Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Profil’

När Tony Blair tog över som ledare för Labour blev Alastair Campbell hans pressekreterare. Campbell avancerade till officiell talesperson för att slutligen kröna sin karriär på 10 Downing Street som ”director of communication and strategy”.

Förra året kom ett första utdrag på över 760 sidor från de dagböcker som Campbell har skrivit sedan 1994. Nu har denna tegelsten kommit som pocketbok med ett nytt förord av författaren.

Nedan följer en recention av ”The Blair Years: Extracts from The Alastair Campbell Diaries” som ursprungligen publicerades i Världen idag den 9 januari 2007.

Alastair Campbell – mannen bakom Tony Blair

 

Efter förlustvalet 1992 – det fjärde i rad – blev det uppenbart att det krävdes drastiska åtgärder om Labour skulle överleva som politisk kraft i Storbritannien.

 

De politiska och ideologiska förändringar som genomfördes – och som visualiserades vid namnbytet till New Labour – fick sin politiska bekräftelse när Tony Blair blev premiärminister 1997.

 

Redan från första stund fanns Alastair Campbell vid Tony Blairs sida. Campbell, en journalist som aldrig dolde sina politiska sympatier, blev en av Blairs närmaste vänner och hans mest betrodda rådgivare.

 

Under tiden på Downing Street förde Campbell noggranna dagboksanteckningar. En sammanfattning på 700 sidor, en sjättedel av den totala mängden anteckningar, har nu publicerats. I sinom tid kommer dagboken – fyra ytterligare volymer – att ges ut i sin helhet.

 

Under sin tid som respektive pressekreterare, premiärministerns officiella talesman och ansvarig för strategi och kommunikation tilldelades Campbell ett unikt inflytande över både regeringen och tjänstemännen i den statliga förvaltningen. 

 

I Storbritannien har Alastair Campbell fått personifiera problemet att förtroendet mellan politiker och journalister har urholkats under Blairs tid som premiärminister.  

 

Campbells styrka var att han insåg att kommunikation är ett strategiskt verktyg som måste integreras i det politiska arbetet om man vill förbli framgångsrik och vinna kommande val.

 

Men arbetet gjorde också Campbell till en symbol för en politik som har blivit alltmer fixerad vid mediemanipulering som ersättning för en mer direkt dialog med medborgarna.

 

Campbells gjorde tidigt bedömningen att medias trivialisering och kampanjjournalistik skulle tvinga regeringen att jobba förebyggande om man ville vinna kampen om utrymmet i media. 

 

Inom media är man intresserad av konflikter och spännande berättelser. Detta kräver att politikerna tar tillvara på chanserna att ”paketera” sin version av sanningen för att media skall finna det aptitligt.  

 

Idag räcker det inte att bara passivt informera och hoppas att media utan egna vinklingar återrapporterar till allmänheten. Istället har media blivit en best som ständigt måste matas med nyheter. Risken är annars att odjuret vända sig mot en själv.

 

Denna erfarenhet är något som också präglar dagboksanteckningarna. Även om Campbell radar upp de framgångar han anser att vi har Blair att tacka för – nära nog full sysselsättning, minimumlön, nyinvesteringar i skolor och sjukhus, fler studenter från bl.a. fattigare områden, en fördubblad satsning på varje skolelev, tredubblade investeringar på hälsoområdet, den största satsningen någonsin på sjukhusbyggande, en självständig Bank of England, framgångar i Nordirland konflikten osv. – finns det en känsla i dagboken att arvet från Blair inte går att sammanfatta riktigt så enkelt.  

 

Dagböcker är alltid partsinlagor och kan därför inte förväntas leverera en objektiv bild av politiska händelseförlopp. Trots detta finns det förvånansvärt lite av sakpolitiska resonemang i boken.

 

Man får ingen uppfattning om vad som drev Tony Blair under alla dessa år. Essensen av New Labours ”Third Way” – en politik mellan Torypartiets konservatism och gamla Labours socialism – är och förblir flyktig.

 

”Projektet” New Labour – och Campbells dagbok – andas en oro över att politiken flyter på utan vare sig mål eller riktning samtidigt som dagarna avlöser varandra i ett rasande tempo. Reformer presenteras men hinner aldrig bli riktigt implementerade innan nya idéer skall lanseras.

 

Politikens kärna blir istället att vara i ständig rörelse, att alltid ”modernisera”. Förändringar får ett egenvärde när ideologierna har spelat ut sin roll och medierna kräver ständig uppmärksamhet.

 

Utmaningen för en regering blir då att försöka förstå förändringsbehoven i samhället så att man kan utveckla visionerna och sedan genomföra förändringarna.

 

För att lyckas med detta var Blair och Campbell tvungna att forma och vinna debatten kring sakfrågorna samtidigt som media fortsätter att kritisera och granska regeringens subjektiva bild av verkligheten och det man uppfattar som manipulering av fakta.

 

I ett sådant klimat blir ”presentation” inte bara ett verktyg i kampen om dagens rubriker, det blir de facto dess kärna.

 

Ingemar Hansson

PR- och kommunikationsstrateg

Read Full Post »