Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Riksdagen’

DEMOKRATI | Finns det några bra argument för varför man borde säga nej till partiledardebatterna på tv?

Första tv-debatten i UK 2010

Inför förra valet kunde man i Storbritannien se landets första direktsända tv-debatt mellan partiledarna.

Charles Moore, kolumnist på The Spectator, är rädd att detta har öppnat upp dammluckorna. Vågar något parti längre säga nej till tv-debatterna?

Why do I so strongly not want there to be televised debates between the party leaders at the next election? I tell myself it is because these debates are so boring, or because they confuse our parliamentary system with a presidential one, or because they favour whichever party has the fewest responsibilities. But really these are secondary, concocted reasons. The truth is I dislike the claim by television executives that putting politicians on the telly is ‘the people’s right’. It is self-serving. What these executives want is even more power to make or break elections. Television destroyed Parliament by winning the right to televise it (a destruction which, interestingly, did not happen when it was broadcast only on radio). Do not let it destroy elections as well. David Cameron disastrously agreed to a three-way debate last time. He must wriggle out next year.

Om man skall försöka tolka Moore så handlar det om att partiledardebatter riskerar urholka parlamentets (eller riksdagens) autonomi.

Partiledardebatterna ger media en makt som inte tillhör dem. Media skall rapportera, granska och analysera. Det är inte medias roll att sätta den politiska agendan. Det är en roll som tillhör de folkvalda.

Debatterna urholkar den parlamentariska demokratin till förmån för ett ”president” liknande system där enskilda personer, d.v.s. partiledarna, står i fokus medan parlamentet hamnar i skymundan.

Att media och partierna lever i symbios är ingen hemlighet. Men kanske har media fått alltför stor makt att bestämma när, var och hur partierna skall debattera.

Får media också möjlighet att bestämma vad som skall debatteras handlar det inte längre om ett ömsesidigt förhållande utan om att media driver partierna framför sig.

Bild: Ken McKay/AP

Read Full Post »

VAL | Man brukar rekommendera att partierna tonar ner sina förväntningar inför valet. Anledningen är ganska enkel.

Crystal ball

Om man sprider en alltför positiv bild med höga förväntningar riskerar man framstå som en av valets förlorare om man inte når det uppsatta valresultatet.

Omvänt uppfattas partiet som en riktig vinnare om valresultatet blir bättre än vad man förutspått. Även om det bara blir marginellt bättre.

En som gör tvärt om är Jimmie Åkesson (SD) i en intervju med Aftonbladet. 

Här sätter han upp målet att gå från dagens noll mandat till två i Europaparlamentet och att bli tredje största partiet i riksdagen.

Räknar ni med att ta plats i EU-parlamentet?

– Ja, vi var ganska nära förra gången. Våra väljare är ganska dåliga på att bry sig om det här valet, så vi har svårare än andra partier. Men vi var så nära och har växt så pass mycket att det skulle vara märkligt om vi inte kom in nu. Jag tror till och med att vi kan få två mandat.

Vilket valresultat får ni i riksdagsvalet?

– Det vet jag inte. Jag har medvetet sagt att vi inte ska ägna oss åt den typen av sifferexercis. Vi har en målsättning om att få en ännu starkare vågmästarställning i riksdagen och bli tredje största parti. Vi måste bli så stora att det inte spelar någon roll vilken sida MP väljer att samarbeta med efter valet. Sedan om det innebär åtta, tio, tolv eller femton procent, det kvittar. Det viktiga är vad vi kan göra med de röster vi får.

För övrigt gör Åkesson en rad realistiska bedömningar om vad som kommer att krävas för att Sverigedemokraterna skall få ett politiskt inflytande efter valet i år.

Enligt er partisekreterare Björn Söder handlar det om att sno röster av S för att ni ska nå dit?

– Så är det. I stora mätningen från SCB ser man att det är väldigt nära en majoritetsregering för Stefan Löfven med hjälp av MP och V. Det är inte bra för oss, det skulle förta vårt inflytande så vi måste motverka det. Det kan vi göra genom att göra nya inbrytningar bland S-väljare.

Experterna tror att valrörelsen blir en ”presidentkamp” mellan Reinfeldt och Löfven. Hur tror du att det kommer påverka er?

– Det vet vi inte. Vi såg något liknande 2006 och det påverkade oss ganska negativt. Vi låg hyfsat i opinionsmätningarna inför valspurten men sedan blev det den där tvåpartivalstämningen, vilken gjorde att vi andra halkade efter. Nu har vi ett delvis annat läge. I en sådan situation blir det två alternativ och vi ett tredje alternativ mitt emellan. Det kan gynna oss och det kan missgynna oss.

