Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Riksdag & Departement’

STOREBROR | ”Moderaterna är bäst på att rösta på partilinjen”, konstaterar tidningen Riksdag & Departement.

Tidningen har – med hjälp av Riksdagsrösten – tittat på de enskilda riksdagsledamöterna. Man konstaterar att inte en enda av Moderaternas 21 337 röster har frångått partilinjen sedan valet 2010!

100 procent! Moderaterna är alltså bäst på att rösta efter partilinjen. Tidigare har det bara varit det nordkoreanska kommunistpartiet som uppnått liknande siffror.

Kim Jong Il brukade vinna 100 procent av rösterna, men då bara med ett fjuttigt valdeltagande på 99.98 procent. Direkt uruselt jämfört med moderata riksdagsgruppen som består av rakryggade och självständigt tänkande politiker i ett demokratiskt parti.

Ett 100-procentigt resultat brukar annars anses vara en statistisk omöjlighet när det rör sig om människor av kött och blod. (Men nu talar vi om moderater, så varför inte?)

Anna Kinberg-Batra, gruppledare (och tydligen ansvarig för propagandan), är inte överraskad och försäkrar att det inte beror på att partipiskan viner extra hårt inom det ständigt allt nyare Moderata Arbetarpartiet.

”Det låter bra, vi har väldigt bra stämning i vår grupp och är väldigt stolta över att ta ett stort ansvar för regeringsmakten.”

Men varför förundras? Det hela är ganska logiskt när man tänker efter.

Kamrat Reinfeldt – Den Store Ledaren, Vetenskapens Största Ljus och Alla Barns Vän – har trots allt tillsammans med sin trogna partibroder Kamrat Borg – Budgetbalansens Försvarare och Skattesänkningens Mästare – lyckats föra in Sverige på den enda och sanna vägen. Till allas gagn och eviga lycka.

Varför skulle någon då vilja vara illojal?

Vi kan nämligen vara helt säkra på att dessa moderata riksdagsledamöter alltid tar varje avgörande fråga på största allvar. Man lägger sina pannor i djupa veck och funderar över vad som är det klokaste inför varje omröstning.

Och man kommer naturligtvis fram till att partilinjen – trots allt – alltid är det bästa för landet.

Bild: Fler nordkoreanska propaganda affischer som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kanske gillar finns på abc News.

Read Full Post »

FÖRNYELSE | Alla partier säger sig vilja gå utanför den egna organisationen för att fånga upp nya idéer och människors politiska engagemang.

Vi har hört det förut. Ofta handlar det mer om att legitimera redan fastslagna ståndpunkter än att tänka nytt.

Men kanske – med betoning på ”kanske” – går Miljöpartiets arbete lite djupare.

Det handlar inte bara om att man har satt som mål att inför valet 2014 ha haft kontakt med 250 000 vanliga svenskar. Antalet i sig är ganska ointressant.

Om man pratar med 250 personer eller 250 000 spelar ingen större roll om man inte också är beredd att göra några smärtsamma förändringar av sin politik.

Nej, vad som verkligen är intressant är att Miljöpartiet har bett författaren och skribenten Ulrika Kärnborg skriva ihop de politiska idéerna till ett nytt partiprogram.

Kärnborg sympatiserar med partiets grundvärderingar men har tidigare också varit ledarskribent på Expressen och skrivit för Dagens Nyheter. Sedan 2010 skriver hon för Aftonbladet.

Detta är ett spännande nytt sätt att arbeta.

”Ett bra partiprogram ska vara tydligt och klart så att man direkt ser vad partiet står för, men det ska också vara poetiskt utan att vara flummigt. Det ska språkligt tillföra någonting och det är därför jag ska skriva det här, så att det blir visionärt även i språket”, säger Ulrika Kärnborg till Riksdag & Departement.

”Förhoppningsvis blir det ett bra partiprogram som är roligt att läsa, men det är partiet som får stå för ideologin.”

Madeleine Rinman, Riksdag & Departement, skriver:

Miljöpartiet har under ett år frågat, lyssnat och sökt efter inspiration till sitt nya partiprogram. Människor, företag och organisationer runtom i Sverige har fått bidra med idéer.

