Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Populär Historia’

HISTORIA | Här fokuserar man på Churchill i första världskrigets skyttegravar, som militärstrateg i andra och som opinionsbildande f.d. premiärminister.

.Military History

”Churchill Rejoins the Ranks” av Bradley P. Tolppanen

”In 1915-16 Winston Churchill sought political rehabilitation on the Western Front and found a strenght of character that would serve him in greater war.” (Military History)

Strategy & Tactics

”Churchill’s Balkan Gambit” av Brian Train

”During World War II, the Allies devised a series of deception planes and operatiions. These deception campaigns were instrumental in the success of real Allied operations against Axis forces.” (Strategy & Tactics)

Populär Historia nr 3 2016

”Churchill 1946: ’En järnridå har sänkts ned’” av Klas-Göran Karlsson

”Kalla krigets startpunkt sätts ofta till den 5 mars 1946. Detta datum för i dagarna 70 år sedan höll Winston Churchill sitt berömda Fultontal. Inför en andäktigt lyssnande amerikansk publik varnade han för sovjetiseringen av Östeuropa och den ”järnridå” som han menade var på väg att separera öst från väst.” (Populär Historia)

Tidskriftsomslag: Military History, november 2015, Strategy & Tactics, Maj-Juni 2016, Populär Historia, nr 3 2016.

Read Full Post »

VITA HUSET | Presidentens centrala roll i USA är antagligen en anledningen till den personkult som omger de stora presidenterna.

Populär Historia nr 2 2000

Göran Rystad, professor i historia, skrev 2000 i Populär Historia:

George Washington har inte endast fått ge namn åt unionens huvudstad utan också åt otaliga andra städer och samhällen, åt en delstat och åt 31 counties. Abraham Lincoln, Thomas Jefferson och Andrew Jackson har fått ge namn åt delstatshuvudstäder (Nebraska, Missouri och Mississippi) och en mängd counties och samhällen. Washingtons födelsedag är helgdag i 48 delstater och ytterligare fem presidenters födelsedagar är helgdag i en eller flera delstater. Universitet, berg och floder har fått namn efter presidenter.

Tio-i-topp-listor är populära i USA, också när det gäller presidenter. Ända sedan 1920-talet har det förekommit omröstningar i syfte att upprätta rankinglistor från ”bäst” till ”sämst”. I den första, 1921, som genomfördes med en panel bestående av hundra prominenta amerikaner – guvernörer, domare, vetenskapsmän och kyrkoledare – kom Lincoln klar etta med Washington som lika klar tvåa. Topplaceringarna har därefter nästan ständigt innehafts av Washington, Lincoln, Thomas Jefferson och ett varierande fjärde namn, vanligen Franklin Roosevelt, Woodrow Wilson, Theodore Roosevelt eller Harry Truman. I botten har i regel Warren Harding och Andrew Johnson, ibland Ulysses S Grant, legat. På 1980-talet hamnade även Richard Nixon i denna skara.

Tolv presidenter har sina statyer i New Yorks kända Hall of Fame (av kritiker ibland kallat Hollow Fame – hollow betyder ungefär ”ihålig, tom”). Och berömda är de jättelika över tjugo meter höga porträtten av presidenterna Washington, Lincoln, Jefferson och Theodore Roosevelt, som huggits in i granitklippan i Mount Rushmore i Black Hills, South Dakota.

Dessa fyra är alla med i första ledet bland USA:s presidenter. Två tillhörde unionens founding fathers, en var ”martyrpresidenten” som satt i Vita huset under inbördeskriget, det mest traumatiska skedet i landets historia, och den fjärde var en drivande kraft när USA trädde fram som stormaktsaktör på den internationella arenan.

George Washington, den förmögne plantageägaren från Mount Vernon i Virginia, hade gjort en lysande insats som överbefälhavare för den kontinentala amerikanska armén i kampen mot engelsmännen. Hans anseende berodde inte endast på hans duglighet och ledaregenskaper utan också på hans karaktär; han var lugn, omdömesgill, moraliskt högtstående. Washington var ordförande i det konvent som utarbetade konstitutionen och valdes 1789 av en enhällig valförsamling till unionens förste president. Under sina två presidentperioder kom han att i många avseenden sätta sin prägel på ämbetet för framtiden. Hans bestående inflytande kom också att gälla utrikespolitiken. I sitt berömda avskedstal, som ofta skulle komma att åberopas, varnade han för allianser som medförde förpliktelser. Det skulle i själva verket dröja ända till tillkomsten av Nato 1949 innan USA gick in i ett avtal som medförde att landet kunde tvingas att agera på grund av ett alliansåtagande, inte efter ett eget beslut.

