Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Rasism’

USA | Jonathan Chait har skrivit en av de mer intressanta artiklarna om rasismen i USA under Barack Obamas tid som president.

Front Cover New York April 7-20 2014

Demokraterna (läs: liberalerna) håller på att vinna kriget om synen på hur man får debattera minoritetsfrågor i USA. Men man har kanske inte gjort det med metoder som är speciellt liberala.

Det har, inte minst i media och bland politiska motståndare, blivit accepterat att utmåla republikanernas konservatism som en form av dold rasism.

I bästa fall har man ”bara” anklagat dem för att deras ideologi gör dem blinda för att deras politik drabbar minoriteter i högre grad än vita.

Vad som komplicerar frågan är att liberalerna har en poäng i sin kritik av republikanerna.

Men enligt Chait har samhällsdebatten i allt större utsträckning accepterat att man tillmäter republikaner rasistiska motiv även när det talas om helt andra saker än just rasism.

Chait skriver i New York:

If you set out to write a classic history of the Obama era, once you had described the historically significant fact of Obama’s election, race would almost disappear from the narrative. […] The policy landscape of the Obama era looks more like it did during the Progressive Era and the New Deal, when Americans fought bitterly over regulation and the scope of government. The racial-policy agenda of the Obama administration has been nearly nonexistent.

But if you instead set out to write a social history of the Obama years, one that captured the day-to-day experience of political life, you would find that race has saturated everything as perhaps never before. Hardly a day goes by without a volley and counter-volley of accusations of racial insensitivity and racial hypersensitivity. And even when the red and blue tribes are not waging their endless war of mutual victimization, the subject of race courses through everything else: debt, health care, unemployment.

[…]

Racial conservatism and conservatism used to be similar things; now they are the same thing. This is also true with racial liberalism and liberalism. The mental chasm lying between red and blue America is, at bottom, an irreconcilable difference over the definition of racial justice. You can find this dispute erupting everywhere. A recent poll found a nearly 40-point partisan gap on the question of whether 12 Years a Slave deserved Best Picture.

In 1981, Lee Atwater, a South Carolina native working for the Reagan administration, gave an interview to Alexander Lamis, a political scientist at Case Western Reserve University. In it, Atwater described the process by which the conservative message evolved from explicitly racist appeals to implicitly racialized appeals to white economic self-interest:

“You start out in 1954 by saying, ‘Nigger, nigger, nigger.’ By 1968 you can’t say ‘nigger’—that hurts you, backfires. So you say stuff like, uh, forced busing, states’ rights, and all that stuff, and you’re getting so abstract. Now you’re talking about cutting taxes, and all these things you’re talking about are totally economic things, and a by-product of them is blacks get hurt worse than whites … ‘We want to cut this’ is much more abstract than even the busing thing, uh, and a hell of a lot more abstract than ‘nigger, nigger.’”

Atwater went on to run George H.W. Bush’s presidential campaign against Michael Dukakis in 1988, where he flamboyantly vowed to make Willie Horton, a murderer furloughed by Dukakis who subsequently raped a woman, “his running mate.”

[…]

Yet here is the point where, for all its breadth and analytic power, the liberal racial analysis collapses onto itself. It may be true that, at the level of electoral campaign messaging, conservatism and white racial resentment are functionally identical. It would follow that any conservative argument is an appeal to white racism. That is, indeed, the all-but-explicit conclusion of the ubiquitous Atwater Rosetta-stone confession: Republican politics is fundamentally racist, and even its use of the most abstract economic appeal is a sinister, coded missive.

Impressive though the historical, sociological, and psychological evidence undergirding this analysis may be, it also happens to be completely insane. Whatever Lee Atwater said, or meant to say, advocating tax cuts is not in any meaningful sense racist.

One of the greatest triumphs of liberal politics over the past 50 years has been to completely stigmatize open racial discrimination in public life […] This achievement has run headlong into an increasing liberal tendency to define conservatism as a form of covert racial discrimination. If conservatism is inextricably entangled with racism, and racism must be extinguished, then the scope for legitimate opposition to Obama shrinks to an uncomfortably small space.

The racial debate of the Obama years emits some of the poisonous waft of the debates over communism during the ­McCarthy years. It defies rational resolution in part because it is about secret motives and concealed evil.

[…]

Few liberals acknowledge that the ability to label a person racist represents, in 21st-century America, real and frequently terrifying power. Conservatives feel that dread viscerally. Though the liberal analytic method begins with a sound grasp of the broad connection between conservatism and white racial resentment, it almost always devolves into an open-ended license to target opponents on the basis of their ideological profile. The power is rife with abuse.

