Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Recention’

HISTORIA | Christopher Caldwell har läst Rick Perlsteins The Invisible Bridge: The Fall of Nixon and the Rise of Reagan.

BOOKFORUM SEP-OCT-NOV 2014

I hans recension i Bookforum finns några intressanta reflektioner kring varför Ronald Reagans blev så populär och idag räknas som en av de stora presidenterna i USA. Till och med Barack Obama har erkänt hans betydelse i amerikansk politik.

“He wore a purple plaid suit his staff abhorred and a pinstripe shirt and polka-dot tie and a folded white silk puffing up extravagantly out of his pocket.” This was not some tea-sipping Edwardian dandy. It was Ronald Reagan announcing his presidential candidacy at the National Press Club in November 1975, as described by the historian Rick Perlstein. Back then, Reagan was, to most people, a novelty candidate, with a bit of the fop or eccentric about him. Political affinities and antipathies have since hardened into a useful but wholly unreliable historical “truth” about Reagan’s political career, one that casts him as either a hero or a villain. It requires an effort of the imagination to see him as the voters he addressed did.

[…]

“Reagan’s interpersonal intelligence,” Perlstein writes, “was something to behold.” He saw things no one else saw. His greatest triumphs came on issues that he advanced in the face of unanimous advice to the contrary. He defeated a popular California governor, Pat Brown, by attacking campus radicalism when “the most sophisticated public opinion research that money could buy told him not to touch it,” Perlstein writes. Reagan called for smaller government when other Republican governors were trying to rally the public around “strong land-use planning.” He drove much of the country into a frenzy over the US handover of the Panama Canal, a transition that had been uncontroversially under negotiation for decades. And, alone among Republicans, he refused to hedge his bets about Richard Nixon—he stood squarely by him, even sloughing off Nixon’s ingratitude and contempt. What did Watergate say about America? Nothing, Reagan said. That is what most Americans thought, or wanted to think.

Reagan is a protean personality. In certain lights, he was a Cold War liberal who just had an ear for right-wing dialect. As California governor, he doubled the state budget, passed a strict gun-control law, and signed the most liberal abortion law in the country. Perlstein is struck by “how effortlessly his mind swirled fiction and fantasy into soul-satisfying confections.” But this is the basic work of all democratic politicians, liberal and conservative, and it is wrong to fling around the word lie, as Perlstein often does, to describe such flights. So, for instance, when Reagan claimed that segregation in the military was corrected “in World War II,” he was, yes, three years off—Truman signed the executive order desegregating the armed forces in 1948. But he was also right to identify the war as having brought about a change in ideas about race. When Reagan said welfare could erode national character, his numbers were inaccurate—but the alternative, as voters saw it, was politicians who would deny any evidence to that effect.

In his youthful work as a sportscaster in the Midwest, Reagan stumbled into the perfect formula for democratic leadership: He gained “the company of VIPs [while] maintaining an image as an ordinary guy.”

Tidskriftsomslag: Bookforum, september/oktober/november 2014.

Read Full Post »

RONALD REAGAN HAR kallats för The Great Communicator för sin förmåga att kommunicera ett politiska budskap som fick amerikanarna att återigen börja tro på USA:s storhet efter både Vietnamkriget och Jimmy Carters inte alltför framgångsrika fyra år i Vita huset.

Men den störste politiske kommunikatören av de alla är otvivelaktigt Sir Winston Churchill. Den som vill få detta bekräftat behöver inte nödvändigtvis läsa Churchills tal utan kan nöja sig med citatboken The Wicked Wit of Winston Churchill (Michael O´Mara Books Limeted, London 2001).

Nedan några utvalda citat sammanställda av Dominique Enright som är frilansskribent och redaktör.

Om Labour ledaren Clement Attlee som Churchill en gång kallade ”A sheep in sheep´s clothing”;

He is a modest man with much to be modest about.

När några diplomater ville att Churchill skulle smickra general de Gaulle (som han tyckte såg ut som ”a female llama who has just been surprised in her bath”);

I’ll kiss him on both cheeks – or if you prefer, on all four.

När en parlamentsledamot studsade upp och ner och ständigt avbröt Churchill under ett av hans tal kontrade Churchill;

The honourable gentleman should really not generate more indignation than he can conveniently contain.

När Churchill var ute och kampanjade stötte han en dag på en väljare som på en fråga om han kunde förvänta sig att få hans röst utropade: ”Vote for you? Why, I’d rather vote for the Devil!”

”I understand,” svarade Churchill. ”But in case your friend is not running, may I count on your support?” 

Tillfrågad 1952 av en parlamentsledamot om han som premiärminister insåg den djupa oro som det brittiska folket kände angående Korea konflikten;

I am fully aware of the deep concern felt by the Honourable Member in many matters above his comprehension.

Och så fortsätter det sida upp och sida ner.

Read Full Post »

När Tony Blair tog över som ledare för Labour blev Alastair Campbell hans pressekreterare. Campbell avancerade till officiell talesperson för att slutligen kröna sin karriär på 10 Downing Street som ”director of communication and strategy”.

