Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Populism’

VAL 2016 | Donald Trump är mer populist i dess amerikanska betydelse än republikan. Så här långt har detta knappast missgynnat honom.

The Economist

The Economist har tittat på hur det brukar gå för populister i amerikanska presidentval.

Populist insurgencies are written into the source code of a polity that began as a revolt against a distant, high-handed elite. The electoral college devolves power from the centre. Primaries attract the 20% of eligible voters most fired up by politics. Candidates with money behind them—his own in the case of Mr Trump, someone else’s for Mr Cruz—can sneer at their party’s high command.

Hence populists and anti-establishment candidates make frequent appearances in American presidential races. But as the thrilling spectacle runs its course and voters reluctantly compromise with reality, they tend to fade. That usually happens early (Pat Buchanan, a Republican firebrand who promised a “pitchfork rebellion” in 1996, won the New Hampshire primary, but was out of the race by the end of March). On the rare occasion when insurgents win the nomination, they have collapsed at the general election: Barry Goldwater lost 44 of 50 states in 1964. Those who stand as independents (as Ross Perot did in 1992) have also failed—which would not bode well for a self-financing candidate like Michael Bloomberg.

[…]

Goldwater’s surge came late; Mr Trump has mesmerised crowds, and been rewarded in the polls since July. Some Republican grandees who detest Mr Cruz even more than they despise Mr Trump have fallen in behind the billionaire. Perhaps on the day people won’t turn up for either man; perhaps the two of them will throw enough vitriol to destroy each other; perhaps what is left of Mr Bush’s $100m war chest will leave the elite time to mount a counter-attack. As of now, both populists have a chance of taking the fight to the convention and even, barring a backroom establishment deal, of winning the nomination.

Tidskriftsomslag: The Economist, 30 januari – 5 februari 2016.

Read Full Post »

ÄNNU HAR INTE regeringen gett besked om man fortfarande anser att det finns utrymme för fler skattesänkningar.

Läget i världsekonomin har uppenbart rört om i regeringens politiska agenda.

Vilka partier inom Alliansen tjänar mest på att skattesänkningarna skjuts på framtiden?

Första tanken är naturligtvis alla utom Moderaterna. Skattesänkningar är något väljarna primärt förknippar med just Moderaterna.

Uppskjutna skattesänkningar skulle kunna skapa större utrymme för Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna.

Men om svensk ekonomi inte tål fler skattesänkningar kommer det inte heller att finnas något större utrymme för andra reformer, oavsett vilket parti som föreslår dem.

Utan reformer kommer politiken att handla om förtroende. Vem har väljarna störst förtroende för i kristider?

Här står Fredrik Reinfeldt (M) och Ander Borg (M) – och därmed indirekt Moderaterna – starka.

Övriga Allianspartier riskerar att hamna i medieskugga. Än mer så om man inte ens har något av politisk värde att sälja in till väljarna.

Klarar oppositionen av att utmana i ett sådant läge? Kan Håkan Juholt (S) framstå som mer trovärdig? Han har trots allt inte mer pengar att röra sig med än regeringen.

Om Socialdemokraterna vill utmana regeringen måste man snabbt se till att få ihop sin ekonomiska politik.

Lyckas man inte med detta har man bara en chans och det är att se till att väljarnas missnöje med regeringen ökar.

Men populism och missnöjespolitik är tveeggade svärd inom politiken.

Att bygga hela sin strategi på att utmåla regeringen – och primärt Moderaterna – som ekonomist oansvariga (eller oförmögna till reformer) kan möjligtvis ge kortvariga opinionsvinster. Men det kan också avslöja för väljarna att Socialdemokraterna saknar en egen politik.

Missnöjesstrategin misslyckades för Mona Sahlin (S). Frågan är om Juholt har mer att komma med.

Read Full Post »

Silvio BerlusconiDEMOKRATI: Återigen är premiärminister Silvio Berlusconi rubrikernas man. Skandaler och politik tycks alltid gå hand i hand när det gäller ”Il Cavaliere”.

Men skandaler kan knappast förklara Berlusconis alla framgångar. Enligt Gian Enrico Rusconi The German Times är han mer än bara en Machiavellisk media mogul som har lyckats manipulera den italienska allmänheten. Han har skapat en egen ”ism”. Denna ”Berlusconism” är ett faktum.

It is a variant of democratic life that has to be analyzed in terms of its originality and autonomy.

Denna ”ism” går hand i hand med en radikal förnyelse av hela den politiska klassen i landet. Detta trots att många av de allierade i hans koalition kommer från de traditionella partierna och grupperingarna i Italien.

In fact, it is precisely the former Christian Democrats and the former Socialists who, together with the exponents of the post-Fascist Alleanza Nazionale and the Lega Nord, form the backbone of his government.

Berlusconi’s voters do not stem exclusively from the middle and upper classes. They are ordinary people (…) Berlusconism is an expression of Italian ”civic or civil society” – an expression of many citizens’ profound feeling of powerlessness and deep disenchantment with the old politics and traditional party political system.

Berlusconis politik är ”liberalt” orienterat när det gäller moderniseringar och näringslivsfrågor. I etiska frågor landar Berlusconi i mer ”kristdemokratisk” – och katolska kyrkan närstående – ståndpunkter.

Berlusconis odlade i början av 1990-talet en image av en ny typ av politiker. Idag handlar det ofta om att projicera bilden av ”politikern” och ”statsmannen”.

Today, Berlusconi presents himself as the person who has transformed the established party system in Italy and who (…) is also striving for a transformation of institutional/constitutional structures toward a presidential system.

Gian Enrico Rusconi kallar detta för ”demokratisk populism”;

Slogans like ”change” and ”innovation” actually denote the abandonment of the traditional understanding of the constitution as a balance of powers and a fundamental agreement among opposing political forces. The only thing that remains ”democratic” is the election mechanism, the result of which appears to justify a radically applied ”spoils system” (with the winner defining the rules).

The other component of this system is the direct relationship between voters and the ”leader,” to whom charismatic properties are ascribed.

Ett exempel på det senare är att ledamöter i Forza Italia tenderar att se sig själva som representanter för ”ledaren” snarare än representanter för sitt parti.

Även i andra länder med presidentstyre finns det denna koppling mellan ”ledaren” och folket. Även här kan det finnas drag av ”populism”.

Men när det gäller Italien så verkar det utvecklas något av en fundamnetal skillnad under Berlusconi;

[A]n institutional presidential protective barrier is missing. Berlusconi would like personal charisma to replace the institutional role of the president. In this sense, it is possible to speak of an informal or creeping presidentalism that threatens the existing constitutional order – in the name of the electorate.

En sak man kan vara säker på när det gäller Silvio Berlusconi är att han sannolikt kommer att vara med ett bra tag till i Italiens politik.

Den italienska författaren Niccolò Ammaniti säger så här (bif, nr 2/2009) om oppositionen i sitt hemland;

Det störst problemet är att det inte finns några riktiga politiska alternativ till kyrkan och Berlusconi. Vänsterpolitikerna är oförmögna att reagera konstruktivt. De ser ut som boxare som blivit knockade och stapplar omkring i ringen och svingar i blindo, omedvetna om att matchen redan är över.

Read Full Post »