Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Rådgivare’

PHILIP GOULD, Lord Gould of Brookwood, en av arkitekterna bakom New Labour och en av Tony Blairs viktigaste rådgivare. avled den 6 november av cancer.

Med resultaten från sina ständiga opinionsundersökningar och fokusgrupper såg han till att Labour inte glömde bort allmänhetens synpunkter när politiken skulle formas.

I en minnesruna i The Guardian skiver Lance Price, f.d. medierådgivare åt 10 Downing Street, följande:

Gould offered something that every prime minister craves, but few get in sufficient measure. He provided a swift and frank assessment of where public opinion stood on any particular issue at any particular time. And he gave his advice wholly unvarnished. He was never tempted to tell his political masters what he thought they wanted to hear, rather than what, in his judgment, they needed to hear.

Above all, he thought they needed to hear the views of those who were not traditional Labour supporters but who contributed to the party’s huge majority in the 1997 general election. Winning and maintaining their support was his self-proclaimed mission in life. To those who accused Labour of being too readily influenced by the wealthy, the City, the small-c conservatives and the celebrities, Gould was the answer. He kept the party in touch with the opinions of a much more representative segment of British society, the hard-working majority.

[…]

Private opinion polling was nothing new, but the systematic use of focus groups – small, representative samples of a target section of the electorate brought together and questioned at length – was. By the time of the 1987 election, Gould was conducting both kinds of survey at least once a day.

[…]

Gould was always an advocate of change, an uber-moderniser for whom no reform of policy or procedure was too radical. It ensured him a place at the heart of Blair’s inner circle, but just as surely condemned him in the eyes of those who believed Labour’s purpose and very soul were being systematically destroyed.

Läs mer: I sina sista intervjuer berättade Gould för The Guardian och The Statesman bl.a. hur hans syn på politik och religion förändrades under sjukdomen.

Read Full Post »

ALLA VALKAMPANJER har sin beskärda del av professionella politiska konsulter. Men dessa rådgivare har inte alltid haft den stjärnstatus som de har idag.

Craig Shirley beskriver bl.a. i sin bok Rendezvous With Destiny hur det hela tog sin början, men också hur vardagen ser ut för de allra flesta i en presidentvalskampanj.

Political-operatives-as-celebrities were a new phenomenon in politics. It had taken off in 1976, starting with the media’s love affair with [Jimmy] Carter’s aides and certified characters Hamilton Jordan and Jody Powell. The two made the cover of Rolling Stone. Behind the scenes were hundreds more, however, who toiled in anonymity for their candidates, including the personal assistants. (s. 174-175)

[…]

Staffers were expected to work 24/7, and most ailments to be handled by taking two aspirin. Going to emergency room or staying home sick were options of last resort. You had better know, as pro athletes did, the difference between pain and injury. What couldn’t be fixed with something out of the campaign’s medicine cabinet – or coffee, alcohol, or tobacco – would have to wait until after the election.

Arriving at the campaign office late, say after 7 A.M., or leaving early, say before 10 P.M., was not only frowned upon, it could get you fired. There were people who would give their eyeteeth to work on a presidential campaign for little money. Both campaigns had filing cabinets bulging with résumés of eager, passionate, young supplicants willing to be treated like dirt as long as they got a start in politics.

If you were on the road, tardiness meant the plane or motorcade would simply leave you behind. You’d have to catch up on your own, then sheepishly explain how you had screwed up. Toward the end of the campaign, clean underwear became an option for young men. Some simply and repeatedly turned theirs inside out. It was all splendidly ludicrous. (s. 455)

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är Rolling Stone den 19 maj 1977. På deras hemsida kan man se trettioåtta av tidskriftens omslag med politiska teman. 

Read Full Post »

ABF:s TIDSKRIFT Fönstret har intervjuat Mona Sahlin ”om livet efter smällen”.

Fönstret nr 3, 2011

Sahlin är en person som levt hela sitt liv inom ”rörelsen”. Och det märks. Sahlin har t.ex. aldrig någonsin varit på riktig anställningsintervju.