Förra året kom ett första utdrag på över 760 sidor från de dagböcker som Campbell har skrivit sedan 1994. Nu har denna tegelsten kommit som pocketbok med ett nytt förord av författaren.

Nedan följer en recention av ”The Blair Years: Extracts from The Alastair Campbell Diaries” som ursprungligen publicerades i Världen idag den 9 januari 2007.

Alastair Campbell – mannen bakom Tony Blair

 

Efter förlustvalet 1992 – det fjärde i rad – blev det uppenbart att det krävdes drastiska åtgärder om Labour skulle överleva som politisk kraft i Storbritannien.

 

De politiska och ideologiska förändringar som genomfördes – och som visualiserades vid namnbytet till New Labour – fick sin politiska bekräftelse när Tony Blair blev premiärminister 1997.

 

Redan från första stund fanns Alastair Campbell vid Tony Blairs sida. Campbell, en journalist som aldrig dolde sina politiska sympatier, blev en av Blairs närmaste vänner och hans mest betrodda rådgivare.

 

Under tiden på Downing Street förde Campbell noggranna dagboksanteckningar. En sammanfattning på 700 sidor, en sjättedel av den totala mängden anteckningar, har nu publicerats. I sinom tid kommer dagboken – fyra ytterligare volymer – att ges ut i sin helhet.

 

Under sin tid som respektive pressekreterare, premiärministerns officiella talesman och ansvarig för strategi och kommunikation tilldelades Campbell ett unikt inflytande över både regeringen och tjänstemännen i den statliga förvaltningen. 

 

I Storbritannien har Alastair Campbell fått personifiera problemet att förtroendet mellan politiker och journalister har urholkats under Blairs tid som premiärminister.  

 

Campbells styrka var att han insåg att kommunikation är ett strategiskt verktyg som måste integreras i det politiska arbetet om man vill förbli framgångsrik och vinna kommande val.

 

Men arbetet gjorde också Campbell till en symbol för en politik som har blivit alltmer fixerad vid mediemanipulering som ersättning för en mer direkt dialog med medborgarna.

 

Campbells gjorde tidigt bedömningen att medias trivialisering och kampanjjournalistik skulle tvinga regeringen att jobba förebyggande om man ville vinna kampen om utrymmet i media. 

 

Inom media är man intresserad av konflikter och spännande berättelser. Detta kräver att politikerna tar tillvara på chanserna att ”paketera” sin version av sanningen för att media skall finna det aptitligt.  

 

Idag räcker det inte att bara passivt informera och hoppas att media utan egna vinklingar återrapporterar till allmänheten. Istället har media blivit en best som ständigt måste matas med nyheter. Risken är annars att odjuret vända sig mot en själv.

 

Denna erfarenhet är något som också präglar dagboksanteckningarna. Även om Campbell radar upp de framgångar han anser att vi har Blair att tacka för – nära nog full sysselsättning, minimumlön, nyinvesteringar i skolor och sjukhus, fler studenter från bl.a. fattigare områden, en fördubblad satsning på varje skolelev, tredubblade investeringar på hälsoområdet, den största satsningen någonsin på sjukhusbyggande, en självständig Bank of England, framgångar i Nordirland konflikten osv. – finns det en känsla i dagboken att arvet från Blair inte går att sammanfatta riktigt så enkelt.  

 

Dagböcker är alltid partsinlagor och kan därför inte förväntas leverera en objektiv bild av politiska händelseförlopp. Trots detta finns det förvånansvärt lite av sakpolitiska resonemang i boken.

 

Man får ingen uppfattning om vad som drev Tony Blair under alla dessa år. Essensen av New Labours ”Third Way” – en politik mellan Torypartiets konservatism och gamla Labours socialism – är och förblir flyktig.

 

”Projektet” New Labour – och Campbells dagbok – andas en oro över att politiken flyter på utan vare sig mål eller riktning samtidigt som dagarna avlöser varandra i ett rasande tempo. Reformer presenteras men hinner aldrig bli riktigt implementerade innan nya idéer skall lanseras.

 

Politikens kärna blir istället att vara i ständig rörelse, att alltid ”modernisera”. Förändringar får ett egenvärde när ideologierna har spelat ut sin roll och medierna kräver ständig uppmärksamhet.

 

Utmaningen för en regering blir då att försöka förstå förändringsbehoven i samhället så att man kan utveckla visionerna och sedan genomföra förändringarna.

 

För att lyckas med detta var Blair och Campbell tvungna att forma och vinna debatten kring sakfrågorna samtidigt som media fortsätter att kritisera och granska regeringens subjektiva bild av verkligheten och det man uppfattar som manipulering av fakta.

 

I ett sådant klimat blir ”presentation” inte bara ett verktyg i kampen om dagens rubriker, det blir de facto dess kärna.

 

Ingemar Hansson

PR- och kommunikationsstrateg

Read Full Post »