Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Rick Falkvinge’

REALISM: Beslutet att Rick Falkvinge hoppar av som partiledare för Piratpartiet var om inte väntat så åtminstone förståligt.

Sedan man misslyckats med att ta sig in i riksdagen har partiet blivit allt mer marginaliserat och irrelevant.

Falkvinge framstod alltid som betydligt mer bekväm i rollen som ambulerande expert på IT-frågor än som politiker.

Piratpartisternas naiva tro att man kan vinna framgångar utan någon riktig partorganisation och utan några riktiga medlemmar sådde fröet till deras eget misslyckande i valet.

Lägg sedan till att partiet dessutom har en väldigt flyktig väljarkår och mycket nischat partiprogram.

Som ny partiledare måste Anna Troberg därför prioritera att inympa lite realism i partiet. Troberg kallade t.ex. till partiets första fysiska ledningsmöte häromdagen.

Piratpartiet måste nu breda sitt politiska budskap om man vill bli relevanta för väljarna. Ett parti kan inte i längden överleva om man inte har svar på frågor kring ”jobb, skola och omsorg”.

Dessa frågor känns säkert väldigt osexiga för partiets unga väljare, men är en förutsättning om man skall kunna överleva som politiskt parti.

Read Full Post »

SKANDAL: Grundaren av WikiLeaks – Julian Assange – är anhållen för våldtäkt i sin frånvaro. Inom WikiLeaks skyller man på konspirationer.

Det är säkert bara en tidsfråga innan Assange börjar anklaga CIA för att stå bakom anklagelserna. Vad vi vet är att allt som berör WikiLeaks och Assange är en enda stor illaluktande soppa.  

Med tanke på att Assanges främsta allierade i Sverige är Piratpartiet – som har skrivit avtal med WikiLeaks – och som dessutom ideologiskt står närmast WikiLeaks grundidéer är det inte osannolikt att polisen drar slutsatsen att det är just bland partiets anhängare som Assange gömmer sig.

Eller som partiledare Rick Falkvinge uttryckte det när partiet skrev under ett avtal med WikiLeaks:

Wikileaks har tidigare bland annat funnits på ett webbhotell här i Stockholm. Men som vi sett tidigare kan priset för att angripa ett webbhotell vara relativt litet, men priset för att angripa ett politiskt parti är skyhögt högre. Därmed höjer vi tröskeln för att angripa Wikileaks.

Under sitt besök i Sverige erkände Assange indirekt att WikiLeaks utsätter afghaner som samarbetar med de allierade trupperna i Afghanistan för dödsfara när man publicerar hemligstämplade dokument på sin hemsida.

Assange har nu sagt att man kontaktat Pentagon och bett dem kontrollera innehållet innan man lägger ut nya dokument. (Detta är som om en hälare skulle erbjuda ett brottsoffer att få värdera sina stulna föremål innan de säljs vidare på svarta marknaden.) 

Den patetiska förklaringen varför man själva inte kontrollerade innehållet i dokumenten var att man inte har resurser att kontrollera så stora mängder av dokument. (Men man har resurser att publicera!)

Detta handhavande av dokumenten innebär en uppenbar fara att de afghaner som omnämns i dokumenten kommer att mördas av talibanerna och deras terroristorganisationer.

Men det struntar Julian Assange i för han fick sitt scoop och sina femton minuter i rampljuset. Korrigering: Med anklagelsen om våldtäkter är Assange nu garanterad betydligt mer än femton minuter av kändisskap.

Och Piratpartiet?

För att ta vara ett parti som hyllar ”integritet”, ”kultur” och ”kunskap” så verkar man ta väldigt lätt på frågor som rör afghaners integritet, den kultur som odlas kring WikiLeaks och kunskapen om de konsekvenser publiceringen av dokumenten kan få.

”Wikileaks bedriver ett grundläggande demokratiarbete som vi stödjer”, skriver Anna Troberg (PP), vice partiledare. Och vidare informerar partiet: ”Piratpartiet har dock inte något inflytande över Wikileaks arbete. Wikileaks servrar kommer att finnas på plats och vara igång genom Piratpartiets försorg […]”.

Dessa enkla rader säger en hel del om Piratpartiets syn på demokrati och om hur enskilda (och partier) förväntas ta ansvar i en demokrati.

