Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Pressetik’

PRESSETIK: Aftonbladet har hamnat i rampljuset på grund av sin hantering av Littorinaffären. Tidningen har avslöjats med att ha struntat i en inkommen dementi om sexköp från Littorin via sin pressekreterare.

Bland annat Lena Mellin – tillförordnade ansvariga utgivare och politiska kommentator på Aftonbladethar hävdat att man aldrig skulle ha publicerat historien om man fått en sådan dementi.

Nu framför även Annika Lagerqvist Veloz Roca, docent i offentlig rätt på Stockholms universitet, kritik när det gäller bevisbördan mot Littorin.

Aftonbladet har bara redovisat två skäl till att de anser att Littorins sexköp är trovärdig. Den prostituerade kvinnan har ett telefonnummer i sitt kundregister på datorn som hon säger tillhört Littorin. Dessutom pekar kvinna också ut honom och säger att Littorin köpte sex av henne.

Det är svaga bevis enligt Annika Lagerqvist Veloz Roca.

Det är lätt att få tag i andras telefonnummer. Det tycker jag har litet bevisvärde. Det att man tycker att man känner igen någon tycker jag också är väldigt svagt.

Hur mycket skall då en offentlig person som Littorin tåla?

Rätt mycket. Men jag tycker att den här publiceringen var ovanligt snaskig. Det är på gränsen.

Men även om publiceringen med påståendet om sexköp är falska, kan Aftonbladet ändå gå fri. Offentliga personer måste finna sig i grova anklagelser.

Man får säga saker som är osanna när det gäller offentliga personer, om det är försvarligt. Om Aftonbladet har gjort vad de har kunnat för att kolla upp att det stämmer, kan det räcka även om påståendet visar sig vara osant.

Må så vara. Men juridik är inte det samma som att något också är moraliskt riktigt. Och det är inte detsamma som god pressetik.

Det börjar alltmer luta åt att Aftonbladet föredrog att publicera en saftig historia snarare än att låta försiktighetsprincipen råda.

Read Full Post »

DEMENTI: Littorinaffären har gått in i en ny fas. Expressen anser sig ha bevis för att Sven Otto Littorins dementi om sexköp kom innan Aftonbladet publicerade uppgifterna.

Detta innebär att Aftonbladet ljög om hela förloppet

Redan dagen före avgången dementerar Littorins pressekreterare uppgifterna om sexköp. Aftonbladet struntade i detta och bestämde sig för att gå vidare med publicering.

Aftonbladet har gång på gång hävdat att man inte hade publicerat påståendet om ett sexköp 2006 om ministern bara hade dementerat det. Aftonbladet har också, i tidningen och i olika debatter om sin publicering, sagt att Littorin hade flera dagar på sig att dementera men inte gjorde det.

Men tydligen framförde Littorin just en sådan dementi direkt efter att ha konfronterats av tidningens reporter. Och han gjorde det direkt – via sin pressekreterare – till tidningens nyhetschef.

Den dementin kommenterade tillförordnade ansvariga utgivare och politiska kommentator, Lena Mellin på Aftonbladet, så här: ”Det känner jag inte till.”

Fokus är nu på Aftonbladet och deras bristande pressetiska hållning. Tydligen har tidningen prioriterat att publicera en saftig historia snarare än att följa sina egna etiska pressregler.

En annan förklaring är att Aftonbladet – mitt under politikerveckan i Almedalen och när valrörelsen börjar dra igång – har valt att agera politisk torped åt De Rödgröna.

Det är inte första gången Aftonbladet ägnar sig åt kampanjjournalistik med politiska vinklingar. Den som exempelvis har följt tidningens rapportering kring antisemitism och deras politiska vinklingar kring Israel och Mellanösternkonflikten vet att objektivitet inte är tidningens starkaste sida.

Här är ett utdrag från ordväxlingen där Aftonbladet får reda på att Littorin förnekar alla anklagelser om sexköp. Dementin är markerad med fetstil.

Agnes Palinski: Hej, Agnes Palinski, pressekreterare hos arbetsmarknadsministern. Är det du som är nyhetschefen?

Nyhetschefen på Aftonbladet: Ja, jag är nyhetschef, en av dem.

AP: Jo, det hände oss en märklig sak här. NN (reporterns namn) hos er, kriminalreporter, vi landade på Visby flygplats och han konfronterade oss med en mängd frågor. Och vi vill gärna ha bevis för de här påståendena han kommer med då. Och jag ringer NN och han har ju stängt av mobiltelefonen. Så jag vet inte hur vi ska göra.

NC: Det har han absolut inte gjort och han vill absolut träffa er. Men jag pratade med honom efteråt och han har beskrivit det som att ni inte ville svara på några frågor. Och att han försökte prata om de bevis som finns.

