Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Propagandakrig’

RYSSLAND | Ingen kan längre låtsas vara okunniga om Kremls propagandakrig mot väst. Nästan all media har vid det här laget rapporterat om det.

The Economist February 14th-20th 2015

Först ett utdrag från ”From cold war to hot war” där The Economist beskriver Vladimir Putins ”hybrid-war strategy”.

Destabilisation is also being achieved in less military ways. Wielding power or gaining influence abroad—through antiestablishment political parties, disgruntled minority groups, media outlets, environmental activists, supporters in business, propagandist “think-tanks”, and others—has become part of the Kremlin’s hybrid-war strategy. This perversion of “soft power” is seen by Moscow as a vital complement to military engagement.

[…]

Abroad, the main conduit for the Kremlin’s world view is RT, a TV channel set up in 2005 to promote a positive view of Russia that now focuses on making the West look bad. It uses Western voices: far-left anti-globalists, far-right nationalists and disillusioned individuals. It broadcasts in English, Arabic and Spanish and is planning German- and French-language channels. It claims to reach 700m people worldwide and 2.7m hotel rooms. Though it is not a complete farce, it has broadcast a string of false stories, such as one speculating that America was behind the Ebola epidemic in west Africa.

The Kremlin is also a sophisticated user of the internet and social media. It employs hundreds of “trolls” to garrison the comment sections and Twitter feeds of the West. The point is not so much to promote the Kremlin’s views, but to denigrate opposition figures, and foreign governments and institutions, and to sow fear and confusion. Vast sums have been thrown at public-relations and lobbying firms to improve Russia’s image abroad—among them Ketchum, based in New York, which helped place an op-ed by Mr Putin in the New York Times. And it can rely on some of its corporate partners to lobby against policies that would hurt Russian business.

The West’s willingness to shelter Russian money, some of it gained corruptly, demoralises the Russian opposition while making the West more dependent on the Kremlin. Russian money has had a poisonous effect closer to home, too. Russia wields soft power in the Baltics partly through its “compatriots policy”, which entails financial support for Russian-speaking minorities abroad.

Mr Putin’s most devious strategy, however, is to destabilise the EU through fringe political parties (see article). Russia’s approach to ideology is fluid: it supports both far-left and far-right groups. As Peter Pomerantsev and Michael Weiss put it in “The menace of unreality”, a paper on Russian soft power: “The aim is to exacerbate divides [in the West] and create an echo-chamber of Kremlin support.”

The Spectator 21 February 2015

I The Spectator skriver Anne Applebaum om ”Putin’s grand strategy”som inkluderar att manipulera val och finansiera politiska partier i Europa.

We’ve spent the past decade arguing about Iraq, Iran, Afghanistan, almost anything but Russia. Meanwhile, Russia has been pursuing a grand strategy designed to delegitimise Nato, undermine the EU, split the western alliance and, above all, reverse the transitions of the 1990s.

Much of the time, they are pushing on an open door. The Kremlin doesn’t invent anti-European or anti-establishment ideas, it simply supports them in whatever form they exist, customising their tactics to suit each country. They’ll support the far left or the far right — in Greece they support both. Despite its economic plight, the new Greek government’s first act was not a protest against European economic policy but a protest against sanctions on Russia. Only then did it tell its European creditors that it might not pay them back.

If need be, Russia will court select members of the political and financial establishment too. In Britain, Russia has friends in the City, but also sponsors RT, the propaganda channel which features George Galloway and other titans of the loony left. In France, Russia keeps in close touch with industrialists, but a Russian-Czech bank has loaned Marine Le Pen’s far-right National Front €9 million, with another €30 million said to be on the way.

[…]

A little bit of money goes a long way in Czech politics too. The election campaign of the current president, Milos Zeman, was openly financed in 2013 by Lukoil, the Russian energy company. Since then President Zeman — who doesn’t, fortunately, control the government — has argued vociferously against Russian sanctions, dismissed the Russian invasion of Ukraine as a ‘bout of flu’ and invited western-sanctioned Russian oligarchs to Prague. Nor is he alone. In Prague, I was invited to debate a close associate of Vaclav Klaus, Zeman’s predecessor, who complained at length about the pernicious influence of Germany and the EU. I asked him whether German companies had ever paid for Czech presidential election campaigns, as Lukoil does. He couldn’t answer.

Läs mer:”De är Putins soldater på nätet” i Dagens Nyheter. Simon Shusters ”Inside Putin’s on-air machine” i Time.

Tidskriftsomslag: The Economist den 14-20 februari 2015. The Spectator den 21 februari 2015.