Det som har irriterat henne mest är kritiken om att hon ”bara har gått i gymnasiet”. Detta förklarar Sahlin med att hon fick barn tidigt och kom in i riksdagen vid 25.

Inget fel i det. Men Sahlin bekräftar också indirekt kritiken. ”Så politiken blev mitt universitet. Och så utbildade jag mig i SSU, gick massor av studiecirklar.”

Detta skulle låta ok om Sahlin hade tillhört August Palms och Hjalmar Brantings generation. Då var inte högre utbildning tillgänglig för arbetare. Bildningsförbund inom kyrkor och arbetarrörelsen tog då på sig rollen att utbilda.

Men idag utgår man ifrån att utbildning innebär att man först tillgodogör sig någon form av objektiv kunskap innan man går vidare och bildar sig en uppfattning om världen runt om kring.

Bra utbildning ger också studenterna verktyg att analysera fakta och se på problem från olika perspektiv innan man själv bestämmer sig för vad som är ”rätt” eller ”fel”.

Med risk för att låta snobbig framstår politiska och fackliga studiecirklar som ett dåligt substitut för en sådan utbildning. Dessa studiecirklar kan möjligtvis ge en viss typ av ”kunskap” men frågan är om de ger ”bildning” i traditionell bemärkelse.

Hela intervjun ger just en sådan lite kluven bild av Sahlin. Och det behövs inte mycket mer än en följdfråga för att Sahlin skall backa.

Om politiska rådgivare:

– Du, det där är ett missförstånd, folk verkar tro att politiker omges av en massa stylister hela tiden?

Jag har sett dig retuscherad på massor av affischer.

– Okej, rådgivare har man ju. […]

Om Håkan Juholt:

Du kommenterar redan Håkan Juholt. Jag trodde att det fanns en hederskodex som säger att man inte ska kommentera sin efterträdare offentligt?

– I så fall var det länge sen den hederkodexen slutade att gälla.

– Min företrädare (Göran Persson, Fönstrets anm.) gav ut en bok där han skrev att min starka sida inte var att tänka. Men jag säger ingenting om hans politiska vägval. Jag har bara kommenterat att han var väl hård mot Thomas Bodström.

Men du kommenterade visst hans vägval, redan i juni, då du kritiserade hans Libyenpolitik?

– Ja … men Libyen är ett undantag, det är en så viktig del av S utrikes- och säkerhetspolitik, berör själva kärnan i svensk utrikespolitik. Men jag ska vara sparsmakad i fortsättningen.

Svaret på frågan om hur hon gjort skillnad under sina tjugonio år i politiken imponerar inte heller.

– Kampen mot hedersvåldet. För partnerskapet, rätten för att gifta sig. Att S har blivit mer positiva till entreprenörer. Att vi genomförde varannan damernas i regeringen. Att jag var den första kvinnan som var ordförande och partisekreterare. Valvinsten 1994.

Kampen mot hedersvåld har knappast legat högt på Socialdemokraternas dagordning. Tvärt om har man snarare backat så fort man har anklagats för att fiska i grumligt vatten. Och äktenskap mellan två personer av samma kön blev lagligt först 2009 under Alliansregeringen.

När det gäller entreprenörskap var detta något Sahlin drev innan hon blev partiledare. Under valrörelsen var frågan helt frånvarande. Detta trots att man här hade haft goda möjligheter att slå in kilar mellan Allianspartierna.

Varannan damernas och ”första kvinnan som var ordförande och partisekreterare” är strikt interna socialdemokratiska angelägenheter.

Möjligtvis intressant för den som levt hela livet inom partiet men knappast för någon utanför. Speciellt inte som både Folkpartiet och Centerpartiet fick kvinnliga partiledare långt innan Socialdemokraterna.