Att försöka distansera sig från WikiLeaks verksamhet – och konsekvenserna av deras handlingar – samtidigt som man har ett uttalat mål att skydda just WikiLeaks låter sig inte göras.

Det är en typ av argument som ett webbhotel skulle kunna använda sig av men inte ett politiskt parti. Piratpartisterna lyckas kanske lura sig själva men knappast någon annan.

Read Full Post »

VAL 2010: Piratpartiet är nu involverat i kriget i Afghanistan. Partiet skall sköta driften av servrar åt WikiLeaks. 

När WikiLeaks publicera tiotusentals hemligstämplade dokument avslöjade man också namnen på en lång rad afghaner som samarbetar med de allierade i kampen mot talibanerna. 

WikiLeaks blev i ett slag talibanernas och deras terrororganisationers främsta allierade i västvärlden. 

Detta är inte första gången Piratpartiet visar dåligt omdöme. Partiledare Rick Falkvinges velande i frågan om barnpornografi var ett säkert tecken på att allt inte står rätt till inom partiet. 

Idag framstår Piratpartiet alltmer som en samlingspunkt för fundamentalistiska datanördar som inte låter något stå i vägen för sin utopiska dröm om ett framtida lyckorike – ett lyckorike där alla samhällsproblem är undanröjda därför att all ”information” alltid är ”fri” och ”gratis” för alla. 

Om några afghaner stryker med i kampen för detta drömrike så är det tydligen ett pris väl värt att betala.  

Att de afghanska informationslämnarna riskerar att bli mördade är något som även oroar Amnesty International.   

När grundaren av WikiLeaks – Julian Assange – skulle försvara sitt agerande blev det därför riktigt patetiskt. 

Hittills, två veckor efter publiceringen, så har enligt Pentagon ingen blivit dödad på grund av den. 

Att ingen ännu blivit mördad bevisar bara att talibanerna troligtvis är grundligare i sin granskning av dokumenten än WikiLeaks. 

Med tanke på antalet dokument så tar det månader snarare än veckor innan någon har hunnit göra en grundlig analys av innehållet. 

Det är med denna man och hans organisation som Piratpartiet nu har skrivit avtal med.

Read Full Post »

IMAGE: Har Piratpartiet blivit politikens motsvarighet till oljebolaget BP? Partiet producerar PR-misstag som kräver krishantering. Som sedan genererar nya misstag. Som kräver än mer krishantering. Som sedan…

Piratpartiet anser fortfarande att det skall vara lagligt att inneha barnpornografiska bilder i tecknad form. Detta är idag olagligt.

Varför det skulle var OK att avbilda Lisa, 6 år, pornografiskt och sedan publicera dessa bilder på Internet utan att detta skulle vara en kränkning av den personliga integriteten är dock svårt att förstå.

Dags för nästa ”pudel”?

1) Först redogjorde författaren och journalisten Karl-Erik Tallmo för alla inkonsekvenser i partiets valmanifest. Inkonsekvenser som berörde partiets kärnfrågor – kultur och integritet – där Piratpartiet ser sig själva som experter.  

2) Sedan kom partiledare Rick Falkvinge uttalande om att han ville att innehav av barnpornografi skulle vara lagligt.

3) Sedan ändrar sig Falkvinge. Men hans förtydligande berodde inte på att han blivit missförstådd. Ändringen berodde på att partiet hade ändrat sig

4) Sedan kom Anna Troberg, Piratpartiets vice ordförande, som ansåg att den skrivning Falkvinge refererade till inte skulle läsas som om partiet varit för innehav av barnporr.

Vi har en passus i valmanifestet där det står att innehav av information alltid ska vara laglig. Rick gjorde då tolkningen att även barnporr ingick i det. Jag gör personligen inte den tolkningen.

Och nu skall partiet ändra i sitt valmanifest. Enligt Troberg tänker partiet göra ett undantag för just barnpornografi.

Om man gör ett undantag för barnpornografi så innebär detta att partiet – rent teoretiskt – även kan tänka sig att göra andra undantag i framtiden.

För ett parti som är så fundamentalistiskt fixerat vid den personliga integriteten och rätten att inneha information är detta som att öppna Pandoras ask. Hela deras ideologiska fundament hamnar i gungning.

5) Sedan kom partiets uttalande om att innehav av barnpornografi i tecknad form är OK. Vilket som sagt är olagligt idag.

Read Full Post »

piratpartietLEDARSKAP: Rick Falkvinges annorlunda ledarstil har studerats av statsvetaren Peter Santesson-Wilson.