[…]

It’s unlikely that Obama is deliberately plotting to associate his opponents with white supremacy in a kind of reverse-Atwater maneuver. But Obama almost surely believes his race helped trigger the maniacal ferocity of his opponents. (If not, he would be one of the few Obama voters who don’t.) And it’s not hard to imagine that Obama’s constant, public frustration with the irrationality pervading the Republican Party subconsciously expresses his suspicions.

Obama is attempting to navigate the fraught, everywhere-and-yet-nowhere racial obsession that surrounds him. It’s a weird moment, but also a temporary one. […] In the long run, generational changes grind inexorably away. The rising cohort of Americans holds far more liberal views than their parents and grandparents on race, and everything else (though of course what you think about “race” and what you think about “everything else” are now interchangeable). We are living through the angry pangs of a new nation not yet fully born.

Tidskriftsomslag: New York, 7-20 april 2014.

Read Full Post »

CENSUR | Tintin i Kongo säljer som aldrig förr. Bokstavligt talat. Albumet har nämligen seglat upp på bokhandlarnas topplistor.

Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset i Stockholm, meddelade för ett par veckor sedan att Tintin skulle rensas ut från ungdomsavdelningen.

Föga förvånande väckte detta både ilska och irritation. Knappast någon normal människa tror nämligen att någon – vare sig barn eller vuxen – blir rasist efter att ha läst Hergés Tintin-album.

Saken blev inte bättre av att Miri utlovade fler utrensningar. Detta så fort man bara lyckats identifiera alla böcker som inte uppfyllde den konstnärliga ledarens högt ställda krav på vad man skall få lov att läsa. (Kulturhuset tog senare tillbaka sitt beslut.)

Vad kommer Miri, och andra av hans kaliber, dra för slutsatser av att Tintin t.ex. har hamnat på plats nummer tre på topplistan över de mest sålda barn- och tonårsböckerna hos nätbokhandeln Bokus?

Det skulle inte förvåna om man tror att rasismen i Sverige måste ha ökat dramatiskt under de senaste två veckorna. De ökade försäljningssiffrorna borde vara ett direkt bevis för detta.

För man kommer ju knappast kunna acceptera att människor själva klarar av att på ett korrekt sätt läsa, tänka och reflektera, och dessutom sätta in Tintin i ett historiskt sammanhang, utan hjälp av en konstnärlig ledare som kan guida på ett korrekt sätt.

En sak som åtminstone är säkert är att man inte kommer att dra slutsatsen att man gjort antirasismen en björntjänst.

Man kommer snarare unisont utbrista som den hysteriska kvinnan Helen Lovejoy i Simpsons (en annan icke helt politiskt korrekt tecknad serie):

Won’t somebody please think of the children!?!

Mer: Bloggen Aktivarum har samlat en rad länkar om Tintinfejden och Kulturhuset.

Bild: Det eleganta bildmontaget Tintin på Kulturhuset ovan är gjord av Tobias Boström.

Read Full Post »

IMAGE: Malmö stad har hamnat i en ny internationell PR katastrof. Återigen har den omfattande antisemitismen i staden uppmärksammats.

Malmö är den mest antisemitiska platsen i Sverige. Och nu har t.o.m. ansedda Simon Wiesenthal Center i Los Angeles tvingats utfärda en varning till alla judar i världen att vara försiktiga. 

Det har länge varit känt att judar flyttar från Malmö p.g.a. den allt öppnare rasismen riktad mot judar. Dessutom har hatbrotten mot judar i Skåne fördubblades under 2009. Attentat utförs och judiska lokaler och gravar skändas. 

Ett stort problem är att kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) tidigare har uttalat att judiska församlingen i Malmö borde kritisera staten Israel. 

Varför svenska judar skall behöva ta på sig skulden för vad Israel gör eller inte gör har Reepalu aldrig lyckats förklara. 

Skulle någon överhuvudtaget kräva att andra religiösa eller nationella minoriteter är skyldiga att ta på sig ett ansvar för vad som händer på andra sidan jorden? Nej naturligtvis inte.

Men enligt Reepalu måste just judarna göra det. Tyvärr är övriga socialdemokrater så pass svaga i Malmö att man kommer att låta Reepalu hållas.

Reepalu har tidigare också använt den gamla konspirationsteorin om att ”israeliska lobbyn” (en omskrivning för judar) skulle skulle utgöra ett problem.