Read Full Post »

BOK | En av Östtysklands påverkanskampanjer skulle misskreditera svensk neutralitetspolitik med hjälp av selektivt urval av fakta.

Just Operation Norrsken avbröts dock p.g.a. statsminister Olof Palmes DDR-vänliga politik. Andra vilseledningsoperationer blev mer framgångsrika.

Underrättelsetjänsten Stasi lyckades t.ex. ganska väl sprida idén att det var USA som låg bakom AIDS-epidemin.

Den svenska filmregissören Roy Andersson var en av de ”nyttiga idioter” som gärna spred lögnen vidare. Det gick så längt att han t.o.m. tog med det i en ”upplysningsfilm” som finansierades av Socialstyrelsen.

Detta är bara ett exempel på hur enkelt det kan vara att sprida lögner via personer som redan är ideologiskt motiverade.

Det är inte alltid det behövs speciellt mycket påverkan eller övertalning för att få bollen i rullning.

Historien är också ett exempel på att de s.k. intellektuella inte är en automatisk garant för klokhet. Här räcker det med att också nämna den gamla kommunisten Jan Myrdal.

Eftersom en av ingredienserna i Operation Norrsken bl.a. handlade om att smutskasta svenska kungahuset hade operationen sannolikt blivit framgångsrik om den fullföljts av kommunistregimen.

Det är lätt att se framför sig hur alla dessa vänsterdebattörer och liberala anti-monarkister skulle flockas på debattsidorna för att få lov att vara ”chockade” över ”fakta” som planterats av spionorganisationen Stasi.  

Författaren Christoph Andersson har i en artikel och i sin bok Operation Norrsken beskrivit planerna bakom denna påverkanskampanj mot Sverige.

”Den trojanska hästen” var tänkt att avslöja svensk neutralitet som en bluff. Bokens beställare var Stasis avdelning för utlandsspionage.

[…]

Boken skulle handla om Sveriges dubbelspel under kriget. Utåt påstod sig Sverige vara neutralt, men i själva verket bedrev Sverige en tyskvänlig politik.

Som författare hade [Stasiofficeren Herbert] Brehmer engagerat Kurt Vieweg, en uttjänt professor i lantbruksvetenskap och tillika hemlig Stasiagent.

Under kriget hade Vieweg flytt till Sverige och först hamnat i Höganäs, senare i Borås. Han ansågs behärska det svenska språket väl. Tanken var att Vieweg skulle ta sig an alla uppgifter som arkivarierna fiskat fram, plus mängder av amerikanska dokument på mikrofilm. Filmerna lät Stasi olika bulvaner köpa helt öppet hos National Archives i Washington DC.

[…]

Hela bokprojektet och Operation Norrsken fick emellertid ett snöpligt slut. Palme visade sig vara ytterst DDR-vänlig. Inför konferensen i Helsingfors engagerade han sig till och med för att DDR:s gräns mot väst skulle erkännas som okränkbar. I stats- och partichefen Erich Honeckers ögon var Palme plötsligt en möjlig bundsförvant.

Följden blev att Norrsken blåstes av. Kartongerna låstes in ett kassaskåp – och Viewegs manus försvann.

Ändå är kopior i omlopp idag. En ska rentav finnas på Högskolan i Gotland. Där funderar en tysk professor i modern historia, Michael F Scholz, på att ge ut Viewegs manus i bokform, om än på tyska. Någon översättning till svenska hanns aldrig med. Här finns dock anledning att komma ihåg biträdande arkivchefens Dieter Skibas varning. Allt som Stasi lät gå vidare till Vieweg byggde i grunden på ett skevt urval.

[…]

Dessutom visar materialet hur DDR och Stasi efter 1975 tog efter nazityska metoder. Frågan är om inte DDR kom att påverka Sverige minst lika effektivt som Nazityskland, med inflytelseagenter placerade i olika nyckelpositioner. Eller som Dieter Skiba väljer att sammanfatta Operation Norrsken.

– Inom underrättelsevärlden gäller det att lära känna sin fiende väl och även ha förmågan att lära sig av dennes metoder.

Läs mer: ”Skenmanövrer – Torbjörn Elenskys recension av Christoph Anderssons Operation Norrsken.

Read Full Post »

Der ewige Jude - antisemitisk filmaffisch ca 1940PRESSETIK: Uttrycket ”nyttig idiot” antyder att den som sprider lögner gör detta omedvetet. När det gäller Aftonbladet och Donald Boströms antisemitiska artikel på kultursidan är det uppenbart att det inte handlar om okunnighet. 