Tidskriftsomslag: Populär Historia nr 2, 2000.

Read Full Post »

HISTORIA | Trots bomber, mörkläggning och ransoneringar satte londonborna en ära i att under kriget följa Winston Churchills råd om ”business as usual”.

Populär Historia

Jan Mårtensson, journalist och tidigare korrespondent i Berlin och London, skrev 2006 om bilden av engelsmännen under andra världskriget.

I augusti 1940 berättade Daily Express om ett möte mellan två engelskor, Mrs Betty Tylee och Miss Jean Smithson, och en nedskjuten pilot.

– Ska ni skjuta mig nu? undrade tysken, som låg sårad ett stycke från sitt Messerschmittplan.

– Nej, sa Mrs Tylee. Så gör vi inte i England. Vill ni ha en kopp te?

Tron, man frestas säga övertron, på teets välsignelsebringande kraft är ännu utbredd i London, trots kaffebarernas framgångsrika invasion på senare tid. Te anses hjälpa mot allt, från brustet hjärta till nageltrång.

[Författaren och BBC:s Jeremy] Paxman har säkert också en poäng när han talar om engelsmännens förtjusning i att vara i underläge, att tillhöra ”de få”. Woodrow Wyatt, publicist och labourpolitiker, blev en gång uppmanad av en fransk hotellportier att bokstavera sitt efternamn. Han valde idel engelska segrar, alla heroiska: Waterloo, Ypres, Agincourt, Trafalgar, Trafalgar”.

”De få” får många att associera till de brittiska Royal Air Force-piloterna under slaget om Storbritannien (Battle of Britain) och till Churchills berömda tal om flygarnas insats.

General Hastings Ismay har berättat om förhistorien till talet som hölls den 20 augusti 1940. I slutet av juni det året hade Kanalöarna ockuperats av tyskarna. ”Operation Sjölejon”, invasionen av England, stod för dörren och det gällde för Hitler att slå ut de engelska flygfälten i sydost. Fyra dagar borde Luftwaffe kunna klara av det på, menade Hermann Göring.

I våg efter våg kom de tyska planen. Britterna satte in allt som kunde flyga mot dem. General Ismay träffade Churchill den 16 augusti, när dånet från planen dött bort.

– Säg ingenting, bad Churchill Ismay. Jag har aldrig varit så rörd.

Fem minuter senare kom den klassiska frasen: ”Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few”. Frasen blev offentlig – och odödlig – fyra dagar senare när den ingick i ett tal som Churchill höll i underhuset.

Tidskriftsomslag: Populär Historia nr 6, 2001.

Read Full Post »

HISTORIA | Den kortlivade Weimarrepubliken (1919-33) i Tyskland präglades av politisk oro och extremism.

Populär historia

Två utopier – nationalsocialismen och kommunismen – försökte med sina visioner om det rasrena germanska storriket respektive det klasslösa samhället – fånga upp desillusionerade tyskar efter första världskriget.

Vad som är mindre känt är att dessa två grupper samarbetade när det passade deras politiska syften.

Professor Lars Ericson Wolke, författare till biografin Joseph Goebbels, skriver i Populär Historia:

Den 28 oktober 1930 arrangerades en debatt mellan Joseph Goebbels och Heinz Neumann, chefredaktör för kommunisternas Die Rote Fahne. En annan debatt hölls i Berlin 1931, där nazisterna företräddes av Goebbels, medan kommunisterna representerades av riksdagsledamoten Walter Ulbricht. Publiken i Friedrichshainhallen serverades separata anföranden av Goebbels respektive Ulbricht, men respekten för motparten var obefintlig. När Goebbels försökte tala dränktes han i Internationalen, medan Ulbricht i sin tur överröstades av nazister sjungande Horts Wessel-sången.

I november 1932 inledde transportarbetarna i Berlin en strejk som stöddes av såväl det kommunistledda facket som av de nazistiska arbetsplatscellerna. Som strejkvakter uppträdde uniformerade kommunister och SA-män sida vid sida – en helt ny syn för berlinarna. Tillsammans attackerade de och misshandlade strejkbrytare och demolerade de bussar och spårvagnar som fortfarande rullade. Goebells och Ulbricht kom sedan att angripa ”arbetarnas förtryckare” och ”reaktionärerna” i snarlika hätska artiklar i den nazistiska Der Angriff och den kommunistiska Die Rote Fahne. Det här samarbetet mellan nazister och kommunister förtegs under DDR-tiden.