AP: Mm. Men jag vill komma i kontakt med honom och så vill jag fråga, jag vill veta exakta detaljer om det här. För ministern säger att han aldrig någonsin har betalat sex. För att vi ska kunna bemöta det här så vill vi höra exakta detaljer på vilka bevis ni har så vi kan bemöta detta.

NC: Självklart så vill vi ju prata med er. Det var ju det NN försökte.

AP: Absolut. Men vi var ju inte riktigt beredda på det här och det är ju stora anklagelser ni kommer med.

NC: Jag vet att NN har gjort vad han har kunnat för att kunna få till ett möte i enskildhet. Därför att det hade varit det bästa. […]

Han svarar givetvis i telefon. Om det var så att av någon anledning, så har inte de samtalen gått fram. […]

NC: Det är uppgifter som vi ville konfrontera honom med, som vi ville ge honom en chans att bemöta. Jag har fått det beskrivet av NN som att det fanns ingen som helst vilja och ville inte ens dementera, utan sa jag kommenterar inte sådana saker. Men om ni vill kommentera det nu så är ni välkomna att göra det.

AP: Jag vill veta exakta detaljer för att vi ska kunna bemöta kritiken. Ministern säger att han aldrig någonsin har betalat för sex. Det är ju det som gäller. Nu vill jag veta detaljer för att vi ska kunna bemöta det här. Det är ju väldigt kraftiga anklagelser. […]

Read Full Post »

PRESSETIK: Media är inte alltid lika konsekventa som man vill få alla att tro. Logiskt tänkande i media är inte alltid vad man tror.

Med anledning av Sven Otto Littorins avgång och avslöjandet kring sexköpsanklagelsen mot honom chattade Lena Mellin, politisk kommentator på Aftonbladet, med läsarna.

Kommentar från Claes Nilsson: Finns det, enligt din mening, en liten liten chans att han faktiskt inte köpt sex av henne och att därmed ”Anna” hittat på historien?

Lena Mellin: Anna har inte hittat på historien. Vi litar givetvis helt och fullt på henne, annars hade vi inte publicerat. Men utrymme för missförstånd finns alltid i mänsklig samvaro.

Kommentar från Håkan: Lena.. Om Littorin hade dementerat uppgifterna hade ni ändå skrivit om detta ändå?

Lena Mellin: Nej.

Detta skall tydligen tolkas så här:

Vi är helt säkra på att Anna inte ljuger när hon säger att Littorin köpte sex av henne. Men om Littorin hade förnekat att han hade köpt sex av Anna skulle vi inte ha litat på Anna längre.

Antingen tror man på Anna eller så tror man på Littorin (om han nu hade valt att dementera). Båda kunde då inte ha haft rätt. Åtminstone inte samtidigt.

Men eftersom Littorin vägrade kommentera anklagelserna så litade Aftonbladet på Anna.

Det betyder att om Aftonbladet bara har en sida av en story kan man publicera. Har man två motstridiga versioner kan man inte publicera.

Tydligen litade Aftonbladet inte helt på sin egen research även om man påstår motsatsen.

Read Full Post »

PRESSETIK: Kvällstidningarnas jakt på Sven Otto Littorins minderåriga barn har tvingat arbetsmarknadsministern att avgå.

Att någon ansvarig redaktör kan tillåta att journalister jagar minderåriga barn för att få kommentarer om en förälders hälsotillstånd och privatliv är så oansvarigt att det borde leda till ansvariga personer sparkas på grått papper.

Kvällspress har därmed återigen flyttat anständighetens gräns för hur man bevakar offentliga personer och deras anhöriga. Kvällspressen börjar alltmer likna vad man i England kalla ”the gutter press”.

På det personliga planet är detta ett lika stort slag för Fredrik Reinfeldt som när statssekreteraren Ulrica Schenström fick avgå 2007.

Vem kommer då att ta över arbetsmarknadsfrågorna under den korta tid som är kvar på mandatperioden?

Om Reinfeldt vill stötta ett av Allianspartierna som har det svårt i opinionsundersökningarna ligger Maud Olofsson (C) nära till hands.

Om å andra sidan Reinfeldt vill upprätthålla den borgerliga överrenskommelsen om att posten skall vigas till en moderat är Tobias Bilström ett hett namn. Integration och jobb är trots allt nära sammankopplat.

Men det är inte helt otänkbart att Reinfeldt vill försöker överraska genom att utse en person som inte ens sitter i regeringen idag.

Tiden får utvisa. Besked kommer troligen redan idag.

Read Full Post »

PRESSETIK: De flesta journalister anser det som en självklarhet att man alltid skall garantera en källa anonymitet om källan så önskar.

Michael Kinsley, krönikör i tidskriften The Atlantichåller inte med.