Vad som idag framstår som realistiskt kan i morgon uppfattas som önsketänkande. I politiken kan allt vända på bara 24 timmar.

Vi får se om Åkesson kan hålla kursen (och partiaktiva i örat) ända fram till valdagen.

Read Full Post »

SD logaINTERVJU | Sverigedemokraterna har ännu inte fått ut mycket av sitt riksdagsarbete. Det gäller därför att göra det mesta av det man har.

I två intervjuer inför Sverigedemokraternas landsmöte i Västerås tar Jimmie Åkesson (SD) upp vad han anser vara sitt partis största triumf; ett stopp för sänkt statlig skatt.

Inte nog med det. Han får det dessutom att låta som om det är resultatet av hans egna kontakter med Stefan Löfven.

Därmed uppnår han i alla fall en av poängerna med att ge intervjuer; det gäller ibland att kunna koka (politisk) soppa på ganska tunn spik.

Till Lova Olsson på Svenska Dagbladet säger han den 17 november följande:

Jimmie Åkesson sitter i soffan på sitt rum i riksdagshuset och räknar upp vad Sverigedemokraterna har åstadkommit i kammaren hittills. ”Småsaker”, säger han. Men mandatperiodens tyngsta trofé verkar snart vara i hamn: att tillsammans med de rödgröna sätta stopp för sänkt statlig skatt.

– Det ser ut att bli på våra villkor och det är vi självklart väldigt glada för, säger Jimmie Åkesson.

SD, som är vågmästare, säger ja till regeringens förslag om ett femte jobbskatteavdrag, men nej till höjd brytpunkt.

– Jag uppmanade Stefan Löfven i tv att göra om det här till två förslag, och det är ju precis vad Socialdemokraterna gjorde. Vi kan inte tolka det på något annat sätt än att man har anpassat sitt förslag till vad man tror att man får igenom i riksdagen. För det finns ingen som helst anledning att göra det av något annat skäl.

Åkesson vinklar det så här när Mats J. Larsson senare intervjuade honom för Dagens Nyheter (pappersupplagan den 20 november):

-Jag kan bara se det som ett resultat av tidigare diskussioner och att jag pratat med Stefan Löfven om det i samband med en tv-sändning i samband med riksdagens öppnande. Jag gav honom ett tips, säger Jimmie Åkesson.

SD-ledaren ser bevarandet av den statliga inkomstskatten som partiets största framgång under mandatperioden. Han hoppas nu att riksdagsmajoriteten ska stoppa fler regeringsförslag framöver.

-Andra viktiga reformer som måste genomföras – som inom a-kassan – där vi skulle kunna samarbeta med socialdemokraterna, får inte stå i vägen för att vi har motsatta uppfattningar i invandringspolitiken, säger Åkesson

SD föreslog 2011 en samsynsbudget om sådant som oppositionspartierna är överens om.

-Vi kommer aldrig att släppa våra krav inom invandringspolitiken. Men det betyder inte att vi inte kan prata med andra partier om andra saker, säger han.

För en läsare kan säkert ”diskussioner” och att Åkesson ”pratat” med Löfven, om än bara ”i samband med en tv-sändning”, låta mer imponerande än vad nödvändigtvis behöver vara.

Men oavsett om Löfven har ”deniability” när det gäller några kontakter med SD lyckas Åkesson få ut maximalt av sin enda riktiga framgång i riksdagen.

Och även om den samlade oppositionens agerande i skattefrågan inte skulle kunna  tillskrivas Sverigedemokraterna så är ovanstående intervjuer åtminstone ett exempel på hur ett parti med hjälp av politisk spinn kan få ut mesta möjliga av en situation.

Read Full Post »

ANALYS | Sifo uppvisar för augusti ett ras för Socialdemokraterna på 4,5 %. Tydligen har väljarna tröttnat på att partiet aldrig leverera några tydliga besked.

Vinnare blir istället Miljöpartiet och Vänsterpartiet som sammanlagt lyfter med 3,1 %.

Toivo Sjörén, chef för Sifos opinionsundersökningar, kommenterar:

De har haft en väldigt kraftig uppgång och stort fokus på sig, men nu vill väljarna veta mer innan de eventuellt stannar kvar. Man avvaktar och väntar på besked om vilken väg Socialdemokraterna tänker ta inför framtiden.