Så här skriver Simon Wiesenthal Center i sitt pressmeddelande:

We reluctantly are issuing this advisory because religious Jews and other members of the Jewish community there have been subject to anti-Semitic taunts and harassment. There have been dozens of incidents reported to the authorities but have not resulted in arrests or convictions for hate crimes […] A contributing factor to this decision has been the outrageous remarks of Malmo mayor Ilmar Reepalu, who blames the Jewish community for failing to denounce Israel. The travel advisory urges extreme caution when visiting southern Sweden. It is not connected to last week’s Islamist terrorist bombing in the heart of Stockholm.

Läs mer: Artikelserie i Skånska Dagbladet om hatet mot judar i Malmö.

Read Full Post »

INFORMATION: Julian Assanges och WikiLeaks svenska språkrör är rasist. Att svensk media i så stor utsträckning samarbetar med en antisemit är oroande.

WikiLeaks språkrör i Skandinavien är Johannes Wahlström. Magnus Ljunggren, professor emeritus, vill nu att saken utreds eftersom Wahlström har fått en sådan stark position i svenskt media.

Ljunggren visar bland annat att Wahlström har kommit med grova antisemitiska angrepp som t.ex. att Israel skulle ha makt över svenska medier. Denna klassiska antisemitiska lögn kom i tidskriften Ordfront år 2005.

Till och med Ordfront – som brukar hålla med om allt som sägs i vänsterkretsar – tyckte att Wahlströms artikel var så grovt antisemitisk att chefredaktören Johan Berggren gav honom sparken.

Wahlströms far är antisemiten Israel Shamir. Han har samma roll i Ryssland som Wahlström i Sverige. Shamir har bl.a. framträtt på Förintelseförnekarkonferensen i Teheran 2006. På konferens talade också före detta Ku Klux Klan- ledaren David Duke.

En annan av WikiLeaks talespersoner, Kristinn Hrafnsson, bekräftar Israel Shamirs iblandning för Sveriges Radio. Han ser inga problem med att arbeta tillsammans med en antisemitisk person.

”Det finns många kontroversiella personer runt om i världen som samarbetar med oss, jag ser inte det som ett problem”, säger han till Sveriges Radio.

Detta är inte första gången det luktar illa kring WikiLeaks. Först läcker man information som dödspatrullerna kan ha nytta av i Afghanistan och nu sammarbetar man med antisemitister.

Höger- och vänsterextremism, rasism, antisemitism, Iran, Ku Klux Klan och nu WikiLeaks! Vilken ”härlig” samling galningar. Som spyflugor kring en sockerbit.

Read Full Post »

ISLAMISM: Amos – ”störst på livsfrågor” om man får tro tidningen själv – brukar aldrig avvika allt för mycket från vad som kan anses som politiskt korrekt när det gäller vare sig politik eller religion.

Men i sitt senaste nummer har man intervjuat Nalin Pekgul (S) som måste anses vara en av Sveriges modigare politiker. Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande har nämligen vågat ta striden mot den politiska islamismen i Sverige.

Tidningen konstaterar att ”religionen som maktmedel ligger bakom radikaliseringen” inom islam. ”Radikaliseringen inom islam är resultatet av en maktkamp, hävdar Nalin Pekgul. Mellan shia- och sunnimuslimer, företrädda av mullorna i Iran respektive wahhabiterna i Saudiarabien.”

Jag är allergisk mot alla krafter som vill begränsa friheten för kvinnor. Det är det tysta medgivandet som är livsfarligt. (…) Då vi kom till Sverige för mer än trettio år sen saknade religionen betydelse. Vi fick en lapp från lekis där min lillasyster gick om att hon måste ha en vit klänning till Lucia. Det var inte tal om att det handlade om nån kristen sed. 25 år senare när min dotter gick i förskolan fick vi svara på om vi accepterade att våra barn var med i Luciatåget.

Frågan är då vad som måste göras. ”Europa befinner sig i ett mycket kritiskt läge där det krävs ledarskap, anser Nalin Pekgul. Starka krafter på bägge sidor är i rörelse. Så att våga ta ställning och göra det rätt är viktigare än nånsin. Och inte falla för populism utan hålla en linje när kampen för demokratin är hotad”.

En annan fråga är naturligtvis varför Nalin Pekgul är en av de få – eller kanske den enda politikern bland riksdagspartierna – som verkligen har vågat ta upp denna strid.

Tidningen Amos svar ligger nära sanningen. ”[K]anske måste det till någon som Nalin Pekgul för att ta debatten mot extremister på alla kanter. Som vågar och som klarar av det utan att bli beskylld för att vara islamofob.”

Med andra ord föredrar politiker generellt att låtsas som om problemen inte existerar.

Rädslan att framstå som politiskt inkorrekta och bli anklagade för att vara rasister eller smyganhängare till Sverigedemokraterna väger tyngre än att ge hjälp till de människor som lider under den politiska islamismen i Sverige.