You cannot deny the sincerity or seriousness of journalists on this issue. Many (…) have gone to jail rather than break a promise of anonymity to a source. But you also cannot deny the arrogance of the absolutism here. The question is not whether journalists should be forced to break promises to anonymous sources. The question is whether they should have made these promises in the first place, and whether sometimes they should be happy to break them. (…) The CIA also has its secrets—legitimate secrets. Do the legitimate secrets of The New York Times always trump the legitimate secrets of the CIA? And why do reporters continue to owe protection to sources who turn out to be lying, or to be part of an official disinformation campaign rather than brave dissidents?

And does the press always get to decide whose secrets trump? What bothers me most about the cult of the source is the press’s insistence on its right to ignore due process of law and refuse to reveal sources even after the issue has been fully litigated. Fine: appeal it up to the Supreme Court if you want, but in a democracy with an (all but) uncorrupted judiciary, if you ultimately lose, you should obey the law as it is, not as you would like it to be. Especially if you are concurrently publishing editorials urging this course on the president of the United States (…)

And then there is the question of why any journalist who is also a citizen and a human being would even want to keep secret the identity of someone who is planning to destroy critical infrastructure.

Read Full Post »

Der ewige Jude - antisemitisk filmaffisch ca 1940PRESSETIK: Uttrycket ”nyttig idiot” antyder att den som sprider lögner gör detta omedvetet. När det gäller Aftonbladet och Donald Boströms antisemitiska artikel på kultursidan är det uppenbart att det inte handlar om okunnighet. 

Tre faktorer sammanfaller som förklarar varför Aftonbladet har accepterat publiceringen av en sådan artikel på sin kultursida. Det handlar om politisk övertygelse, kampanjjournalistik och en önskan om att se bevis där det inte existerar några bevis.

Jerusalem Post publicerade igår uppgifter som visar att den palestinska familj som spelar huvudrollen i tidningens historia om att israeliska armén skulle vara involverade i organstöld inte har några bevis för att så har skett. Familjens moder förnekade dessutom att hon ens skulle ha sagt till någon utländsk journalist att dådet hade utförts.   

Så vad är det som har hänt på Aftonbladet? Varför har Donald Boströms påstående om att israelisk militär dödat unga palestinier och skurit ut deras organ publicerats i Aftonbladet? Förklaringen är ganska enkel om än otrevlig.

1. Medvetet politiska vinklar: Aftonbladet är inte direkt känd för att driva en neutral nyhetsrapportering från Mellanöstern. Både ledarsidan och kultursidan – men även ordinära nyhetsartiklar – har länge haft en politisk vinkling som har varit utpräglat antiisraelisk. 

Är man per definition både antiisraelisk och propalestinsk är det inte konstigt om Boströms artikel inte ansågs behöva granskas innan publicering.

Varför kontrolla källor när man vet att man har politiskt rätt? Och även om källorna skulle vara ”lite vinklade” så gagnar det trots allt den ”goda saken”. Israel blir misskrediterat internationellt och dess fiender framstår som good guys oavsett hur många dödsbombningar man har på sitt rymliga samvete.

(Är det verkligen någon som tror att ett omvänt påstående – d.v.s. att palestinier stjäl organ från döda israeliska soldater – skulle ha fått publiceras i Aftonbladet utan bevis?)

2. Kampanjjournalistik: Att tidningar ägnar sig åt kampanjjournalistik är knappast någon hemlighet. Kampanjjournalistik argumenterar alltid för det som anses som ädelt och för det till synes självklara.

Avsikten är att läsarna utifrån denna nyhetsförmedling ska kunna dra sina egna slutsatser. Men om redaktionen från början har bestämt sig för vad som är rätt och fel, bra och dåligt, svart och vitt så är förstås risken uppenbar att rapporteringen om sakfrågan blir snedvriden. Journalistiken underordnas i praktiken målsättningen eftersom det knappast är troligt eller rimligt att redaktionen efterforskar och publicerar tunga argument och hårda fakta som talar mot den linje man själv går i spetsen för och uppmanar läsarna att ansluta sig till.

I frågor där en tidning är politiskt motiverad kan det naturligtvis vara intressant att ägna sig åt just kampanjjournalistik för att på så sätt också gagna det slutgiltiga politiska målet. 

3. Palestinsk propagandakrigsföring: I ett tidigare inlägg på denna blogg beskrivs den omfattande propagandakrigsföring som västerländska medier medvetet spelar med i.

Fabricering av pro-palestinska nyheter har tagit sådana proportioner att det har fått ett eget namn – Pallywood – ett palestinskt Hollywood där lögner paketeras som sanningar för att sedan kablas ut över världen via västerländska media organisationer.

Och varför vill västerländska medier spela med i detta spel? Objektivitet är ju annars det som all nyhetsmedia brukar förespråka. Melanie Phillips, författare och krönikör på Daily Mail, förklarar fenomenet;

The answer lies in a combination of their dislike of Israel, professional self-preservation, and the fact that they depend upon local stringers who are virtually all partisans of the Arab and Islamist cause.

