Posts Tagged ‘Rom’

ATEN | Grekernas egen Donald Trump hette Kleon. Han var en populär folkledare (d.v.s. demagog) kring tiden för Perikles bortgång 429 f.Kr.

Författaren Peter Jones, som skriver krönikor där han  drar lärdomar från antikens Aten och Rom för den modern läsaren, har tittat på likheterna mellan dessa två demagoger.

Why does the Republican party loathe Donald Trump? Because Trump is the ultimate loose cannon, beholden to no one. And even worse, he is popular. What trumpery! Ancient Athenians would have loved him. Themistocles

With no known political or military experience behind him, Cleon surged into the gap left by the death of Pericles in 429 BC, when Athens was locked in a difficult war against Sparta. The son of a rich tanner — certainly not ‘one of us’ — he presented himself as the warmongering, go-get-’em alternative to the cautious Pericles. Full of extravagant promises (including state handouts), he increased the tribute from Athens’ imperial possessions and worked up a strong following by his heated speeches in the rough and tumble of the democratic Assembly. It was this ‘brutal and insolent’ speaker, said the historian Plutarch, who introduced shouting and abuse and excessive gesturing, encouraging other speakers to behave equally irresponsibly. A contemporary of Cleon’s, the historian Thucydides, called him ‘violent’ but ‘very persuasive’.

Och hur gick det för Kleon? Han blev en framgångsrik general. Vilket naturligtvis retade många atenare ännu mer.

Bild: Themistokles, politiker och general i det antika Grekland.

Read Full Post »

ROM | De gamla romarna var ett hämndlystet folk. Det var inget ovanligt att man tog hjälp av gudarna när man ville komma åt någon.

Cicero fördömmer Catilina

Ofta skrev man ner förbannelsen på skrivtavlor av läder som sedan kunde deponeras i gravar och tempel.

Den enda av dessa som är kända och riktade specifikt mot en politiker finns bevarad i Bolognas arkeologiska museum.

Enligt Jarrett A. Lobell, tidskriften Archaeology, lyder texten på engelska:

Crush, kill Fistus the senator…. May Fistus dilute, languish, sink, and may all his limbs be dissolved.

Tur för Fistus att inte Twitter fanns.

Bild: Cicero fördömmer Catilina i senaten.

Read Full Post »

ROM | Att försöka förstå katolska kyrkan är inte det lättaste ens för personer som gjort det till sin livsuppgift.

St Francis - ©iStockphoto.com by Mark Strozier

Ibland påminner kyrkan om äldre målningar vars symbolspråk inte längre är helt lätt att tolka för den moderna människan.

Mer träffande är kanske en jämförelse med ritualerna i monarkier. Här är regalier, kläder och poser aldrig valda slumpmässigt. Idag skulle vi säga att allt kommunicerar.

Professor Candida Moss har skrivit en intressant artikel i Newsweek där hon försöker utröna varför kardinal Jorge Mario Bergoglio valde just namnet Franciskus som påve.

Namnet förknippas kanske främst med helgonet Franciskus av Assisi och hans arbete bland fattiga och utslagna.

Men minst lika viktig signal är att namnet också indikerar ett ökat intresse för att evangelisera och sprida det kristna budskapet.

Papal names chart a course for the future by summoning up the past. The new pope assumes either the mantle of religious heroes and leaders from days gone by or the virtues of the Innocents and the Piuses. The selection of the name both forges a new identity and signals how the pope wishes to be seen and remembered. It is, in essence, not only the answer to the classic question “Who do you want to be when you grow up?’ but also a way of preemptively writing one’s own reviews.


St. Francis of Assisi himself is one of the more famous and beloved saints. The son of a medieval cloth merchant, he joined the military after the clichéd misspent and hedonistic adolescence of the type favored by wealthy young Italian men of the era. Having left the military after a period of imprisonment and sickness, Francis underwent a spiritual conversion. He had a famous vision in the Church of St. Damian in which Christ came to life three times on the cross and instructed Francis to repair his ruined church. The commission was, according to Benedict XVI, an instruction to rebuild a church undermined by “superficial faith.”