[…]

Miljöpartiet har använt sig av sociala medier under idéarbetet. Utgångspunkten har varit en blogg med tematVilket Sverige vill du ha 2025”. En arbetsgrupp under ledning av riksdagsledamot Yvonne Ruwaida har arbetat med att ta fram underlaget till partiprogrammet. Gästskribenter har också fått bidra med inlägg på bloggen.

Partiet har uppenbart gått inför arbetet.

Trots detta är det långt kvar till målet 250 000 personer. Vilket Yvonne Ruwaida också erkänner indirekt partiprogrambloggen.

Partiprogramsgruppen och lokalavdelningar har lyssnat på idéer från människor, företag och organisationer på över 120 möten över hela landet. 250 samhällsaktörer har bidragit med idéer här på partiprogramsbloggen och genom rundabordssamtal. Närmare 5000 har gett sin input i två enkäter.

Men hur många som verkligen har deltagit är mindre viktigt. Det är innehållet – och om man verkligen har låtit sig påverkas – som är det viktiga.

Som det ser ut nu har Miljöpartiet det klart intressantaste förnyelsearbetet bland partierna. Det skall bli intressant att få läsa slutresultatet. Första utkastet skall vara klart den 20 september.

Läs mer: En intervju med Ulrika Kärnborg finns på pariprogramsbloggen.

Read Full Post »

FOLKVALDA | Politiker ser sig själva som ett hårt arbetande skrå. Men för den genomsnittlige riksdagsledamoten är arbetet rena sinekuren.

Och detta gäller inte bara riksdagsledamöter. Även i EU blir arbetet i parlamentet lite vad politikerna själva gör det till.

Madeleine Rinman i Riksdag & Departement konstaterar t.ex. att EU-parlamentarikern Anna Maria Corazza Bildt (M) ännu inte har lyckats producera en enda motion.

”Hon är också den ledamot som har varit absolut sämst av svenskarna på att närvara under omröstningarna.”

Skribenten och litteraturvetaren Carl Rudbeck har skrivit en krönika – ”Politiken lockar inte längre de bästa och smartaste” – som belyser en del av problemet med våra politiker.

Den borgerliga regeringen är avideologiserad. Statsministern framstår alltmer som ett slags generaldirektör för Sverige med de övriga ministrarna (finansministern undantagen) som glorifierade handläggare och projektledare. För en utomstående är det svårt att föreställa sig djuplodande ideologiska diskussioner under ett regeringssammanträde där olika idéer om liberalismens och konservatismens natur bryts mot varandra, där anhängare till John Stuart Mill råkar i luven på Leo Strauss hejarklack. Istället för uppfriskande ideologiska gräl administrerar man i god byråkratisk ordning statens angelägenheter.

Riksdagen ska vi helst inte tala om. Att ledaren för oppositionen kan fungera utan att ens ha en plats där säger mycket. Det som borde vara Sveriges främsta ideologiska tummelplats är numera en förvaringsplats för partigängare som uppbär hög lön och åtnjuter sällsynt privilegierade anställningsvillkor utan att behöva göra särskilt mycket i gengäld.

Allt detta gör att politiken idag känns övermåttan tråkig.

Read Full Post »

MEDIA: Enligt Anders Orrenius på Riksdag & Departement betalar UD och Svenska institutet utländska journalister för att dessa skall besöka Sverige. Målet är journalisterna sedan skall ge en positiv bild av Sverige.

Men vad som kanske inte är lika känt är att både Svenska institutet och UD också regelbundet betalar de utländska journalisternas vistelse i Sverige, inklusive hotell, inrikes transporter, inträden samt vissa måltider. Och dessutom står ofta de svenska ambassaderna utomlands för resan till och från Sverige.

 (…)

Kostnaden för journalistbesöken – exklusive resorna till och från Sverige, som oftast betalas av de svenska ambassaderna – var förra året 990 000 kronor för Svenska institutet och 539 000 kronor för UD.

Väl använda pengar, anser man på UD, som ser det som en långsiktig investering för att främja bilden av Sverige. Med allt färre Stockholmsbaserade korrespondenter och med allt mer slimmade tidningsredaktioner i många länder, blir det allt svårare för medier i andra länder att bevaka Sverige, menar man.

 (…)

På Svenska institutet uttrycker man sig mer direkt:

– I sanningens namn skulle de inte komma hit om vi inte betalade, säger Susanna Wallgren [ansvarig för journalistbesöken hos Svenska institutet].