Tre faktorer sammanfaller som förklarar varför Aftonbladet har accepterat publiceringen av en sådan artikel på sin kultursida. Det handlar om politisk övertygelse, kampanjjournalistik och en önskan om att se bevis där det inte existerar några bevis.

Jerusalem Post publicerade igår uppgifter som visar att den palestinska familj som spelar huvudrollen i tidningens historia om att israeliska armén skulle vara involverade i organstöld inte har några bevis för att så har skett. Familjens moder förnekade dessutom att hon ens skulle ha sagt till någon utländsk journalist att dådet hade utförts.   

Så vad är det som har hänt på Aftonbladet? Varför har Donald Boströms påstående om att israelisk militär dödat unga palestinier och skurit ut deras organ publicerats i Aftonbladet? Förklaringen är ganska enkel om än otrevlig.

1. Medvetet politiska vinklar: Aftonbladet är inte direkt känd för att driva en neutral nyhetsrapportering från Mellanöstern. Både ledarsidan och kultursidan – men även ordinära nyhetsartiklar – har länge haft en politisk vinkling som har varit utpräglat antiisraelisk. 

Är man per definition både antiisraelisk och propalestinsk är det inte konstigt om Boströms artikel inte ansågs behöva granskas innan publicering.

Varför kontrolla källor när man vet att man har politiskt rätt? Och även om källorna skulle vara ”lite vinklade” så gagnar det trots allt den ”goda saken”. Israel blir misskrediterat internationellt och dess fiender framstår som good guys oavsett hur många dödsbombningar man har på sitt rymliga samvete.

(Är det verkligen någon som tror att ett omvänt påstående – d.v.s. att palestinier stjäl organ från döda israeliska soldater – skulle ha fått publiceras i Aftonbladet utan bevis?)

2. Kampanjjournalistik: Att tidningar ägnar sig åt kampanjjournalistik är knappast någon hemlighet. Kampanjjournalistik argumenterar alltid för det som anses som ädelt och för det till synes självklara.

Avsikten är att läsarna utifrån denna nyhetsförmedling ska kunna dra sina egna slutsatser. Men om redaktionen från början har bestämt sig för vad som är rätt och fel, bra och dåligt, svart och vitt så är förstås risken uppenbar att rapporteringen om sakfrågan blir snedvriden. Journalistiken underordnas i praktiken målsättningen eftersom det knappast är troligt eller rimligt att redaktionen efterforskar och publicerar tunga argument och hårda fakta som talar mot den linje man själv går i spetsen för och uppmanar läsarna att ansluta sig till.

I frågor där en tidning är politiskt motiverad kan det naturligtvis vara intressant att ägna sig åt just kampanjjournalistik för att på så sätt också gagna det slutgiltiga politiska målet. 

3. Palestinsk propagandakrigsföring: I ett tidigare inlägg på denna blogg beskrivs den omfattande propagandakrigsföring som västerländska medier medvetet spelar med i.

Fabricering av pro-palestinska nyheter har tagit sådana proportioner att det har fått ett eget namn – Pallywood – ett palestinskt Hollywood där lögner paketeras som sanningar för att sedan kablas ut över världen via västerländska media organisationer.

Och varför vill västerländska medier spela med i detta spel? Objektivitet är ju annars det som all nyhetsmedia brukar förespråka. Melanie Phillips, författare och krönikör på Daily Mail, förklarar fenomenet;

The answer lies in a combination of their dislike of Israel, professional self-preservation, and the fact that they depend upon local stringers who are virtually all partisans of the Arab and Islamist cause.

Nu är Donald Boström inte en ”local stringer” utan en svensk journalist, fotograf och författare som helt uppenbart har velat spela med i att sprida de palestinska propagandalögnerna.

Och Boström har nu också backat från sina själsäkra omdömen i sin artikel i Aftonbladet. På bloggen Fred i Mellanöstern kan man inte bara läsa om hans krumbukter i efterhand utan också hur svenska Utrikesdepartementet, kyrkor och fackföreningsrörelsen har bidragit till att göra det möjligt för Boström att sprida sina lögner.

4. Antisemitism som är förklädd till ”Israelkritik”: Det finns tre sätt att avslöja när ”Israelkritik” snarare är antisemitism.  

1. När statens Israel existens ifrågasätts

2. När Israel tillskrivs egenskaper och handlingar av ”monstruös” art.

3. När det finns oproportionerligt negativt fokus på Israel jämfört med andra konflikter (eller andra folk som befinner sig i konflikt).

Här har Aftonbladet lyckats med konststycket att uppfylla två av tre kriterier för antisemitism.

Read Full Post »