Hans intressanta slutsats är att stilen – medvetet eller inte – är helt annorlunda än vad vi brukar se hos partiledare (papperstidningen Neo nr 4: 2009);

Det slående med piratpartiledarens retorik är hur han gång efter annan, med oblyga gester, förminskar sin egen auktoritet – detta med den paradoxala effekten att han framstår som en än mer karismatisk gestalt.

Santesson-Wilson ger några exempel:

1. I december 2008 meddelade Falkvinge i ett nyhetsbrev att han behövde pengar för att kunna klara sin försörjning. Falkvinge bad helt sonika medlemmarna om hjälp. Problemet löstes och alla blev nöjda.

2. I maj 2009 blev det oro i leden när partiledningen inte hade agerat helt korrekt vid tillsättningen av en ledningsgrupp. Då erkände Falkvinge att det hela inte hade sköts på rätt sett och lovade bättring framöver. Även nu löstes problemet.

3. När Isobel Hadley-Kamptz på Expressen anklagade Piratpartiet för att ha ”en pajas till partiledare och ofta en ton i sin kommunikation av teknologoverallig nollningsmaskulinitet” svarade Falkvinge med att lova att det nu skulle vara ”färdigskriket”.

Att Hadley-Kamptz i samma kolumn samtidigt erkände att hon redan hade röstat på Piratpartiet gjorde möjligtvis att attacken var ganska lätt att ta till sig. Men det är beside the point. Erkännandet från Falkvinge kom snabbare än ett brev från posten.

Santesson-Wilson ställer i sammanhanget en intressant fråga;

Är denna stil uttänkt? Eller är Falkvinge ett föredöme av genuint självrannsakan som är unik för svensk politik? Vem vet – och varför skulle inte svaret kunna ligga mittemellan? För publiken går det inte att avgöra, vilket är själva poängen.

Oavsett om strategin är medveten eller inte öppnar sig intressanta framtidsscenarier:

1. Krishantering. Det är a och o i krishantering och kommunikation att alltid erkänna fel så fort som möjligt. Den som försöker dölja eller släta över felaktigheter har en tendens att bara öka det (massmediala)lidandet. Bättre att då snabbt erkänna för att kunna gå vidare. Uppenbart har Piratpartiet än så länge handlat korrekt. 

Samma fenomen uppstår – vi kan kalla det för förebyggande krishantering – när partiet erkänner att man inte tänker gå på alla sammanträden i EU eftersom man redan har talat om att man bara tänker bry sig om vissa frågor i parlamentet. Det blir då svårt att kritisera partiet för något man klart och tydligt redan innan valet talade om för väljarna.

2. Underdog. Så länge som Piratpartiet uppfattas som underdog i politiken kommer den negativa bevakningen att vara förhållandevis enkel att hantera för partiledningen.

Kovändningar, dålig organisation och eventuella avhopp och irritation i leden kan skada ett etablerat parti. Men för Piratpartiet kan denna underdog-position – rätt skött – hålla i sig fram till valet 2010. Därefter – beroende på valresultatet – kommer medias bevakning att antingen avta eller bli mer kritisk.

3. Utmanaren. Om Piratpartiet kan uppfattas som en utmanare till de etablerade partiernas samsyn på de sakområden som präglar partiets politik kommer man att fortsätta att vara av intresse för media. Fokus blir på politiken och inte på eventuella interna ”problem”. Media vill se ett intressant utmanarparti.

4. Politiskt korrekt. Piratpartisterna vill säkert inte själva erkänna det men inom stora delar av medie- och kulturetablissemanget är deras idéer – om inte accepterade – så åtminstone på rätt sida om det politiskt korrekta.

Även de politiska partierna ägnade sig mer åt att krama än att försöka kväsa piratpartisterna i valet. (Även om man fick känslan av att detta mer berodde på att man hade noll koll på sakfrågorna men inte ville verka alltför akterseglade av ”tidsandan” och ”ungdomarna”.)

Detta gör att Piratpartiet knappas kommer att drabbas av samma öde som många andra nya partier. Partiet driver frågor som inte kommer att försvinna i första taget. Alla partier måste ta ställning och göra det nu.

