Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Recension’

FILM | I ”No” berättar regissören Pablo Larraín hur chilenska Mad Men hjälpte oppositionen vinna valet mot general Augusto Pinochet.

Mattias Oscarsson beskriver bakgrunden i en recension i Sydsvenskan:

1988 anordnades en folkomröstning i Chile där befolkningen fick rösta ”ja” eller ”nej” till diktatorn Augusto Pinochet, som hade tagit makten vid en blodig, USA-stödd, kupp 1973. Ganska storstilat för en diktator, kan man tycka – men valet var mest en formsak för att legitimera regimen, inte minst i omvärldens ögon. Att Pinochet skulle förlora fanns inte på kartan: landets ekonomi var urstark, hans anhängare i klar majoritet.

Också som en formsak, för att tillfredsställa världsopinionen, tilläts nej-sidan sända tv-reklam varje dag under en månad. Det var första gången som den mörbultade socialistiska oppositionen fick göra sin röst hörd och kunde ge sin bild av Pinochets skräckvälde. Vilken chans! Äntligen kunde de visa chilenarna dokumentära filmbilder på övergrepp och dödskjutningar. Bombardera tittarna med hårda fakta om hur många som hade dödats, fängslats, torterats och flytt ur landet.

”Det säljer inte” fnyser nej-sidans inhyrde reklamman René Saavedra (Gael García Bernal) i ”No”. Han tänker tvärtom: ge folket ett positivt budskap. Kräng demokratin som vore den Coca-Cola – med leenden, popmusik, dansande ungdomar, humor och en klatschig regnbåge som kampanjsymbol. Han får igenom sina förslag. Den buttre Pinochet har inte en chans mot glädjechocken.

Läs mer: “Try Freedom: Less Filling! Tastes Great!” av Manohla Dargis i The New York Times.

Read Full Post »

BOK | En av Östtysklands påverkanskampanjer skulle misskreditera svensk neutralitetspolitik med hjälp av selektivt urval av fakta.

Just Operation Norrsken avbröts dock p.g.a. statsminister Olof Palmes DDR-vänliga politik. Andra vilseledningsoperationer blev mer framgångsrika.

Underrättelsetjänsten Stasi lyckades t.ex. ganska väl sprida idén att det var USA som låg bakom AIDS-epidemin.

Den svenska filmregissören Roy Andersson var en av de ”nyttiga idioter” som gärna spred lögnen vidare. Det gick så längt att han t.o.m. tog med det i en ”upplysningsfilm” som finansierades av Socialstyrelsen.

Detta är bara ett exempel på hur enkelt det kan vara att sprida lögner via personer som redan är ideologiskt motiverade.

Det är inte alltid det behövs speciellt mycket påverkan eller övertalning för att få bollen i rullning.

Historien är också ett exempel på att de s.k. intellektuella inte är en automatisk garant för klokhet. Här räcker det med att också nämna den gamla kommunisten Jan Myrdal.

Eftersom en av ingredienserna i Operation Norrsken bl.a. handlade om att smutskasta svenska kungahuset hade operationen sannolikt blivit framgångsrik om den fullföljts av kommunistregimen.

Det är lätt att se framför sig hur alla dessa vänsterdebattörer och liberala anti-monarkister skulle flockas på debattsidorna för att få lov att vara ”chockade” över ”fakta” som planterats av spionorganisationen Stasi.  

Författaren Christoph Andersson har i en artikel och i sin bok Operation Norrsken beskrivit planerna bakom denna påverkanskampanj mot Sverige.

”Den trojanska hästen” var tänkt att avslöja svensk neutralitet som en bluff. Bokens beställare var Stasis avdelning för utlandsspionage.

[…]

Boken skulle handla om Sveriges dubbelspel under kriget. Utåt påstod sig Sverige vara neutralt, men i själva verket bedrev Sverige en tyskvänlig politik.

Som författare hade [Stasiofficeren Herbert] Brehmer engagerat Kurt Vieweg, en uttjänt professor i lantbruksvetenskap och tillika hemlig Stasiagent.

Under kriget hade Vieweg flytt till Sverige och först hamnat i Höganäs, senare i Borås. Han ansågs behärska det svenska språket väl. Tanken var att Vieweg skulle ta sig an alla uppgifter som arkivarierna fiskat fram, plus mängder av amerikanska dokument på mikrofilm. Filmerna lät Stasi olika bulvaner köpa helt öppet hos National Archives i Washington DC.

[…]

Hela bokprojektet och Operation Norrsken fick emellertid ett snöpligt slut. Palme visade sig vara ytterst DDR-vänlig. Inför konferensen i Helsingfors engagerade han sig till och med för att DDR:s gräns mot väst skulle erkännas som okränkbar. I stats- och partichefen Erich Honeckers ögon var Palme plötsligt en möjlig bundsförvant.

Följden blev att Norrsken blåstes av. Kartongerna låstes in ett kassaskåp – och Viewegs manus försvann.