Francis of Assisi is known for his stigmata—the wounds on his body that mimicked the wounds suffered by Jesus during the crucifixion—but even more so for his humility and assistance to the sick and poor.


It is precisely to this history of care for the poor coupled with cultivated humility and deliberate evangelization that Pope Francis appeals. According to Vatican spokesman Thomas Rosica, Pope Francis selected his new name because he “had a special place in his heart and his ministry for the poor, for the disenfranchised,” and “for those living on the fringes and facing injustice.” His episcopal motto while in Buenos Aires was “Lowly, but chosen.” Perhaps the selection of the name Francis says that though chosen, he remains lowly.


Saints have many sides, however. St. Francis is less renowned for his pioneering interfaith dialogue and bold efforts to evangelize, but given attrition in the Catholic churches in Europe and the pressing need for conversations with non-Christian political regimes, this aspect of his biography is at least as relevant as any other. Legend maintains that St. Francis traveled to Egypt during the Fifth Crusade in a brazen (and unsuccessful) attempt to convert the sultan.

The same interest in courageous witness to God is evident in some of Cardinal Bergoglio’s views. In 2001 he stated that the witness of the encounter with God was the critical element in communicating the central components of Christianity. Persuasion, he said, would never be able to achieve the same results. A real encounter with Catholicism and God is required. His opening speech as pontiff struck the same chord. He restated his belief in the need for Catholic evangelization, saying that he hoped the journey begun with his ascension to the papacy would be “fruitful for the evangelization of [Rome].” Such statements are very much in keeping with the New Evangelization movement of John Paul II, of which Pope Francis is a proven leader, and would place him in continuity with the mission of his two immediate predecessors. That both Benedict XVI and Francis selected the names of the founders of religious orders suggests that they both see the need for religious reform and renewal.

Läs mer: ”Social rättvisa bärande tema för Fraciskus” av Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen (Kyrkans Tidning).

Bild: ©iStockphoto.com/Mark Strozier

Read Full Post »

ROM | När Benedictus XVI överraskande meddelade att han tänker lämna påveämbetet kastades världens minska stormakt rakt in i en valrörelse.

The Spectator 16 februari 2013

Valrörelsen är i full gång. Inte för att någon skulle vara så ohövlig och påstå att kardinalerna bedriva något så världsligt som personliga valkampanjer. Men alla ingredienserna finns där.

Påven har valts av kyrkans kardinaler sedan 1079. Och valet sker antingen genom acklamation, en kompromiss eller genom en vanlig omröstning, som pågår tills två tredjedelar plus en röst är överrens om en av kardinalerna.

Men innan man kommit så långt sker en viss positionering från de påvekandidater (och deras anhängare) som önskar bli valda.

Men det hela sker dock med lite subtilare metoder än vad man är van vid i mer traditionella valrörelser. Att öppet erkänna att man är intresserad är t.ex. ett säkert sätt att hamna på defensiven.

(Ungefär som när socialdemokratiska partiledarkandidater alltid svär på heder och samvete att man inte är intresserad. Det vill säga ända tills man bli officiellt tillfrågad av valberedningen.)

Kardinal Peter Turkson från Ghana, 64 år, har t.ex. redan meddelat att han anser att nästa påve borde komma från Sydamerika eller från … just det, Afrika.

John O’Sullivan, är executive director på Radio Liberty och tidigare talskrivaren åt Margaret Thatcher, skriver om de olika påvekandidaternas förutsättningar.

The second contribution of Benedict’s that may change the future is his selection of the papal electorate. All the cardinals who can vote were selected either by Benedict or John Paul II, which means that the conclave is weighted towards theological conservatism and a general caution. Among the other results of this tilt is that the Catholic Church in England and Wales will have no vote in the papal conclave, since the last Cardinal-Archbishop of Westminster, who is above the voting age limit at 80, and his successor, the Most Revd Vincent Nichols, who has not yet received his Red Hat, are both theological liberals. So no English Pope.

