Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Roland Poirier Martinsson’

USA | Hillary Clinton – om hon vinner valet – kommer att likna Ronald Reagan mer än Barack Obama. Denna tes framför Roland Poirier Martinsson i Sans.

Sans nr 4 2014

Martinsson är kolumnist i Svenska Dagbladet och numera bosatt i Austin i Texas. Han skriver så här om Clinton:

Skulle hon vinna och flytta in i Vita Huset med Bill som Rikets Förste Herre, då kommer en stor andel av hennes supportrar snart att bli besvikna, och många av hennes hårdaste motståndare att tänka att det kanske inte var så farligt trots allt. Hillary Clinton är en hårdför och realistisk politiker, som inte kommer att kompromissa med USA:s ställning i världen (i det avseendet finner vi med stor sannolikhet en av meningsskiljaktigheterna mellan henne och president Obama). Hon inser betydelsen av en balanserad budget, och i tjugo år har hon och maken varit stolta över hur USA:s ekonomi under Bill Clinton tid i Vita Huset uppvisade både rekordtillväxt och budgetöverskott.

Det skulle inte förvåna om hon blir den förste demokratiske presidenten i mannaminne som väljer landet före partiet när det är gäller underskott och statsskuld. Chansen är dessutom stor att hon kommer att ha en välvilligt inställd republikans kongress att samarbeta med. Och hon kommer inte att bry sig särskilt mycket om ett eventuellt omval.

Sammanfattningsvis kommer det faktum att Hillary är kvinna varken att gynna eller missgynna henne, hon har en god chans att vinna om hon ställer upp, vilket hon gör om inte hälsan kommer i vägen, och om hon vinner kommer hon att bli den bästa högerpresidenten sedan Ronald Reagan.

Artikeln tar upp en lång rad intressanta vinklar på fenomenet Hillary Clinton. Mycket låter trovärdigt. Men ovanstående citat låter betydligt mindre realistiskt i dagsläget.

Clinton kommer inte att kompromissa om USA:s ”ställning i världen” skriver Martinsson. Det hänger mycket samman med vad man menar med att inte kompromissa.

Kommer hon verkligen att återta initiativet gentemot Ryssland och Kina? Det kommer att kräva en vilja att visa musklerna. Och då inte bara symboliskt.

Det samma kan man fråga sig angående Mellanöstern. USA:s anseende blir inte lätt att återupprätta i regionen. Vare sig Israel eller de allierade konservativa arabstaterna kommer låta sig imponeras av bara retorik.

Men vi kan alltid hoppas. Men ingenting under hennes tid som utrikesminister tydde t.ex. på att hon lyckades få president Obama att ändra sin utrikespolitik. Någon skillnad mellan utrikespolitiken under Clinton och under John Kerry är svårt att urskilja.

Det andra antagande från Martinsson är att republikanerna plötsligt skulle vilja kompromissa om bara Clinton blir president. Det är svårt att förstå varför de skulle vilja ändra stil.

Bara för att hon var (relativt) respekterad och populär som senator betyder inte att hon även blir det som president. Och kommer republikanerna verkligen vilja kompromissa om man förlorar ännu ett presidentval? Svårt att tro.

Får de dessutom behålla makten i kongressen finns det inte mycket att vinna på att börja kompromissa. Republikanerna ovilja att samarbeta med Obama hänger inte bara samman med att man tycker illa om hans politik.

Det hänger minst lika mycket samman med en genomtänkt strategi. Strategin var synlig redan från första början, redan från dag ett.

Man ville se till att så få förändringar som möjligt skulle kunna rota sig. Det var en fördröjningstaktik i väntan på att man skulle vinna tillbaka Vita Huset.

Det kan liknas vid den brända jordens strategi som Ryssland använde sig av mot Napoleon och under andra världskriget.

Genom att förstöra allt, och sedan dra sig tillbaka i försvarsposition, gjorde man det omöjligt för fienden att vinna kriget.

Roland Poirier Martinsson har nog också en lite väl romantisk bild av Clinton när han skriver att hon kommer att välja ”landet före partiet när det är gäller underskott och statsskuld”.

Om detta syftar på demokraterna i kongressen har Martinsson kanske rätt. Men knappast om det handlar om att bli återvald.

Slutligen kan man anta att anledningen till att Martinsson skriver att Clinton nog kommer att bli ”den bästa högerpresidenten sedan Ronald Reagan” nog mer handlar om att han vill retas lite med tidskriftens läsare.

Inget gör en typisk kulturradikal (liberal eller socialistisk, välj själv) mer upprörd än en positiv förebild jämförs med Reagan.

Trots allt är det nog mer realistiskt att jämföra en president Hillary med den fyrtioandra presidenten, d.v.s. Bill Clinton. Mannen som kan bli USA:s First Dude.

Tidskriftsomslag: Sans, nr 4: 2014

Read Full Post »

FÖRDOMAR: Det parti som lyckas definiera motståndaren inför väljarna får ett klart övertag i debatten.

Statsvetaren vid Linnéuniversitetet i Växjö, Magnus Hagevi, varnar för att det är oärligt när socialdemokratiska Broderskapsrörelsen definierar alla inom frikyrkan som ”kristen höger”.

”Den numerärt lilla organisationen Kristna Socialdemokrater har – vid sidan av att kalla sig Broderskaparna – nu också börjat kalla sig kristen vänster. Men ett problem är alltså att det inte finns någon i Sverige som vill kalla sig kristen höger. Företrädare för Broderskaparna gör det därför alltför enkelt för sig när de i praktiken väljer beteckningen kristen höger på kristna människor som placerar sig till höger på en svensk vänster-högerskala. Det kan tyckas vara ohederligt att klistra en missvisande etikett på människor, men partistrategiskt är det en lysande idé. Överfört till amerikanska förhållanden skulle denna hemsnickrade definition innebära att John McCain och andra uttalade kritiker av den kristna högern också blev kristen höger. […]

Att på partikongresser och andra partimöten framställa sig som en organisation som på kyrkomöten och i andra sammanhang slåss mot den kristna högern kan ge Kristna Socialdemokrater ett berättigande och ökad legitimitet hos annars kritisk eller indifferenta partikamrater.

Men det finns risker med att klistra etiketten ”kristen höger” på sina politiska motståndare. […] Om någon kallar större delen av svensk frikyrklighet för kristen höger är risken uppenbar att detta leder till fördomar som inte har empirisk täckning.”

Senaste numret av tidskriften NOD (”Forum för Tro, Kultur och Samhälle”) är ett temanummer om kristen tro och politik.

Här görs en rad intressanta intervjuer med bl.a. Per Wirtén och Roland Poirier Martinsson från tankesmedjorna Arena respektive Timbro på ämnet Om staten vacklar – ett samtal om svensk politik.

De politiker som intervjuas är George Andersson (S), Alf Svensson (KD), Ragnhild Pohanka, tidigare språkrör för Miljöpartiet numera vänsterpartist, samt Eva Zetterberg (V). Ledarskribenten på tidningen Dagen, Birger Thureson, skriver om de frisinnade inom Folkpartiet.

Read Full Post »