5. Experten. Många av Piratpartiets sakfrågor är mycket tekniska. Detta är både en tillgång och ett problem för partiet.

Att uppfattas som expert gör att man genast blir intressant för media. Expertstatusen gör det också möjligt för partiet att utmana de övriga partierna. Piratpartiets utspel kommer att uppmärksammas av media vilket i sin tur tvingar övriga partier att reagera.

Piratpartiet kan därmed skapa ett ”problemformuleringsmonopol” och driva de övriga partierna framför sig.

Det negativa uppträder om de politiska frågorna blir alltför tekniska. Om det bara är ”datanördar” som lyssnar kommer vare sig media eller allmänhet att lyssna.

Hur som helst kommer 2010 att bli ett intressant år i politiken.

Read Full Post »

piratpartietVÄGVAL: Piratpartiets skräll i valet är en bra grund att stå på inför riksdagsvalet 2010. Junilistans katastofval var däremot förutsägbart.

Även om det ännu är för tidigt med alltför självsäkra uttalanden kan man redan nu dra vissa slutsatser om Piratpartiets behov av tydliga vägval framöver. 

Om partiet skall lyckas 2010 måste man redan nu fatta beslut i rad tuffa frågor som kommer att ha direkt bäring på om man kommer att lyckas även inrikespolitiskt.    

Junilistan tog sig till Europaparlamentet 2004 men lyckades aldrig utnyttja denna seger inrikespolitiskt. Piratpartiet har däremot stora chanser att lyckas. Varför?

1) Inom Junilistan fanns det aldrig någon konsensus om partiet överhuvudtaget skulle agera på den inrikespolitiska arenan mer än vid just EU-valen. Piratpartiet verkar inte tveka om att riksdagen är nästa steg.

2) När Junlistan väl bestämde sig för att ställa upp i riksdagsvalet fanns ingen riktig organisation ute i landet som kunde backa upp partiet. Man hade lyckats inbilla sig själva att man var en ny typ av parti som inte behövde riksdagspartiernas traditionella, byråkratiska och gammelmodiga partistruktur.

Men till skillnad från Junilistan – som i realiteten är ett helt vanligt parti om än oorganiserat sådant – är Piratpartiet möjligtvis en helt ny typ av parti som inte behöver partilokaler, ombudsmän och tråkiga sammanträden för att lyckas. Kanske det. Vi får se.

3) Junilistan drevs i valet 2004 fram av positiv mediebevakning och anhängarnas entusiasm (precis som Piratpartiet i år). Efter valframgången försvann partiledningen till Bryssel och hördes aldrig mer av.

Detta är även en risk för Piratpartiet. Om både Christian Engström och partiledaren Rick Falkvinge försvinner till Bryssel för att grotta ner sig i sina specialfrågor kommer detta då att även skapa avtryck i Sverige?

Vem kommer att sköta partiet i Sverige? Kan man göra det på distans? Kommer det att räcka med att blogga tills fingrarna blöder för att hålla grytan kokande i Sverige?

Till skillnad från Junilistans arbete i Europaparlamentet har Piratpartiet en fördel av att driva frågor som sannolikt kommer att vara kvar på den inrikespolitiska agendan framöver. Rätt använt kan Piratpartiet dra nytta av detta.

4) Junilistan drabbades av interna ledarproblem. Den allmänborgerlige Lars Wohlin – som var en av Junilistans Europaparlamentariker – hoppade av till Kristdemokraterna.

Och så småningom lämnade partiledaren Nils Lundgren – f.d. bankman och socialdemokrat – över till en annan socialdemokrat (Sören Wibe) som uppfattades ligga längre till vänster.

Inom Piratpartiet kan man ännu inte se några tecken på maktstrider. Men man kan inte heller se att anhängarna – som omfattar alltifrån nyliberaler till aktivister på vänsterkanten – har mycket mer gemensamt än vad partiet har gått till val på. (En av de första valanalyserna visade dessutom att Piratpartiet tog en stor portion av väljare från Sverigedemokraterna).

Här ligger också sprängkraften i partiets vägval i EU. Vilken partigrupp kommer partiet att välja? Och kommer valet att accepteras av alla aktivister när man väl har gjort sitt val (och börjar rösta därefter)?

5) Inrikespolitiskt har Piratpartiet valt en strategi som säkert oroar riksdagspartierna. Till skillnad från Sverigedemokraterna – som alla partier vill distansera sig ifrån – är situationen det omvända för Piratpartiet.

