohly. Knappast meriterande även om hon har en lång rad frågor som hon vill lyfta fram. Tiden vid Ohlys sida är inget hon heller tar helt avstånd ifrån.

Jonas Sjöstedt har under länge tid fått intern kritik för att köra sitt eget race. Kanske därför han nu anstränger sig att låta så inkluderande som möjligt. Partiet skall vara ”brett och socialistiskt” men också feministiskt.

Hans Linde är den som verkar var mest öppen för att förändra hela partiets image och sättet man kommunicerar. Partiet måste föryngras och med det följer nästan automatiskt att man måste vara kaxigare och mer på offensiven.

Rossana Dinamarca verkar vara den typiska vänsterfeministen och med en tendens att odla konspirationsteorier. Vilket kom till uttryck i Sydsvenskan när frågan om delat partiledarskap kom upp.

”Jag ser det mest som ett sätt att kunna garantera att man fortsatt har en man som partiledare, och jag är inte alls övertygad om att det skulle göra ledarskapet mer jämställt.”

Här är några utdrag från artiklarna i Fria Tidningen.

Jonas Sjöstedt:

Mina visioner för Vänsterpartiet är att det ska vara ett öppet, brett och socialistiskt parti där frågor som feminism, ekologi och ett starkt ifrågasättande av den ekonomiska makten drivs, säger han.

[…]

Vi får inte fastna i rollen att bara kritisera andra utan måste fokusera på socialism och feminism och bli ett mer frimodigt vänsterparti, säger han.

[…]

Vi ska vara partiet för förorterna, bruksorterna och glesbygden och ska inte försöka fånga medelklassväljarna som alla andra partier gör.

Hans Linde:

Jag hoppas kunna bidra med att göra Vänsterpartiet till ett mer framtidsinriktat, modernt och kaxigt parti. Vi måste bli mer offensiva på att driva fram våra frågor. Vi har under en längre tid varit defensiva där fokus legat på att säga nej till andra partiers förslag. Vänsterpartiet måste driva ett eget politiskt projekt med egna dagsfrågor och visioner.

[…]

Jämställdhetsfrågorna har tyvärr försvunnit från debatten i Sverige. Som ett feministiskt parti ska Vänsterpartiet verka för ett mer jämställt Sverige. Ödesfrågorna i dag rör ungdomsarbetslösheten och de otrygga anställningsvillkoren.

[….]

Jag tror en bild som finns av vårt parti är att det är lite mossigt, att vi är ett nejsägarparti och jag tror att retoriken kan uppfattas som lite akademisk. Det handlar om att man måste prata mer om framtiden än om tidigare politiska förluster och att vi också behöver en generationsväxling i partiledningen.

Ulla Andersson:

Jag hoppas att partiet ska bli bättre på att visa vad vi vill utveckla i samhället och att hela Sverige ska leva och må bra. Det är för lite visioner i politiken i dag och för mycket kortsiktiga mediautspel.

[…]

Folk ska ha rätt till service var de än bor i landet, oavsett om man bor i förorten, i storstaden eller på landsbygden. Vi har en lokal kraft i landet men vi har inte tagit tillvara på den tillräckligt mycket.

[…]

Man kommer få stora problem med personal ute i många kommuner och små samhällen i framtiden. Staten drar undan sitt ansvar med samhällsservice, då försvinner också affären så småningom och sedan resten. Samtidigt har vi massarbetslöshet och kommer stå inför arbetskraftsbrist i framtiden. Det här är saker man blundar för i samhällsdebatten. Vi mister många resurser eftersom vi inte tar tillvara på människors kunnande och vilja att delta i samhällsutvecklingen och låter de gå arbetslösa istället.

Vi har pratat mycket men gjort för lite. Vi måste bli bättre på att föra ut vår politik för en framtida samhällsutveckling.

Rossana Dinamarca:

Vi måste våga vara tydliga, våga vara vänster men det handlar också om politikutvecklingen. Nu under ganska lång tid har vi haft olika typer av samarbeten där vi ägnat mycket tid åt att göra uppgörelser och inte haft tid över för vår egen politikutveckling. Jag tror att det är ett skäl till att vi inte haft förmågan att ta den rollen.

[…]

Vi har upplevts som rättvisans brandkår och vi rycker ut direkt om man ska lägga ner en fritidsgård till exempel men vi måste också lyckas skapa ett större förtroende för våra lösningar, att vi vill ha ett rättvist samhälle och en stark välfärd som är gemensamt finansierad.

Frågan är om Vänsterpartiet kommer att förändras speciellt mycket oavsett vem man väljer. Kandidaterna skiljer sig bara när det gäller själva tyngdpunkten. De politiska skillanderna är marginella.

Och då återstår bara för medlemmarna att hoppas på en ledare med tillräcklig karisma för att kunna inspirera partiet till att göra mer av det man redan gör.

Karisma? Vänsterpartiet? Don’t hold your breath!

Read Full Post »

VAL 2010: Politiska utspel duggar för närvarande tätt. Utspelens karaktär tyder dessutom på att partierna efter sommaren har dragit sig tillbaka till sina respektive comfort zones.

Att partierna försöker attrahera sina respektive kärnväljare visar de senaste utspelen från Vänsterpartiet och Folkpartiet.

Vänsterpartiet vill sätta stopp för vinstdrivande bolag inom skolan. Folkpartiet vill att man skall kunna tvinga föräldrar till bråkiga barn att sitta med i klassrummet.

Det intressanta med just dessa två utspel är att de möjligtvis också har en potential att kunna locka väljare som har ett av partierna som sitt andrahands val (men ännu inte blivit helt övertygade).

1) Vänsterpartiet vill att en utredning ser över möjligheterna att införa förbud mot att offentliga bidrag till fristående skolor kan användas som vinster till ägarna. 

”Riksdagen ska kunna fatta beslut om vilka icke vinstdrivande driftsformer som är lämpliga för fristående skolor”, skriver Lars Ohly och Rossana DinamarcaDagens Nyheter.  

Vänsterpartiet vill se ett system för att ”fördela pengar till skolorna som tar hänsyn till elevernas behov”.

Att vare sig Socialdemokraterna eller Miljöpartiet för närvarande stödjer förslaget betyder inte att man inte kommer att bli överrens om någon form av reglering. 

Socialdemokraterna har nämligen egna förslag om olika kvalitetskrav som att skolorna måste uppfylla (t.ex. ha tillgång till matsal och bibliotek) och att man inte får säga nej till funktionshindrade elever.

Mona Sahlin säger till media:

Men jag håller med Lars Ohly på en punkt och det är att ingen friskola ska få dumpa kvaliteten och samtidigt gå med vinst.

De tror att vinstförbud är rätta vägen, vi tror på skärpta krav. Men eftersom vi är överens om målen så är jag övertygad om att vi rödgröna kommer att hitta en gemensam lösning, precis som vi gjort på andra områden.

2) Föga förvånande är att utbildningsminister Jan Björklund (FP) kritisk till Vänsterpartiets förslag.

Björklunds eget stora utspel under sitt sommartal handlade – surprise, surprise! – om ordning och reda i skolan. Och partiet gråter säkert inte över att de övriga partierna i Alliansen är kritiska till förslaget. Alltid bra att kunna monopolisera sakfrågorna.

Man vill att föräldrar till störiga barn skall kunna tvingas sitta med i klassrummet. En kommuns utbildningsnämnd skall kunna besluta om obligatoriskt deltagande om inte föräldrar deltar frivilligt.

Read Full Post »