Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Respons’

IDEOLOGI “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing.”

Niccolò Machiavelli

Edmund Burke (1729-1797), konservatismens fader, brukar traditionellt få stå som upphovsman till citatet ovan.

Liberalismens egen förgrundsfigur, John Stuart Mill (1806-1873), uttryckte liknande tankar 1867: ”Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing.”

Enligt Andreas Hellerstedt, idéhistoriker vid Lunds universitet, funderade Niccolò Machiavelli (1469-1527) redan på sin tid i liknande banor.

”Machiavelli beklagade sig över att kristendomen fått goda män att intressera sig mer för livet efter detta än för politiken, vilket gjort att de onda fått härja fritt och samhället förfallit.”

I sin artikel i tidskriften Respons skriver Hellerstedt vidare:

I Machiavellis värld är det välordnade samhället alltid en skör konstruktion. Rikedom och framgång utgör riskfaktorer, eftersom de kan korrumpera hederliga medborgare, vilket i sin tur kan få hela samhället att förfalla. Detta innebär att man måste gå hårt fram. Machiavelli menade bland annat att ”välordnade republiker ska hålla statskassan välfylld och medborgarna fattiga”. Säkert skulle han ha hyst stor sympati för Rousseaus berömda uttalande att man måste tvinga människor att vara fria.

Dessa tankar hänger samman med Machiavellis ställningstagande för ”folket”. Machiavelli menade att en republik måste ha ett visst mått av jämlikhet, och att envälden inte fungerar i jämlika samhällen. Han använde kategorier som i grunden är hämtade från den antika stadsstaten, och de fungerade hjälpligt även i renässansens Florens. Den viktiga skiljelinjen gick mellan folket, alltså majoriteten av de fria medborgarna, och aristokratin, en liten grupp förmögna adelsätter. De flesta av hans samtida menade att staten borde anförtros den lilla eliten, eftersom de var republikens främsta skydd. Enligt Machiavelli var det tvärtom. Aristokraterna är mer benägna att förmera sin egen makt än att försvara friheten, menade han. Deras makt stod helt enkelt i konflikt med friheten; de hoppades på makt för egen del eftersom de redan var små furstar. Folket å andra sidan har ingen personlig maktposition att bygga och var därför mest intresserade av att hålla tillbaka dem som hotade friheten. Av dessa skäl är det också tydligt att Machiavelli menade att samhället präglas av en tydlig intressekonflikt mellan folket och aristokratin som en följd av deras positioner i samhället. Hans slutsats, som han menade att den romerska republiken var ett tydligt bevis på, var att statens lagar och institutioner måste garantera dessa olika intressen möjligheter till öppet inflytande. Genom reglerade konflikter skulle staten bli starkare, inte svagare, som de flesta i hans samtid trodde. Denna idé har av sentida forskare ofta lyfts fram som en föregångare till Montesquieus lära om maktdelning. Machiavelli talar dock mer om en form av balans mellan maktintressen, medan Montesquieu talar om balans mellan funktioner i staten. I ett historiskt perspektiv var det snarare ställningstagandet för folket som utmärkte Machiavelli och i det avseendet var hans efterföljare snarare Spinoza och Rousseau, som båda låtit sig inspireras av Republiken.

[…]

Politik har väl alltid och kommer sannolikt alltid att innebära en balansgång mellan realism och idealism, mellan vad som är önskvärt och vad som är möjligt att genomföra. En närmare läsning av Machiavelli visar att även han var upptagen av denna problematik. Det är också en missuppfattning att Machiavellis ”realism” skulle innebära att han förespråkade en moral för de styrande som var separat från de underlydandes. Machiavelli ville förvisso se en ny moral ersätta den som var gängse i hans samtid. Men läser vi Republiken står det klart att denna virtù är en egenskap för alla medborgare. Med modernt språkbruk kunde man kanske säga att våra problem i dag inte bara handlar om att politikerna inte lever upp till de höga ideal vi alla omhuldar. Vi medborgare lever inte heller upp till de högt ställda krav på ett aktivt deltagande i det politiska livet som vårt medborgarbegrepp inneburit alltsedan den klassiska antiken. Att vi måste kämpa för att demokratin ska fungera är ett faktum som bör kännas relevant för alla, socialister såväl som liberaler och konservativa.

Bild: Niccolò Machiavelli, detalj av staty i Florens.

Read Full Post »

IMAGE | Håller Stefan Löfven och Magdalena Andersson verkligen på att föra Socialdemokraterna åt höger?

Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson i tidskriften Fokus tycker sig ha upptäckt en paradox när det gäller partiets utveckling.

För några månader sedan spydde skåningarna galla över de kretsar Magdalena Andersson kommer ifrån. Nu är det alldeles tyst. Ännu märkligare framstår lugnet om det är sant det som många journalister skriver, att Stefan Löfven och Magdalena Andersson håller på att föra partiet högerut.

[…]

För om det nu sker en så stor politisk förnyelse, hur kan det då vara så tyst? Är det inte rimligare att det är så tyst just eftersom ingen förnyelse sker?

[…]

Slutligen finns en märklig oklarhet i resonemanget om högersvängen. Det sägs nu i medierna att Stefan Löfven dels är tyst, dels att han går åt höger. Logiken är inte direkt glasklar. Hur kan någon som inte kommer med besked också vara en som rör sig?