Alla vill vara piraternas vänner. Alla partierna vill framstå som moderna och kunniga på de frågor som definierar Piratpartiet. Men – som Mikael Sundström, statsvetare i Lund – uttrycker det;

Det är svårt att anklaga Piratpartiet för hyckleri. Detsamma gäller inte de etablerade partier som ryggradslöst försökt förvandla sig till småpirater inför valet. Trodde man på allvar att Piratpartiets väljare skulle tycka att deras senkomna frieri känns äkta?

Piratpartiets frågor (som sannolikt kommer att förblir på den inrikespolitiska agendan) i kombination med en strategi som spelar ut riksdagspartierna mot varandra kan garantera piraternas fortsatta aktualitet.

Christian Engström (PP) utvecklar det på följande sätt;

Vårt mål är att få vågmästarställning. Vi säger till [Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt]: Den av er som lägger bästa budet för att riva upp Ipred, lägga ner FRA och värna de medborgerliga rättigheterna på nätet, den får jobbet som statsminister.

Piratpartiet har stora möjligheter att göra vad Junilistan aldrig lyckades med – ta sig till både Europaparlamentet och riksdagen.

Frågan är bara om man är realistiska nog att inse att detta kommer att kräva fortsatt hårt arbete i Sverige. Det kommer inte att räcka med att bara driva på i Bryssel.

Om inte annat kommer det finnas tillräckligt med partier och journalister med intresse av att utmåla Piratpartiets arbete i Bryssel under 2009-2010 som ett misslyckade.

Riksdagspartierna kommer garanterat att fila på sina egna program kring integritet och rättigheter på nätet framöver.

Read Full Post »

fra-logoGRÄSRÖTTER: Frågan om professionella PR-konsulters ideella eller inhyrda roll för mobiliseringen av motståndet mot FRA-lagen har satt igång en ny debatt om motiven för Dagens Nyheters reportage.

Sammy Nordström på Bloggsam har gjort en bra sammanfattning av FRA-motståndarnas kommentarer på DN artikeln och uppföljande ledare.

Piratpartiets partiledare Rick Falkvinges kritik mot Dagens Nyheter är typisk för hur många uppfattar att media behandlar det material man har fått efter en intervju;

Alla detaljer de skriver är – såvitt jag kan se – korrekta i sak, men pusselbitarna läggs ut på ett sätt som kommunicerar en extremt tydlig, och inkorrekt, helhetsbild (…)

Genomgående framhäver FRA-motståndarna att man har jobbat ideellt och inte fått något betalt utan tagit pengar ur egen ficka för att finansiera sitt engagemang.

Underförstått är även att PR-konsulterna som har intervjuats av Dagens Nyheter överdriver sin roll. Detta är i och för sig inte ovanligt i PR-branschen. Man vill blåsa upp sin egen roll för att kunna locka framtida kunder. (Att bara en PR-byrå namnges i artikel – Westander PR – tyder på att DN journalisten också misstänker detta.)

Vill man vara riktigt konspiratoriskt kan man anta att det är en PR-konsult som har kontaktat Dagens Nyheter och tipsat om PR-byråernas involvering.

Eller så kan det vara så att PR-konsulterna verkligen har jobbat i skymundan utan att den folkliga delen av FRA-motståndet har förstått det.

PR-konsulten Erik Lakomaa antyder just detta i DN artikeln;

– Det har både varit ett personligt intresse och i flera fall haft bäring på kommersiella konsultuppdrag jag har haft, förklarar Erik Lakomaa, men vägrar i övrigt att kommentera sina uppdragsgivare.

Har de uppdragen rört FRA?

– De har rört FRA indirekt och direkt.

Bloggosfären som ofta berömmer sig om att vara mer på hugget än ”gammelmedia” borde naturligtvis också ägna sig åt en viss självrannsakan.

Varför är det ”gammelmedia” – i det här fallet Dagens Nyheter – som kommer med avslöjandet att PR-konsulter har varit involverade i mobiliseringen av FRA-motståndet?

Oavsett om denna roll har varit marginell eller mer omfattande borde detta rimligtvis ha uppdagats av någon av alla de bloggare som är involverade i FRA-debatten. Detta speciellt som det har pågått mitt framför näsan på dem.

Eller är det helt enkelt så att ”gammelmedia” trots allt spelar en viktig roll i ett demokratiskt samhälle. Detta även om bloggare med tendens till hybris försöker förneka det?

Read Full Post »