Nor is an African or Latin American cardinal, though several are touted as papabile, likely to emerge from the cloud of white smoke. Though such a pope would reflect the reality that two-thirds of Catholics live in the global south, a more pressing reality in that American and European cardinals outnumber those from Asia, Africa and Latin America by 75 to 41. Italy alone has half as many cardinals as the entire global south (and that’s if you include Australia’s formidable Cardinal Pell in the latter.) So the smart money is that the next pope wil be drawn from 21 Italian cardinals who are said to feel that two alien popes in a row amounts to anti-Italian discrimination. And they can call in chits from a friendly US church.

Betting on a papal conclave is, however, a mug’s game. The choice is heavily steered by the Holy Ghost, who, being related to an obscure family from Nazareth, often plumps for an outsider. As one can reasonably argue is that the choice is weighted toward another conservative – theological, bureaucratic, or both – from the global north.

Bild: Tidskriftsomslaget är The Specator den 16 februari 2013.

Read Full Post »

STRATEGI | Året 64 f Kr ställde advokaten och talaren Marcus Tullius Cicero upp i valet till konsul, det högsta ämbetet i Rom.

Cicero var skicklig och framgångsrik på sitt område men tillhörde inte republikens aristokrati. Detta var ett stort hinder för någon som ville bli konsul. Normalt skulle det försvagat hans möjligeter att vinna.

Men en av Ciceros stora fördelar var att hans huvudmotståndare, Gaius Antonius Hybrida och Lucius Sergius Catiline, var genomkorrupta skurkar.

Quintus Tullius Cicero ansåg därför att hans fyra år äldre bror hade en rejäl chans om han bara bedrev en effektiv valkampanj.

I Rom hade de rikaste medborgarna oproportionellt mycket makt. Men politiskt och socialt stöd från gruppen var avgörande. Mutor och våld kunnde förekomma i en valkampanj men själva valprocessen var i det stora hela öppen och välfungerande.

Commentariolum Petitionis (här med titeln How to Win an Election) är det brev i vilket Quintus Tullius Cicero beskriver för sin bror hur valet skall vinnas. Idag skulle vi kalla det ett strategidokument.

Denna lilla volym är inte mer än nittionio sidor lång. Och då inkluderar det förord, en förklaring till översättningen, ordlista och en litteraturlista. Och dessutom löper den latinska texten parallellt med den engelska.

Men det är innehållet som räknas. Det fantastiska med texten är hur aktuell den känns även för den moderne läsaren.

Quintus Tullius Cicero var uppenbart väl införstådd med hur det politiska systemet fungerade och vad som skulle krävdas för en valseger.

Så här kan det låta:

The most important part of your campaign is to bring hope to people and a feeling of goodwill toward you. On the other hand, you should not make specific pledges either to the Senate or the people. Stick to vague generalities. Tell the Senate you will maintain its traditional power and privileges. Let the business community and wealthy citizens know that you are for stability and peace. Assure the common people that you have always been on their side, both in your speeches and in your defense of their interests in court.

Några andra råd som är värda att framhålla är följande: Se till att familj och vänner stödjer dig; omge dig med rätt personer; bygg en bred och stabil bas av anhängare; lova allt till alla; färdighet i kommunikation är a och o; lär känna dina fiender (och utnyttja deras svagheter mot dem) och se alltid till att smickra väljarna.

Läs mer: James Carville, tidigare rådgivare till Bill Clinton, har skrivet en kommentar till texten i tidskriften Foreign Affairs (maj/juni 2012).

Övrigt: Boken How to Win an Election: An Ancient Guide for Modern Politicians (Princeton University Press, 2012), i översättning av Philip Freeman, kan beställas Bokus.se.

Read Full Post »