Ändå är kopior i omlopp idag. En ska rentav finnas på Högskolan i Gotland. Där funderar en tysk professor i modern historia, Michael F Scholz, på att ge ut Viewegs manus i bokform, om än på tyska. Någon översättning till svenska hanns aldrig med. Här finns dock anledning att komma ihåg biträdande arkivchefens Dieter Skibas varning. Allt som Stasi lät gå vidare till Vieweg byggde i grunden på ett skevt urval.

[…]

Dessutom visar materialet hur DDR och Stasi efter 1975 tog efter nazityska metoder. Frågan är om inte DDR kom att påverka Sverige minst lika effektivt som Nazityskland, med inflytelseagenter placerade i olika nyckelpositioner. Eller som Dieter Skiba väljer att sammanfatta Operation Norrsken.

– Inom underrättelsevärlden gäller det att lära känna sin fiende väl och även ha förmågan att lära sig av dennes metoder.

Läs mer: ”Skenmanövrer – Torbjörn Elenskys recension av Christoph Anderssons Operation Norrsken.

Read Full Post »

TRAILER | Ikväll är det dags för miniserien ”Political Animals” på kanal 9. Hillary Clinton har stått som modell för huvupersonen Elaine Barrish.

Emily Nussbaum skrev så här om tv-serien i en recension på bloggen Culture Desk (The New Yorker):

Psst, are you in the market for an hour-long cable television drama about Washington politics and the media that covers it? A show with a liberal bent so strong it’s practically scoliosis? Maybe something with a beloved middle-aged star in the lead? Let’s also assume, for the purposes of this blog post, that you’re the type of viewer who prefers your TV somewhat larger than life, less real than surreal—and also that you are a fan of desk-pounding speeches, screwball banter, and strong parallels to current-day politics.

[…]

The concept: What if you made a splashy soap opera starring Hillary Clinton? And what if Hillary had gotten a divorce after she lost the primary? Also, what if she had two sons, one of whom is a gay suicidal cokehead? In “Political Animals,” Sigourney Weaver is introduced as Elaine Barrish, a former First Lady and the wife of Bud Hammond, a once-beloved President whose legacy was soiled by a sex scandal. In the pilot, Elaine loses the Presidential primary to a young upstart, Paul Garcetti, played by Adrian Pasdar (he’s Obama, but he’s Italian: call him Cuobama). After her stirring concession speech, Elaine asks Bud for a divorce. Then she takes the job of Secretary of State for her opponent’s Administration, becoming the world’s heroine after years of harsh press.

That’s a pretty juicy idea for a TV series, even if it verges on offensive. (Hillary Clinton is a real person, after all, currently working as Secretary of State—has there ever been a show that went this far in setting up a parallel to an active politician?)

[…]

There’s a special kind of catharsis in the wish fulfillment of “Political Animals,” in which we get to hear the ex-President admit, “It’s the hard shit I usually get right. It’s the simple shit I screw up.” There’s a perverse satisfaction to watching Elaine confront her compromise-prone boss, President Garcetti, who won the primary with his message of hope, by convincing the voters to choose him over a woman who ran a bad campaign, and who knows that she’s ill-suited to press the flesh, to schmooze, to lie. “Someday, sir,” she tells the President, her eyes flashing with frustration, her shoulders strong as any diva on “Dallas,” “it would be nice to be working for the man who beat me.”

Read Full Post »

RONALD REAGAN HAR kallats för The Great Communicator för sin förmåga att kommunicera ett politiska budskap som fick amerikanarna att återigen börja tro på USA:s storhet efter både Vietnamkriget och Jimmy Carters inte alltför framgångsrika fyra år i Vita huset.

Men den störste politiske kommunikatören av de alla är otvivelaktigt Sir Winston Churchill. Den som vill få detta bekräftat behöver inte nödvändigtvis läsa Churchills tal utan kan nöja sig med citatboken The Wicked Wit of Winston Churchill (Michael O´Mara Books Limeted, London 2001).

Nedan några utvalda citat sammanställda av Dominique Enright som är frilansskribent och redaktör.

Om Labour ledaren Clement Attlee som Churchill en gång kallade ”A sheep in sheep´s clothing”;

He is a modest man with much to be modest about.

När några diplomater ville att Churchill skulle smickra general de Gaulle (som han tyckte såg ut som ”a female llama who has just been surprised in her bath”);

I’ll kiss him on both cheeks – or if you prefer, on all four.

När en parlamentsledamot studsade upp och ner och ständigt avbröt Churchill under ett av hans tal kontrade Churchill;

The honourable gentleman should really not generate more indignation than he can conveniently contain.

När Churchill var ute och kampanjade stötte han en dag på en väljare som på en fråga om han kunde förvänta sig att få hans röst utropade: ”Vote for you? Why, I’d rather vote for the Devil!”

”I understand,” svarade Churchill. ”But in case your friend is not running, may I count on your support?” 

Tillfrågad 1952 av en parlamentsledamot om han som premiärminister insåg den djupa oro som det brittiska folket kände angående Korea konflikten;

I am fully aware of the deep concern felt by the Honourable Member in many matters above his comprehension.

Och så fortsätter det sida upp och sida ner.

Read Full Post »