Nu är Donald Boström inte en ”local stringer” utan en svensk journalist, fotograf och författare som helt uppenbart har velat spela med i att sprida de palestinska propagandalögnerna.

Och Boström har nu också backat från sina själsäkra omdömen i sin artikel i Aftonbladet. På bloggen Fred i Mellanöstern kan man inte bara läsa om hans krumbukter i efterhand utan också hur svenska Utrikesdepartementet, kyrkor och fackföreningsrörelsen har bidragit till att göra det möjligt för Boström att sprida sina lögner.

4. Antisemitism som är förklädd till ”Israelkritik”: Det finns tre sätt att avslöja när ”Israelkritik” snarare är antisemitism.  

1. När statens Israel existens ifrågasätts

2. När Israel tillskrivs egenskaper och handlingar av ”monstruös” art.

3. När det finns oproportionerligt negativt fokus på Israel jämfört med andra konflikter (eller andra folk som befinner sig i konflikt).

Här har Aftonbladet lyckats med konststycket att uppfylla två av tre kriterier för antisemitism.

Read Full Post »

Doris och Göran PerssonPRESSETIK: Hur blev politiken så trivial? Enligt Mattias Hessérus i Axess har den restriktiva hållningen kring rapportering kring politikers privatliv urholkats alltmer sedan mitten av 1990-talet.

Som exempel nämner Hessérus när riksdagsledamot Annika Nordgren Christensen på Newsmill skrev om arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins hälsning till sin flickvän på Facebook och rapporteringen om gripandet av Fredrik Reinfeldts far för påstådd rattonykterhet.

Och samtidigt, hur kommer det sig att både Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund har ansett det vara en bra idé att posera för fotografer med dammsugare och tala om städning, att förre statsministern Göran Persson valde att dansa med en ko i ett barnprogram och att den tidigare Folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att sitta kvar i studion i programmet Silikon istället för att demonstrativt resa sig och gå när programledaren frågade om han rakade pungen?

Hessérus besvarar själv fråga. Förklaringen ligger i den ökade ”professionaliseringen” av både politiken och journalistiken. För politiker handlar det om att vinna val och för tidningar om att sälja lösnummer. Båda lever i symbios med varandra. Politikern behöver media och tvärt om. Båda utnyttja varandra.

Men Hessérus glömmer att ställa den relevanta frågan om det bara är media fel att gränsen mellan det privata och offentliga har tunnats ut. 

Samtidigt med medias uppluckring av de etiska spelreglerna har det också skett en parallell förändring i allmänhetens uppfattning – eller okunnighet – om gränserna mellan det privata och det offentliga.  

Som ett exempel på detta kan man nämna just Littorin och hans flickvän. En social nätverkssajt som Facebook kan knappast definieras som ”privat”. Om arbetsmarknadsminister Littorin trodde detta är han antingen naiv eller okunnig.

Ytterligare ett exempel är de uppmaningar som riktas till personer med säkerhetsklassade arbetsuppgifter. Personer i känsliga nyckelpositioner måste helt uppenbart ständigt påminnas om att inte lägga ut privata uppgifter på diverse olika sajter.

I Storbritannien avslöjades t.ex. att frun till den nya chefen för underrättelsetjänsten MI6 hade lagt ut material på sin Facebook. Bland annat avslöjades både adresser, vänner och diverse uppgifter om familjen.

Känsliga uppgifter har redan använts av terrorister för att kartlägga mål för diverse attacker. Att främmande makters spionorganisationer också intresserar sig för ett sådant innehåll behöver knappast påpekas.

Det intressanta här är naturligtvis varför exempelvis försvarspersonal överhuvudtaget måste informeras om dessa självklarheter?  Är det inte ganska uppenbart för alla med normal intelligens att nätet inte kan uppfattas som ”privat”? 

När tonårsflickor (ofta är det just flickor) lägger ut mindre lämpliga bilder på sig själva kan detta bortförklaras med ungdomlig naivitet. Men säkerhets- och försvarspersonal?

Människors naivitet och dumhet spelar uppenbart media rakt i händerna. Oavsett vem som har störst skuld – politikerna eller media (och med lite hjälp av allmänheten) – så kan Mattias Hessérus slutord vara värda att upprepas.

Historien lär oss at det samhälleliga förändringar ofta uppstår genom val och personliga ställningstaganden. En statsminister kan säga nej till att posera (…) och en chefredaktör kan säga nej till att publicera fikarumsskvaller. Det kan i sammanhanget tyckas futtigt – men resan mot ett rimligare samhälle börjar ofta med ett enkelt ”nej tack”.

Read Full Post »

Older Posts »