Det är därför svårt att komma ifrån tanken att valet av Mona Sahlin till partiledare var ett stort misstag som Socialdemokraterna fortfarande lider av.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är Fönstret nr 3, 2011

Read Full Post »

DE AMERIKANSKA väljarna kommer inför valet 2012 inte att låta sig påverkas av arbetslöshetssiffrorna.

Det var David Plouffe, president Barack Obamas främste politiske rådgivare och tidigare campaign manager, som kom med denna förutsägelse samtidigt som arbetslösheten kröp upp till 9,2 %.

“The average American does not view the economy through the prism of GDP or unemployment rates or even monthly jobs numbers,” enligt Plouffe. “People won’t vote based on the unemployment rate, they’re going to vote based on: ‘How do I feel about my own situation? Do I believe the president makes decisions based on me and my family?’”

Men ingen president – utom Ronald Reagan – har efter andra världskriget lyckats bli omvald om arbetslösheten har legat över sex procent.

“Their decision next year will be based upon two things,” fortsatte Plouffe. “How do I feel about things right now and then, ultimately, campaigns are always much more about the future and who do I think has got the best idea, the best vision for where to take the country?”

Om David Plouffes uttalande är insiktsfullt eller bara ett bra exempel på spin lär vi få veta först på valdagen. 

Men vad vi redan nu kan vara säkra på är att de republikanska presidentkandidaterna kommer att använda sig av citatet för att visa på hur avskärmad Obama och hans administrationen har blivit från genomsnittsamerikanens vardag.

Read Full Post »

STRATEGI: Professionella politiska rådgivare är ett släkte för sig. Ofta cyniska och föga imponerade över de klantiga och uppblåsta politiker som betalar ut lönen.

En av dessa konsulter har nu tagit bladet från munnen och get oss – anonymt – sin bild av hur man tänker hjälpa den amerikanska konservativa gräsrotsrörelsen Tea Party i kommande val.

Det är lite ironiskt att han (eller hon) gör det i den politiskt liberala tidskriften Playboy.

Kanske hela poängen är att sända en signal till mer nyliberala amerikaner (som antagligen hellre läser denna tidskrift än socialkonservativa publikationer) att Tea Party-rörelsen inte är vad demokraterna och liberal media traditionellt utmålar den som.

Vad som är sant eller falskt mellan allt skryt är svårt att avgöra. Men underhållande är det.

The campaign plan for one of the organizations I help uses the phrase black arts when talking about how we’ll win in the fall. It’s not a document filled with dirty tricks but a plan to create a nonprofit organization called Ensuring Liberty Corporation. It uses unconventional methods to get our message out and support grassroots conservatives: ”Ensuring Liberty’s relationships run deep into the new media and use of cloud computing and innovation along with the black arts of campaign management. That is not to say that [we] will undertake actions that contravene any legal or ethical principles; however, the use of surprise, investigative journalism and other key experience will allow for rapid deployment of strategies that many candidates simply do not understand or take advantage of during their actual election campaign.” Of course, the Tea Party is not as cohesive as anyone thinks. It’s not a party or even an organization. […] [President George W.] Bush mangled the GOP brand into a grotesque form that conservatives haven’t recognized in five years.

Conservatives now live in the political-party equivalent of Mad Max. Law and order inside the Republican Party has deteriorated, leaving regional warlords to scavenge over what’s left. The trouble is that some of the regional warlords are nuts or crooks. […]

The reality is the Tea Party as we know it will cease to exist within an election cycle. Its ideas won’t go away, but most of its leaders will. That’s because most self-appointed leaders in this world simply don’t know how to win. Mark my words: Without proper experienced guidance they will fuck it up. Rallies don’t win elections—votes do. Their egos are writing checks their organizations will never cash. […]

A good piece of mail gets its message across in 10 seconds. Television gives you 30 seconds, maybe. We’re playing to the reptilian brain rather than the logic centers, so we look for key words and images to leverage the intense rage and anxiety of white working-class conservatives. In other words, I talk to the same part of your brain that causes road rage. Ross Perot’s big mistake was his failure to connect his pie charts with the primordial brain.

Read Full Post »