En föga smickrande bild av Sveriges politiker. Men å andra sidan är det en mycket sann och rättvis bild.

Se även:Vi måste våga ifrågasätta den religiösa extremismen”.

Read Full Post »

IMAGE: Varför gör inte nordkoreanerna uppror? Varför lyckas inte de nyheter som trots allt penetrerar det slutna landet förändra nordkoreanernas självbild?

Enligt författaren Brian Myers beror det på att regimen matar den egna befolkningen med en helt annan typ av propaganda än den omvärlden får ta del av.

Grundtemat i den inrikespolitiska propagandan är en form av rasism skriver Isaac Stone Fish i en recension i Newsweek. Omvärlden är ond och nordkoreanerna själva är allt för rena och oskyldiga för att kunna överleva utanför Nordkorea.

Kim Jong Il and, before him, Kim Il Sung based their legitimacy not on fabricated reports of the country’s economic success (that line is directed at outsiders) but on a world view that casts them as ”great parental leaders” who embody Korean virtue at its most untainted. In this national narrative, the Korean people ”are too pure-blooded, and therefore too virtuous, to survive in this evil world” without the leaders’ benefic guidance, writes Myers. This potent myth of racial superiority is aimed at confirming to the North Koreans that they are morally superior to Americans and the rest of the world, even if they lag behind it in technology or wealth. When visiting foreigners are covered by the domestic media, they are portrayed as being highly respectful–even obsequious–toward their NorthKorean hosts. Dictionaries and schoolbooks speak of the Yankees as having ”muzzles” and ”snouts.” A common North Korean maxim goes: ”Just as a jackal cannot become a lamb, the U.S. imperialists cannot change their rapacious nature.”

It’s via this racial-purity propaganda that the Kims have explained away American aid (as a tribute from the cowering Yankees to the more virtuous North Koreans) and the South’s burgeoning wealth (the South Koreans may be richer, but they envy North Korea because it’s more free from degrading American control and thus more pure) (…).

Övrigt: Brian Myers bok heter The Cleanest Race: How North Koreans See Themselves and Why It Matters.

Read Full Post »

Mir Hossein MousaviDIKTATUR: Irans valrörelse är över och sannolikheten att det inte har valfuskats är mikroskopiskt liten.

Oppositionen har gett sig ut på gatorna för att protestera i en omfattning som landet inte har sett sedan revolutionsåret 1979.

Men frågan kvarstår vad huvudkandidaten Mir Hossein Mousavi egentligen står för rent politiskt. I en analys för Newsweek konstaterar Maziar Bahari att Mousavi är en gåta;

Even by the baffling standards of Iranian politics, he and his candidacy are a puzzle (…) Mousavi’s platform largely remains an open question. He calls himself a ”reformist principalist” – a phrase that sounds just as vacuous in Farsi as in English. The term ”principalist” is Iranian political jargon for the conservatives who support [Ayatollah Ali] Khamenei and want to preserve the power of the Supreme Leader.

Dessa ”principalists” kommer tydligen i två olika varianter. Den ena falangen är reaktionärer som vill tillbaka till de gamla revolutionära värderingarna som präglade landet efter revolutionen. President Mahmoud Ahmadinejad tillhör denna gruppering.

Den andra gruppen – ”logical principalists” – tror att den islamistiska regimen bara kan överleva om den moderniseras. Det är denna gruppering som Mousavi har försökt attrahera i valrörelsen.

En historiker som Maziar Bahari har intervjuat beskriver Mousavi på följande sätt;

Mousavi is a real believer in the holiness of the Islamic Republic system. You can call it his weakness or strength. But he believes that this system is a sacred phenomenon that should be protected by any means necessary.

En strategi som Mousavis kampanj har använt sig av är att aktivt söka stöd bland de präster som leder fredagsbönen. Dessa präster har stort inflytande i samhället. Får man dessa präster på sin sida når man även ut till befolkningen.

Denna taktik har fått många i oppositionen att tvivla om Mousavi är en äkta reformist.  

Hans vaga politiska program har gjort det möjligt för var och en inom oppositionen att väga in alla sina egna högst personliga politiska förhoppningar i hans kandidatur.

Men man kan också se det på ett annat sätt. Vem som helst skulle trots allt vara bättre än dagens rasistiska, antisemitiska, krigshetsande och ekonomiskt oansvariga politik som präglar president Ahmadinejad.

Åtminstone tills man får en annan rasistisk, antisemitisk, krigshetsande och ekonomiskt oansvarig president.

Read Full Post »