Men frågan är om Socialdemokraterna ens behöver ge några besked.

Den mest sannolika regeringskonstellationen på vänsterkanten är fortfarande de tre rödgröna partierna. Och här leder man stort: de rödgröna får 50,4 % jämfört med Alliansens 39,3 %.

På borgliga sidan ser vi bara marginella förändringar.

Alliansens problembarn – Kristdemokraterna – ligger fortfarande under fyraprocentspärren och skulle idag inte ens klara riksdagens fyraprocentspärr.

Även Centerpartiet – riksdagens näst minsta parti – minskar marginellt med -0,2 % och får 4,6 %.

Socialdemokraterna 34,3 % (-4,5), Miljöpartiet 9,9 % (+1,3) och Vänsterpartiet 6,2 % (+1,8)

Moderaterna 28,5 % (+0,9), Folkpartiet 6,2 % (+0,6), Centerpartiet 4,6 % (-0,2) och Kristdemokraterna 3,4 % (-0,5)

Sverigedemokraterna 6,2 % (+0,8)

De Rödgröna 50,4 % och Alliansen 39,3 % (Alliansens siffra exklusive Kristdemokraterna.)

Read Full Post »

PR | Att rubriken ”Förlåtelseturné utan förlåtelse” handlar om Håkan Juholt förvånar knappast någon.

Barbro Hedvall, tidigare ledarskribentExpressen och Dagens Nyheter, har skrivit en intressant liten krönika i tidskriften Sans.

”Visst finns människor som är oförmögna att inse att de handlat fel”, skriver Hedvall.

En förutsättning för att få den önskade förlåtelsen är alltså att den felande förmår övertyga om att han inser att han gjort fel eller är ansvarig för att det blivit så fel som det blivit. Det var här socialdemokraternas Håkan Juholt hade problem. Hans så kallade förlåtelseturné syntes ha gjort god verkan på honom själv men knappast på någon annan.

[…]

Ty Håkan Juholt ångrade sig inte. Han svävade runt och försökte komma ifrån bostadspengarna lika väl som politikuttalandena. Det är inte svårt att förstå varför – partiledaren ville förbli partiledare.

Och Juholt fortsätter att vara en PR-rådgivares mardröm. Han har i realiteten blivit sinnebilden av en politiker som aldrig lär sig av sina misstag.

När han återvände till riksdagen i februari – två månader efter sitt avhopp som partiledare – blev det genast skriverier om att han har 29 000 kronor mer i månadslön än Stefan Löfven.

”Jag kommer med ett leende på läpparna”, försäkrade han Dagens Nyheter.

Och nu visar det sig att han av alla enskilda ledamöter har sämst närvaro vid omröstningar i riksdagen. Sedan valet 2010 visar han en närvarostatistik på bara 34 procent.

Partiet har idag realiteten ingen nytta av honom. Han förknippas med allt som partiet vill lägga bakom sig. Och när han skapar rubriker är det bara negativa.

Men med det positiva opinionsläget i ryggen behöver Socialdemokraterna inte oroa sig alltför mycket. Juholt är idag mer som flugorna på sommaren – ofarlig men irriterande.

Nästa omgång Juholt-historier (om han inte genererar fler innan dess) blir när journalisten Fredrik Lobergs intervjubok kommer ut i höst.

Vi får anta att det är något partikansliet helst skulle vara utan.

Läs mer: Citatet från Sans nr 2, 2012. (Bilden är hämtad från Funny Pictures Blog.)

Read Full Post »

FÖRNYELSE | Vissa nyheter framstår som självklara även om de kommer som en överraskning.

Ett exempel är att Sofia Arkelsten (M) tvingats avgå med omedelbar verkan som partisekreterare.

Strategin blir nu att göra ”Nya Moderaterna” ännu nyare. Fast med tydligare fokus på att bli en kampanjorganisation som levererar resultat i form av bättre opinionssiffror.

Rent teoretiskt kan man förnya och förbättra en produkt i det oändliga. Men politik är en förtroendebransch. För många förändringar skapar osäkerhet hos väljarna om det finns något som är heligt i Moderaterna.

Arkelstens ”affärer” och bristande politisk fingertoppskänsla var säkert bidragande orsak till Fredrik Reinfeldts beslut.

Hennes sista insats var att staka ut en ny linje när det gäller de hemliga partibidragen till partiet. Förslaget fick dock kritik även på liberala ledarsidor.

Men varför blev det plötsligt så brått att bli av med Arkelsten? Det finns åtminstone två svar på den frågan förutom ovan nämnda.