På institutet har man med hjälp av ett konsultföretag räknat ut att all internationell publicitet som institutets pressaktiviteter stod för under förra året motsvarade 89 miljoner kronor i annonsvärde.

Väl använda pengar, argumenterar Susanna Wallgren.

Read Full Post »

De RödgrönaVÄLJARE: Oppositionen har ett försprång på över 40 procent bland ungdomsväljarna.

Enligt siffror från opinionsinstitutet Sifo som tidningen Riksdag & Departement har bearbetat är skillnaderna mellan blocken rekordstort bland ungdomsväljarna.

Enligt Sifos majmätning stöds Alliansen av endast 25 procent i ungdomsgruppen 18 och 30 år. Motsvarande siffra för de Rödgröna är 66 procent.

Toivo Sjörén, undersökningsledare vid Sifo, konstaterar;

Det är ett gap mellan blocken på över 40 procentenheter, vilket är ett väldigt stort försteg.

Bland partierna är det främst Miljöpartiet och Socialdemokraterna som har gått fram bland de unga. Lite överraskande är att Vänsterpartiet tappar.

Moderaterna har tappat hela 14 procent av sitt stöd från de unga väljarna.

Under 1950- 0ch 60 talet var det Socialdemokraterna som hade starkast röststöd bland de unga och Högern hade de äldre väljarna. Sedan 1980-talet var det S som stödes av de äldre medan Moderaterna fick ungdomsrösterna.

Vid valet 2006 var skillnaderna små även om tendensen att unga röstade blått medan äldre röstade rött höll i sig. Direkt efter valet fick oppositionen ett rejält stöd bland väljarna inklusive de unga.

Medan Alliansen har knappat in bland övriga väljargrupper har man samtidigt tappat bland de unga.

Tydligen är de unga en lättpåverkad grupp som dessutom är otrogna sina partier. De unga röstar utifrån ”dagsformen”.

Uppfattar man inte ”sitt” parti som lösningen på problemen har man inga ideologiska eller historiska skäll att inte vara otrogen.

För de etablerade partierna – och då speciellt de mindre med mer begränsade resurser – kan det därför vara vanskligt att jaga ungdomsröster eftersom varje sådan röst kostar exceptionellt stora resurser (både av pengar och arbetsinsatser) utan att man kan garanteras någon bestående långvarig effekt (d.v.s. trogna väljare).

Samtidigt vet alla i partierna att ungdomar har lättare för att värva andra ungdomar. Varje parti anser sig behöva uppnå en viss kritisk massa av ungdomar för att man skall kunna garantera en kontinuerlig utveckling och förnyelse av både idéer och politik.

I år kommer dessutom de etablerade partierna att få konkurrera med Piratpartiet om ungdomsväljarna.

Det är inte osannolikt att Piratpartiet är det parti som har lyckats tolka tidsandan bäst. Detta åtminstone när det gäller ungdomsväljarna. Åtminstone har deras politiska kommunikation gett tydlig effekt i opinionsundersökningarna.

Om det är något ungdomar har koll på så brukar det vara just trender och mode. Och Piratpartiets satsning på frågor kring upphovsrätt, integritet och övervakning kan knappas ligga mer rätt i tiden.

Dessutom är detta frågekomplex där unga väljare känner sig ha större självsäkerhet och dessutom anser sig ha klart bättre kunskaper (åtminstone tekniska kunskaper) än många äldre väljare och partiföreträdare har. (Sen kan det inte skada att även gamlingar som författaren Lars Gustafsson har kommit ut som pirat)

För de etablerade partier som vill kampanja för att vinna de unga väljarna 2010 kommer årets Europaparlamentsval att bli en bra värdemätare om man har lyckats eller ej.

Read Full Post »

sverigedemokraternaSTRATEGI: Det är mycket nu om Sverigedemokraterna i media. 

Redan innan Sveriges Radios Kaliber gjorde sitt ”wallraff”-reportage har det skrivits mer än vanligt om partiet. Exempelvis har Sydsvenskan haft en hel artikelserie i tre delar på kultursidan om partiet medan Riksdag & Departement (nr 11/2009) ägnade två sidor av sitt högst begränsade utrymme i sin pappersupplaga.

En rad forskningsprojekt om partiet är igång och en rad böcker om partiet är dessutom på väg.