Bland berlinarna spred sig motvilja och avsky för det våld som strejkvakterna gjorde sig skyldiga till. På några få dagar raserades alla Hitlers försök att få sitt parti att framstå som ett respektabelt alternativ till de borgerliga eller socialdemokraterna. Istället för att vara det värn mot marxismen som Hitler hela tiden talade om så uppträdde nu nazister och kommunister tillsammans på gatorna och utövade våld mot civila.

Detta samarbete får en osökt att tänka på Molotov-Ribbentrop-pakten 1939.

Denna icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Tyskland – uppkallad efter utrikesministrarna Vjatjeslav Mihailovitj Molotov och Joachim von Ribbentrop – hade ett hemligt tillägg där man delade upp östra Europa mellan sig.

Pakten blev av naturliga skäl ett svårt bakslag för Frankrike och Storbritannien som hade försökt få Josef Stalin att ingå i en allians riktad mot Adolf Hitler.

Politisk extremism på vänster- och högerkanten tenderar att finna varandra när det gagnar deras intressen.

Men detta borde inte förvåna. Man kan inte förvänta sig någon högre moral eller etik hos försvarare av totalitära ideologier. De utmärks alltid av kriminellt beteende.

Bild: Tidskriftsomslaget är Populär Historia nr 1, 2013.

Read Full Post »

STIL: Sällan sammanfaller imagebyggande, PR och kommunikation så väl som när det gäller kungligheter.

Malin Grundberg, som har producerat Livrustkammarens pågående utställning ”Manligt – ur Gustaf V:s garderob” skriver om kungen i Populär Historia.

Historikern Anna Hedtjärn Wester […] menar att Gustaf i fotografiska porträtt iscensätter sig själv som gentleman och dandy. Det skedde inte bara genom klädval, utan även genom poser, hållning och blickar.

Gustaf V bar kläder knutna till specifika roller som ansågs viktiga för en man – och monark – i början av 1900-talet.

[…]

Under 1900-talet skedde en utveckling som gjorde att det blev det personliga, i mindre grad än det upphöjda, som gav legitimitet åt kungligheterna. De roller Gustaf V iklädde sig ligger i linje med detta – de visade upp honom som en man i hatt, inte som en kung med krona.

[…]

Gustaf V, vars valspråk löd ”med folket för fosterlandet”, anpassade sig till det moderna samhällets värderingar och klädkoder. Även i kostym utstrålade han dock stil och finess långt utöver det vanliga.

Läs mer: Artikeln ”Kläderna gjorde kungen” finns att läsa i pappersupplagan av Populär Historia, nr 4/2011.

Read Full Post »

POLITIKER: Första numret av Biografi finns nu i butikerna. Uppenbart tänker man ta upp kampen om läsarna med Vi Biografi som kom förra året.

Två av de längre artiklarna handlar om John F. Kennedy och Winston Churchill.

Journalisten Lennart Pehrson har skrivit ”John F. Kennedy: En kvinnokarl i Vita huset” medan historikern Alf W. Johansson har skrivit ”Churchill: Aristokraten som vann kriget”.

Tidningen ges ut av LRF Media AB. Det är samma förlag som ger ut Populär Historia och Allt om Historia. Och det syns på både upplägg och layout.

Läser man det finstilta kan man dessutom se att ”vissa av artiklarna i Biografi är bearbetade versioner av texter som tidigare publicerats i Populär Historia”. Ett fattigdomstecken om något.   

Två mindre artiklar har också politisk anknytning. En handlar om Fredrik Reinfeldts farfars farfar John Henry Hood som reste omkring i världen och visade upp exotiska människor.

Den andra är en recension av Henrik Berggrens kritikerrosade Underbara dagar framför oss – en biografi över Olof Palme.

Biografi skall komma ut med sex nummer per år. Det är två fler än Vi Biografi.

Read Full Post »

PARTIER: Tidskriften Populär Historia har nu avslutat sin artikelserie om riksdagspartiernas historia.

Artiklarna är skrivna av Torbjörn Nilsson som är professor vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola.

Här får man sig en snabbkurs i partihistoria. Bland annat får man lära sig om Allmänna valmansförbundet, Högern, Högerpartiet, Bondeförbundet, Landsbygdspartiet Bondeförbundet, Liberala samlingspartiet, Frisinnade landsföreningen, Frisinnade folkpartiet, Kristen demokratisk samling, Sverges socialdemokratiska vänsterparti, Sveriges kommunistiska parti och Vänsterpartiet kommunisterna.

Välkommet är att varje artikel om respektive parti, förutom fakta och statistik, också innehåller fyra valaffischer i färg från olika valrörelser.

Läs mer: Några av artiklarna finns på tidskriftens hemsida. Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. När detta skrivs har ännu inte artikeln om Vänsterpartiet – den sista i serien – lagts ut på hemsidan.

Read Full Post »