1) Som statsminister har Reinfeldt lidit av ett Göran Persson-komplex. Persson ville nämligen alltid överaska när han skulle tillsätta nytt folk.  

När Reinfeldt har försökt göra det samma har han alltid floppat. Arkelsten fick därför, efter bara 18 månader, göra Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò sällskap som exempel på misslyckade rekryteringar.

Men varför Reinfeldt tror att Arkelsten kommer att bli en bättre ordförande för riksdagens utrikesutskott än som partisekreterare är svårt att förstå. Hon har noll erfarenhet området.

Kanske räknar Reinfeldt med att Carl Bildt kommer att vara hennes överrock. På så sätt kan hon inte ställa till med någon skada.

Utnämningen visar möjligtvis också hur uddlöst det löpande arbetet i riksdagen har blivit. Regeringar – oavsett partifärga – har blivit alltmer ointresserade av det löpande arbetet i riksdagen.

Lägg sedan till att det nästan har blivit en del av nya Moderaternas image att inte intressera sig för vissa frågor. Det har blivit ett sätt att signalera att partiet har förändrats.

På samma sätt var Arkelstens intresse för miljöfrågor anledningen till hennes utnämning till partisekreterare. Att vara grön är mycket mer ”nya Moderaterna” än att prata hårda frågor som försvar eller utrikespolitik.

2) Det drastiska beslutet att ersätta Arkelsten med Kent Persson visar att Reinfeldt har tagits på sängen av partiets dåliga siffror.

Återigen verkar Göran Persson spöka. Tydligen har man trott att Persson var parentesen medan Mona Sahlin och Håkan Juholt var normaltillståndet.

Så länge de egna siffrorna steg och Socialdemokraternas dalade kunde man fortsätta inbilla sig att allt som behövdes var att tillsätta nya arbetsgrupper som t.ex. ”Hälsosammare Sverige” och ”Föregångsland för klimat och hållbarhet” för att man skulle garanteras fortsatta framgångar.

Men det räckte med att Socialdemokraterna fick en trovärdig partiledare för att bräckligheten i varumärket ”nya Moderaterna” skulle visa sig.

Moderaterna hade säkert kunnat leva med ett tapp i opinionen om Alliansen hade fortsatt vara större än de rödgröna. Så är inte längre fallet.

Och då kan man inte bara sorglöst lunka på som vanligt. Man behöver nu en rejäl uppstramning av partiarbetet om man skall lyckas vinna valet.

Nya Moderaterna kommer nu att bli ännu nyare fast med bättre partidisciplin. Politiker och partiapparat kommer att tvingas börja jobba för bättre opinionssiffror.

Read Full Post »

FOLKVALDA | Politiker ser sig själva som ett hårt arbetande skrå. Men för den genomsnittlige riksdagsledamoten är arbetet rena sinekuren.

Och detta gäller inte bara riksdagsledamöter. Även i EU blir arbetet i parlamentet lite vad politikerna själva gör det till.

Madeleine Rinman i Riksdag & Departement konstaterar t.ex. att EU-parlamentarikern Anna Maria Corazza Bildt (M) ännu inte har lyckats producera en enda motion.

”Hon är också den ledamot som har varit absolut sämst av svenskarna på att närvara under omröstningarna.”

Skribenten och litteraturvetaren Carl Rudbeck har skrivit en krönika – ”Politiken lockar inte längre de bästa och smartaste” – som belyser en del av problemet med våra politiker.

Den borgerliga regeringen är avideologiserad. Statsministern framstår alltmer som ett slags generaldirektör för Sverige med de övriga ministrarna (finansministern undantagen) som glorifierade handläggare och projektledare. För en utomstående är det svårt att föreställa sig djuplodande ideologiska diskussioner under ett regeringssammanträde där olika idéer om liberalismens och konservatismens natur bryts mot varandra, där anhängare till John Stuart Mill råkar i luven på Leo Strauss hejarklack. Istället för uppfriskande ideologiska gräl administrerar man i god byråkratisk ordning statens angelägenheter.

Riksdagen ska vi helst inte tala om. Att ledaren för oppositionen kan fungera utan att ens ha en plats där säger mycket. Det som borde vara Sveriges främsta ideologiska tummelplats är numera en förvaringsplats för partigängare som uppbär hög lön och åtnjuter sällsynt privilegierade anställningsvillkor utan att behöva göra särskilt mycket i gengäld.

Allt detta gör att politiken idag känns övermåttan tråkig.

Read Full Post »

Older Posts »