Genomgående är att alla reportage andas en mer eller mindre öppen oro över att partiet nu står på randen av att få sitt stora genombrott i ett riksdagsval. Frågan är hur realistiskt detta är? 

Även om partiet idag står starkare än vad man gjorde 2006 är det ett parti med många problem. Det är långt ifrån säkert att man kommer att lyckas i riksdagsvalet 2010.

Inom SD gärna ser man sig själva gärna som den svenska motsvarigheten till Dansk Folkeparti. Men i realiteten befinner man sig långt ifrån deras professionalitet.

Vad Pia Kjærsgaard gjorde var att samla en liten grupp omkring sig med både ideologiska visioner, politisk fingertoppskänsla och förmåga att politiskt kommunicera sina budskap.

Få partier har varit lika skickliga på att utnyttja dagsaktuella händelser för att kunna påverka dansk politik och bilden av det egna partiet hos väljarna.

Kjærsgaard och gruppen kring henne lyckades ta ett fast grepp om partiet och med lock och pock driva partiet i en mer allmänborgerlig riktning utan att för den skull tappade sin invandrarkritiska profil.

Det är svårt att se att Jimmie Åkesson har samma kompetens i partiledningen.

Det andra som talar mot SD är att Sverigedemokraterna saknar samma karismatiska ledarskap som utmärker motsvarande partier i Europa. Hur mycket Jimmie Åkesson än försöker framstår han mer som skolpojken i kortbyxor och med slangbälla i bakfickan som har lyckats planka sig in på en fest för vuxna.

Man har säkert sett det som nödvändigt att odla en image som kan distansera partiet från deras högerextremistiska förflutna och ta udden av bilden av partiet som farligt och rasistiskt. Det har därför säkert varit ett medvetet drag att skapa en lite mjukare still åt partiledaren. 

Problemet är bara att profillösheten även avspeglar sig inom sakpolitiken.

Och här kommer vi in på partiets tredje problem. Idag är partiet i realiteten ett enfrågeparti. Invandrar- och integrationsfrågor utgör hela partiets identitet. Det är därför inte konstigare att man hittar rasister i SD än att det fortfarande finns kommunister inom Vänsterpartiet. 

Partiet har försökt råda bot på detta genom att kopiera kristdemokraternas politik på flera politikerområden. Man har också tagit de första stegen för att försöka locka över än fler socialdemokratiska väljare genom att profilera sig som ett mer löntagarvänligt och mer EU-kritiskt parti.

Men än så länge kan man inte se att detta har gett någon större effekt på bilden av partiet. Och även om man inom partiet hoppas på ett genomslag i Europa- och riksdagsvalen är det inte speciellt säkert att man kommer att lyckas även om alla inom kultur-, politik- och mediasfären tycks tro detta.

Mycket av SD framtid kommer dessutom att avgöras av de etablerade partiernas förmåga att hantera utmaningen. Och vad många inom kultur-, politik- och mediaetablissemangen inte gärna vill erkänna är att det effektivaste medlet mot partiet idag troligtvis stavas Tobias Billström.

Migrationsminister Billströms framstår som en av få politiker som har insett att det inte längre räcker med att bara peka finger åt SD och tro att man därmed kan få ner partiets röstsiffror.

Att ständigt och jämt attackera Sverigedemokraterna utan att för väljarna visa att man tar deras oro på allvar – även när det gäller integration och invandring – riskerar bara att skapa känslan hos SD:s väljare att man är förföljda eller medvetet missförstådda.

Detta skulle knappast vara en fruktbar strategi för att möta väljarnas oro kring exempelvis arbetslöshet och pensionskriser. Frågan är varför de etablerade partierna tror att det då skulle vara en framgångsrik väg när det gäller folks oro kring invandringen.

Dessutom blir det svårare för de etablerade partierna att locka tillbaka väljare från SD om man hela tiden låter som om dessa väljare inte är välkomna tillbaka.  

Politiker måste kunna visa på lösningar och inte bara peka finger och anklaga andra partier – och därmed deras väljare – för att ha fel. Speciellt inte om anklagelserna alltid görs i ett högt uppskruvat tonläge. Väljarna kan lätt få för sig att man då försöker dölja någonting.

Så även om migrationsministern aldrig kommer att erkänna det (och knappast någon annan heller för den delen) så är det hans skärpning av invandringspolitiken som alla borde tacka om Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen 2010.

Read Full Post »