Men Lönegård och Nilsson tangerar själva svaret på sina frågor när de skriver följande:

Naturligtvis går det hävda att valet att försöka förstärka den ekonomiska trovärdigheten i sig är ett steg åt höger, men socialdemokrater som Leif Pagrotsky eller Pär Nuder skulle nog inte hålla med. Särskilt som partiledningen inte levererat någon ny policy på området – veckans skuggbudget var mest en upprepning av gamla förslag från Juholts och Sahlins tid.

Men det är just här svaret finns.

Att förespråka ”ekonomisk trovärdighet” är att vara höger. Åtminstone för socialdemokrater som definierar sig själva som vänster.

Detta är den klassisk vattendelaren mellan ”vänster” och ”höger”. Att prioritera stabila statsfinanser signalerar att man inte är lika intresserad av äventyrliga kostnadskrävande politiska reformer.

Med anledning av Per Albin Hanssons dagböcker nu har publicerats skriver Alf W. Johansson, professor emeritus i historia, följande i tidskriften Respons:

Efter den äventyrliga utflykten med Håkan Juholt har socialdemokratin valt en ledare som ligger så nära Per Albin man kan komma, både i fråga om retorik och fysik. Juholt gjorde ett fundamentalt misstag när han trodde att han måste profilera sig som vänsterman. Därmed bröt han mot en socialdemokratisk grundregel. Partiet må vara radikalt, men ledaren måste alltid framstå som en garant för att ”vänstern” inom arbetarrörelsen inte kommer att diktera politiken, annars hotar borgerlig mobilisering. Det var något Olof Palme inte begrep och därför blev hans ledarskap en tid av oro och förvirring.

”Högern” har alltid angripit ”vänstern” för att vara oansvariga med skattebetarnas pengar. Och det gäller inte bara i Sverige.

Republikanerna i USA har alltid sagt det om demokraterna och säger det nu om Barack Obama. Och Nicolas Sarkozy använde det mot François Hollande i presidentvalet. Det samma kan sägas om de konservativa när de angriper Labour i Storbritannien.

”Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.” (Predikaren kap. 1, 9)

Övrigt: Citatet av Alf W. Johansson är från ”Politik är att kunna vänta”, en recension av Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929-1946 i Respons nr 2, 2012. Tidskriftsomslaget är Fokus den 4-10 maj 2012.

Read Full Post »

MEDIA | Respons – en renodlad ”recensionstidskrift” för humaniora och samhällsvetenskap – har kommit ut med sitt första nummer.

Initiativet är välkommet. Man kan undra varför ingen tänkt på idén tidigare.

Och på Respons sätter man ribban högt när man jämför sig själva med The New York Review of Books och The Times Literary Supplement. (En skilland är att dessa även recenserar skönlitteratur.)

Skall man likna Respons vid någon svensk tidskrift idag får det bli Axess. Här har man alltid gett stort utrymme för just recensioner.

Kay Glans, chefredaktör och ansvarig utgivare, skriver i sin ledare:

Dagstidningarna recenserar inte fackböcker som de gjorde förr, vilket delvis beror på att populärkulturen brett ut sig, men kanske också på att pressens kultursidor har blivit alltmer inriktade på det estetiska. De läsare som vill ha orientering i bokutgivningen får detta inte längre, och eftersom det ofta är i böcker – och diskussioner kring dem – som den viktigaste samhällsdebatten förs, tunnas det offentliga samtalet ut.

Det är inte svårt att hålla med.

Om det finns en nisch att fylla så är det nu när alla de stora dagstidningarna har blivit alltmer snuttifierade. Och då inte bara på kultursidorna.

De stora morgontidningarna har alla vid det här laget minskat formatet och lagt sig till med allt större bilder. Vilket naturligtvis ger mindre utrymme för själva texten.

Samtidigt har det skett en allt tydligare sammanslagning av nöjessidorna med kultursidorna. Motiverat (som alltid) med att det skulle vara näst intill odemokratiskt att göra skillnad på ”finkultur” och ”fulkultur”.

Skall man sända en vänlig varning till Respons så är det kring intentionen att hålla sig till att recensera ”den viktigaste facklitteraturen som kommer ut på svenska, inklusive översättningar, som samt en del avhandlingar”.

Att bara recensera den svenska bokutgivningen riskerar att bli onödigt inskränkt. Och tråkigt.

Utgivningen i Sverige präglas ju inte direkt av någon större bredd åsiktsmässigt. Hur många böcker har det t.ex. kommit ut om konflikten i Mellanöster som inte har det tjatiga perspektivet att Israel alltid är orsaken till alla problem?

Ett annat exempel är att det under alla åtta åren som president gavs det bara ut en (1) bok om George W. Bush som inte hade en negativ vinkling. Och det var en bok om hans tro. (David Aikman, George W. Bush: En man och hans tro, Läsförlaget 2005). Detta är ganska uruselt oavsett vad man tycker om Bush.

Att alltfler föredrar att beställa sina böcker direkt från utlandet beror inte minst på avsaknaden av balanserande perspektiv i den svenska bokutgivningen.

Förhoppningsvis kommer Respons att tänka om. Inte minst därför att tidskriften bara är tänkt att komma med sex nummer per år.

Risken är stor att man då sitta där med en massa böcker som redan har hunnit presenteras i en rad andra tidningar och tidskrifter.

Övrigt: Citat och tidskriftsomslaget är från Respons nr 1, mars 2012.

Read Full Post »